Senaste kommentarerna i forumet

Ikaros, precis den känslan du beskriver om den mjuka varma mentala islandströjan. Oj, vad jag känner igen mig. Jag var tolv och drack whisky medan jag blandade irish coffee åt mina föräldrar. Älskade känslan. Gick och tog en skvätt från barskåpet då och då efter det. Fortfarande får jag den känslan av alkohol, iallafall starksprit. Kan säkert vara så att vi som upplever detta har svårt att inte längta tillbaka. Vet ju att många dricker trots att det inte är "gott" och trots svåra baksmällor. Tidig förälskelse spårar hjärnan på djupet. Inte konstigt att det automatiskt är detta man tröstar sig när livet är svårt eller långtråkigt eller - ja, med tiden behövs ingen anledning...

Själv har jag aldrig prövat medicinera mot a.begäret, har inställningen för min personliga del att jag vill bygga tillit till mig själv, inte överlåta det till medicinen. Ungefär som jag förr överlät det till drogen alkohol. Kan samtidigt begripa att den ibland behövs i rent livräddande syfte.

Blir lite...typ mållös av det sista du skrev, o glad! Det du verkar ha skaffat dig är som du skriver, ett nyktert liv o inte bara alkoholfri. Det har gjort intryck på mig. De tankarna hade jag inte första gången jag sökte hjälp utan bara fokus på alkohol. Att det faktiskt var rätt synd om mig som "fuckat till det" dvs druckit mig till ett alkoholproblem o var rätt bitter över det. Jag kan även idag känna en sorg att jag hamnat i denna situation men är väl mer av åsikten "tufft skit", ta ansvar o gör ngt åt det. Lätt att vara kaxig i medvind....?. Jag kanske får ångra det jag skrev...?.

Tack vaniljsmak :) ja visst är det.

sisyfos, låter intressant med dr phil. Jag är inte ett jätte stort fan av honom, men ibland så kommer det vettiga dialoger i hans program oxå :)
En tanke som slog mig nu när jag läser det du skrev, Hur kommer det sig att du dricker om inte blir glad?

När jag dricker blir jag allt som oftast väldigt väldigt glad och impulsiv, får en gedigen kick. Blir kåtare, gladare och mer energisk till viss del. Men det kan oxå slå ut i mer ångest, ledsamhet och ensamhet. Två sidor av samma mynt. Det som sidorna i myntet har gemensamt är den förstärkta "känslan", det blir så intensivt allt. Jag saknar inte det och jag känner inget tomrum, däremot har jag tagit beslutet att hoppa av naltrexon idag. Jag saknar dopaminkickarna från träningen. Så nu får vi se vad framtiden bär utan piller. Jag tror det kommer gå bra.

Samtidigt känner jag ett litet obehag för att jag vet lixom inte om det varit "jag" som hållit mig helt nykter eller om det varit tryggheten i naltrexonet som hållit mig nykter. Och ovissheten gör mig lite orolig. Inte för att jag planerar att gå till systemet eller något liknande, utan för att nu kör jag utan några stödkryckor. Spännande va? :P

Kram på er <3

På förrförra stället jag bodde, hade vi som brukligt förråd nere i en något ruskig källarvåning. Hönsnätsburar på rad. Vi brukade alltid försöka vara två när vi måste ned i ärende dit. En kväll när vi kom ned, hördes det gutturala skrik och dunsar i en av korridorerna. Vi kisade in i halvdunklet, och vad fick vi se? Jo, den rediga grannfrun höll på och baxade in, sin för tillfället oredige man! i sitt förrådsutrymme! Och sedan låste hon grinden med ett stort hänglås och lämnade honom där. Vi tittade häpet på varandra, och förträngde snabbt den svårsmälta upplevelsen, det var som på film.

Läste din tråd Nykteristen ❤Bra med samtal för dig idag. Ta nu all hjälp du kan få. Det är inte ditt fel. Han är ansvarig för sitt drickande o de val han gör. Att du vill ha lugn o ro och leva tillsammans i ett förhållande med kärlek och respekt ska du inte straffas för. Stor kram ❤

d

Jo, jag tycker det talas för lite om riskerna för att bli beroende av alkohol i samband med operationerna. Det jag uppfattade var som sagt att man skulle se upp så inte alkoholen gjorde en stupfull, eftersom vi alla skulle komma att reagera olika. Inte att det går direkt ut i systemet. Det är helt logiskt att det är så kroppen funkar men inte helt uppenbart. Fokus ligger enbart på det medicinska gällande operation och vad man sen kan äta. På informationsmötet var det med två bleka kuratorer som stammade fram att i samband med viktminskningar kan man ibland behöva hjälp att prata om sina förändrade vanor, hur de påverkar relationer och så vidare. Vi fick ett telefonnummer att ringa om vi ville. Det som var obligatoriskt var x antal möten med dietist och sjuksköterska.
Jag blir idag lika påverkad av en flaska som förut av tre. I stort sett. Ibland tål jag två glas och ibland sex. Men så har det alltid varit för mig, att mängden alkohol och hur jag påverkas/beter mig varierar. Det handlar om riskbruk till största delen, för alla som dricker tar en ökad risk för olyckor och så vidare, men jag riskerar även att göra bort mig socialt, få minnesluckor, ramla och göra illa mig. Och jag vet aldrig när så ska ske när jag tar första glaset. Alltså är det inte rimligt för mig att dricka överhuvud taget. Problem med alkoholen hade jag innan operationen men jag upplever att det ökat eftersom jag fortsatt samma dryckesbeteende, och alltså då med en kroppslig stor känslighet.
Ha en fin dag!

Du vill försöka kunna hålla dig kvar i känslan och insikten om att alkoholen blivit ett problem. Inte låta den försvinna. Att komma hit och berätta om dig själv tyder på en styrka och är ett bra steg på vägen dit. Just det du beskriver är något som många här kan relatera till, och jag är säker på att du kommer att få goda råd och stöd i ditt beslut.

Allt gott!

Peter / Alkoholhjälpen

Jag har själv lång erfarenhet av psykiatrin och har borderline och bipolär sjukdom ja och så alkoholmissbruk ovanpå då... och det jag vill säga till dig är att det låter som om du håller fast vid alkoholen som en "hjälp" och en ursäkt. Om det nu är så att du har psykiska problem som behövs behandlas så kommer symptomen och hjälpen för det att komma när alkoholen inte finns med i bilden längre. I och med berusning så är det som om allt är ett enda sudd av problem o mixad ångest. För att vakna upp o se saker mer klart o tydligt måste man FÖRST ta bort det som orsakar dimman. Du måste våga och stesolid är inte heller lösningen. Våga se och våga leva ett ärligt liv och be om hjälp med beroendet först o SEN de psykiska problemen. Så har d varit för mig iallafall.

Ja, det är som när dom får för sig att dom ska börja skotta snö; helst ska det vara en storskyffel och ett ego att matcha. Hur många hjärtinfarkter har inte skapats på den vita arenan!? Professor Heikku Huikuri, kardiolog, brukar ha några visdomsord till sådana typer.

– Jag säger alltid till dem: låt frun sköta skottandet, säger han.

#446

Vilket vackert inlägg! Vackert och skrämmande på samma gång.

Känslan efteråt, som de där tre ölen som jag hävde i mig bara för att jag var stressad och trött och på dåligt humör gav, har fått mig att stoppa, tänka efter och låta bli.
En oplanerad resa i helgen ledde till nya utmaningar. Men jag tänkte tillåta mig att dricka max en halv flaska vin till maten på lördagkvällen.Jag höll mig till det och det var inga problem att stanna där. Jag kände mig lugn och nöjd över att kunna styra mitt intag. Det är ju det där lagom och mysiga, trevliga man strävar efter men som oftast går över styr. Vi hade så roligt. Tilläggas bör kanske att de övriga i sällskapet är måttliga i sitt drickande. Det var bara M som hade svårt att sluta...
Jag går vidare mot målet att helt stoppa tröstedrickandet, ensamhetsdrickandet .

druckit sen i Torsdags så har du ju snart en vecka.
:)

Och även om du känner att du inte kan lita på någon
så hoppas jag du känner att här inne finns bara människor
man kan lita på och här finns alltid stöd att få.
Från fina människor som aldrig aldrig dömer en.

Jag har varit nykter i 2 år - sen återfall under ca 17 månader med periodiskt drickande
som eskalerade och jag drack mer och mer. Sista gången var det en extrem mängd
som jag drack. Nu helt nykter i 118 dagar. Med hjälp av A-terapeut och läkare.
Och inte minst alla här inne (mina hjältar) som styr och håller i mig när huvudet börjar
skena åt fel håll.
Jag har tillgång till ett AA-möte varenda minut i min mobil.
Alla har sin funktion härinne.
Så fortsätt att skriv om din situation...

Tror du kanske måste vara ÖVERTYDLIG med din man.
Få honom att respektera dina nya val.

Och vem vet? Din man kanske hakar på han med till slut?

Det hörs att även du är trött och behöver en paus från livet. det känns skönt i mitt hjärta att höra att du börjat gå på samtal! Jag kan bara se till mig själv och det hjälper...mycket! Jag ska själv gå idag, det behövs efter förra veckans bravader med samtal och föreläsningar....för min egen del!
Där hemma rasar det sen igårkväll, men jag orkar inte bry mig. Har liksom ingen ork längre, det finns bara tårar kvar inget mer!

Hej. Jag är ny här och vill mest kika in överallt för att se vilka problem andra har och jag inser att jag kan identifiera mig i mångt och mycket av de andra skriver. Det är nästan så man lurar sig själv, när man inte dricker SÅ mycket, när man dricker mindre än man drack förut. De måste ju betyda att man tagit tag i sitt problem, eller hur? Sen att drickandet spritt ut sig över veckans alla dagar ... ptja ... jag dricker ju inte så jag blir stupfull varje helg i alla fall.

Andra dagen nykter idag. Idag är jag nykter. Igår var igår, den dagen är gjort. Idag är idag och idag är jag nykter. Imorgon är en ny dag.

Hur ser planen ut för att samla fler nyktra dagar för dig? Blir det total avhållsamhet?

Visst är det så, jag tror att om de bara hade kunnat lätta sina hjärtan lite och låtit oss komma nära på ett annat sätt. Det sättet som vi så gärna vill....då hade d kanske varit enklare, eller så inbillar jag mig det!

Men den ömhet, närhet och kärlek man så gärna både vill ge och vill ha den finns inte. Den får man om de vill eller om de har lusten i t.ex sex då får man d, men inte den närhet som man skulle önska....den gemensamma passionen är iallafall i vårt förhållande nog borta sedan länge tyvärr.

InteMera: Fasen då med ditt inställda flyg. Hoppas hoppas dottern inte blev alltför ledsen när hon vaknade. Därför har jag så lite möjligheter till jobbsökandet. Jag hade lätt kunnat hoppa på ett yrke jag tror kunde vara riktigt kul, men d går inte...jag har ingen möjlighet att kunna åka på övernattningar! Nu har jag den möjligheten att välja. Men i ditt fall så går det ju inte och det är förståeligt även att det är sjukt jobbigt för er. Säger mannen nåt om dotterns reaktion på detta?

Som Muminmamma skriver, man blir väldigt tagen av ditt inlägg och det måste vara otroligt svårt att befinna sig i den relationen du är i. Den är lik våra men ack så olik där ni båda har/haft ett missbruk som kanske triggar varandra på olika sätt. Tack för att du delade med dig! <3

Jag vet ärligt talat inte längre vad det är som gör att jag stannar, tryggheten? Hoppet? Familjedrömmarna?
Men det sitter så sjukt långt rotat i mig att jag inte har en aning längre vad man ska göra, hur man ska göra utan bara att leva. Leva i en bubbla, i en instängd kropp där huvudet vimlar av tankar samtidigt som allt pressas ihop o gör att man får konstant huvudvärk pga av sömnbrist....

Sisyfos, såklart att du ska skriva....alla reflektioner oavsett bra eller sämre behövs för att hålla kvar i den verklighetsuppfattning som vi måste få kastat i ansiktet. Som gör att vi kan fortsätta mot nåt som gör att vi kan må bra igen.

Sen jag började skriva här så har jag börjat få den verklighetsuppfattningen, både bra och dåligt. För jag har börjat må så dåligt i mig själv sen den upptäckten kom upp till ytan. Jag har börjat se igenom honom, som igår t.ex. Jag frågar om han har druckit nåt, mest för att d syns på hela honom att han har gjort det. Ni vet kroppsspråket, och framförallt minspel och ögon. Till slut kommer d fram att han tagit en öl, EN öl?! men iallafall...sen brakar det loss, han har ju faktiskt bara tagit en öl och det va ett jävla tjat...allt eskalerar även pga mig som då inte kan hålla tyst och tillslut står vi och skriker på varandra (sonen sov när allt detta hände). Han går ut och dricker ännu mer, tillslut står han o kan knappt hålla balansen vid diskhon...men som han själv säger han är inte full....bara druckit en öl. För resten är mitt fel. Så då är frågan, varför kunde jag inte bara hällt tyst? I dessa situationer funderar jag ärligt på om det inte var mitt fel att vi började bråka...det var ju jag som tog upp det nu ikväll!? hade jag inte gjort det och låtit allt vara, kanske han hade slutat vid den ölen och sen hade vi kunnat kolla tv i lugn o ro!

Läste ditt inlägg nu och blev gå tagen.
Tack för att du delade med dig. Ensamhet och längtan efter närhet och kärlek driver oss människor åt fel håll ibland.
Stor kram.

Perfekt att börja morgonen med ett litet skratt. Du är som en historieberättare. Känner mig oxå nöjd med att du uttryckte dig lite skeptisk till att klättra upp i träden nu för tiden. Det finns så många äldre män som tror att de är odödliga och i samma form som när de var 20, så jag blev lite orolig där när du började skriva om motorsågen.

Ja Sisyfos, det är nog egentligen det vi behöver höra. Ngn från andra sidan som du skriver. Du skriver så rakt och exakt.
Tack snälla för att du skrev. Önskar dig lycka till med allt . Kram ❤

Det här inlägget ska absolut inte läsas som en uppmaning till er medberoende att "bara jag visar kärlek så kommer han vara nykter" utan snarare ge mer argument för att lämna ett destruktivt förhållande. Jag är periodare och även medberoende till en man som inte är alkoholmissbrukare utan är dystomisk och nu deprimerad....Ja, det kallas medberoende till psykiskt sjuka också. I hela vårt gemensamma liv har jag curlat och underlättat, muntrat upp och försökt få stämningen positiv. Hans mående har varit viktigare än barnens.
Varför vi ens sökte oss till varandra från början? Nu var det ju trettio år sedan och jag var mitt i min "sjukdomskarriär" med hetsätning, självsvält och alkoholmissbruk. Antar att det just var de egenskaperna - passivitet, likgiltighet och känslomässigt avstånd - samma egenskaper som nu triggar mina återfall, för då stötte jag bort alla som vågade komma nära och "störa" självdestruktiviteten. Han behövde en spännande person att "leva" genom och jag "behövde"någon utan egen vilja som accepterade mitt destruktiva liv och hängde på alla mina tokiga infall.
Jag frågade honom för ett tag sedan om varför han ens stannade kvar under den tiden. Vi hade inga barn, var unga. Varför han stannade kvar hos en tjej som kom med så många överrskningar. Medvetslös i soffan när han kom hem, ibland förts till sjukhus efter självmordsförsök, ibland hade kraschat med bilen och skurit upp handlederna, lämnat lägenheten full av matrester och disk efter hetsätningar.
Var det för att han saknade handlingskraft att lämna? Var det den egna låga självkänslan, att han inte var värd bättre, var det medkänsla eller hopp om bättring eller faktiskt kärlek? Jag fick aldrig något svar för det är sådan han är. Lämnar mig utan kontakt och utan respons när jag försöker närma mig.
Missbruksrelationen brukar beskrivas som att den som missbrukar är "barnet" och den som lever med missbrukaren får vara den "vuxna" i relationen. I vår relation är det inte så. Inte ens när jag mådde som sämst, till och med när jag låg på psyk och vägde trettio kilo eller var på avgiftning, tog jag hand om räkningarna och annat som behövde organiseras.
När jag tillfrisknat, utbildat mig och fått jobb blev balansen ännu ojämnare. Hus, barn, ekonomi, allt det praktiska - ansvaret ligger på mig. Den starka, den som har utbildning, tjänar pengar, den som löser problem, har alla kontakter med omvärlden, den som tål det mesta. Jag är den barnen gråter efter oavsett om jag druckit eller ej. Lyckligtvis har återfallen varit så glesa att de inte förknippar alkoholdoft med rädsla (ännu). För pappa ger inte känslomässig kontakt. När jag kraschar finns det risk för återfall. Men även det ligger helt på mig själv att förebygga och hantera. Kanske med rätta. Fast det hjälper om man har stöd. Och efter nyår kraschade jag efter ett år utan en droppe.
Förra veckan, kort efter mitt senaste återfall, som jag berättat för honom om (inte hade han märkt att jag druckit mer än vid något enstaka tillfälle!) såg jag att han köpt hem vin. Blev arg och sårad. Sa det till honom. Hur kan du köpa hem alkohol nu när jag berättat hur nära jag var att dricka ihjäl mig och när du var med under den tiden då jag var så nere i missbruket? Visst, i vanliga fall, de senaste tjugo åren, har jag kunnat låta bli vin och öl om det finns hemma (dricker bara sprit under återfall) men hur ska DU kunna veta att jag inte är så desperat efter vad som helst att jag tar det som finns i huset?
Jag vet att jag har ett eget ansvar för mina handlingar. Återfall kan inte skyllas på någon annan - men - den där kramen som nämns i inläggen här. Den kramen kanske hade förhindrat återfallet den här gången.
Har även funderat en del på relationskontrakt, gamla mönster och balans i förhållanden. När jag tar ett återfall är det som han växer en aning. Att jag blir mer mänsklig och mindre superhjälte. Ordningen återställd. Flera personer har sagt att jag måste skilja mig för att överleva. Så är det nog. Känslomässig ensamhet, brist på kontakt, att vara osynlig, ensam med ansvar. Allt detta leder till att jag inte orkar och då dricker jag.

Jag har läst större delen av din tråd och ville bara säga hej, nu när jag registrerat mig. Det är väldigt fint att läsa, det du skriver. Fint och smärtsamt på samma gång.

Ang #705 "Hon, precis som så många andra, tycker att det är vettigt." Är det någon som inte tycker det, egentligen? Varför är man (jag) så rädd att erkänna problemet, att erkänna att man dragit ner eller slutat? Skulle verkligen någon utan egna förträngda alkoholproblem tycka att det är ett dåligt beslut?