Senaste kommentarerna i forumet

Ja Elias, låter som ett bra delmål igen. Men skulle gärna sätta större mål. Trappat ner ordentligt nu sista dagarna i kombination med sjukdom och första helvita blir nog idag.

Ja, intensivt är det, det är så sant så! Det är väl där alkoholen har hjälpt att dämpa allt, hjälpt mig att varva ner på kvällarna.

Jag tycker om att promenera men har av någon konstig anledning blivit lite mörkrädd på senaste och tycker inte om att gå ut när det är mörkt. Jätte konstigt, jag vet att det inte finns något farligt i mörkret men ändå ... det har varit en del oroligheter i den här staden på senaste så kanske är det de. Försöker komma ut på dagarna om jag kan och på kvällarna med maken om det går att få barnvakt, tyvärr är det lite svårt då våra föräldrar inte bor här. Förra sommaren joggade vi mycket tillsammans, det var skönt. Lite som att dejta, att få tid tillsammans. Dumt nog började jag fira att jag vart så duktig med öl... Jag kanske skulle se om några av mina vänner eller bekanta härikring är intresserade av att ta upp kvällspromenader (då maken inte jobbat kväll vill säga).

Du är i en intensiv livsperiod nu med barnen i den åldern och studier på sista året. Bara det räcker egentligen som hobbies haha! När jag studerade orkade jag, utöver studielitteraturen, inte läsa så mycket och då bara väldigt lättsmälta deckare. Känner du någon du skulle kunna gå ut och gå med på kvällarna? Ett tips kan vara att prata i telefon med en kompis, och att kompisen (om möjligt ) också är ute och går. Blir rätt fnissigt och bra sätt att kunna ta en promenad med någon som bor en bit ifrån ☺

I fredags var jag hemma för jag var förkyld och hade feber. Sedan i lördags var jag ochkså sjuk men blev bättre på söndagen blev jag bättre och kunde gå till jobbet i måndags. Så i går eftermiddag kom febern tillbaka och nu är jag helt däckad igen. Underligt tycker jag. Jag brukar ju aldrig bli sjuk och nu 2 ggr på mindre än en vecka. Undrar om det har med mitt alkoholstopp att göra.
Tröttsamt.
Dag 10 idag.

Tröttheten är så jobbig Hjärnklart. Jag orkar inte vara så här trött! Jag vill ju vara den där superkvinnan som klarar allt, karriären (utbildningen), barnen, kärlekslivet med maken, hemmet, sporten, fritiden och allt de där andra! Varför ska man (jag) har så många krav på sig (mig) själv?! Jag vet ju att de är väldigt då som klarar allt de där utan att gå sönder. Jag vill inte gå sönder, igen. Eller ännu mer. Ett steg åt gången. Jag känner att den här depp-perioden börjar lätta lite nu. Kanske får jag lite energi så jag orkar komma igång med träningen innan nästa period tar över. Jag mådde bra när jag tränade regelbundet för några år sedan. Då drack jag inte så mycket heller.

Att dricka av tristess känns igen! Står/sitter man där med vinglaset så göra man något, precis som du säger.

Jag tror att tröttheten iallafall inte försvinner av alkoholen. .
På kvällarna ser jag på olika serier, tar det lugnt. Mycket vindrickande har skett av tristess, då har det ju "hänt" något. Klokt av dig att fundera på hobbies. Jag kan vara så avundsjuk på de som verkar kunna ösa energi över dygnet!

Mår bara bra. Nykter. Dricker endast vatten och kaffe. Det är väldigt enkelt, när jag får frågan: Vad vill du dricka? Igår bakade jag bullar med mitt barnbarn. Min dotter kommer ihåg, att mina bullar var goda, som jag bakade, när hon var barn. Det kommer fram mer och mer ljus, från mina barns barndom. Det är min belöning, för att leva nykter.

Åh vad jag känner igen mig i olika kommentarer och inlägg här. Precis kommit hit.
Har en sambo som på en helg kan dricka en flaska whisky och 2 liter vin.
Han har sagt att han har insett att han har problem. Att han inte vill att dottern ska se.
Jag jobbar skift och varannan vecka är det så synd om honom eftersom jag inte är hemma och vi ses inte alls typ. Han har själv erkänt att han då gärna tar ett glas efter att dottern somnat (eller?)
Jag har börjat säga ifrån när han ska prata allvar när han är onykter. Han dricker mest hemma eller familjefest. Men när vi ska gå o lägga oss (och han har druckit)så kommer det hela tiden upp att han inte gillar att jag jobbar skift, om det är nåt fel på honom eftersom jag inte vill ha sex. Är det en typ av inkluderat beroende/bekräftelsebehov tro?
Har också varit så att det kommer beskyllningar på mig. Och att hela hans liv är förstört om jag skulle lämna.

Inte meningen att kapa tråden Lindis. Men var ändå skönt att skriva av sig lite.
Verkar vara mycket stöttning här inne! ❤

regler och ultimatum är du nog bäst på att utforma själv. Men som du varit inne på, bättre med små krav och enkla regler som du känner att du kan leva efter. Kommer han att följa regler och kommer han att acceptera konsekvenser? Hur tror du att detta kan påverka er relation? är det bara till godo eller finns det andra sidor att ta med i beräkningen?

Känns hemmet säkert och tryggt för tre barn att växa upp i? Känner du dig säker? Detta tycker jag är de två första och starkaste aspekterna att ta hänsyn till!

Fundera på hur du behandlar honom, är han en vuxen individ som får ta eget ansvar, eller hjälper du honom? Hur mår du och vilket stöd tror du att du skulle behöva? Hur mår barnen, för barn påverkas, mycket mer än vad man vill tro!!! Se till att de stora får någon form av samtalsstöd.

Förneka inte missbruket, berätta för dem som står dig nära, berätta hur du har det.

Att leva med en person som är våldsam är en fara för livet och en otrolig stress för dig!

Hoppas du hittar din väg som passar dig och din familj!

Missbruk eller ej så låter det som om ni som familj behöver hjälp utifrån, tex. familjerådgivningen, de kan säkert hjälpa er med lämpliga regler som ni kan utforma tillsammans. Du kan aldrig hjälpa honom, du kan finnas som ett stöd men han måste vilja, han måste kämpa och det är han som måste göra sina förändringar. Sedan måste du titta på ditt beteende och se hur det ev har förändrats, om du tar över hans ansvar (som att hälla ut alkohol), men du kan inte göra jobbet åt honom!

När du sätter konsekvenser, försök att göra detta så att du och barnen blir så lite drabbade som möjligt, om det går. Det är tufft, enormt tufft att vara anhörig! Som att leva mitt i ett krig!

Mycket styrka!!

Det är så sjukt ... jag var på affären nyss. Skulle handla lunch. Gick förbi hyllorna med öl... ojoj. Jag vill åt smaken och det "förbjudna". Att dricka en öl på en onsdag förmiddag känns lite spännande, det bryter det vardagliga och det känns som att man unnar sig. Det blev ingen lunch. Eller ja ... det blev chips. Och dipp. Och choklad. Nyttigt värre. Fast det viktigaste av allt är väl att inte inte blev några öl. Allt de här onyttiga får vara nog så "busigt" och "lyxigt" en onsdag förmiddag.

Jag trivs jätte bra med min utbildning. Den har fått mig att växa så mycket som människa och visar svart på vitt vad man kan klara av om man bara vågar prova, utan att vara SÄKER på att man ska lyckas. Kanske är det en del av de självförtroende som gjorde att jag trodde att jag kunde hantera alkoholen nu. Jag drack för mycket i min tidiga ungdom och gjorde mycket dumt så jag slutade, i samband med att jag fick barn. Det gick ju ganska lätt då. Sen när jag började plugga och läka såren från barndomen kände jag att jag hade kontroll och de där vinglasen på kvällarna kom smygande. Tillslut blev jag full mest varje helg och slutade. Igen. Då kom folkölen, 3,5:or är ju inga problem. Och några starköl till helgen. Och de där vuxna vinglasen när man gör något som är lite tråkigt, som att städa och diska. Tillslut blev de för mycket, igen fast på ett annat sätt den här gången. Kanske sitter de i generna då jag har en alkoholiserad förälder.

De flesta av mina sår är läkta. Jag har förlåtit. Vi har kontakt idag, jag och den person som valde bort mig då. Det är inget vi samtalat om då denna person har så många andra problem med jag har förlåtit i mitt inre. Jag har en annan förståelse för vad som hände nu när jag är lite äldre, nu när jag förstår alkoholens inverkan.

Damn you autocorr

Såg det speglosan skrivit om målarböcker nu ?

Stickning kunde vara något kanske. Eller målarböcker. Det måste jag kolla upp!

Jag brukar se nyheterna vid 22. Eller kolla på någon serie och dricka te. Oftast tjötar jag med vänner i telefonen. Kollar på snusk ibland. Lyssnar på musik ibland. Läser här ibland.
Tar ut vovven på sista kissen. Försöker komma till ro och bara i sängen till 12.

Jag gör nog inte så mycket på kvällarna när jag tänker efter. Chillar mest. Kan inte heller träna sent, blir så pigg av det.
Men te och nyheterna är mer eller mindre kvällsrutin :)

Det finns ju sådanadära mindfullness målarböcker för vuxna nu, både i telefonen som i fysisk bok. Det kanske hade varit något? :)

Hej
För många är detta med att sluta dricka en process. Enstaka återfall är ingen katastrof huvudsaken är att man lär sig något av dem. OCH det gör du ju genom dina tankar. Ja, nu var magistern i mig framme igen men jag är övertygad om att det är så. Du kommer att klara detta! Jag vet det eftersom du vände på systembolaget. Styrkan finns alltså.
vänligen
Ikaros

Det låter ganska hard core det du! Trivs du?
Såg att du var inne på sista året, grattis! Vad coolt ?

Ja misslyckas man inte ibland, hur ska man då lyckas?
Tänker lite med mångas återfall (och mina egna) att de kanske är nödvändiga ibland. Inte för att legitimera ett drickande utan för att man lär sig av sina misstag. Vad ens trigger var då när det hände. Tar med sig upplevelsen och jobbar vidare, inte gräva ner sig och älta och sparka på sig själv. Att misslyckas är bra tror jag, fasten det gör ont ibland.

Du skriver att du blev bortvald, är det något du fortfarande är rädd för?
Jag förstår att de satte djupa sår. Jag har liknande erfarenheter från mitt liv, men har du fått ett avslut och förlåtit det? (Ja jag tjötar om förlåtelse, men förlåtelse är läkande...du behöver inte svara på frågan, men reflektera lite över det iaf :))

Ja visst är det vuxet att ta ett glas vin till maten, eller? Kan det vara en typ av hjärntvätt att det ska vara vuxet med vin?
Är det inte mer vuxet att kunna välja själv vad man vill? Vad är vuxet egentligen? Blir vi någonsin vuxna? ??
Och du, skriv på ba! Ös ut allt, det behöver inte ens ha en poäng vad man skriver. Men precis som förlåtande tror jag att skriva ut sina tankar är läkande.

tillbaks efter två veckors nykterhet efter en karatefylla. :-( Drack på ren och skär ångest. Det blir ju inte bra...
Min mamma har haft en lång period av sjukdom som krävt mycket av oss som anhöriga. Det slutade med ett äldreboende och där är hon nu. Lagom förvirrad och långt ifrån sitt gamla elaka jag. "Oskadliggjord". :-)
När allting var ordnat kraschade jag och hittade inte min botten - vilket höll på att sluta med ambulansfärd till sjukhuset. Det blev dock bara denna enda fylla. Trotsade ångesten och satte mig ner och funderade över hur jag ska hjälpa mig själv.
Jag är positiv till behandling men allting handlar ju om pengar...
Det som känns annorlunda den här gången är att jag "hittat min röst". Innan har jag bara haft ångest och dåligt samvete och gått med på allt alla andra säger. Snällt förpassat mig tillbaks in i köket och skött marktjänsten åt hela familjen. Den här gången känner jag mig stark och ställer krav på min omgivning. Jag tänker INTE finna mig i att jämnt och ständigt stå för matlagning och planering för hela jäkla familjen. Har upplyst mannen om att han får stå för det mesta av matlagningen nu. Fixar han inte planeringen så finns det matkassar. Jag kan inte dra på mina egna problem OCH alla andras och ständigt vara spindeln i nätet här hemma. Hade jag haft cancer hade alla förstått, men utmattningssyndrom och alkoholism är ju inga sjukdomar som räknas.
Har börjat göra saker utanför hemmet utan att fråga om det passar. Jag informerar helt enkelt om att jag ska träna eller gå på AA-möte och sen går jag.
I dag är första gången på två veckor som den där lilla djävulen tittar fram. Rastlösheten gör sig påmind och jag behöver NÅGOT! Orkar just nu inte vila i mig själv och hittar inte det inre lugnet. Vi har båda ledig dag och mannen märker av det. Försöker övertyga mig om att jag måste tagga ner och tvärtom sätta mig i soffan och tvinga mig att ta det lugnt. Jag vet att han säkert menar väl men problemet är ju att alla försöker ge det DE tror att man behöver...Det FUNKAR inte för mig. Är en fysiskt aktiv människa och jag måste först få utlopp för energin - SEN kan jag koppla av. Han muttrar på mig men nu bär det iväg till träningslokalen. Ska inhandla nya träningsskor och en ny mixer på vägen så att vi kan experimentera med smoothies i kväll. Det blir ingen annan dricka i dag. Det är JAG som bestämmer. :-)
Kram

och välkommen hit (och till min tråd).

Just nu känner jag inte riktigt att jag tillför så mycket. Men jag försöker skriva då och då för att det håller mig mer eller mindre på banan om jag registrerar mina tankar. Så länge jag är medveten om problematiken så har det ett positivt inflytande på alkoholens icke varande i mitt liv.

Jag tror att det blir enklare att avdramatisera sin avhållsamhet i sin omgivning. Jag tycker att det är jobbigare i början. För då är det en stor grej fö ren själv. Men det blir enklare med tiden, efter övning. Man hittar sitt eget svar och förhållningssätt. Jag kan vara ganska bestämd i mitt "nej tack". Oftast lämnar det inte utrymme för följdfrågor. Men om de kommer så beror det på sammanhang. Ibland är det " jag har ingen lust", " jag har en vit period" eller "Jag orkar inte dricka" "dricker inte om jag jobbar dagen efter" till andra kan det vara "nej jag måste stå över, det har blivit för mycket den senaste tiden, rensning krävs". Och det är något stolpsskott på jobbet som har reagerat men i övrigt är folk vettiga nog att sköta sitt. Framför allt så reflekterar de själva över att de faktiskt vet att de inte är hälsosamt.

Jag pluggar till civilingenjör. 5 långa år. Det har varit tufft för mig, jag fick all tänkbar hjälp med både matte och svenska när jag var liten. Under gymnasiet gick de skitdåligt. Hade så mycket problem som låg i barndomen och under tonåren "upptäckte" jag att det gjorde mindre ont att ge upp istället för att misslyckas, typ. Tyvärr ger det inte ett fullgott liv att ge upp gång på gång. Ibland måste man våga kasta sig ut och verkligen ge allt man har. Att misslyckas är inte så farligt. De människor som står mig nära och bryr sig kommer inte välja bort mig bara för att jag misslyckas (speciellt då jag inte riktigt släpper in någon förutom min man). Det har varit en stor rädsla, att bli bortvald då det hände i barndomen. När jag kommit till insikt med det och börjar reparera mig själv tyckte jag att jag var hel igen och att jag absolut inte hade problem med alkoholen. Det är ju vuxet och sofistikerat att njuta av ett glas vin till maten eller när man städar ... mm ... Nåväl. Jag är här nu, jag också ;) Tack för att jag får skriva. Det lättar.

Jag började sticka, halsdukar. Jag vet inte hur många meter halsdukar jag stickade. Älskade att se ett konkret resultat. Det var repitivt och fick mig helt och hållet koppla av. Kunde då inte titta på tv eller läsa, eftersom tankarna flög iväg åt alla håll men stickandet fick mig att längta till att fortsätta. Lärde mig på youtube.

Sen så finns det ju basic men välutvecklade programmeringskurser codecademy.com är väl en av de mest kända. Där kör du i egen takt och det är roligt.

Har också testat målarbok för vuxna, jag fastnade inte riktigt för det men det har ju blivit en stor grej så om du giller att färglägga så skulle jag definitivt kolla upp sådana. De finns som appar också men vette sjutton hur stimulerande det är. Grejen för mig är att även hitta något som får mig att inte kolla i mobilen stup i kvarten.

Vad grym du varit, det kommer gå bra!

Kram

Ja varför inte?
Kladdkaka är skitgott ju ?
Jag ska oxå äta gott ihelgen med hotellfrukost å grejer ?

Och du, dag går redan bra. Se på dig själv, där sitter du och lever och är nykter. Vad pluggar du förresten? :)

Tittar in, läser tråden och undrar hur det går för dig? Jag har inga råd att ge, jag är själv inne på dag 3 nu och min konsumtion verkar ha varit något mindre än din. Har behövt ta ledigt de här tre dagarna då jag haft så sjukt mkt ångest. Gråtit, sovit och haft huvudvärk om vartannat. Turligt nog har jag en familj så jag "måste" ta tag i mig själv när de är hemma.

Något jag tror är viktigt just nu i början är att ta en dag åt gången. Åh, en sådan klyscha men de är så sant. Idag är vi nyktra. Igår var igår och imorgon är en annan dag. Idag är vi nyktra.

studenten! Tack för ditt hejande :) Det känns bra.

Jag läser skönlitterärt ibland, men då måste de vara riktigt lättlästa böcker. Alla tunga klassiker som jag egentligen längtar efter att få sätta tänderna i får vänta till sommarloven. Då sträckläser jag bok efter bok ute på balkongen eller på stranden. Har upptäckt ljudböcker för ett tag sedan och de kan fungera när jag är ute och går eller fixar med hushållssysslor. Lyssnar jag på kvällen somnar jag oftast. Kan den här konstanta tröttheten jag känt de senaste året bero på alkoholen? Antagligen. Jag har trott att de beror på näringsbrist ... Tänk vad man kan bortförklara alkoholens betydelse.

Handarbeten kanske är något. Jag tycker faktiskt om att färglägga bilder med barnen. Repetitionen i pennans drag fram och tillbaka över pappret. Det synliga och direkta resultatet. Det okomplicerade i att stanna innanför linjerna. Det tycker jag om. Det är något jag behöver just nu.

Vad gör ni på kvällarna? Vad gör alla andra? Alla kan väl inte sitta och pimpla vin framför tv:n?