Senaste kommentarerna i forumet

Skrev tidigare det inte stör mej om han tar en öl, men att det verkar vara så han inte själv heller vill dricka regelbundet. Men nu ser jag han druckit tre öl nåt tag, helt tydligt med avsikt då jag inte är på plats. Jag gillar inte tassandet kring ölen. Katt och rotta-leken om vad och när är okej. Eller om det till exempel börjar drickas då jag inte är hemma.
Det överraskade mej själv också hur upprörd, och också ledsen jag blev.

Det var hjärta i det inlägget. Jag vet inte vad jag ska svara - mer än "tack".

Vi som lever i sådana här förhållanden tappar fokus på det som egentligen betyder ngt. Jag känner att jag ger min man alldeles för mycket av min energi och att jag är alldeles för mesig.
Han hotar med skilsmässa då och då för att han inte orkar ha det så här.
Har förstått att din man också har gjort det.
Är helt övertygad om att om vi skulle lämna så skulle våra män tappa allt.
Håller med dig när det gäller detta med att kräva och samtala, man orkar inte.
Sitter just nu och vet inte hur jag ska komma till ro inför natten. Det är nu man behöver en röst i natten.
Stor kram

Gillar verkligen din mening " glimt från din vita verklighet " .. har funderar ett tag på att det kanske är dags att start en egen tråd ,
även om jag hoppas det har varit ok att jag har gästskrivit lite hos dig då och då ..
Tror att tråden ska få heta så :
Min vita verklighet ..
Hade ju aldrig kunnat tro att ni alla här skulle bli så viktiga för mig och mitt fortsatta vita liv .. riktigt beroende framkallande ..
ett bra beroende ;-))
Hade ju bara tänkt varna dig för att det är lätt för dikeskörningar i början ...som var mitt första inlägg på din tråd ...
en dikeskörning som var mycket nära att kosta mig mitt älskade jobb ..
Som jag önskar att verklighetan alltid hade varit vit ..
Ok Elias .. snart ny dag och då dag 40 för dig ..
En glimt från vita verkligheten passar riktigt bra på dig också .. Kramar ler

Tack för att du frågar! Gjorde mig glad!
Känner mig fortfarande låg men har ingen som helst längtan efter alkohol. Lunkar vidare, inte lika ensamt nu.
Snart kommer våren till oss

Om du har på känn han smugit med alkohol i månader, så har du nog rätt, han har problem med alkoholen. Annars skulle han inte behöva smussla med den. Det kan vara han inte heller klarar av att sluta själv.

Läs här på forumet, så ser du vi är många i liknande situationer. Kom ihåg att ta vara på dej själv och låt inte honom förminska problemet. Du har hittat hit och kan här läsa vilka olika fenomen alkoholismen i familjen kan orsaka då allt mer eller mindre börjar kretsa kring det okontrollerbara i en familjemedlems drickande.

Du får säkert bra svar av andra med mer erfarenhet, hur det lönar sej för dej att gå till väga.

Men krafter och hoppas allt vänder mot det bättre.

Helvete
På fyllan för Femte dagen i rad ?
Trodde jag hade koll på läget, det har jag inte.
I morgon måste jag va nykter, på torsdag är det terapi via jobbet.
Där ska man va ärlig och inte dricka på tre månader, vad ska jag säga och göra ?

Muminmamman, det är precis som du säger. Hur jag än funderar och analyserar, så är det poängen. Varför bryr han sej inte, eller om han gör det, varför förstår jag inte hans sätt att visa det. Och fast jag förklarat för honom, varför kan han inte visa han bryr sej på ett sätt jag förstår. Göra sånt som är viktigt för mej.

Och klart, med alkohol med i bilden, ännu svårare. Och fast nu utan så svårt. Och jo, diskussion sku krävas, men orkar inte kräva igen...
Och den där planlösheten gör som du säger att man går omkring och hoppas, tills den andra dricker eller gör annat.

Att få känna sej sedd, önskad och väntad är väl vad alla borde få, också vi medberoende, som kanske alltför oftaförsöker se och förstå alla runtomkring oss.

Nu har jag inte druckit a på mer än 66 dagar. Vid nyår när detta med nyårslöften diskuterades hörde jag en psykolog som fick frågan "hur länge det dröjer innan man lagt sig till med en ny vana?" Han svarade att det tar 33x2 dagar. Då tänkte jag att jag skulle skaffa mig en vana att inte dricka a. När jag hörde det hade jag varit utan a en månad så jag fortsatte med det. Nu känns det väldigt bra att jag har lyckats nå mitt mål. Det blir bättre för varje dag, även om suget kommer ibland. Då tänker jag på all ångest och elände som jag har upplevt när jag drack. För att nå mitt mål har jag haft mycket hjälp av att läsa på den här sidan och sett hur många som kämpar och gör det så bra. Tack för alla för inspiration och hjälp. Jag kommer att kämpa för att fortsätta min nya vana.

Det som gör mig så ledsen och tom förutom min mans drickande, är att han inte bryr sig hur jag mår. Det är så mkt kring honom och hur fantastisk han är på alla vis.
Den är hur konstigt den är låter, "lättare" när han dricker. Då behöver jag inte förvänta mig ngt. Det har gått så långt nu att jag inte vill han ska se mig längre.
Tilliten tar tid och jag kan inte ens se att jag ska hitta den igen. Han har gjort mig och barnen så illa.
Du förtjänar att bli sedd och älskad.
Stor kram
❤

Åh så slank det ner en halv flaska vin igen..,, men den hör gången var det a-fritt. Pust! Tar er i hand härinne och balanserar försiktigt. Jag tänker att det är lätt och att jag är motiverad igen, men har en dialog. Klarade mig idag. Hade lite funderingar på att göra ett ärende vid tant Grön, men avstyrde det för mig själv. Det måste bli en vana att inte dricka. Det var så skönt när det blivit det och jsg inte behövde tänka.

Det här handlar om mej, beroendet, egentligen kvittar det vad som ligger bakom. Jag känner mej osidosatt, bortvald. Varför? För att inget min man gör är riktat mot mej eller med mej. Jag är det man gör under pausen eller om tid blir över, lika lätt att avbryta eller konstatera, synd vi inte hinner med mer. Att reservera tid för mej verkar inte finnas. Att jag skulle vara något han ser framemot har jag inte kännt på länge. Kanske har jag varit det, men isåfall är det nog inget som sagts högt. Mer i stil "nog kan du ju också komma om du vill". Det är nog det som är poängen.

Tillit tar tid. Och är jag ärlig tror jag tillit är något jag inte så lätt har för när det gäller andra. Så det där är en hård bit för mej. När han började nykterheten förstod han inte hur arg jag var, över all bortkastad tid med alkoholen. Hur mycket plats den tagit i mej och hos oss. Och hur lite jag litade på han inte börjar igen. Han tyckte i början han inte är utan ett år, eller fortsätter efter det utan alkoho. Men är jag ärlig så är ett år ingenting. Jag ber om ursäkt av er som kämpat dag för dag och verkligen jobbat för att vara nyktra ett år. Jag uppskattar det ni gjort. Men för mej som medberoende var ett års paus ingenting. Det var egentligen först då min resa började, först då jag började slappna av, och se att det kanske på riktigt kunde fortsätta utan.

Jag har igen läst här på forumet, och försökt luska ut vad det handlar om hos oss, egentligen. Med mej och min man. Han dricker ju inte mer. Har inte druckit regelbundet på över ett år. Jo alkofritt, i början rätt mycket, lika mängder som öl tidigare, men nu efter ett år har han tagit ner på det också. Kanske en flaska om dagen. Helt alkofri är han inte, har enstaka gånger druckit en öl under flera tillfällen (under 10) eller 3-5 alkoportioner kanske sammanlag 3 gånger. Han kollar väl lite själv. Inte ber han lov och inte ger jag, sällan kommenterar jag det. Men han har sagt att de där 3-5 nog känns betydligt onyktrare än tidigare, och att suget för mer finns. Jag tror han är mallig han kunnat sluta, men jag tror vi båda vet det inte är självklart. Vet hur lätt detär att slinka dit igen trlts han kom på det torra på egenhand.

Hej! Välkommen hit!
Du verkar dricka regelbundet (och oftast i smyg)? Har du provat att göra något uppehåll? Vad händer då? Om du verkligen vill sluta så är det nog ett bra sätt att starta, att försöka vara vit under en period! Läs gärna i de olika trådarna som finns här i forumet, det finns gott om likasinnade att ta stöd av!

Låter bra faktiskt! Kan vara lite lättare att hålla när det blir lite konkret. Och det är ju lättare än man tror att sluta. Det svåra är att inte börja igen.

Idag sa alkoholisten i mig att "nu är jag så stressad av jobb och vardag att det enda som får mig att verkligen komma ner i varv är ett glas vin". Jag trodde nästan på det. Tills jag tog avstånd till tankarna, observerade dem och förstod deras ursprung. Som missbrukare är man väldigt slug för att få i sig alkohol. Alla möjliga argument vrids tills de låter logiska. Jag känner ett sug idag. Efter rödvin och avslappning. Det hade varit så skönt! Verkligen. Men jag låter bli. Idag med. Eftersom risken är stor att tanken på rödvin är skönare än det verkliga glaset. Tar en bit choklad. Funderar på nästa träningspass. Hur jag ska hantera stressen. Kanske unna mig en ledig dag och vila. När man är stressad behöver man vila. Inte dämpa symptomen med bedövningsmedlet alkohol. Som så tjusigt bäddas in i fina namn och etiketter. Tjusiga flaskor i tjusiga rader på systembolagets hyllor. Fulla med bedövningsmedel som vi ska dricka med måtta.
"Men det äääär ju nyttigt med ett glas rödvin om dagen."
-Ja om du är 75 år och behöver blodförtunnande medel mot proppar och för att få igång din dåliga blodcirkulation - då kanske 1 dl rödvin kan kännas gott i gamla kroppen.
Men en ung människa ska väl inte halsa en flaska rödvin 3 ggr i veckan i tron att det är nyttigt?
Då är det väl nyttigare att låta levern vila, unna sig hälsosam mat, lugn och ro och träning. Och massa hjärngodis i form av litteratur och mindfulness.
Jag försöker nu övertyga mig själv - och lyckades även ikväll ?
Ännu en nykter dag önskar jag oss alla!

Jag känner igen mig i så mkt i denna tråden. Man kan le åt eländet samtidigt som det förtär en så totalt.
Trött dam, våra män är nog kloner. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit kallad idiot, jävla kärring och blivit ombedd att hålla käften.
Har 2 barn sedan tidigare i höstas 2 barn med min man.
Väntar in rätt tillfälle med att de stora är klara med sitt och jag hittar nytt boende. Har gråtit så mycket och räddat så många situationer dom min mans drickande har försatt oss i.
Stå på dig och börja leva ditt liv nu..
Stor kram

Ett brev kunde säkert vara bra om du tycker han tidigare tagit till sig saker bättre om han fått det i text. Samtidigt ska du vara försiktig med hur du formulerar dig, med tanke på att det som du säger kan komma att hållas emot dig.

Jag vet av egen erfarenhet hur sjukt saker kan låta när de plockas ur sitt sammanhang, mitt ex var suverän i vårdnadsbråket om sonen på att plocka ut enstaka stycken eller meningar som han läste upp tex för socialtjänstemännen för att visa på jag tänker isolera barnet, misshandla honom, att jag är psyksjuk, hämndlysten eller till skada för barnet eller vad som passade för stunden. Allt som finns i text, och då menar jag allt, kan användas emot en. Tex det man skriver här kunde anses vara smutskastning av barnets pappa vilket i det värsta fallet kunde leda till man mister vårdnaden i en tvistsituation om det utan tvivel kunde bevisas vem som skrivit texterna. Nu vill jag inte skrämmas, men jag har varit igenom det själv och det är ett helvete att få allt man känt, tyckt och uttryckt felanalyserat, förvridet och förvanskat och svängt till nåt som inte alls har med det man sagt egentligen att göra. I mitt fall tog det nästan 5 års kamp med myndigheterna att få dem att till slut förstå att jag är normal men att barnets pappa har alkoholproblem och värre saker därtill. Först i rätten när allt skulle sägas muntligt och man äntligen fick prata till punkt och exet fortsatte med sitt paranoida och hotfulla prat förstod dom vad jag försökt säga i alla år. Flera bad om ursäkt efteråt, vad dom satt mig igenom länge för att dom valt att tro honom och hans textförvrängningar.

Skriv brevet med omsorg, låt det växa fram och läs igenom och korrigera så inget går att missuppfattas och ge honom brevet vid ett tillfälle där du tror han är mottaglig och har en stund för sig själv. I bästa fall når du fram till honom och ni kan öppna en verklig dialog, i värsta fall låssas han som inget och det fortsätter som innan. Så kanske du inte har så mycket att förlora på att prova?

Och om du är lika nojig som jag kan du alltid ta tillbaka och förstöra brevet sedan, huvudsaken är ju att han läst det!

Hej Majis!
Jag känner igen mig i din historia. Min mamma genomförde också en gbp-operation och inom loppet av ett år vändes våra liv upp och ner.
De första åren gjorde jag allt för att försöka rädda henne. Kontaktade socialen, följde med till psykiatrin, lyssnade på fyllesamtal, bönade henne om att snälla sluta dricka. Jag skämdes så otroligt mycket över att min mamma, även bäste vän, skadade sig själv och alla i familjen bara för att få dricka.

Jag blev gravid. Mamma var så lycklig (hon älskar barn!!). Någonstans trodde jag att detta skulle bli hennes vändpunkt. Tyvärr hade jag fel. Hon stank sprit när hon fick träffa min älskade son och besöken slutade alltid med att hon behövde pengar.

Jag var så fruktansvärt besviken vilket slet på mig hårt. Jag hade svårt att fokusera på annat än mamma och hennes drickande. Det ledde till att jag (efter mycket om och men) beslöt mig för att säga upp kontakten med henne. Precis som du beskriver var jag också orolig för att det skulle få henne att bli ännu sjukare. Även hon hade hotat med självmord. Så blev inte fallet. Till min stora förvånad blev det nästan som en lättnad för henne. Kanske för att hon inte längre behövde utsättas för skuld? Nu kunde hon leva sitt liv med flaskan i handen utan en jobbig dotter som grät i andra änden av telefonen...

Du skriver att du skäms. Det gjorde jag också. Men i dagens läge har jag kommit förbi det. Istället är jag stolt. Inte för att min manna är alkoholist utan för att det faktiskt har gått bra för mig TROTS att min mamma är alkoholist. Jag är öppen om att min mamma är grov missbrukare och hemlös. Beslutet om att berätta för människor som frågar om min mamma var till en början jätte jobbig men har verkligen stärkt mig. Dels känns det skönt att få ventilera några sekunder samtidigt som jag tycker att det är viktigt att prata om det. Alloholism är ju en så vanlig sjukdom.

Vill avsluta med att säga att jag tycker du är en fantastisk dotter som gjort allt för att hjälpa din pappa. Du skriver så kärleksfullt om din pappa trots att han gjort dig illa.

Förlåt för det låååånga mejlet. Var skönt att få skriva av sig lite.

Måste bara tipsa om en app som heter easy quit drinking. Jag har haft nån tråkig app förut som bara räknar dagar och veckor osv. Men denna visar hur mkt pengar man spar, hur många drinkar man undvikit, hur hälsan förbättras på massa plan. Jättepeppande! Kanske simpelt men det är verkligen peppande att se så konkreta bevis på att man vinner något för varje timme utan alkohol! Och det står ju om hur man reducerar risk för cancer, hjärtsjukdom, stroke osv. Heja oss alla som kämpar och vill ta hand om våran kropp och själ och nära och kära.

Hej Ikaros,

jobbigt men skönt att du frågar! Veckan gick bra, trots att stressen och pressen varit ganska stor på jobbet hade jag inget sug när jag kom hem. Och i fredags var jag bjuden på födelsedagsfest, men där var det enkelt att inte välja alkohol. Men lördagen bar med sig ett jobbigt privat samtal, så då blev det fem glas vin i samband med det och ångest på söndagen.
Och just nu snurrar mina tankar och känslor kring vad det är som gör jag att efter att jag varit stark och orkat tagit tag i "saker", behöver alkoholen för att "få vila".

Men då, d är ju väldigt illa om han undanhållit sånt för sug o jag menar har ni så pass delad ekonomi är d ju svårt o hålla koll på...vilket sätter dig i dålig sits eftersom ni bor ihop! Kan förstå din frustration...att han inte fattar att d är ju verkligen nåt som direkt påverkar familjen.

Visst skulle man vilja sätta igång värsta bråket bara skrika ut all ilska o all frustration man har inom sig! Jag har de senaste två dagarna funderat på om man skriva ett brev till honom. För när vi bråkar eller jag tar upp d med honom så vägrar han lyssna och jag bara gråter o får inte fram ett enda jvla ord ur min mun. Däremot vet jag att han läser brev, hans mamma har skickat många brev till honom när hon velat skriva av sig till honom om sånt hon inte kan prata om högt för att han vägrar lyssna!
Vad tror ni? Eller är d helt meningslöst? Kan han va så dum att han vänder d mot mig sen kanske? Inte för att jag ska skriva nåt dumt utan bara vara helt öppen med mina känslor om allting som hänt!

Vad skönt förresten att din dotter,InteMera mådde bra när du kom hem. Lättnad som måste varit underbar o även att se din man på bra humör!

Tackar! :D

Har just idag begravt min mor som levde nykter de sista 10 åren av sitt liv. Före det alkoholist tablettmissbrukare och psykiskt sjuk.
Jag tror jag förstår vad du menar med när jag är redo.

För ibland med min nya kärlek så var jag helt blottlagd inför både honom och mig själv. Nollad och med alla försvar borta.
Då hade jag nog kunnat ta de där nya stegen.Från medberoendetänk och in i ett friskare jag.

Men jag blev för rädd och gick tillbaka till samma mönster igen.
Men med eller utan honom vid min sida så ska jag verkligen jobba för att ett friskare jag får ta plats.
Som visserligen inte är glad och stark varje dag.
Men en som får vara människa på gott och ont och inte människoräddare in absurdum.