Senaste kommentarerna i forumet

Hur livet kan te' sig...

Många har varit hos psykologer, terapeuter och KBT'are...
Vissa t.om berättar om hur man kan "lura" dem och komma förbi självaste epicentrumet, dig själv...

Många av oss verkligen väldrillade när det gäller att komma förbi hinder, att manipulera och till viss del även ljuga sig fram, allt för att inget ska hindra oss från att åter ta till alkoholen...

Men när man söker hjälp, och även lyckas "lura" sig förbi den som ska hjälpa en,
vilken hjälp får man då?
Och vem är det som blev "lurad", egentligen..?

Det är svårt för många att totalt kapitulera inför sig själva, erkänna att jag är ingen perfekt människa, jag har brister och kan inte hantera alkoholen på ett vettigt sätt...

Man försöker på många olika sätt att förändra sitt drickande med att dricka totalt sett mindre,
men man trillar dit i alla fall på grund av sin inställning till alkoholen...
Man dricker för att uppnå en viss form av berusning, frivilligt eller ofrivilligt...
Ibland funkar det, ibland inte, och det vet man aldrig när det ena eller andra sker...

Man har ingen kontroll längre, eller hur?

Och då funkar inte den fortsatta teorin om att man ska minska på sitt drickande, för den stämmer inte i praktiken, inte sant?

Så i mitt tankesätt så finns det bara ett återstående val framöver, man "förbjuder" alkoholen,
den får aldrig mer tillgång till mitt medvetande och göra det omedvetet...
Det låter enkelt men är svårt, men mest i sina tankar, aldrig mer???
Ska jag aldrig mer få ha det roligt?, ska jag inte längre få dricka med mina vänner?

Man ser oftast alla problemen, när det inte funkar...
Man kan se de som om man blev allergisk, fortsätter en allergiker att försöka komma förbi sina hinder, och fortsätta utsätta sig för sin allergi...???
Knappast, en nötallergiker kan dö av att utsätta sig för det som är allergiframkallande,
för honom eller henne är det ett livsviktigt beslut...

En alkoholist är en alkohol-allergiker som kan dö av sin överkonsumtion, köra ihjäl sig med bilen, trilla ner på tågspåret, hamna i ett knivslagsmål osv osv...
Men mest dör han i sitt inre, en långsam och kvalfull död...

Alla har inte kommit lika lång på sin väg, men likväl så står de vid olika vägskäl längs vägen...
Alla kan vika av och ta en annan väg, kanske de inte ser problemet med sig själv,
men skulle kunna göra det för sin omgivning, familj, älskade, vänner, släkt och arbetskollegor och sina grannar, för vi kommer ju inte alltid ihåg vad som hände, eller?
Är man nykter så brukar man veta vad det är som händer, och hur man reagerade, oftast förnuftigt..

Det blir mindre problem med alkoholrelaterade problem...
Men samtidigt en större närvaro i sitt egna riktiga liv, även det kan uppfattas som problematiskt, när man inte kan fly undan det med alkoholen...

Varje dag står vi inför nya vägskäl och förväntas göra sunda avvägningar,
i en vågskål där vi inte vet varken mängd eller vikt....

Och man tänker ..."jag kommer aldrig mer få ha det roligt, om jag slutar dricka.."
Motsatsen heter.." jag kommer få ha det roligt, om jag fortsätter att dricka"
den låter mindre trolig...

Vi vet oftast hur en festkväll slutar, och ångesten förkunnar att det nästan aldrig var speciellt roligt...

Så vad låter som det mest sunda förnuftet?, fortsätta mata sitt inre med mera ågren...
Eller kanske utsätta sig själv för en förändring, kanske inte för evigt, men en tid framöver man inte kan överblicka, så finns det ingen slutgiltig gräns för när man kan börja dricka igen...

Jag vet att jag kan börja dricka igen, närsomhelst, men jag vill inte längre...
Jag vill inte utsätta mitt liv för ytterligare påfrestningar, det är inte roligt längre, alls...

Att leva med sin alkoholistiska sida är inte samma sak som att utöva den,
det finns en halva av mig som hela tiden vill utsätta sig för farligheter,
den halvan går numera runt i en fotboja, och har sin frihet så länge han sköter sig..
Och den halvan lurar inte den andra halva av mig...

Han försöker hela tiden locka mig med nya äventyr, men så länge receptet heter alkohol
så får han fortsätta komma med nya influenser...

Jag är inte dum, och det är jobbigt att leva med en alkholist,
allra helst när man bor i samma kropp som denne...

Likt en scout med honnör säger han "..alltid redo", och är beredd att rycka i kättingen när den andra halvan är på väg på ett alltför halkigt underlag..

Och varje dag är en ny dag, om man inte vaknar upp med baksmälla..
För de mornarna är ingen ny dag, de har man upplevt alltför ofta, och det är inget nytt minsann...

/Berra

Hej alla! Jag har följt er tråd och jag har äntligen hittat några som jag. Med det menar jag som är besatta av alkohol djävulen. Mina sista fyra år är jag inte stolt över. Allt som jag läser här stämmer så in på mina tankar, känslor osv. Jag skäms för det. Jag skäms för att till och med erkänna det för min bästa vän. Att jag alltid blir fullast o får minnesluckor borstar jag bort eller kommer med dumma förklaringar som att jag inte ätit eller nåt. Att jag sitter hemma i soffan o dricker mitt vin varje dag vet inte många om. Jag skäms...Jag skäms för vad mina barn har varit med om.Jag skäms så mycket att det enda stället jag kan prata om det är här.

Godmorgon skårpan,
Enda sättet att bli av med det är att vara utan. Ta dig igenom en dag i taget, för i början är det faktiskt bara det det handlar om. Att ta sig igenom. Tid. Med tiden blir du starkare och det kommer att börja hända saker i dig, du tillfrisknar fysiskt och då är psyket bearbetningsbart. Då börjar jobbet med förändring. För vi alkisar klarar oss aldrig nyktra i längden om vi inte förrändrar vårt sätt att hantera vår verklighet, våra känslor, smärtor och sorger.
Idag ska jag vara nykter, hänger du på?

Har det djävligt, är så less på att alkoholen bestämmer över mitt liv. Antingen dricker jag eller så tänker jag på att dricka. Vill ut av det här. Bli fri. Men hur?

...inte idag heller ska jag dricka. För mig brukar det bli varannan dag men idag ska jag försöka komma ihåg vad ont jag får i magen ibland, även om inte spriten är orsaken så lär den ju inte göra gott därnere.

Nej, magkatarr är jag tveksam till om det är. Har haft känningar åt det hållet tidigare men då har det varit surt liksom, hjälper med Losec eller bikarbonat. Detta sitter högt upp i mellangärdet, nästan i lungspetsarna, lite grann som när man rökt alldeles för mycket och fått värk. Fast 1000 ggr värre. Jag oroar mig för bukspottkörteln. Jag har en väninna vars mor dog av pancreas-cancer, det kan man få om man dricker för mycket. Min egen mor hade också cancer i magen.

Blodprover visar ingenting. Förutom lite förhöjt GT då, det är ett slags levervärde som visar att man får i sig för mycket alkohol. Visst är det ett bra namn på det? Lätt att komma ihåg... Jag väntar svar på ultraljud - får se om de hittade något där...

Sitter det onda i huvudet på mig? Tänkte att det kanske är sådan panikångest man hört talas om men det har inte alltid varit i en stressig situation de dykt upp de där anfallen. Sedan gör det alldeles för ont för att det ska vara psykiskt om ni förstår?

Nå INGENTING blir bra av att dricka. Ska börja föra anteckningar över intaget - alkonacka heter det visst.

Ha en bra dag alla, kram från mig till den som behöver en :-)

Kan det vara magkatarr? Var gör det ont?

....jag vet inte vad detta är. Är så rädd att jag har förstört något därinne genom mitt drickande. Försöker hitta gemensamma nämnare vid dessa anfall och, ja, jag drack ju igår kväll... Det gör så himla ont... ska försöka krypa hem från jobbet nu :-(

Skårpan: välkommen hit, läs runt lite i forumet. Du kommer att hitta flera exempel på människor som lyckas skapa ett bra liv utan dricka (även om jag inte är en av dem, ännu). Jag har i alla fall lärt mig att man kan inte sluta för någon annan - DU måste vilja för din skull. Sedan kan det ju indirekt bli så att det gagnar någon annan, man blir en bättre mamma, bättre sambo osv men i första hand är det JAG som gäller och för mIN skull.

Är den god den där folkölen? Gör den någon nytta? Egentligen? Eller är det bara den där lilla alkoholdjävulen i skallen som lurar dig att göra något du egentligen inte vill? Jag har börjat att försöka ifrågasätta mig själv hela tiden, det är nog ett steg i rätt riktning. Vi skickar de små djävlarna på hemmet tycker jag :-)

Nu ska jag släpa mig hem.

Hej. Ny här...Har kommit hem från behandlingshem för 3 veckor sedan - till ingen nytta. Kört igång igen. Skäms. Har en arg sambo. Vore fint med feedback - speciellt från andra kvinnor - om det verkligen finns en möjlighet att skapa ett nyktert liv som inte är en kamp. Just nu känns det som om jag bara säger att jag skall sluta dricka för andras skull. Reparerar med folköl på 4 dagen...

... är nog orsaken till att många alkoholister trillar dit, särskilt kvinnor. Det är fullkomligt livsfarligt, och dessutom klirrar det inte och man behöver göra sig av med några glasflaskor. Ett tag gjorde vi även eget vin. Jag känner alltför väl igen det där med att ersätta flaskor och boxar, och ta små munnar ur diverse flaskor.

Jag har gjort mina barn mycket illa genom mitt drickande, det var också under en tid när hela familjen mådde dåligt av olika skäl. Man kan försöka lura sig att barnen inte märker något, men det gör de.

Håller med om att det verkligen har blivit norm i Sverige och att vi tror att vi har övertagit ett "kontinentalt" drickande. Men så mycket som svenskarna dricker har man aldrig druckit på kontintenten, och i både Frankrike och Italien har drickandet minskat ganska mycket på senare år.

Det kommer säkert att att lite tid innan kroppen kommer ifatt. Vad tror du om att börja med avslappnande saker, som att ta ett varmt bad, få massage (hela kroppen eller ansiktet), gå till frisören (där blir man ju lite ompysslad), gå i skogen, lyssna på bra musik? Varje dag som du inte dricker kan du använda samma pengar på något annat, nåt lyxigt att äta, en cd eller film kanske.

Men om du mår riktigt dåligt hjälper knappast sådant här, då ska du nog vända dig till akutsjukvården/beroendemottagningen så att du får professionell hjälp - annars tror jag det kan vara stor risk att du tar till alkohol eller tabletter, eller hamnar i en akut kris.

Lycka till!

gång och låt kroppen reagera på avgiftningen på ett naturligt sätt utan piller. Risken är stor att du byter ett beroende mot ett annat.

Ta ett beslut om att inte dricka vad som än händer varje morgon innan du går upp ur sängen. En dag i taget så känner du hur det känns med ett nyktert liv.

Idag är min första dag på 7 år som jag är nykter. Känns helt absurt konstigt.
Tänkte att jag skulle börja med veckan ut och se hur det känns. Om jag inte klarar av denna vecka har jag bestämt mig för att söka proffesionell hjälp.

Jag berättade för 3 av mina närmsta vänner varav en är min syster igår att jag skulle sluta. De kommer att bli ett bra stöd för mig tror jag (fick dessutom en jättefin blombukett av min systerson idag).

Det första jag märkte var att jag fick riktigt ont i huvudet, tog naproxen och det hjälpte. Men sedan kom värken i kroppen och rastlösheten. Är rädd för delirium inatt eftersom jag haft det innan då jag försökt sluta.

Just nu känns det helt ok, jag har klarat av Dag 1.

Det största problemet är just rastlösheten. Att hitta på någonting fastän kroppen inte orkar och dessutom en aktivitet som inte innehåller alkohol. Min sociala tillvaro kretsar mycket kring festande dessutom så hur tar man avstånd från dessa människor som kommer fresta mig?

Blev jätteglad nu när jag hittade denna sida som dessutom var fylld med aktiviteter man kan göra!
Men har så ont i kroppen! Borde man söka proffesionell hjälp på en gång då? Hur har ni andra upplevt rastlösheten och/eller smärtan?

Tackar för denna fina sida och hoppas hitta fler intressanta tips!

Bra, barbalala! Diakonen är säkert en bra väg! De har ju tystnadsplikt också...

Men, det här med att inte berätta. Gå inte med på det! Du skall berätta för precis de personerna som du vill berätta för (kyrkan, soc... polisen? anhöriga?). Du har rätt att kalla dina barn för "barn till missbrukare" - det är ju det de är, eller hur?

För vems skull kämpar du? För att rädda barnen, eller för att hålla uppe en yttre fasad för din mans skull? Nej, som sagt, berätta för alla som du vill berätta för!

Kram, härligt att höra av dig!
/H.

är den äldsta, och 9 och 6. Jag vet att kyrkan där jag bor har grupper för barn till missbrukare. Jag ska ta kontakt med diakonen som håller i det och diskutera saken. Jag vet att missbrukaren skulle gå i taket dock, i alla fall om han fick veta formuleringen "barn till missbrukare" om hans barn. Just nu arbetar han för att få mig att lova att inte tala om för sos att han dricker...

ett mål att ha i sikte. Är så trött på festivaler där ölen är lika viktig eller viktigare än artisterna. Kram min vän / mt

Tack, gulleni.

Eftersom att mullegullet har det lite (eller nä, ganska mycket tror jag) jobbigt nu, så svarade jag till henne att jag själv resonerar på ett visst sätt kring makens möjliga framtida återfall. För mig är det inte avgörande att maken skulle ta ett återfall, utan det som avgör min reaktion på det är hur han hanterar det. Om det skulle hänga ihop med lögner och avståndstagande, så skulle jag bryta ihop - men om det däremot "bara" skulle handla om alkohol så skulle jag klara av att hantera det och stanna kvar i vår relation. Det är jag på det klara med, även om det tog mig ett bra tag att komma till den insikten.

Hur som helst, när jag funderade över det här förut i samband med mitt svar till mulletanten, så kom jag på att jag drömde en jobbig dröm häromnatten. Jag drömde att maken min drack, men det som gjorde det till en mardröm var att han tittade mig i ögonen och skrattade medan han satte glaset till munnen.

Alltså - min rädsla är inte att han skulle dricka igen, utan det jag är livrädd för är att han medvetet skulle välja bort mig för flaskan trots att han egentligen klarar av att vara nykter och tycker att livet är bättre utan alkoholen. Men, det var ju bara en dröm. :-) Jag mår bra, och maken är nykter. Det börjar till och med närma sig ett år nu.

Apropå det ja... förra året fick all vår frukt från trädgården (två päronträd, sex äppleträd, ett plommonträd, två körsbärsträd, och lite annat smått och gott) bara falla till marken som den var. Vi gjorde ingenting med varken frukt eller bär, utan lämnade ansvaret till gräsmattan och fåglarna. Vi hade helt enkelt helt andra saker att fokusera på (mitt första inlägg är från den 14 september och det skrev jag i panik med tårarna sprutande).

Idag har maken kokat typ tio liter äppelmos, och gjort en äppelkaka som vi åt till kvällsfika. Av vinbären har det (men inte idag) blivit både sylt och pajer i frysen, och av körsbären har det blivit saft.

Som någon sa: Vi lever, vi inte bara överlever.

Sov sött, vänner!
/H.

Vad underbart det låter Adde! Är själv så sugen på att lära känna lite nya människor.

En helg på Gullbranna i absolut toppklass ! Tänk att det numera är möjligt att få så många kramar på en dag ;-) Det är fler kramar än jag fått under hela min aktiva tid, sanslöst ! Jag har alltid trott att jag skulle bli blase' eller less på alla livsöden som det berättas om under dessa 3 dagar men icke. I stället blir jag mer och mer imponerad över alla dessa en gång så trasiga människor som skrattar, skojar, kramas, dansar ( och dessuton nyktra, det du Magnus Uggla) och så oförbehållsamt njutandes av livet just idag ! Jag är så otroligt stolt över att få tillhöra denna skara av överlevare.

Det är så svårt att beskriva känslan av upprymdhet och glädje som förmedlas av dessa ca 1000 pers som samlats till detta konvent, det måste bara upplevas ! Åk dit nästa år !!!

En klok människa sa åt mig på mitt första konvent att 3 dagar på Gullbranna håller mig nykter i 3 månader och det är så sant. Det är med stor sorg i hjärtat som jag åker därifrån, jag skulle vilja ha livet på detta sätt året runt :-) Men å andra sidan skulle jag ju inte ha något att se fram emot :-)

Jag hade turen att få en nära vän att sällskapa med vid lägerbålet på fredagkvällen. Hon är anhörig(fd medberoende) och en mycket härlig människa och jag är så stolt att få ha henne till vän. Jag vet inget annat sammanhang där en man och en kvinna kan dela allt utan att sex stökar till det. Som man skulle jag absolut kunna känna lust till henne men aldrig att jag skulle riskera vår vänskap på det sättet. Den vänskapen är alltför mycket värd för mig. Och jag är dessutom så lycklig numera att jag har några fler sådana underbara vänner. Det är värt så enormt mycket.

Nåja, att få sitta med henne vid en eld i skogen tillsammans med andra beroende och medberoende är en övernaturlig känsla ! Det hade jag aldrig kunnat tänka mig under min aktiva tid !!

Lika fantastisk är känslan när vi är på strandmötet i ett underbart sommarväder. Känslorna svallar allteftersom delningarna varierar och starkast var nog dottern som hyllade sin numera nyktra pappa, då kom det tårar hos de flesta.

Jag kan bara rekommendera er att besöka dessa konvent och landsmöten runt om i Sverige, besök gärna AA's hemsida och kolla i kalendern så hittar ni något nära er. Det ger så enormt mycket att lyssna på andra.

en stolt nykter alkoholist känner absolut inte att jag är en " vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse."

Jag känner mig som en vinnare som kan leva livet fullt ut, njuta av småsaker och känna mina känslor svalla på ett naturligt sätt.

Det fins en lösning om jag varje morgon tar mitt beslut om att inte dricka just idag !

Hej!

Jag är själv heltidsarbetande samt fritidspolitiker men har svårt med att klara gränser med alkohol. Har kämpat nu sedan åtta veckor plus utan att dricka alkohol.

Du har rätt alkohol är en norm som ständigt återkommer på tv, släktträffar och jobbet medmeramedmera. Nu har vi efter släktträff öl i kylen och annat.

Hur vet vi vem som klarar att dricka normalt? Jag tror många har problem utan att visa/ erkänna.

Sträck på dig och börja ta det lugnare med alkoholen alternativt sluta. Det är du som bestämmer det.

Ha det så bra du bara kan.

Mvh Ove

...till att inte dricka när man är ensam: igår trillade min lilla unge och slog sig mycket illa, jag som hade druckit till middagen kunde ju inte köra till sjukhuset. Fast jag undrar om jag inte hade gjort det i alla fall om jag hade blivit tvungen? Det hade ju verkligen varit lyckat. Som tur var kom en granne förbi och såg blodbadet, tryckte in oss i bilen och körde till sjukan.

Kände mig bra som bara drack halva flaskan men räknar inte de diverse spritskvättarna som slank ned. Jag kan inte dricka, hur ska jag hitta motivationen?

Jag ser mer och mer hur stort inflytande och stor plats alkohol har i vårt samhälle. Den är överallt och känns verkligen som det är drickandet som är normen. Normala människor klarar av att dricka normalt, vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse.

Barnen måste komma i första rummet, de måste ha en trygg miljö där även de kan läka.
Är de så stora att även de kan ta emot hjälp så är det guld värt...
Kram <3

Ja... det går att resa sig.
Det går att känna lugn & harmoni i själen igen.
När jag kommer till insikt om min egen sjukdom - medberoende. Kan jag välja vilken förändring jag vill göra.
I dag är jag fri från min sjukdom & mår bra... tack vare att jag klarade av att ta emot hjälp.

Kram från Mie <3

För att vi får ta del av ditt liv, och tack för all värmande uppmuntran Lelas.

Nu är det snart september och jag har fortfarande inte flyttat. Lägenheten renoveras. Läste just här på min egen tråd att jag tänkte flytta den 20 aug. Jag försöker hålla ut!

Idag hittade jag två 6-pack folköl när jag öppnade "fel" dörr. Jag vet inte vad jag känner för det ... och i helgen åker han bort, vilket känns skönt, men samtidigt som ett kvitto på att det just nu finns väldigt mycket alkohol i hans tankar. Jag pratade just med en kompis om barnen och hans drickande och varannan vecka ... Jag vet att det blir en jättefråga som jag kommer att behöva ta i, men just nu vill jag bara komma undan och in i min egen lilla lägenhet, och slicka sår. Det är ju så viktigt att barnens och hans relation blir deras egen, och/men att barnen inte far illa ...

Vi har jättebra samtal också mellan varven, men det blir ofta oberäkneligt, och jag får parera, får ont i nacken och blir vääldigt trött! Jag är rädd om samtalsklimatet, det känns viktigt att behålla det, men det kostar mig ganska mycket! Vi fick så mycket beröm senast från vår familjeterapeut. Han tycker att vi processar och bearbetar så duktigt mellan gångerna, och det gör vi nog. En fråga som dock aldrig kommer upp under våra samtal är öl !