Senaste kommentarerna i forumet

det är min erfarenhet. Både situationen och den egna sinnesstämningen växlar, som det ju alltid gör i livet. Det är bra att du börjar se hur dit liv ser ut. Det är första steget till förändring. Kram / mt

Hej igen!

Livet känns bättre nu och jag har inga planer på att flytta just nu.
Vi har pratat en del och han har lugnat sig med drickandet.
Jag tycker om honom så mycket och vill att det ska fungera.
Men det är klart att båda måste jobba på en relation om den ska fungera.
Jag måste ta tag i mej själv och lära mej att inte ta hand om honom för mycket utan låta honom få ta hand om sej själv även när han är onykter. Fast jag ser ju hur mycket jag är van vid att ta hand om allt och inte släppa taget. Dags att lära sej, måste verkligen jobba på det.

Jag kände att jag måste skriva ner lite för att ha som stöd att läsa senare.

Ha det gott alla som läser och ta en dag i taget.
Kramar från tekla

Vad är det som gör att du stannar kvar? Du har fått många råd här från första inlägget att dra... men något gör att du stannar. Vet du själv vad det är som
- hindrar dig att gå?
- gör att du väljer att stanna?
Läs tillbaka i din tråd och tänk att det är någon annan som skrivit. Vad skulle du tänka då?
Kram, mt

Känns som jag inte behöver skriva någon egen tråd, känner igen mig i allt du skriver Fredde. Det enda som avviker är det där med att kröka på ordentligt flera dagar i rad, det har jag aldrig pallat. Därmed inte sagt att jag skulle vara "bättre" än dig på något sätt, det är bara att jag blir så fruktansvärt bakfull om jag släpper loss 100%, vilket kanske också varit min räddning? Hade jag inte haft den "talangen" är jag rädd att jag skulle varit ännu mer snett ute än jag redan är.

Igenkänningsfaktorn är massiv, utom i det mest avgörande avseendet; helt vit i ett halvår, det är jäääääävligt starkt. Därmed sagt, keep up the good work!

att i mitt fall är det så att jag i stort sett aldrig ringer min man och kollar honom. Han jobbar utomlands varannan vecka och jag ringer honom väldigt sällan. Han är högt uppsatt chef och har stort ansvar. När han är hemma ses vi ju och pratar efter jobb. Jag har inte ens koll på vilka tider han reser till och från utlandet. Vet i stort sett bara vilken dag han åker och kommer hem. Har i början frågat honom ungefär när han är hemma men har då i stort sett fått frågan om det är viktigt om han är hemma 14 eller 19.
Jag måste säga att jag faktiskt inte kontrollerar något när det gäller honom. Han själv kan stänga av telefonen när jag någon gång har ringt. Andra tillfällen har han inte svarat och hört av sig dagen efter istället. Själv kan han säga till mig att jag inte bryr mig som inte ringer honom när han sitter i bilen och har tråkigt på väg hem från flygplatsen.
Jag känner ofta likgiltighet!!!!!!!!!
Det spelar ingen roll, Bryr jag mig är det Fel! Bryr jag mig lite är det fel! Bryr jag mig inte alls är det fel!

Så, hur gör man?

/Tussilago

att du Tussilago står där med "ansvaret" själv, och måste bära upp resten av familjen, vara den som planerar att det bara finns mjölk i kylen t.ex...
Din man har tappat både sin motivation och ansvarskänsla, och ser nu idag bara dig som en kontrollinstans och en tjatmoster...
Hans roll blir att ständigt försvara allt han gör och vad han tänker göra, och han försöker nog dämpa allt som berör hans alkoholkonsumtion...
Du är kontrollören och han står för agerandet som hela tiden värdesättes...

Era roller är tilsatta, och just nu så är det lite status que på er, båda väntar på någon sorts förändring...
Han på att du ska sluta tjata och du på att han ska sluta dricka...
Skillnaden är väl att om du slutar tjata så legaliseras hans drickande, och HAN tycker att det blir frid igen...

Mitt tips som tidigare är inte att direkt gå på alkoholen som huvudproblemet (trots at det är det..)
Utan han kommer direkt gå i dess försvarsposition, inget får hota hans drickande, hans tröst och flykt ifrån verkligheten...

Kanske mera gå på omständigheterna som gör att du märker att han dricker...
Nu blir du så där aggresiv igen...
Nu hänger du inte med i diskussionen, eller hallå du är inte med alls, var är du?
Eller varför flyr du undan diskussionen?, kan vi inte prata ut om detta här och nu, OK i morgon, vilken tid?
Kan vi dela på hemmabördan, tar du disken eller tvätten, inte... varför då?
Ok kan du bestämma vilka TV-program du vill se i förväg, så får du den tiden du behöver då?

Det handlar mycket om att ge och ta, och helst lika mycket från båda håll..
Och ge varandra "frihet" så att man inte kväver varandra...
När min kära hustru blev allt för kontrollerande så bestämde vi att hon fick inte planera in mina Onsdagskvällar, i början gick jag ut för att dricka öl med polarna.
Men det blev ju inte bra för konsumtionen eller plånboken, eller ingenting förresten...
När jag sedan tillbringade Onsdagkvällarna hemma så blev hon kontrollerande igen, du kan väl ändå vika tvätten när du ser på ditt favoritprogram på TV'n!
Nu är inte killarna utbildade med simultankapacitet, vi som inte kan gå och tugga tuggumi utan komma i otakt samtidigt..

De slutade med att jag låste in mig i datorrummet på övervåningen, eller bara plockade i garaget för att få vara ifred, jag ville råda mig själv...
Som du märker blev detta ingen bra konstellation, utan mer en markering att jag ville ha tid för mig själv, det var viktigt...
Hon har givit mig mer frihet idag, men kan fortfarande ringa på mobilen och höra varför jag inte har kommit hem i tid ifrån jobbet,
när jag sedan berättar att jag går i en elektronikaffär så "lägger hon sig i " och blir förmanande, .."vi behöver inga nya elektronikprylar mera.."
Jag skulle själv aldrig uttala att hon inte behövde köpa några mera trasor eller nya skor, hon har sitt liv, och jag har mitt liv...
Och jag har slutat berätta vart jag befinner mig, utan jag bara är i en affär, och jag kommer hem då och då vid den tiden, så där snäpper jag av henne...

Att låta någon ta över ens liv är inte bra, och tala om vad som viktigt för mig eller inte är ett överförmynderi...
Jag tror att många kvinnor idag har lätt att bli någons mamma, frivlligt eller ofrivilligt, och jag säger inte att du är det Tussan...
Men att män ofta kan anta en mera obstinat position, och göra tvärsemot bara för att markera sin egna vilja...
För mig blev det så, och alkoholintaget blev en sätt för mig att skapa en större rättvisa, jag gav igen för att bli "fri"..

Men som sagt, frugan har givit mig mer av min egna tid som jag kan styra mer över, och jo jag tar fortfarande mitt familjeansvar hemma...
Mycket mer idag än vad jag gjorde tidigare, och jag behöver inte hela tiden försvara det som är mitt, min egna tid t.ex..

Det är hemskt jobbigt ibland att se vart gränserna går för vad som är mitt ansvar och var skiljelinjen ligger för det som är andras ansvar....

..och än en gång, jag säger inte att det är så här mellan dig och din man...
Men det kan vara så, och det är ofta väldigt svårt att som man orka tala ut om det...

/Berra

Det känns som jag förlorat närheten till min man, om den nu funnits överhuvudtaget?! Slappnar inte av till 100%. Är vaksam över allt jag säger så det inte leder till bråk samtidigt som det finns så mycket jag vill prata om som inte fungerar i vår relation. Känns inte som vi har ett varmt och respektfullt förhållande, där man tröstar och finns för varann. Det mesta jag säger ser han som att jag har något ond mening med, det känns så iallafall och han svarar mig på ett sätt som tyder på det.
Jag är såå trött på mig själv och mina känslor och allt!!! Jag känner mig sällan glad, ser aldrig fram emot något. Jag som alltid är en person som gör det annars. Ser fram emot små saker som att hyra en bra film, planera för god mat, laga den och njuta av den mm...dem små sakerna....
Jag är full av känslor samtidigt som jag känner mig tom....saknaden av något, något viktigt, som jag behöver.
Ena stunden, "allt ordnar sig", "jag kan färändra mig själv och lära mig leva med det", "ska livet vara så här", "saker ordnar sig bara jag slutar fundera så mkt", "sluta analysera" mm....Kan skriva hur många saker som helst!!!

Det är ett vakum, en bubbla som antingen spricker eller bara löses upp.

Kram

att du har det bra. Tack för att du fortsätter att skriva och förmedla hopp åt alla som kämpar! / mt

Så, hur mår jag då? Jag mår bra. :-)

Som egenföretagare måste man jobba när uppdragen finns, men trots det har jag kunnat vara ledig en del i sommar, som synes längre upp i tråden. Trots att det inte var så lång sammanhängande ledighet så känner jag mig utvilad inför höstens uppdrag och utmaningar. Det här med att ha eget företag har verkligen sina fördelar och nackdelar, men jag måste säga att jag gillar känslan av att vad som helst kan hända och att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränserna.

Och samtidigt är jag jättetrött. Men, till skillnad mot hur det var för ett år sedan så är det en känsla av avslappning som skapar den här tröttheten. Då var jag helt sönderstressad av oro och press från olika håll, och blev såklart väldigt trött av det. Men... nu är jag trött på ett sätt som gör att det hjälper att sova en timme på eftermiddagen.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet för att mitt liv får lov att se ut som det gör just nu. Jag kan leva på mitt företag, jag bor på en plats där jag trivs och där vi har många vänner runt oss, de allra flesta i min omgivning mår bra - till och med katten trivs med livet! Men viktigast av allt: jag har fått tillbaka min älskade man. För ett år sedan var jag verkligen inte säker på vart det här skulle sluta... det gick liksom upp för mig att vår relation och kärlek inte skulle kunna rå på alkoholen om det fortsatte på den inslagna vägen. Jag har alltid tidigare tänkt att vår kärlek är så stark att det inte spelar någon roll vad som händer, så länge vi möter saker tillsammans så klarar vi av dem. Men under hösten förra året insåg jag att vi hade mött vår överman - alkoholen.

Men, som sagt - det är över nu. Jag har fått tillbaka min man, och för varje dag som går i hans nykterhet så känner jag igenom honom mer och mer, och minns varför jag föll för honom och valde att leva med honom. Och tänk att det redan har gått 15 år sedan vi träffades... Jösses.

Jag berörs väldigt starkt av berättelserna här på forumet, från er som kämpar så hårt. Alexandra, barbalala, medberoende, curry, mullegullet och alla ni andra. Jag läser in mig själv i det ni skriver, även om det såklart finns en del som skiljer våra berättelser åt. Och jag konstaterar med tacksamhet, ödmjuket och glädje att det går att resa sig. Det går att ta sig vidare till en punkt där man kan säga "jag mår bra" och faktiskt mena det, ända inifrån.

Kram alla, nu är det läggdags i småföretagarland!
/H.

...på att det är människan själv som borde bestämma i sitt eget liv. När vi dricker bestämmer vi inte själva tror jag.

Jag skulle må bra av att bygga mig ett nätverk på det sätt som du beskriver. Det blir en ond cirkel på något vis, att man drar sig undan gemenskapen på något sätt. Ibland kan jag känna att "nej, jag är inte intresserad av andra människor". Jag beklagar att jag inte är det men använder samtidigt detta "faktum" som en förklaring till att jag inte riktigt har det där nätverket och dessutom ofta känner mig "utanför".

Kanske är det alkoholdjävulen som förvrider tankarna? Kanske är det så att man måste bjuda mer på sig själv istället för att dra sig undan och vänta på att bli inbjuden. Hur som helst, det känns hoppfullt att se att man som du, i vuxen ålder kan skaffa sig nya vänner och bekanta.

Hoppas du får en bra dag! Idag är vi nyktra!

...har jag då verkligen inte. Maken är ju bortrest sedan mitten av förra veckan. I normala fall hade jag köpt mig en BIB att snutta på i min ensamhet men bestämde mig för att inte göra det. Istället har jag tullat på vårt förråd med 3,5:or och det är ju inte så farligt! (ja, ja, läste någonstans här att det kan klassas som lite "underhållsdricka" mellan bläckorna eller nåt, men i alla fall...).

I lördags var det ju lördag och jag hade ju varit duktig och inte druckit (lögnare) på länge. Vin var det dessutom nästan två veckor sedan sist. Beslöt mig för att dela en flaska till tacosmiddan. Och det gick ju bra. Drack bara halva och tänkte spara resten till maken när han kom hem så att han skulle se vad duktig jag var :-/ barnen och jag somnade framför en film - mysigt!

På söndagen stod ju den där halvflaskan där och ropade och då hällde jag i mig den med och sedan behövde jag fylla på med x antal munnar ur diverse flaskor vi har hemma. Det är precis som att när den första spärren släppts så faller alla goda intentioner och armen lyfter drickat till munnen utan att skallen hinner reflektera och kanske säga stopp. Att maken skäller för att det bara blir slattar kvar i alla flaskor eller att jag bestämt mig för att sluta dricka eftersom jag ibland får konstiga anfall i magen - detta var helt bortblåst.

Jag mår bra idag i alla fall, ja förutom att jag gnisslar tänder över min dåliga karaktär. Tog ölflaskor och den tomma vinbuteljen till glasinsamlingen istället för att lägga den i vår soptunna, skall gå till systemet och ersätta dem idag innan maken kommer hem. Inte för att det egentligen skulle vara någonting konstigt med att jag dricker en flaska vin över helgen, men men, nu är det som det är. Jag är ju alkis och då ska jag inte dricka. Punkt. Kanske kan jag glädja mig åt att jag i alla fall på lördagen försökte tänka igenom och analysera varje klunk: hur god är den egentligen, behöver jag den eller hade jag kunnat vara utan den osv. På söndagen var detta resonerande inte närvarande alls...

Nu oroar jag mig också för att jag skall få ett "maganfall" igen. Att oroa sig är inte heller vidare bra för magen.

Nåväl, idag skall jag vara nykter!

och så glad jag är att ha mött dig här på forumet. / mt

igen och bara 4 arbetsdagar kvar till Gullbrannakonventet :-) Min alldeles egna minisemester med så mycket koncentrerad kunskap och erfarenhet från den tragiska värld som finns i samhället, dolt men ändå så närvarande hos så många.

Jag skrev i ett annat forum om den smärta som jag kan känna när vänner gör sig onåbara när de tar återfall och när jag ser eller läser hur vänner är på väg mot avgrunden utan att själv märka det. Eller negligerar alla varningssignaler. Helt oväntat fick jag en kommentar som gladde mig oerhört och som boostade min självkänsla många gånger om. Jag blir väldigt ödmjukt tacksam för sådant ! Tack !!
Min nykterhet är inte på något sätt självskriven eller ett självspelande piano, jag måste hela tiden påminna mig och göra saker som är bra för mig och min kompis nykterheten. Att få höra att jag duger och att jag är bra är jag inte bortskämd med och jag tror att det gäller de flesta människor, framförallt inom alkisbranschen. Jag fick för några dagar sedan höra från en annan vän att hon var tacksam att få vara min vän och det rörde mig till tårar. Jag är inte alls van vid att hantera sådan raka besked men jag blir väldigt lycklig över dem.

Jag har skrivit förut att jag är, eller har varit, dålig med att ge uppskattning till folk runt mig och till sådana jag träffar. Jag förstår själv inte varför jag har så svårt med det när jag kan se, och få bekräftelse på, omgående att det tas väldigt väl emot. Jag vet ju själv hur lycklig jag blir ! Jag måste börja träna mer på det !! Även om jag har haft några år på mig nu att träna upp mitt känsloliv så är jag fortfarande rädd att visa framförallt uppskattning medan jag däremot är snabb att visa ilska och förbittring. Varför är den skillnaden så stor ?? Är det för att jag under så många år dolt och skyddat mitt känsloliv genom att skrämma bort dem som ville mig väl genom att visa upp ett brutalt yttre ? Är det så att jag var rädd för att nån skulle se den lille vilsne pojken bakom fylleångorna ?? Att jag skulle bli avklädd ? Att som Mowgli i Djungelboken hävda "Jag mår bra, det är ingen fara med mig" ??

När jag var nynykter samlade jag på telefonnummer till de som hade lång nykterhet, det kändes som ett bra skydd och jag blev även rådd till det av "Di Gamle". Jag samlade dessa nummer först i telefonboken genom att sätta prefixet AA före namnen så att jag lätt skulle finna dem om det krisade. Ibland ringde jag någon för att ställa nån fråga eller bara tjattra bort en stund. Vad jag inte insåg då var att jag skapade mig en mental skyddsbarriär mot ett återfall eftersom jag inte kunde skylla på att nån inte svarade i telefon just när jag behövde det som bäst. De bästa kontakterna jag hade var vänner från behandlingen som ju gick igenom samma faser som jag själv gjorde, vi var så lika. Senare blev kontakterna i gruppen de viktigaste och numera är dessa utökade till folk från snart sagt hela landet! När jag tittar tillbaka på den utvecklingen häpnar jag över det fina nätverk som jag idag har till mitt förfogande och som faktiskt är en bit av mig själv.

Kontrasten från mitt tidigare ensliga dimmiga liv på kammaren där jag ivrigt försvarade mitt revir är ljusår från det liv jag lever idag. Och även om jag inte använder mina kontakter till speciellt mycket annat än rent socialt så inser jag ju att uppbyggnade av det kontaktnätet är en förutsättning för min resa i nykterheten. Den har förutsatt att jag ändrat på mig själv ochh mitt sätt att bete mig och just däri ligger ju förutsättningen för en stabil nykterhet.

Jag har en önskan om att kunna förmedla budskapet om ett öppet sinnelag vidare och att ni som vill göra en förändring i ert liv inser att det är möjligt om ni gör det valet. Att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i 2,5 dagar i vacker miljö är en väldigt bra start på det livet och en väldigt bra fortsättning på nykterheten. Under mitt första år som nynykter lade jag allting annat åt sidan för att enbart ägna mig åt att skapa en stabil grund för min nykterhet, jag for på allt som jag hade möjlighet till och lärde mig så mycket jag kunde om hur det var att leva nyktert.

Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet.

Jag har varit inne på det där med att försöka begränsa mig. Mitt största problem är det där sista

Knep för att hålla koll på läget:
- Håll koll på hur mycket alkohol det är i varje drink. (Dricker bara vin så är "standard" där ju)
- Späd ut dina drinkar eller välj drycker med lägre alkoholhalt, som lättvin eller folköl. (När jag väl tänkt på att kolla efter alkoholfritt så finns det väldigt sällan i vin)
- Med lägre alkoholhalt så kan du dricka fler glas.
- Strunta i ren starksprit. (Dricker jag aldrig)
- Drick i lagom takt. Svep inte. (Sörplar oftast rätt hyfsad takt)
- Drick inte mer än ett standardglas per timme. (Ungefär min takt, men blir snorfull ändå)
- Varva alkoholhaltiga och alkoholfria drycker. Drick ett glas läsk, juice eller mineralvatten mellan de alkoholhaltiga dryckerna. (Har alltid vatten och oftast cola oxå och dricker nog lika mycket om inte mer vatten än av vinet)
- Se till att du har ätit först om du ska dricka. (Oftast i samband med restaurangbesök eller "middagsbjudning")
- Drick drinkar med lite mindre alkohol. Mer än 4 cl sprit (ett standardglas) är helt onödigt.

Här är ju mitt stora problem
"Om du börjar känna dig berusad så är det viktigt att du är på din vakt! Då är det hög tid att sluta."

Dels så känner jag oftast inte det. Man sitter ju och dricker. Nått toalettbesök eller så men sen plötslig så e jag snorfull och lik väl fortsätter jag.
Va på väg att säga att jag förstår inte...., men egentligen gör jag ju det.... jag vet ju att jag har ett problem och där och då är tanken på att bromsa borta även om jag tänker det väldigt mycket första tiden.

...i själ och hjärta! Eftersom den där eftervården är begränsad, dvs med tre gånger kvar så kommer du ju att stå ut med det eller hur! Vore ju värre om det var på obestämd framtid och du skulle bli tvungen att "bevisa" något för vården. Se det som en investering i dig, det är viktigt att inte bara släppa iväg människor till sitt öde utan istället följa upp och se till att de fortsätter må bra.

Ha det bäst i helgen!

Hej, alla fina kämpar på detta forum. Nu har Fenix flaxat färdigt, vi får hoppas att han rest sig ur askan och är på väg mot solen.
När Fenix fick besked om sina dåliga levervärden beslöt han att göra en nystart. Det markeras genom ett nytt nick, Gurra, och en ny tråd. Det handlar om att renovera Gunnar, när han nu inte kan komma undan insikten om att han höll på att livet av sig. Det får bli ett projekt, det viktigaste han just nu har att göra.
Vi ses i min nya tråd den som vill.
Jättekramar till alla som haft med Fenix att göra under den tid han varit här!

Hej följer absolut din resa...men först måste jag till jobbet skriver när jag kommer hem =) Ha en bra dag =)

gör mig upprörd. Jag registrerar och funderar mycket över hur exponerade vi är för alkohol överallt och i "alla" sammanhang - i familjeprogram på TV på vardagar t ex. Fast där har skolan satt engräns tack och lov hoppas många föräldrar tänker som du och gör en samlad insats nästa år! / mt

Dags för eftervårdsdag i morgon igen.
Jag har inte varit på jättetopphumör idag och jag har känt mig lite kvävd och pressad.
När jag satte mig i soffan på eftermiddagen och funderade på varför så är det just för att det är dags för eftervård igen. Jag känner mig ägd i det där. Det var ju så väldigt kravfyllt när jag muckade. Fick skriva kontrakt på att inte dricka. Måste göra si och så och arbetsgivare och allt.
Då kändes det okej. Nu känns det skit.

Inte för att jag har tänkt att ändra på det sättet jag lever nu. Alltså det nyktra behagliga livet.
Men jag vill komma vidare. Inte vara i beroendeställning mot nån. Inte behöva känna några krav i form av paragrafer i kontraktsform.

Men i morgon när jag kör hem har jag tre gånger kvar. Sen kan jag lägga detta bakom mig.

Faktum är att den största anledningen jag har att leva nykter just nu är att jag mår så bra av det. Och med det menar jag såklart att kroppen mår bra av att inte få alkohol, men också att min omgivning mår bra och det slår tillbaka på mig får min själ och hjärta att må bra.
Det är så mycket större och viktigare än ett kontrakt från ett behandlingshem.

...gör väl ingen skada?" vad stolt hans föräldrar måste känna sig när de ser sin son intervjuas i rutan (not!)

Jisses! Ser ett inslag på nyheterna som handlar om en gymnasieskola i Skövde där det finns "en tradition" att eleverna festar hela natten innan skolstarten och sedan kommer berusade till första dagen. Tydligen kom 300 ungar till skolan efter att ha festat, 50 stycken skickades hem...

Som vuxen måste jag ta mitt ansvar, jag vill inte bidra till att mina barn får en sådan syn på och så lite respekt för alkohol!!

Det känns bra att ni finns här, delar med er och stöttar! Jag blir lite nyfiken på Mulletants reflektioner och intryckspusselbitar - nog är det lite spännande att reflektera över alla olika människor som finns representerade här. Idag såg jag många lite halvtrasiga människor på väg till och från jobbet, de finns nog alltid där men just idag lade jag märke till dem och mötte ordentligt blickar. Tänk om någon av dem är en av alla dem som delar med sig av sitt liv på forumet tänkte jag...

Min man har rest bort ett tag, kommer att vara borta nästan en vecka. I källaren står två vinboxar och i normala fall hade jag öppnat den ena redan igår när han hade åkt - nu har jag ju flera dagar på mig att dricka upp den. Förresten är det andra upplagan av boxarna, jag har redan druckit upp och ersatt dem en gång.

Jag behöver inte dricka vin. Jag skall klara av att steka pannkakor och ta hand om mina eftermiddagströtta småttingar ändå! Igår och idag har jag druckit en flaska av något 5%-igt. Det är precis som om jag måste "passa på" bara för att han inte är här. Jag försöker tänka på vad som händer när jag häller i mig massor med vin och vad mycket dumt jag gör när jag sitter här i min ensamhet när barnen lagt sig. Och vad pyton jag mår dagen efter när man ju bara måste bita ihop - med småttingar går det ju inte att ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Visst kan det vara vettigt att utvärdera alla glas jag tar? Jag försöker att verkligen känna efter: känns detta verkligen så bra som du trodde, blir allting verkligen bättre? Jag noterar med eftertryck att jag börjar gäspa tidigare på kvällen med ett glas innanför västen - är det bra det?

Jag äter sedan en tid tillbaka Naltrexon, testade Campral först men tyckte inte det gav någon effekt. Jag har nästan helt slutat dricka - kaffe. Vill numera bara ha "finkaffe", automaten på jobbet dissar jag helt. Alltid något, kaffe är ju inte heller jättebra för kroppen :-)

Nu ska jag brygga en kanna te och se om det finns några glasstrutar kvar i frysen - någon last måste jag väl få underhålla?

Ha d gott allesammans!

Självklart vill jag följa med på din resa!

Kramar!

Vad spännande att få följa med på din resa, tackar. Det är ju så mycket likheter och att både läsa och skriva är ju en hjälp, när man hittat viljan att leva nykter. Jag blev väldigt rörd av din berättelse.

Kram
Lisamari

Ser också fram emot att få följa dig här Stigsdotter, tack för fina presentationen.

på din egen tråd Stigsdotter och kan berätta att jag känner igen mig i din inledning. Dvs jag vlle också att min mamma skulle skilja sig från min alkoholiserade far. Det gjorde hon sedermera - när jag i 30-årsåldern. Jag drack också i de unga tonåren men sen blev jag mamma själv och vände väg i mitt liv.
Jag finns här som medberoende men skriver i många trådar som du kanske sett. Jag har reflekterat över dina inlägg och när jag läser det här första i din egen tråd tror jag att några pusselbitar faller på plats. Och då är det förstås "mina" pusselbitar i min föreställning om dig och ditt liv...

Här på forumet väver vi, i min föreställning en stor gemensam väv av livsberättelser samtidigt som vi beskriver, betraktar och begrundar vår egen och väver vidare på den.... Jag (vi?) skapar mina/våra (egna) bilder av varandra och varandras liv.... Mycket lärorikt är det för mig att få dela andras tankar och erfarenheter och att ha en plats med en riktning mot omvärlden för mina egna resonemang.

Jag vill gärna följa dig i ditt sökande. / mt