Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek
Igenkänning på detta att vara en tvångsmässig problemlösare! Jag är precis likadan.
Ibland är det oerhört bra, ibland bara tröttsamt, just det där att man inte kan stänga av.
Även igenkänning på situationen med förälder som behöver ett boende. Kämpade länge för min pappa, som var dement och gjorde konstiga (ibland farliga) saker. Men just i och med att han hamnade på sjukhus (av rent fysiska skäl) blev kommunen till sist tvungna att ordna upp hans boendesituation. Så säg till hjärnan att tagga ned, det är på rull nu!

Plus livet däremellan.

Samtidigt normala dagar. Idag en långpromenad. Lunch ute. Planerat semestrar. Bokat två. I vanlig ordning hinner jag tänka en sekund ”nu måste relationen orka fram till mars 2026”.

@Åsa M ja det är lite som att byta glasögon, från läsglasögon från macken till slipade progressiva….

@esterest vet precis hur det där känns. Mitt ex hade kaosat hela sitt liv, men berättade väldigt selektivt hur det hade varit. Jag var så kär att jag inte kunde lägga ihop ett och två. Nu så här i efterhand undrar jag hur i hela friden jag kunde ha missat det, det fanns så många tecken. Men jag ville inte se dem. När jag väl såg dem överskuggar de precis allt...
Många kramar till dig och alla andra som kämpar 🤗

@Himmelellerhelvette Ja, jag har landat lite. Försöker stilla min hjärna, som nästan direkt klev in i lösningsmood. Jag kan inte lösa allt just nu. Först måste biståndshandläggaren från kommunen höra av sig. Jag har bara goda erfarenheter av kommunens bemötande tidigare, det kommer bli bra även denna gång.

Korttidsboende och sedan vårdboende är planen. Dit ska vi. Tills dess besöker jag min mamma varannan dag och stannar en timme varje gång. Jag har satt på ljudet på mobilen så att avdelningen kan nå mig om det behövs. Nattetid har jag dock börjat stänga av ljudet igen. Jag behöver min sömn.

I natt vaknade jag vid 2 av att min hjärna höll på att lösa något med mamma. Den ältar och tragglar. Jag gick upp och åt en macka, efter det somnade jag faktiskt om. Att min hjärna är ett självspelande piano är både en lyx och en förbannelse. Identifierar den ett problem så ska det lösas, oavsett om det är jobb eller privat. Långa haranger. ”Du gör så här och så här och så här” blablabla. Tröttsamt. Och det sker i drömmen, jag är bara halvt medveten. Men det stillar sig nog snart. Nu har jag semester och nattsömnen får bli som den blir ett tag.

Kram 🐘

Söndag och ledig. Föll tilllbaka i gammalt beteende igen, suck. Men tillbaka på banan igen nu. Nykter söndag är en höjdare.

Ta hand om er alla!

@Stinalotta jag är likadan, vi kan väl peppa varann, jag måste skärpa mig

Jag är bara en människa som försöker. Så säger jag till mig varje gång jag ramlat ner för stegen. Min livsstege har varit en tillvaro av kämpande egentligen sedan 2017, då jag fick min första existentiella livskris i samband med en arbetsplats som var mycket osund och under tre år (pendlande till E-tuna med två små förskolebarn+ nytt hus) så om inte knäcka mig i alla fall skada mig på djupet och få mig att tvivla på mig själv så mycket jag inte trodde var möjligt.

Alkoholen har funnits med som en röd tråd i mitt liv ända sedan jag gjorde debuten vid 15 års ålder. Jag har redan i ung ålder testat med uppehåll (som längst 6 månader vid ca 18 års ålder). Men det hjälpte inte.

Min entrébiljett till cirkus Psykisk ohälsa blev en konsekvens i samband med den traumatiska j jobbsitsen mellan 2017-2020 och den fick flera akter tyvärr.

Under 2021 gjorde jag den största insatsen hittills för att förändra drickandet. Jag tog hjälp av Riddargatan 1, fick formulera en målbild och tog mig igenom ca 6-8 månaders regelbunden alkoholterapi. Jag trodde jag var på väg uppåt och försökte se till min styrka. Jag fick inte stöd var min dåvarande make som hela tiden såg på terapin som en bluff, ett skämt. Jag var ett skämt för honom. Att ändå tro på sig själv i såna lägen är en rätt fet utmaning.

Så vad har hänt sedan? Skilsmässa 2023. Livrädd då att alkoholen skulle ta över helt då jag nu plötsligt var singel vid 40plus..utan riktning/mål/ngn vidare ekonomi mm.
Lyckades ändå få ett nytt hyfsat välbetalt och i min sektor "prestigefyllt" kulturjobb.
Det vände. Igen. Och sen...krasch igen. In i den psykiska ohälsokarusellen, utan bälte.

Spolar fram till dagens datum. Alkoholen som jag trodde jag hade om inte gjort helt slut med (ej tagit beslut att bli nykterist) så inser jag att jag istället har en självmedicinerande en "tillfällig rebound"-relation med. När det känns ensamt, rastlöst, bekräftelsesökande oroligt.
För det är ju skönt och kul att dricka och känna sig fri, sedd, som den roliga, smarta, begåvande och bekräftade "skilda" singelmamman.

Men dagen efter kommer igen. Borttappad telefon. Fall och stygn i skallen på akuten.
Onödigt sex som tröst. Återigen oro från exmaken, "kan du verkligen ta hand om barnen som du mår du"?

Min målbild sedan 2021 har varit att kunna dricka "tryggt" och vid risksituationer välja en tydlig strategi (naltrexol, gå hem vid en särskild tid, inte stanna "till the bitter end") Det vet jag att jag kan iom att kaoskvällarna inte inträffar VARJE gång jag dricker.

Men med mitt senaste fall ca 10 pinnhål ner för stegen undrar jag om jag ens kan formulera en ny målbild?

Dom som har samma erfarenheter av samma sorts alkoholmönster som mig kanske vet vad jag pratar om?

@Lady175 det känns alltid så bra innan & nu inte alls lika bra. Jag vet allt det där att man ska tänka några steg framåt & på hur det känns då, när man inte tagit första glaset. Hur bra det känns. Men jag skiter liksom i det.

Känner igen mig! Sitter o dricker vin jag med, hopplöst o skäms

@zalkin
Ah, där i Strömstadstrakten har jag också fiskat. För 40 år sedan tog man en liten båt med snurra, åkte ut med en hink blåmusslor och bottenmetade. Hemåt åkte man när man efter sådär tio minuter hade fått tillräckligt med torsk, eller när man efter en timme hade halva båten full av fisk.
Nu finns varken lättillgängliga blåmusslor eller särskilt mycket torsk, så det var roligt att höra att du fått en torsk. Hur är det med makrill nu?
(Jag kanske kommer till trakterna några dagar snart igen.)

Har världens bästa liv. Allt jag önskar. Ändå sitter jag här en söndag 10:32 & dricker. Tänker att det inte är så farligt. Sonen är på jobb, särbon är inte här. Jag skadar ingen. Det kan jag väl få unna mig? Men ändå kommer den här känslan av sorg & skam. Förstår ju att det inte är normalt. Hur kunde jag hamna här?

Hej @Andrahalvlek ❤️ Vilken chock för dig att hitta din mamma på det viset! Hur mår du nu? Det verkar som om du landar lite i situationen dag för dag? Kram

är så trött på mig själv, men nu får det banne mig vara nog! Har läkartid på torsdag är totalt livrädd för detta! MEN nu ska jag ta upp min alkoholproblematik med läkaren. i helgen har jag ändå varit ganska lugn , i fredags var jag o dotter pö Håkan så då var inga problem o hålla sig...igår blev det några glas vin men inte mkt... men nu på morgonen när jag vaknade då minsann tog jag vin..suck jag hatar att jag vill dricka på mornarna. Dessutom gjorde jagnåt jag aldrig gjort innan...tog vin i kaffemugg o hällde i kaffe så inte make skulle se att det var vin , idiotiskt man luktar ju! Jag känner mig som världens knäppaste person! Känner mig ensam der är bara här inne jag törs vara brutalt ärlig! Jag undrar hur ser era dryckesvanor ut? är jag ensam k att vilja ha vin till " frukost" ? kvällar är inga problem då kan jag vara utan. jag skäms så himla mkt.

vi kämpar tillsammans,

Söndag.

Det är när jag ligger i sängen och stirrar i taket som jag skriver här. Medan han sover.

Jag drar mig lite för att titta in i den här tråden om att vara anhörig. Som ett litet hemligt tillhåll.

Det bränner i hjärtat när jag läser det jag skrev för två veckor sedan. För att det är sant.

Mina tysta granskningar av honom fortsätter. Har en inre sorg jag inte kan förlösa och hantera. Funderar mycket vad det beror på. Jag kan verkligen titta på honom och tänka ”hur hamnade vi här?”. När blev du alkoholiserad? Var du redan när vi möttes för ett halvt liv sedan , fast jag inte förstod?

Blir också arg över att mitt egna uppvaknande är så sent.
Skyller på livets alla andra kriser och utmaningar som kommit i vägen och där alkoholen varit mer ngt som skulle ha ”hjälpt”. Tänker tillbaka på svåra saker, hur vi stöttat varandra. Alltid över en flaska vin. Varför trodde vi det var lösningen.

Tänker på alla alkoholrelaterade memes som gillats och
delats. Alla mellan-raderna-skämt där vin varit svaret. Nu skäms jag för varje gång jag har delat dem. På riktigt.

Vi ska planera en sommarsemester. Jag vet inte. Det känns så påtagligt att alkoholen är en tredje person som påverkar planeringen för mycket. Lite som när barnen var små, man behövde en plan för blöjbyten, och rasta barn i parker för att få flyt på resan. Nu behövs en plan för alkohol. Låter kanske lite oklart vad jag menar. Men det skaver.

Jag kan romantisera om hur det vore om alkoholen tog mindre plats i vårt äktenskap . Skäms igen. För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande.

@Futurista Vi är många med dig.

@LAO ja det gäller att ha en ”plan” för alla sociala event. Svårt ibland. Det har vart så mycket ”avslut” på sistone.

@Nila tack för din kommentar! Känns fint att man inte är ensam.

En dag i taget. Du är på väg mot ditt nya jag. Att sluta med alkohol som var lösningen ger inga bra odds för fortsatt nykterhet. Alkohol var lösningen på mina problem. Jag behöver ta reda på mina problem och göra förändringar. Jag behöver ta ansvar för mina behov. Idag planerar jag inte upp dagen som jag alltid brukar göra utan låter mig få känna efter vad jag vill.
Sober fore the long run.

@Futurista Vill tipsa om programmet att göra via denna sida (finns under stöd)

@Futurista Välkommen hit! Vet känslan. För 1,5 månad sedan ramlade jag o h hade en bula i pannan i flera dagar. Det fick vara nog då.
Du skriver att du vill och det är ett bra första steg. Det andra är att våga be om hjälp.

Det var nån som sa att nån gång ska vara den sista. Kanske det var nu? Ligger återigen här med ångest och skam. Det blev för mycket, ramlade.

Har nog hamnat i klimakteriet. Det har gjort det ännu svårare. Reglerar måendet med vin.

Jag vill verkligen sluta dricka men klarar det inte riktigt.

@Angi10 det du själv kan kontrollera är om du vill vara i en relation med en alkoholist. Det här låter inte som en fråga om värderingar- är det kul att dricka eller ej, bör man dricka dagligen eller ej, hue stor är en normal konsumtion, är det omoget att bli full eller ej, bör man vara nykter om man ansvarar för (minderåriga) barn osv. Hans liv verkar kretsa kring alkoholen, vilket är ett ganska tydligt tecken på att han är beroende. Och du ifrågasätter det, vilket är sunt, men det kommer inte leda till någon förändring hos honom.

Detta är en beroendesjukdom och det går inte att älska någon frisk från den, tyvärr. Om de inte har sjukdomsinsikt och inte själva vill sluta dricka och söker hjälp, så kommer tyvärr inget ändras. Så hur vill DU göra för att ändra situationen? Vad behöver DU? Hur vill du leva ditt liv? Det är så lätt att lägga allt fokus på den beroende och helt glömma sig själv. Det är det sorgliga med att vara anhörig och medberoende, man utplånar sig själv och bara tittar på katastrofen, liksom. Tills det brister. Ta vara på dig själv i allt detta, det låter inte som att han har förmåga att göra det. 🤗

Godmorgon i kaffestugan! Man vaknar tidigt på morgonen nu när det är så ljust, men jag klagar inte, det är bara ett konstaterande. Dricker gott kaffe och snart ut på morgonpromenad.
Sen blir det lunch med några vänner, utan vin.
Önskar mina kaffekompisar en fin söndag!