Behöver all hjälp jag kan få

Hej! Ny här.

Nu är jag trött på att vakna varje lördag och söndag med ett ryck "vem chattade jag med igår?", "vad pratade vi om?", "är det något jag måste be om ursäkt för?", "blev jag otrevlig mot någon?" Osv, osv.

Mitt drickande sker oftast hemma, framför tv:n och olika forum. Dejtingsajter, fejjan, etc. Mitt drickande har sakta men säkert utökats rejält. Jag kan dricka en-två gg under veckan också, och då presterar jag förstås inte bra på jobbet. Och fredag, lördag, gärna söndag också, är det ju fritt fram liksom.

Oftast dricker jag för att jag är trött och låg, och vinet gör mig då lite chill och kontaktsökande.

Mängden vin har också utökats, jag tål mer och mer. Ändå kan jag inte stoppa i tid. Över en viss gräns så dricker jag tills det tar slut. Jag vill inte ha det så här mer. Jag vill kunna se mina barn i ögonen utan att skämmas. Jag vill inte vakna och inte kunnas minnas exakt vad jag gjort och skrivit under kvällen. Förbannat dyrt blir det också att dricka så ofta och mycket ?

Har precis läst en bok som heter "För mycket, för ofta" och den handlar om att man sätter upp en målsättning för sitt begränsade drickande, planerar, och utvärderar efterhand.

Så här har jag formulerat min målsättning:
1) Endast dricka fredag och lördag.
2) Endast dricka max 4 glas/kväll.
3) Endast dricka 1 glas/timme, och varva med vatten.

Funkar inte detta så måste jag sluta helt, åtminstone någon-några månader. Men som det står i boken, man måste prova innan man vet om det funkar. Så det gör jag nu. Efter att inte ha druckit sen i söndags, då jag fick nog och började läsa boken, så är det imorgon fredag och jag köper inte mer vin än det går åt fredag, lördag. Och jag dricker INTE upp allt på fredagen och åker till bolaget på lördag igen. Just den fällan är nog lättast att gå i ?

Men jag måste prova för att se om det funkar för mig. Och jag lovar att vara hundra procent ärlig mot mig själv och er i detta forum. Det här forumet blir mitt sätt att planera och utvärdera, att sätta ord på det svåra. Plocka fram trollen i solljuset.

Jag har vänner som typ aldrig dricker alkohol, inte ens på fest. Min vuxna dotter dricker inte alls, har aldrig gjort. Avskräckt av morsan sannolikt.

Men för mig är det så naturligt och självklart att jag är ”värd” att dricka vin fredag, lördag efter en hård arbetsvecka. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan. Men det skulle jag förstås, om jag måste. Det blir bara galet ovant i början, får hitta annat att ”belöna” mig med.

Men jag tänker göra ett seriöst försök att begränsa drickandet rejält, innan jag når vägs ände.

Jag vet redan nu att 4 glas inte kommer att göra mig nöjd - min tolerans är numer skyhög. Två liter vin kan jag dricka på en lördag, men då börjar jag redan på eftermiddagen, och jag är rejält bakis på söndagen. Så bakis att jag måste dricka ”lite vin” även på söndagen för att häva värsta bakisvåndorna.

Det var nog det som var droppen för mig. Någon klok person sa en gång ”när du börjar ta dig en återställare, då går det snabbt utför”. Och jag vill inte att det ska gå snabbt utför.

Jag får nöja mig med 4 glas/kväll, och 1 glas/timme. Det är fan bättre än inget. Och min tolerans dalar väl förhoppningsvis så småningom.

Tack för välkomnande!

Jag vet ju att risken är stor att jag tappar kontrollen så fort jag sänker garden. Jag vet också att det inte är lika kul att dricka kontrollerat som det är att bara släppa taget.

Men jag vet också att jag kraschlandar om jag släpper taget. Jag har gått över gränsen för många gånger. Så det är inte ett alternativ att släppa taget helt. Jag vill inte leva mitt liv så mer. Kroppen tar stryk, och psyket allra mest.

Jag ger mig en chans att visa för mig själv att jag klarar av att dricka kontrollerat, även över tid. Och klarar jag inte det så måste jag sluta helt. Om vinmängden jag dricker väcker okontrollerat mersug så får jag klara mig utan alkohol helt.

Jag umgås på allvar med den tanken nu. Tidigare har jag mest förnekat att jag har problem med alkoholen. ”Alla dricker väl så?” Nä, alla dricker inte så!

För att dricka ett glas per timme håller jag stenkoll på klockan ? Om fyra minuter har första timmen gått och jag har två munnar kvar i första vinglaset. Sticka och virka framför tvn sysselsätter händerna också! Och skriva här ?

Jag tror att tempot är helt avgörande för mig. Ju snabbare jag dricker de två-tre första glasen desto snabbare kommer jag till stadiet ”vad fan jag skiter i att försöka dricka kontrollerat utan köper mer vin imorgon, det är jag minsann värd.” Jag vill inte hamna där.

Senast idag sa min ex-sambo sen sex år, tillika mina numera stora barns pappa: ”Minns du den festen, det var då du cyklade i diket...” Öh, jo ? Eller minns och minns. Det är nog för mycket sagt.

Men jag minns hur arg han var ? Sannolikt beroende på hur rädd han blev. Jag cyklade ner i ett 1,5 meter djupt dike och landade några få cm från en massa avsågade småträdstammar, som kunde typ spetsat mig i magen. Klarade mig utan en skråma.

Att min ex-sambo stod ut i 24 år är egentligen otroligt. Så många bråk, så många hårda ord, så många gånger....

Tre timmar in på fredagkvällen, och jag har precis druckit klart två glas vin. Långsammare tempo än jag tänkt och planerat, och det känns helt okej. Det här är ingen ”duktighetstävling”. För mig är det viktigt att reflektera långt bakåt, hitta orsaker till att jag har betett mig som jag har gjort historiskt. Lika viktigt är det att planera - förutse ”falluckor” för att kunna undvika dem. Och sedan analysera, analysera, analysera. För att ge mig själv en schysst chans att klara av det här.

Vi kämpar ihop Västligvind! Vi vet båda att vi inte vill leva det livet mer. Kram ❤️

Min fredagkväll framför tvn började kl 19.30 och slutade kl 00.30. Fem timmar och fyra glas vin. Höll noga koll på klockan första timmen, men sen drog faktiskt varje glas ut ytterligare på tiden utan ansträngning faktiskt.

Man kan ju liksom inte hälla i sig två glas, sen ta en paus på två timmar, och sen hälla i sig två glas till. Tempot är tricket, känner jag intuitivt. Och logiskt utifrån tidigare erfarenheter. Jag har ju ett hum om vad som händer när det spårar ur rejält. Mkt vin på kort tid brukar det vara då. Starkare än vin har jag helt slutat med sen många år tillbaka.

Sen ska jag ju vara ärlig. Mot mig själv, och er. Jag har stora vinglas. Så ikväll har jag druckit en liter vin. Men tidigare drack jag två liter vin på en kväll ?

Känner mig inte det minsta påverkad ens. Lär inte vara bakis imorgon heller. Nice ?

Jag är separerad från mina barns pappa sen sex år. Från och till hänger jag på dejtingsajter. Mest till ? Men det leder aldrig till något riktigt bra. Har blivit så lurad många gånger, känslomässigt, och faktiskt nästan tappat hoppet om män generellt.

Så de män som jag brukar chatta med på helgerna kan känna sig så jävla blåsta, åtminstone ikväll. Min självkänsla behöver just nu egenkärlek, inte yttre bekräftelse utan djup och mening.

Tack för din omtanke Västligvind ?

Lite känner jag förstås, lite avslappning, men jag blir liksom inte ett dugg onykter. Och inte ett dugg bakis idag, hurra! Och jag gjorde inget pinsamt igår, hurra!

Jag tycker om vin, gillar smaken. Jag vill kunna dricka socialt, men också med mig själv som enda sällskap. Kontrollerat.

Jag vill inte avstå helt, om jag inte måste. Jag är ytterst vaksam på mig själv, måste planera och analysera. Samtidigt är det en del i min personlighet - all in liksom. Ska jag kontrollera mitt drickande ska jag minsann göra det ordentligt ?

Vi får se hur det går helt enkelt. Jag lovar att vara ärlig. Mot mig själv, och er. Alla lögner är annars en alkoholists tydligaste signum.

Min pappa var alkoholist så jag har levt med det nära mig över halva mitt liv. Han dog i sviterna av sitt missbruk för 20 år sedan, 61 år gammal.

Ikväll blir det inget hemmasittande. Först middag, sen teater, hemma igen ca 23.30. Så hur planerar jag då mina max 4 glas vin ?

1) Glas 1 i badet om en timme ca.
2) Glas 2 på restaurangen.
3) Glas 3-4 när jag kommer hem. Behöver sannolikt vara vaken minst två timmar för att varva ner från alla intryck.

Resten av vinet häller jag ut. Nu har jag skrivit det, så nu blir det så. Punkt.

Fortsatt trevlig helg alla!

Det var min vuxna dotter, 22 år och som inte dricker alkohol alls, som tipsade mig om boken ”För mycket för ofta”. Boken berättar om hur man kan lära sig att dricka kontrollerat, och ger en massa exempel på hur folk har lyckats.

Jag tog det som en pik, ”du är alkis morsan.” Men jag ville inte ens tänka tanken fullt ut. Jag dricker inte så mycket mer än ”alla andra”. Och jag är låååångt ifrån den nivå min egen pappa befann sig på de sista 20 åren av sitt liv.

Och om man inte anser sig vara alkis, vilket jag inte vill erkänna att jag är, så behöver man ju inte sluta dricka. Men om man är alkis så måste man sluta dricka helt - det är enda sättet. Det vet alla.

Då berättade min dotter, som utbildar sig till psykolog, att inom beroendevården blir det allt vanligare att man lär klienterna dricka just kontrollerat. Då söker de dessutom hjälp tidigare - innan det rasat fullständigt utför.

Och att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol kan jag utan omsvep erkänna alla dagar i veckan. Det har jag haft sen jag började dricka 14 år gammal.

Jag dricker för fort, för mycket, blir för full, gör bort mig, ramlar och skadar mig, dricker tills allt är slut osv. Och på senare år har antalet dagar jag dricker per vecka ökat stegvis. Ja, jag dricker helt enkelt ”för mycket för ofta”.

Så jag läste boken. Och här är jag nu.

Och vet ni orsaken till att min dotter inte dricker? Det avslöjade hon i förbigående för inte speciellt många år sedan. Hon sa ”Jag vill inte dricka för jag förstår att mina gener gör mig extra sårbar för att utveckla ett alkoholberoende.”

Och hon har rätt. Min pappa var alkis, liksom fem av hans sju syskon, min farfar, och sen jag då. På hennes pappas sida finns det en morfar som var alkoholist också, plus två syskon till hennes farmor.

Fy fan vad det sved i mammahjärtat ❤️ Samtidigt är jag så glad och stolt över att hon är så klok ❤️ Hon har tusen gånger fler ”vuxenpoäng” än sin morsa.

Hällde precis upp mitt tredje glas här hemma (plus att jag drack ett glas vin på restaurang). Sen hällde jag ut resten av vinet i vasken.

Vi kämpar ihop!

Jag har ju lovat att vara ärlig. Mot mig själv, och mot er. Därför är det dags för det här inlägget nu. Jag måste sätta ord på det, förhoppningsvis slutar det skava inombords då. Åtminstone litegrann. Fram med trolla i ljuset – så spricker de.

Jag är en uppmärksamhetsjunkie. Älskar att få likes och kommentarer på FB och Instagram <3 Och hänga på dejtingsajter. Där kan man verkligen få uppmärksamhet så att man storknar. Om man är kvinna vill säga.

Det är sex år sedan som jag och barnens pappa separerade. Sen dess har jag sökt kärleken med stor K. Det går inget vidare alls. En kille höll jag ihop med 1,5 år inklusive ett halvårs samboskap. Det tog slut med buller och bång. Annars har det mest varit hit och dit, och mest ensamhet.

I juni 2018 blev jag medlem på en dejtingsajt och gick all in. Det är ett tydligt drag i min personlighet. Allt eller inget. Sen dess har jag nog dejtat 10-12 killar, och haft sex med hälften. Jag har också bara haft sex utan egentlig dejt. (Vet ni att det finns massor med killar som kastar sig i bilen och kör 10-20 mil om man skriver "kom hit så ska vi kn......") Antalet killar som jag har sexchattat med kan jag inte ens räkna, inte heller hur många bilder som jag har skickat och fått.

Jag försöker rannsaka mitt minne. Hur många? Vad hette de ens? Det mesta är höljt i en dimma av rödvinsrus om jag ska vara ärlig. Jag skäms så jag rodnar när jag skriver det här, men jag måste sätta ord på det. Det är så galet destruktivt från början till slut, och jag vill inte leva mitt liv så här.

Det senaste halvåret har jag träffat samma kille. Honom har jag varit "trogen" och jag slutade logga in på dejtingsajten. Men han fortsatte logga in, och då kände jag mig tvungen att hålla lite koll. Jag blev svartsjuk och kontrollerande, misstänksam. Alla som bryr sig om mig sa "dumpa honom, han letar efter något bättre". Vi har bråkat massor om detta. Är man i en relation så ska man inte hänga på dejtingsajter. Punkt.

Men för att ge igen med samma medicin så gjorde jag förstås vissa utspel för att få honom svartsjuk. Jag berättade för honom hur många och vilka som tog kontakt med mig osv. Helt puckat. Och han blev inte ens svartsjuk, det var i alla fall vad han sa. Till slut kände jag, och sa också till honom "Jag tycker inte om mig själv så som jag blir ihop med dig."

För två veckor sedan träffades vi senast. Det var bättre än någonsin. Det kändes som vi valde om varandra, jag var så lycklig <3 Tre dagar senare släpper han bomben. Han har dejtat en annan kvinna just den dagen, och nu är han kär i henne. Det kände som himlen ramlade ner över skallen på mig. Givetvis blev det mycket rödvin veckan efter – MYCKET gråt och hårda ord. Det kändes som jag hade ramlat ner i ett bråddjupt dike.

Jag har sannolikt träffat på ytterligare en uppmärksamhetsjunkie. Han går igång på uppmärksamheten man ger varandra i början, men han vill egentligen inte ha en relation som bygger på att man kompromissar. Han vill leva sitt liv med barn, jobb och hobbies – och leka med kvinnors känslor framför tvn på kvällarna. Typ. Och jag tror faktiskt att han av någon anledning behöll mig ”på övertid”.

Det här med dejtingsajter är en stor del av mitt missbruk. För hur kul är det att hänga där nykter? Men jag orkar inte vakna ännu en morgon och tänka "Vad fan gjorde jag igår kväll, hur många hade jag kontakt med, vilka bilder skickade jag, vilka bilder fick jag?"

Så när jag började läsa boken "För mycket, för ofta" förra söndagen så slutade jag samtidigt att logga in på dejtingsajten. Istället har jag loggat in här – och det här forumet är precis vad jag behöver just nu. Min självkänsla behöver egenkärlek, och jag behöver hitta tillbaka till den person som jag vill vara – och som jag är utan alkohol.

Idag har jag tagit en lång promenad vid havet, och den känslan lever jag på länge <3 Naturen är ett stort intresse som jag har. Där tankar jag energi, och njuter av skönheten <3

Jag ska genast leta reda på Alkispodden! Alla sätt att boosta sig är bra :)

Kram <3

Det känns viktigt för mig att vara hundra procent ärlig - som ett sätt att analysera och planera och fundera över hur jag faktiskt vill leva mitt liv ❤️

Stolpskotten får klara sig utan mig ?

Jag har inte tidigare försökt kontrollera mitt drickande. Mest bara konstaterat ”nu spårade det ur rejält igen”. Sen har jag möjligen legat lite lågt igen. Möjligen. Oftast har jag stoppat huvudet i sanden, inte låtsats om mina övertramp.

Jo, en sak har jag kontrollerat. Sen många år tillbaka dricker jag inte starksprit. Med mitt dricktempo blir jag annars asplakat på nolltid ? Och det klarar jag av att avstå helt utan problem. Dricker inte ens en nubbe på jul. Av ren princip faktiskt.

Men senaste tiden har antalet dagar per vecka och mängden vin ökat så markant att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag var tvungen att fejsa sanningen.

Om jag inte klarar att dricka kontrollerat över tid så slutar jag helt. Även på den punkten ska jag vara sanningsenlig mot mig själv!

Hej Piazza Duomo! Och välkommen hit till forumet.

För mig var det en aha-upplevelse när min vuxna dotter berättade att inom beroendevården blir det allt vanligare att man jobbar med kontrollerat intag, och inte bara nolltolerans. Då kan man hjälpa folk på ett tidigare stadium, när det snarare är riskbruk än missbruk det handlar om. I min värld var det tidigare omöjligt att dricka överhuvudtaget om man är alkis. Och eftersom jag inte vill erkänna att jag är alkis, och faktiskt inte vill vänta tills den insikten drabbar mig med full kraft, så tänker jag ge kontrollerat drickande en seriös chans.

Om jag inte klarar av det här så måste jag sluta helt. Och då gör jag det. Men tills dess räknar jag veckor med kontrollerat drickande, och jag har klarat en vecka hittills. Men man måste börja någonstans.

Den boken jag läst heter "För mycket för ofta" och den ger en massa konkreta exempel på personer som har tagit kontroll över sitt drickande. Vad har varit framgångsfaktorer? Vilka svårigheter har de haft? Boken gav mig också hjälp att "kartlägga" mitt drickande, mina riskfaktorer, och slutligen formulera en målsättning.

Jag kan förstå att folk verkligen undrar varför jag envisas med att dricka överhuvudtaget, varför inte sluta helt? Hur kul kan det ens vara att dricka om man gör det under kontrollerande former? Det motverkar ju liksom hela grejen. Och jag tänker att jag givetvis inte kommer att dricka så kontrollerat för alltid som jag gör nu, men jag hoppas att jag ändå in i benmärgen lär mig att hellre avstå än att dricka i vissa sammanhang. Jag hoppas lära mig att avstå för att det inte är värt det liksom.

En sådan konkret sak är just tempot jag dricker i. Efter utekvällen i lördags kom jag hem och hällde upp mitt tredje glas vin enligt planen. Efter tio minuter hade jag av bara farten druckit upp hälften. Ooops. Tempot. Jag hade ett kort tag fokus någon annanstans, och drack i det tempo som jag är van vid. Första glaset på en kvart, resterande två-tre glas på en timme. Och sen är omdömet far away, och jag skiter i det mesta liksom.

Men jag hejdade mig. Hämtade vatten, och lät resten av vinet vara ett bra tag. Och i slutändan så drack jag det tredje glaset vin på en timme. Ett glas vin per timme låter som jättelång tid – och det är det. Allra helst om man inte är van. Men allt man övar på blir man bättre på.

Nu har jag börjat lyssna på Alkispodden också. Oerhört intressant att höra andra berätta om sin erfarenheter. Just nu kan jag inte få nog av att ta del av andras erfarenheter av alkoholmissbruk/riskbruk.

Lycka till! Skapa dig gärna en egen tråd så ska jag hälsa på och stötta dig i dina val.

Min sömn är ett sorgebarn. Det krävs inte mycket stress för att den ska kajka ur helt. De senaste åren har jag tänkt "lite vin så somnar jag gott". Och det gör jag förstås, somnar alltså. Men speciellt gott sover jag INTE.

Men den senaste veckan, då jag grovt räknat minskat mitt vinintag med 75 procent, så har jag faktiskt sovit gott. I lördags sov jag till kl 11. Minns inte när det hände senast. Brukar vakna ångestriden senast kl 8 på helgen.

Jag är separerad från mina barns pappa sen sex år tillbaka. Vår yngsta dotter, 20 år, bor hos oss växelvis och hon kommer nog att göra så ytterligare några år. Hon är handikappad och kommer på väldigt många olika sätt att behöva oss föräldrar under hela sitt liv. Hon är ett ansvar som jag bär med mig 24/7, även om jag delegerar ansvaret till personal delar av dagen. Endast den veckan som hon är hos sin pappa så kan jag nästan släppa ansvaret. Bara nästan. Jag är när som helst beredd att släppa allt och rycka ut om hon behöver mig.

Jag har dessutom en åldrande skröplig mamma som behöver hjälp med en hel del vårdbesök (senast idag fick jag köra henne till vårdcentralen), sköta kontakten med hemtjänsten, hjälpa henne att handla, ringa henne två gånger per dag, och hjälpa henne med allt annat som inte hemtjänsten gör. Plus att hon är en mental påfrestning på många sätt, vår relation är verkligen inte den bästa tyvärr. Och den har inte blivit bättre med åren.

Jag har dessutom ett krävande arbete på heltid, som jag senast våren 2018 var sjukskriven ifrån med diagnos utmattningsdepression. Jag har varit sjukskriven för samma sak ett tiotal år tidigare, så jag behöver verkligen dagligen jobba på att sätta gränser för mig själv och andra, nöja mig med att prestera good enough, och skapa tid för viktig återhämtning varje dag. Helst äta nyttigt och träna regelbundet också, men det går sådär. Dygnet har ju bara 24 timmar liksom! En del föreningsuppdrag har jag tagit på mig också, förstås.

Samtidigt har jag lagt MYCKET tid och tankemöda det senaste 1,5 året på att först dejta – och sen få en distansrelation att fungera, tills jag blev dumpad för två veckor sedan. Just nu känns det faktiskt som det var det bästa som kunde hända mig. Att bli dumpad. Rätt ner i bråddjupet som en sten föll jag. Men sen finns det ju bara en väg att ta. Uppåt. I så maklig takt som krävs helt enkelt.

Hur jag tänkte när jag adderade flera liter vin per vecka till detta kaos är obegripligt. Jag tänkte nog inte alls. Jag ska nog bara vara glad att det inte slutade värre. Även om jag inte på något sätt ropar hej ännu. I slutändan måste jag kanske sluta med alkohol helt. Och då gör jag det. Jag tänker inte sluta som min pappa med söndertrasad lever vid 61 års ålder. Jag tänker vara generationen som bryter förbannelsen.

Tis-tor ska jag på konferens med jobbet. Sova på hotell två nätter.

Och jag ska INTE 1) dricka upp vinet som brukar finnas i kylen på rummet, 2) dricka typ ohejdat på onsdagskvällens mingel, även om baren är fri.

Jag ska inte dricka alkohol alls. Alkoholfri öl blir min festdryck. Bil-öl måste ju finnas liksom? Nolltolerans för alkohol gäller för mig, det är ju mitt i veckan och jag får bara dricka vin fre-lör.

Att det är mitt i veckan har aldrig hindrat mig tidigare, om jag inte kör bil vill säga, men nu ska jag chocka mig själv genom att avstå från att dricka alkohol, för att jag har lovat mig själv att låta bli helt enkelt.

Jag lär chocka de andra deltagarna också ? De är vana vid att jag tar ”stort ansvar” för feststämningen. Men det kan jag nog göra utan alkohol också. Om jag har lust. Det är rätt tröttsamt att få/ta den rollen.

Allra helst som jag vet att jag alltid dröjer mig kvar till sist - för att hinna dricka så mycket som möjligt, och sen tar jag en vända via hotellbaren, och slutligen häller jag i mig vinet på rummet. Och vin att dricka innan minglet - för att komma i stämning - har jag givetvis haft med mig.

Jag behöver verkligen rota i all gammal byk - konfrontera mig själv med den nakna sanningen. För att kunna ta ett helt annat, och medvetet beslut. Och hålla mig till det.

Just nu samlar jag på nyktra erfarenheter i situationer som tidigare alltid varit förknippade med alkohol.

Om jag tänker så, så känns det kanske mer spännande än jobbigt ?

Efter sju timmars tågresande är jag äntligen framme. Imorgon blir det heldag med spännande föreläsningar.

I hotellbaren sammanstrålade jag ikväll med en kollega. Och jag tyckte att jag var värd en öl att skölja ner resdammet med. Alkoholfri förstås! Och den var riktigt god ? Nu ska jag sova som en stock och vakna pigg och utvilad imorgon.

På hotellfrukosten brukar jag alltid hinka typ 5-6 glas äppeljuice. För att återställa vätskebalansen efter gårdagkvällens alkoholintag.

Men inte idag ? En kopp kaffe räckte gott. Sovit som en stock i natt. Redo för dagens klokheter ?

Sex glas vin (små glas) blev det ikväll. Pga ”fri bar”. Jaja, aptrist. Analys får vänta till imorgon. Varför kunde jag inte låta bli? När jag hade lovat mig själv?

Men det spårade ändå inte ur. Kl 22 var jag tillbaka på mitt rum. Lulligt trött, men inte speciellt onykter. Har inget att skämmas för, pga av vad jag sagt eller gjort. Och det är ju ett enormt plus!

Jag är inte riktigt redo för analysen än. Har bara nosat på den lite. Arbetsveckan har fortsatt i 190 knyck. Och nu är jag helt slut, på typ alla sätt.

Jag har två perioder av utmattningsdepression (2007, 2018) i bagaget. Jag har dessutom en handikappad numer vuxen dotter (20 år) som har krävt enormt mycket under hela sin livstid, och kommer att fortsätta att göra. Jag älskar henne över allt annat, men situationen är mentalt utmattande. Att ens påstå det får mig att våndas av dåligt samvete, samtidigt som det är sanningen.

Återkommer.

Vill verkligen ge alla pepp, och välkomna alla nya tappra hjältar. Vill bemöta alla som jag vill bli bemött själv. Men jag orkar inte ? Har varit på jobbresa fyra av fem arbetsdagar, och med mitt bagage av utmattning är det på gränsen för vad jag klarar av. Sorry. Förlåt. Återkommer.

Jag måste sluta dricka helt. För gott, eller åtminstone ett bra tag till att börja med. Har börjat lyssna på boken ”Vägen ut” av Kjell-Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter för att peppa mig själv till max.

Jag klarar tyvärr inte att dricka kontrollerat, jag måste sluta helt. Gör jag ett uppehåll så ”super jag ikapp” nästan och det ballar ur rejält. Illa. Väldigt illa.

Det första viktiga steget är att bestämma sig för att sluta dricka alkohol. Där är jag nu. Och jag lär behöva all pepp jag kan få.

Ja, mitt jobb är oerhört stressande. Två perioder av utmattning (2007, 2018) i bagaget. Men hur ska jag ha ork att söka annat jobb i allt detta?

Inte tänka för stort nu. En dag i taget. Viktigast först. Försöker komma igång med löpträning också, hoppas det ska hjälpa mig ytterligare.

Läst runt lite här på forumet, och jag ska fortsätta läsa för att bli inspirerad och stärkt i mitt beslut.

Det är verkligen SÅ tydligt att resan kommer att gå upp och ner ? Men huvudsaken är ändå att den går framåt!

Att acceptera att man har svåra problem med alkoholen är nummer ett. Att verkligen bestämma sig för att sluta dricka är nummer två. Där är jag nu.

Men sen börjar nog det allra jobbigaste, att inte inbilla sig själv att ”man är värd” några glas vin när man varit helt vit några dagar. Några fucking dagar! Minns inte när jag hade en vit månad senast, inte ens två vita veckor.

Tvärtom har ”helgen” utvidgats till både torsdag och söndag ? Jag är fan illa däran.

Skyller på mitt stressiga jobb som gör mig orkeslös på fritiden. Försöker komma igång och träna, men det går sådär minst sagt. Försvarar mitt beteende med att jag ”bara dricker vin, och jag blir inte full och bakfull varje gång”.

Vad är det för jävla försvar? Självbedrägeri ?

Jag vet precis hur jag tänker när jag kommer till tipping-point. ”Jag har ju varit så duktig, har fått mycket gjort på jobbet, och är verkligen värd det lugn i kroppen som bara vin kan ge mig.”

Från att jag tänker tanken handlar det bara om timmar innan jag köper vin. Pucko. Självbedrägeri ?

Det finns ingen aktiv nykterist som ångrar att de slutade dricka alkohol. Ingen.

Tack Se Klart för din omtanke ❤️

Jag ramlade in här på forumet idag efter flera månaders frånvaro på en plötslig ingivelse. Kom inte ihåg varken användarnamn eller lösenord, men jag hittade en lapp där jag hade skrivit ner det.

Mitt undermedvetna visste var jag hade lagt lappen, på ett väldigt konstigt ställe. Mitt undermedvetna ville nog att jag skulle skriva av mig, tvingas sätta ord på mina tankar och känslor.

Jag har läst era inlägg större delen av dagen och kvällen. Jag har blivit mer och mer övertygad om att jag måste sluta dricka helt. Att jag vill sluta dricka helt. Dricka ”lite” funkar inte, det väcker bara mersug.

Av samma anledning kunde jag som rökare inte bara ”röka lite”, och jag kan inte äta ”lite godis” heller. Det är mycket enklare att avstå helt. (Även om jag ersatte ciggen med snus till slut.)

Ja, jag är en glasklar beroendepersonlighet. Det är fakta. På min pappas sida har typ alla missbrukat alkohol, knark, tabletter, nikotin. Min pappa dog i sviterna av sin alkoholism 61 år gammal. Söndertrasad lever.

Men jag var inte riktigt redo att nolla redan idag. Så ikväll kl 20-23.30 har jag druckit två glas vin. Varvat med 1,5 liter vatten. När jag hällde upp det andra glaset hällde jag ut resten av vinboxen i vasken, nästan som en ritual. Imorgon sön 9/2 blir min dag 1.

Jag lever ensam och slipper förhålla mig till att det finns alkohol hemma om jag inte har köpt hem den. Av samma anledning har jag varken godis eller kakor hemma. För när suget kommer är det svinsvårt att låta bli helt enkelt.

Det är otroligt sällan jag är glad över att jag lever ensam, men just nu är jag faktiskt det ?

Och min ångest beror inte varken på bakfylla eller att jag har lovat mig själv att sluta dricka. Ångesten har accelererat senaste tiden, men alkoholen har förstås inte gjort den bättre. Typisk självmedicinering som bara förvärrar i slutändan.

Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression två gånger (2007, 2018). Jag är stressöverkänslig, kommer alltid att vara det. Båda gångerna har jag gått tillbaka till samma jobb, och har fått det att fungera. Jag har jobbat med mindfulness, sätta gränser, försökt att träna för att få upp pulsen etc. Jag medicinerar även med Venlafaxin.

Varje gång jag har försökt sluta med medicinen har jag blivit deprimerad med ångest, och har börjat med medicinen igen. Med svåra insättningssymtom. Men nu har jag inte slutat, jag äter fortfarande min medicin.

Nu i klimakteriet är mina hormoner dessutom häjkon bäjkon, känns som att ha ständig pms. Och det har pågått i många år. Jag är 50 år nu och hoppas att varje mens är den sista. I flera år har min mens betett sig som en senil gammal kärring.

Har efter besök hos gyn försökt tillföra hormoner med Provera och Novofem, men upplever att jag mår ännu sämre psykiskt då, så jag har slutat helt. Ringa till gyn och få hjälp känns lika lönlöst som att ringa till yttre rymden. Ny gynläkare varje gång som tycker helt annorlunda än den förra, och de pratar dessutom så dålig svenska att jag knappt förstår dem, och de förstår inte mig.

Samtidigt har jag omsorg om en åldrande mamma som i höstas var riktigt dålig, trodde knappt hon skulle överleva julen. Hon mår mycket bättre nu, men hon är ett ständigt dåligt samvete. Har fixat färdtjänst, hemtjänst, handlat, hämtat ut mediciner, ringer varje dag, besöker henne varje helg eller oftare.

Min yngsta dotter fyller 21 år i sommar och har en utvecklingsstörning. I somras slutade hon gymnasiesärskolan och började på daglig verksamhet. Övergången var kämpig för oss alla, men nu stortrivs hon. Bor växelvis hos mig och sin pappa. Också ett ständigt dåligt samvete eftersom jag inte orkar sysselsätta henne i den grad jag borde göra.

Till detta jobbar jag heltid med personal i en organisation som krymper och krymper, färre ska göra mer. Jag är inte ansvarig för besluten, men jag måste hantera alla förändringar och vakanser. Och folk mår jättedåligt. Typ alla.

Jag har dessutom en chef som jag inte har tillit till, vars beslut och ickebeslut går ut över mitt arbete hela tiden. Klagar jag får jag bara höra om hur mycket hen minsann gör hela tiden, som en ursäkt typ.

Jag brukar säga att min empati är både min styrka och svaghet. När jag mår bra kan jag distansera mig från andras dåliga mående. När jag mår dåligt känner jag mig hudlös. Allt dåligt mående hos andra slukar jag upp som en svamp.

Kolla på nyheter och se krig, klimatkris, och andra trauman är en mardröm. Jag borde inte ens titta på det liksom.

Senaste året har jag dessutom försökt dejta, vilket varje gång har kastat mig mellan himmel och helvetet. Med två olika killar. Bottennapp däremellan. Nu har jag gett upp dejtandet. Jag vill inte leva ensam, men alternativen hittills har fan varit värre.

I natt hade jag ångest när jag skulle sova, precis som flera andra nätter senaste veckorna. Lyssnade på ljudbok, uppe och rantade några gånger. Jag har historiskt enorma problem med sömnstörning, och får ångest direkt bara av att se symtomen. Kan inte förhålla mig cool till det, jag vet ju hur viktig sömnen är för hjärnan.

Har tidigare tagit immovane för sömnen, men för två år sedan slutade de verka helt och det fick motsatt verkan. Nu vill jag inte börja med det igen.

Nedstämdheten kan jag hantera och acceptera, men ångesten är vidrig. Som en klump i magen, eller som brinnande stickningar i huden. Nu senast känns det som hela skallen liksom spänner sig, mest framtill. Ångesten kommer som födslovärkar i vågor. Jag andas lugnt och tänker ”det är lugnt, det går över”, och sen några minuters vila innan nästa ”värk” kommer. Vidrigt.

Jag försöker agera och låtsas som att allt är okej, även om jag sagt sanningens ord till min chef om situationen på jobbet många gånger. Hen vet ju om min historia, men har aldrig varit utmattad själv så förståelsen finns inte riktigt.

Tidigare gånger jag mått så här har jag helt slutat dricka, för jag märker att ångesten blir etter värre då. Den paus alkoholen ger gör bara att ångesten kommer tillbaka mycket kraftigare. Men när jag mått bättre igen har jag börjat dricka igen. Men det ska jag inte göra denna gången.

Behövde skriva av mig. Även om ingen orkar läsa.

Min mammas mående är bättre nu, om och när hon blir sämre kan jag inte påverka. Onödigt att oroa sig, bättre ta det när det kommer.

Min dotters situation är stabil just nu, där kan jag också koppla av lite.

På jobbet är det som det är. Jag kan bara göra mitt bästa, men jag kan inte trolla.

Jag kan allt det där i teorin, men det känns som hjärnan blir ett självspelande piano ibland.

Det jag kan göra är att 1) sluta dricka, 3) få till minst 3 x 30 min högpulsträning per vecka, 4) träna mindfulness dagligen, 5) hålla rutiner för mat och sömn, 6) acceptera att det är jobbigt just nu och ha tillit för att det kommer att bli bättre.

Är bara så förbannat trött på att gå igenom det här gång på gång ?

Tack för din omtanke VaknaVacker ❤️

Stort tack för din omtanke ❤️

Med A som ventil och paus i det jobbiga tenderar man dessutom att skjuta upp saker, som man borde göra. Och jag hoppas att ångesten ska klinga av snart, med hjälp av nykterhet och pulshöjande träning. Och mindfulness. Måste låta hjärnan vila ibland. Och inse att jag INTE kan bära hela världen på mina axlar! Jag ställer alltid större krav på mig själv än jag ställer på andra, och andras dåliga mående äter liksom upp mig. Jag måste freda mig bättre ❤️

Jag känner mig nästan hudlös när jag mår dåligt - ALLT dåligt mående och gnäll i omgivningen suger jag åt mig som en svamp. Otroligt märkligt. Men alkohol gör ingenting bättre - tvärtom!

Kram ❤️

Jag har faktiskt börjat säga till vissa ”jag mår jättedåligt om vi hela tiden ska prata om allt negativt, som vi ändå inte kan påverka. Kan vi inte prata om något annat?” Sen ingår det förstås i min HR-roll att delta på rehab och sånt, men det brukar jag klara bättre. Jag låter dem prata, utan att försöka lösa helt enkelt. Jag är så snabb på att lösa allas problem annars, eller åtminstone försöka lösa dem. Det går ju inte alltid. Läste i en artikel att gnäll på jobbet får vissas kortisolnivåer (stresshormon) att stiga bara av att lyssna. Vi borde alla tänka på det lite mer.

Inga problem vad det gäller tankar på alkohol, jag har ju inget hemma.

Mer tankar på min ångest pga stress, som går ut över min sömn. Att bara gå och lägga sig ger stresspåslag. Jag har haft enorma problem med just sömnen i omgångar. Vidrigt.

Men jag har sprungit 3 km idag, och efter det mådde jag bättre. Just pulshöjande aktivitet tickar igång det så viktiga och sköna hormonet endorfin. Det sk nöjdhetshormonet.

Jag vill springa 3 x 30 min/vecka, men mina hälsenor bråkar lite. Får komplettera med motionscykeln som står bakom soffan, även om det är svintråkigt. Bra att ta till när det är busväder ute också.

Tack för att ni finns ❤️

Inget sug efter alkohol, och allt annat vore faktiskt konstigt.

Har fullt upp med min nattångest. Har inte sovit alls i natt ? Verkligen ingenting. Vidrigt!

Jag är fixerad vid att få sova, trots att jag vet i teorin att det handlar om att varva ner kroppen så pass mycket att man kan släppa taget. Sömn är en ickehandling.

Kombon stress/oro, alkohol, pms och fullmåne är för mig allra värsta kombon för att hamna snett med sömnen, och hamnar jag snett så blir jag panikslagen, och då är det omöjligt att sova.

Nu slipper jag alkohol och snart även fullmåne hoppas jag (?). I klimakteriet tycks jag dock ha konstant pms, och stress/oro har jag omkring mig, men två bort av fyra är ju bra!

Stress/oro är ju en upplevelse snarare än faktum, så det hänger ju ihop med ångesten förstås. Som en negativ spiral. Efter ett tag blir allt överjävligt. Jag försöker därför bryta automatiska negativa tankar med positiva medvetna tankar. Försöker, för det är fan inte lätt!

Försöker av samma anledning inte umgås med gnällspikarna på jobbet. En del tycks nästan ha gnäll som livsluft ?

Försöker alla knep jag kan ta till för att varva ner. Gå långsamt, äta långsamt, fika, lunchrasta, kort lunchpromenad, försök till mikrovila på bussen fram och tillbaka, och en stunds mindfulness i vilorummet till en låtlista med sångmantra.

Jag lägger mig platt på rygg, med filt över mig, och sätter på en låtlista med sångmantra som jag spelat regelbundet i flera år. Min kropp är ”programmerad” på den musiken, plus att just sångmantra är bra för hjärnans återhämtning.

Jag ligger där med händerna på magen och andas in och ut lugnt i takt till musiken, ”sjunger med” i mantrat inuti huvudet. När jag mår bra ”slocknar” jag efter tre låtar. Somnar inte riktigt, hamnar liksom i det som jag kallar ”mellanlandet”. Ställer klockan på 30 min.

Sen vaknar jag upp som om jag fått en spann vatten över huvudet. Perfekt sätt att ”reseta” skallen och återfå energi. Samma upplevelse kan jag få på bussen, om ingen sitter och babblar i telefon bredvid. Resan tar 30 min, i bästa fall slocknar jag 20 min.

Det funkade förstås inte idag. I vilorummet kände jag riktigt hur ångesten ville tvinga mig upp, men jag låg kvar, djupandades och fokuserade på sångmantrat.

Den här mindfulness-träningen gör jag på arbetstid när jag mår så här. Det är fan jobbet som delvis gjort mig sjuk pga stress ? Annars försöker jag göra det på en lunchrast, men nu har jag slarvat ett bra tag.

Mindfulness är verkligen ingen quick-fix. Man måste träna regelbundet i månader när man mår bra, för att ha nytta av det när man mår dåligt. Och jag har tränat massor, sen många år tillbaka.

Musiken tar sig liksom in i kroppen med hjälp av ett annat sinne, nästan omedvetet. Det har hänt mig i väntrum tex att jag plötsligt nästan nickat till. Först då har jag hört att de spelar en låt från min mindfulness-låtlista.

Jag har tränat mindfulness med olika sorters prat också, men musik funkar bättre på mig. Djupandas in, paus, andas uuut, paus - i takt med musiken. Känner i händerna hur magen reser sig. ”Sjunga med” inne i huvudet.

Sångmantra är på indiska så jag fattar ingenting, men det spelar ingen roll, det gör nytta ändå. Och det finns forskning som stödjer det, även om det låter flummigt.

Efter föreningsmöte ikväll, och sen uppvärmda rester framför tv:n, så satte jag mig på motionscykeln bakom soffan och cyklade 6 x 5 min så svetten lackade medan jag tittade på tv. Allt för att frigöra endorfiner.

Bäst idag var ändå att jag har fått massor gjort på jobbet! Mellan alla pauser ? Man jobbar inte effektivare för att man hoppar över de viktiga pauserna. Tvärtom.

Alldeles för kort, oroligt och svettigt. Men jag har fan sovit! Och jag är verkligen inte kräsen. Sömn är fan den finaste gåva man kan ge sig själv. OBS: Nykter sömn. Sömn efter alkoholintag är mer dövning än återhämtning.

Tack för din hälsning, det glädjer mig oerhört att du har läst min tråd med behållning och igenkänning ? Eller glad är jag förstås inte för att vi båda har alkoholproblem, men du förstår nog vad jag menar.

Jag har kämpat mot detta faktum i MÅNGA år. I oktober gjorde jag ett sista seriöst försök att styra upp drickandet, men det höll inte. Inte denna gången heller.

Det var som när jag rökte. Jag började röka när jag var 14 år. Från 18 års ålder slutade jag röka typ varje måndag, och började igen varje onsdag. Jag smygrökte för min sambo och mina barn i många år. Detta smusslande ? Jag tror inte att jag lurade någon mer än mig själv typ.

Nikotintuggummi, plåster - allt har jag prövat i omgångar. Höll endast upp rökandet under mina graviditeter, började sen igen. Vid 38 års ålder började jag snusa, och då slapp jag äntligen ciggen. Nikotinbegäret är oerhört starkt. Och är man ordentligt fast så kan man aldrig ”feströka”, det går från en cigg till ett paket inom en vecka.

Den erfarenheten bär jag med mig, den är liksom cementerad i mig. Så mycket hopp ”nu minsann” och så mycket besvikelse ”fan också”.

Nu försöker jag applicera den erfarenheten på alkohol. Jag är så pass fast i alkoholens klor att jag aldrig kan ”festdricka”. Det skulle bara väcka begär efter mer, och det skulle gå fort och fullständigt överstyr.

Att det tog sådan tid beror nog på att jag verkligen sörjde. Jag sörjde de mysiga stunderna på uteservering och trädäck sommartid. Jag sörjde att jag aldrig mer ska få uppleva det goa lugnet i kroppen efter 2-3 glas vin. Känslan av ”belöning”. Jag sörjer hur kul det är att prata och skoja med kompisar på fest, hur jag blir snabb i tanke och handling och bjuder på mig själv.

Men jag vet ju hur det slutar. Jag minns ju också hur många gånger jag cyklat i diket efter en sådan fest. Jag minns alla gånger jag kräkts på olämpliga ställen. Jag minns min äldsta dotters blickar och ord ”ta det lite lugnt med vinet, mamma”.

Jag kommer att fortsätta sörja det första, kanske för alltid. Men då ska jag påminna mig om det senare. Gång på gång.

Jag är dessutom snabb i tanke och handling även när jag är nykter. Jag är extremt social och kan nog prata och dansa lika bra utan alkohol. Jag har bara aldrig provat. Det värsta som kan hända är nog att jag tröttnar på kompisarnas fylletjat ? Och så många fester är jag inte bjuden på längre hellre, och det är inget jag saknar faktiskt.

Nu ska jag utforska alternativen. Nu ska jag hitta det som snuset blev för mig när jag äntligen slutade röka. Skulle aldrig få för mig att röka en cigg sen flera år tillbaka. Apäckligt!

Men alternativen till alkohol ska helst inte bli godis, eller något annat som triggar beroendehjärnan. Det måste gå att uppleva mys- och lyxkänslan på annat sätt.

Och du, fortsätt läs och skriv här och låt ditt beslut ta den tid det tar. Att du ens hänger här är ju ett enormt viktigt steg!

Kram ❤️

Min yngsta dotter, 20 år, har en utvecklingsstörning och bor växelvis hos mig och sin pappa. Varje onsdag sover hon över på ett boende, som träning inför framtida eget boende i en gruppbostad.

Så ofta köper jag en vinbox redan på onsdagen - det är ju ändå ”Lill-lördag”. Ofta har jag då på jobbet hunnit jobba ikapp massor, och jag upplever mig ha koll på läget inför resten av jobbveckan. Så visst är jag värd en belöning?

Och är det kaos och rörigt på jobbet så är jag ju faktiskt värd lite vin som tröst, eller hur?

Jag dricker inte lika mycket på en onsdag som fredag-lördag, men boxen räcker ju även till torsdag, då är det ju ”nästan helg”. Och på fredag köper jag en ny box, för den första räcker ju inte både till fredag och lördag.

Och om jag får i mig enorma mängder på fredagen, och är sugen på att dricka lite även på söndag, så måste jag kanske köpa en ny box även på lördag.

Tre vinboxar onsdag-söndag! Sjuka mängder. Min tolerans var verkligen enorm på slutet - och behovet stundtals helt omättligt.

Riktigt så illa var det inte alla veckor förstås, men alldeles för många. Och jävligt dyrt blir det dessutom!

Imorgon är det onsdag. Funderar på hur jag ska ”belöna” mig ?

Jag ska köpa med mig hem två alkoholfria öl och en thaibox. Det känns lagom ”festligt” och slappt för en onsdag ?

Jag dricker enbart rött vin annars, men jag har ju hinkat en hel del öl också förstås. Jag gillar alkoholfri öl, väljer ofta det på krogen när jag kör bil. Jag gillar inte läsk och söt cider. Dricker oftast vatten, naturellt eller kolsyrat, och mjölk. Men det känns inte så festligt ?

Inget sug efter alkohol idag heller. Måndagar och tisdagar är väl typ de enda dagarna i veckan som jag aldrig brukar dricka, så det är en blygsam prestation egentligen ?

För att fortsätta hantera ångesten på bästa sätt har det idag blivit bussmeditation, mindfulness, lunchträning och psykologbesök.

Bussmeditation innebär att jag på bussen struntar i att surfa på mobilen, som typ alla andra gör. Istället lutar jag huvudet bakåt, blundar, djupandas långsamt, och känner liksom efter i kroppen var bussen befinner sig. En rondell, en kurva osv.

Totalt 30 min i en nedsläckt, oftast tyst, dubbeldäckare. Oftast slocknar jag inom 5 min. Dock inte just nu pga generell uppvarvning och ångest. Men ångesten är betydligt lättare idag, mycket tack vare några timmars sömn i natt.

Inte heller när jag tränade mindfulness i vilorummet idag så slocknade jag. Men idag låg jag kvar hela tiden utan att ångesten försökte riva upp mig från bädden åtminstone. Och det ”sömnryckte” i benen några gånger så jag var på väg ner i ”mellanlandet”.

Jag har också lunchtränat med en kollega - svettigt, jobbigt, roligt. Det är så skönt när även skrattmusklerna får jobba ?

Slutligen har jag träffat min underbara psykolog idag. Vi träffades första gången i samband med min första utmattningsdepression år 2007. Jag fick kontakt med henne via Företagshälsan, som hon har avtal med.

Första gången i mars 2007 sa jag: ”Väck mig inte om jag somnar, för jag har inte sovit på fem veckor.” Och det var sant. Jävligt bäng i bollen är man då kan jag säga. Man kan inte ta ett enda beslut, knappt besluta sig för att gå på toaletten även om man är nära att kissa på sig.

Sen har vi fortsatt träffas. Under mina friska perioder träffas vi fyra gånger om året, då fakturerat som ”coachning” till min arbetsgivare.

När jag blev sjuk igen i feb 2018 så blev det behandling igen, och det har pågått tills nu typ med glesare intervaller. Men nu har vi sen januari intensifierat antalet möten igen, på grund av mitt dåliga mående efter allt kaos på jobbet.

Det finns ingenting som hon inte vet om mig. Ingenting. Hon bekräftar mig svinbra när jag ”gör rätt” och säger ifrån på skarpen när hon tycker att jag ”gör fel”.

Hon sätter ord på sådant jag knappt är medveten om, till exempel undvikandebeteende. Och då ser jag mönstret, kan skruva lite, göra lite annorlunda för att få bättre effekt. Införa nya mailrutiner, mobilrutiner, träna in olika strategier för att bemöta olika sorters människor osv.

Idag pratade vi om hur jag ska förhålla mig till mina chefer, som enligt mig gör allt i sista minuten och det påverkar mitt arbete oerhört negativt. Jag vill ha koll och framförhållning ?

Vi pratade också om hur jag kan sätta tydligare gränser mot kollegor som vill att jag ska lösa deras problem ”lite snabbt”, och hur jag snabbt kan ta död på vissas ältande gnäll och skitsnack.

Vi pratade också om mina sömnrutiner. Att jag verkligen inte borde sova halva förmiddagen på helgerna, ens om det är möjligt. Inte heller ta tupplurar (som är SÅ skönt!). Jag fattar. Jag ska bara processa det lite mer innan jag agerar på det.

Just nu kan jag inte sova längre än till max kl 7 på helgerna, mot kl 10-11 annars. Men jag ligger kvar ändå, med en helt sjuk ångest som följd!

På lördag ska jag ställa klockan på 8 och ta en lång cykelrunda innan frukost. Motion, frisk luft, och dagsljus är vad jag behöver bäst just nu.

Min dotter kommer att tro att jag har blivit galen ?

Nä, hon ska till sin pappa på fredag så hon slipper bli vittne till stolleprovet!

PS. Trot eller ej, men jag har fått massor gjort på jobbet också! Mellan alla pauser ?

Vad glad jag blir att mina ord inspirerar dig FinaLisa ❤️

Kram ❤️

Heja oss! Du inser också allvaret, att det genetiska arvet är starkt.

Min uppväxt med alkoholiserad pappa var en mardröm. Så illa har det absolut inte blivit för mig, men jag märker att min tolerans för vin har ökat markant och att antalet tillfällen med rejäla minnesluckor och övertramp har ökat.

Därför sätter jag stopp nu. Ger min kropp och hjärna en chans att återhämta sig.

Kram ❤️

Ja, träning är medicin för både kropp och själ! Miljoner gånger bättre än alkohol. Mer endorfiner behöver vi för att klara av det här.

Heja oss! Kram ❤️

Ja, det kan ta tid att komma till steg 1, ännu längre till steg 2 och 3. Och det får ta den tid det tar.

Jag brukar tänka att processen är ungefär så här:

1) Inse och acceptera att man har problem med att dricka alkohol.
2) Bestämma sig för och verkligen vilja sluta dricka alkohol.
3) Inse och acceptera att man inte tål alkohol, och att man aldrig ens kan ”festdricka”.

Jag sörjer allt det fina och mysiga med att dricka alkohol. Att jag aldrig kan uppleva det igen. Men då är det viktigt att påminna sig om hur det alltid slutar förr eller senare. Lista sina övertramp och läsa den listan varje gång man blir sugen typ.

Jag har en lista i huvudet, en topp-3 med riktigt rejäla fyllesynder ?

Och sen tror jag att man måste börja samla på nyktra erfarenheter helt enkelt. Gå på fest nykter, dricka en alkoholfri öl på uteservering osv.

Kram ❤️

Fokusera på det positiva är jätteviktigt, och det är dessutom en mycket framgångsrik strategi. Kallas positiv förstärkning i psykologtermer ?

Jag tänker i termer av positiv förstärkning både gentemot mina kollegor och mina barn, och givetvis ska jag behandla mig själv likadant.

Därför vill jag skriva positiva inlägg, ”det här har jag gjort bra idag”, för att fortsätta göra bra saker även nästa dag ?

Sen blir fallet kanske hårt om jag faller. Men det får jag hantera då. Även motgångar tror jag att man bäst hanterar om man försöker ha ett positivt fokus.

Jag är i Skåne idag på jobbresa. Det blåser som fan, kan knappt hålla bilen kvar på vägen. Men det produceras nog mycket elström i vindkraftverken idag - och det är ju positivt ?

Det är som klassikern ”Är glaset halvtomt eller halvfullt?” Hos mig är glaset alltid halvfullt. Och numer innehåller glaset inte vin ?

Idag har större delen av arbetsdagen bestått av bilkörande, tur och retur totalt ca 40 mil. Med ljudbok i högtalarna ?

Men idag lyssnade jag dessutom på två avsnitt av Alkispodden. Avsnitt 82, med 25-åriga Vera som varit nykter i 11 månader, väckte mycket igenkänning hos mig.

Avsnitt 81 handlade om skillnaden mellan vardag och helg. Är vardagarna för en alkoholist bara en nödvändig transportsträcka till nästa tillfälle man får dricka? Vad gör man egentligen på helgen om man inte dricker, eller är bakfull?

Många tankar väckte det avsnittet hos mig, för snart är det ju min första nyktra helg på evigheters evigheter!

Precis som min pappa har jag genom åren haft återkommande depressioner, från tonåren till nutid.

Min senaste läkare kallade det ”kronisk depression”, vilket kändes otroligt jobbigt att höra ? Det kroniska innebär inte att jag mår dåligt hela tiden, utan mer att depressionen kommer i skov. För mig är den årstidsbunden, och den triggas av stress.

Sen många år tillbaka tar jag därför SSRI-medicin. Det som påverkas positivt av SSRI-medicin är hormonet serotonin, som är ett må-bra-hormon. Lågt serotonin leder till depression.

Alkohol påverkar också serotoninet positivt. Tillfälligt. Redan dagen efter sjunker nivåerna drastiskt.

Alkoholen fuckar upp hjärnans kemi helt enkelt. Så egentligen är det inte så konstigt att vi mår så dåligt när vi slutar dricka. Hjärnan måste få tid att i lugn och ro reparera sig och stabilisera systemet.

https://www.omsystembolaget.se/kropp-halsa/alkohol-kroppen/alkoholrelat…

Verkligen ingen bra kombo ?

Idag har jag tillbringat 80 procent av arbetsdagen i bilen, och 20 procent på ett möte. Mindfulness-träning hanns inte med, men behovet kändes inte så stort heller.

Två avsnitt av Alkispodden (81, 82) lyssnade jag på i bilen när jag tröttnade på ljudboken. Enorm igenkänning och många aha-upplevelser!

Det funkade alldeles utmärkt med thai-box och två alkoholfria öl på en Lill-Lördag. Kände mig verkligen både belönad och avslappnad ?

Två alkoholfria öl var fullt tillräckligt. Det var gott till maten, men efter maten tröttnade jag snabbt på smaken och kolsyran.

Hittade en Kivik äppelmust i tetrapak i kylskåpet. Det var perfekt som substitut till vinet! Mycket doft, smak och fyllighet, och jag dricker det som vin, dvs en klunk då och då i vinglas. Till och med ”kluckandet” kändes välbekant ?

På vägen hem svängde jag inom Biltema. Köpte rejält lyse fram och bak till cykeln, och ”vintercykelhandskar” med reflextyg. Det är vidrigt att frysa om händerna när man cyklar.

Jag köpte också en cykelkorg till pakethållaren. När det blir lite varmare framöver tänker jag packa ner en filt, frukostmackor och kaffe och cykla till havet tidiga lördags- och söndagsmorgnar och njuta ?

Idag kände jag ett sug efter vin, men jag tror att det var en känsla som kom på ren reflex.

Idag slutförde jag en arbetsuppgift som pågått ett tag. Sen höll vi en jobbintervju som kändes riktigt bra. Sen tillät jag mig själv att gå hem en timme tidigare för att jag hade ”jobbat så duktigt”.

Och då kom tanken som en blixt: ”Det vore ju så gott med vin nu när jag har varit så duktig”.

Jag tvärstannade både i steget och tanken. Var fan kom det ifrån? Varför ska min ”duktighet” gå hand i hand med vin?

Men jag kan nog fan dricka vin för att både höja och dämpa varenda förbannade sinnesstämning. Vid tråkigheter likväl som festligheter.

Varenda sådan situation och känsla måste jag framöver ”ladda om” i nyktert tillstånd.

Det låter jävligt övermäktigt och jobbigt faktiskt. Men det finns inga genvägar, det är bara att tugga i sig. En dag i taget. En situation och känsla i taget.

Ungefär som med sorg. Man brukar säga att det måste gå ett år, och man måste genomleva alla högtider, innan sorgen kan kännas hyfsat hanterbar.

Sorg har vi alla i någon form tagit oss igenom - och då klarar vi bannemej av att ta oss igenom den första och värsta fasen i vårt nyktra liv också. Och vi sörjer ju på ett sätt att vi inte kan dricka ”normalt”.

Jag punkterade tanken om vin direkt. ”Nej, glöm det!” Och jag känner mig fortfarande nöjd med dagens jobb ?

På mindfulness-träningen i vilorummet idag var jag ytterst nära att slockna och hamna i ”mellanlandet”. Jag har sovit ca kl 01.30-06.00 i natt. Tjoho!

Det tyder på att min hjärna börjar varva ner. Ångesten som brände och stack i huden i början veckan är borta, liksom ”orosklumpen” i magen.

No way ever never att jag skulle riskera detta ”tillfrisknande” genom att dricka alkohol i helgen.

Om ångesten och oron och nedstämdheten kommer tillbaka så ska det åtminstone inte bero på att jag har börjat dricka vin igen. Nope. Jag har bestämt mig.

Och det är stor skillnad på att vilja låta bli att dricka, och att verkligen bestämma sig för att låta bli. Tror jag.

Ja, jag är kaxig ? Om det är det som krävs så är jag det ?

I natt somnade jag ca kl 00.30, vaknade vid 03.00, somnade om och vaknade av klockan kl 06.00.

Att på några få dagar lyckas vända sömnen rätt igen känns helt magiskt. Att slippa få panik bara att av gå och lägga sig, som förstås bara förvärrar alltihop.

Jag vågar inte ropa hej än på något sätt, men jag tänker inte äventyra sömnen med att dricka alkohol i helgen. Den sömnen alkoholen ger är inte läkande på något sätt, bara sövande.

Igår började jag läsa boken ”Full frihet - alkoholen och makten över våra liv” av Lars Åke Augustsson.

Finns som E-bok på Storytel. Jag har en läsplatta som jag kan läsa böcker i. Sen lyssnar jag på massor av böcker också.

Jag har verkligen flera hundra fyllesynder på mitt samvete. Plågsamt jobbiga minnen, delvis dolda i fylledimma.

De tre allra värsta har jag ”listat” i mitt huvud, och om suget efter vin blir starkt och jag märker att jag börjar ”förhandla” med mig själv - då ska jag trycka på play-knappen och rulla denna Topp-3 på repeat i skallen några gånger. Det borde funka för att få suget att dra åt helve...

Och nej, jag är inte redo för att ens anonymt lista dessa fyllesynder i det här forumet. Jag skäms för mycket helt enkelt. Önskar det så jävla ogjort att jag får ont i magen av att tänka på det ens.

Det enda positiva är att jag inte skadade någon annan, bara mig själv. Och jag skadade mig inte fysiskt, bara psykiskt. Men det är fan inte så bara. Ett brutet ben hade nästan varit att föredra i sammanhanget.

Jag jobbar mån-fre och helgen känns alltid så kort. Man ska umgås, vila, och göra lite nytta hemma. Ofta är jag lika trött på måndag som på fredag, eller till och med tröttare ibland. Och endast det absolut nödvändigaste har blivit gjort.

Och vinet har varit det allra nödvändigaste. En halv vinbox eller mer på fredag, lika mycket på lördag, och några glas vin på söndag också, för att ”plana ut”.

Den senaste tiden har jag verkligen längtat efter det första glaset på lördag och söndag bara för att få må lite bättre. Återställare. Patetiskt.

Och längtan efter första glaset på fredagen ska vi inte snacka om, det känns nästan som jag kan gå över lik för det glaset. Jag får nästan tunnelseende i jakten på det första glaset, min ”belöning” efter en hård arbetsvecka. Helt sjukt beteende.

Det ska bli riktigt spännande att möta den här helgen helt nykter. Och nästa, och nästa. Hur kommer jag att uppfatta helgen nu? Hur mår jag på måndag? Orkar/hinner jag med mer på helgen?

En sak är säker, vissa saker blir fan aldrig gjorda. Senast idag när jag kom hem tittade jag på den lilla hyllan i hallen med hundbajspåsar. Massor av påsar. Min hund dog 3/8 år 2018. Varför har jag inte städat bort bajspåsarna?

Sådant finns överallt här hemma. Saker som jag bara inte orkar ta tag i. Ta ner julslingan från balkongräcket, plantera om krukväxter, städa klädkammaren, putsa fönster, rensa ur dotterns garderob osv.

Det finns också viktiga saker som jag inte får gjorda. Jag ska lämna in en ekonomisk redovisning till överförmyndarnämnden innan den 1/3. (Jag är god man till min yngsta dotter.) Jag vet att jag sätter mig med det först den sista helgen - alltid på håret för att fixa deadline.

Varför blir det så här? Jag brukar skylla på att det är så mycket ordning och reda på mig i jobbet att jag måste vara lite slarvig hemma för att balansera upp liksom.

Jag brukar också skylla på att jag behöver prioritera att vila på helgen, på grund av min bakgrund som utmattningsdeprimerad.

Men sanningen är ju att jag är apkalas full och bakfull större delen av helgen. Tro fan att jag inte orkar ta tag i saker då. Tro fan att jag bara gör det som jag absolut måste.

Just nu är jag aptrött, men inte sugen på vin alls. Jag har köpt sex alkoholfria öl i en välsorterad livsmedelsaffär. Ska se vilken som blir min favorit.

Jag har lyssnat på Alkoholpodden på bussen hem och resten av förkvällen. Avsnitt 52 med Rebecka Åhlund som gäst. Det är hon som skrivit boken ”Och jag som var så rolig att dricka vin med.” Rekommenderas! Både boken och podavsnittet.

Alkoholfri öl, ölkorv och mögelost. Riktigt nice ? Faktiskt.

I Alkoholpodden pratar de jättemycket om den fina gemenskapen inom AA, och hur viktigt det är att ”jobba med sig själv” i tolvstegsprogrammet. Att det är onödigt svårt att sluta dricka helt på egen hand.

Men jag känner mig inte ensam, jag har ju er ? Här sitter vi alla i samma båt, eller i varsin båt snarare, och guppar fram på varsin resa. Vi vet alla hur gungigt och jobbigt det kan vara, och att man plumsar i vattnet ibland, men att vi vill ta oss upp i båten igen. Och vi ger varandra en hjälpande hand utan att tveka.

För mig som bor på en liten ort känns AA helt omöjligt. Antingen träffar jag folk jag känner (katastrof) eller så har jag ingenting gemensamt med dem alls (då lär jag tröttna på i längden).

Och jag tycker nog att jag jobbar med mig själv hela tiden. Inte på hur jag är mot andra, för där har jag inga större problem. Tvärtom har jag alltid brytt mig mer om andra än mig själv.

Det är snarare hur jag behandlar mig själv som jag måste jobba på. Jag måste bli bättre på ”good enough” och inte ställa så höga krav på mig själv. Jag behöver lära mig sätta gränser för min omgivning så att jag inte blir uppäten. Jag måste prioritera mitt eget mående och ge kropp och själ nyttig näring och återhämtning växelvis.

När jag känner mig trygg i min nykterhet kommer jag garanterat att prata vitt och brett om det inför alla som vill lyssna IRL. Men just nu behöver jag vända fokus mer inåt, och verkligen landa i insikten att jag inte kan dricka alkohol.

Hur tänker ni andra som bor på en mindre ort angående besök hos AA eller inte?

Inget sug idag heller. Rätt så märkligt egentligen med tanke på hur intimt förknippad fredag är med just vin för mig.

Hade laddat upp med alkoholfri öl, äppelmust, ölkorv och mögelost för att få lite fredagsmyskänsla. Och det funkade riktigt bra ?

Det känns lite ovant att sitta kl 23 en fredagkväll och snegla på klockan, gäspa och tänka ”ska kanske lägga mig nu?”

Att jag lägger mig före kl 02.00 en fredagkväll är ovanligt annars. För varje timme brukar jag bli fullare och fullare, samtidigt som jag flirtar runt på dejtingsajter. Patetiskt. Och destruktivt för själen som fan har jag förstått på senare tid.

Nu går jag och lägger mig och läser en bok. Godnatt!

Det finns en gräns även för mig. Att ge mig ut och cykla i ösregn bara för att jag hade planerat det vore bara dumt. Och otroligt onödigt med tanke på att jag nyss har varit rejält förkyld och inte känner mig hundra frisk än.

Jag behöver verkligen jobba med mitt all in-tänk. Ska jag banta öser jag järnet. Några veckor. Ska jag bli nykter öser jag också järnet. Men det här är inget ”projekt”, det är en ny typ av livsstil som jag vill anamma.

Istället för cykelrunda gick jag upp kl 9, åt frukost och drack tre koppar kaffe. Sen ägnade jag 2,5 timme åt att läsa ikapp veckans morgontidningar.

Det är väldigt skönt att slippa vara bakfull idag. Ovant, men väldigt skönt. Jag känner inte samma rastlöshet i kroppen som jag brukar göra på helgen. ”Vad ska jag hitta på? Jag måste göra något!”

Ja, eller inte. Jag chillar lite till och känner efter om jag blir sugen på att göra något. Fixa den ekonomiska redovisningen till överförmyndarnämnden kanske. Att faktiskt få den gjord hade gjort mig oerhört nöjd.

Jag har ett knep på jobbet när jag märker att jag drar mig för att göra vissa saker. Jag säger till mig själv ”Jag ska bara kika lite på det.” Och vips är jag igång och snart infinner sig flowet så jag blir klar innan jag knappt har börjat. Ska nog börja göra så lite mer här hemma också.

På jobbet har jag börjat lyssna på en spotifylista som heter ”Instrumental Pop Covers”. Popmusik tolkad med klassiska instrument, helt utan sång. Jag sitter med mina hörlurar på mig och stänger ute omvärlden. Smådiggar i takt med musiken och får ett himla flow i arbetet, en-två timmar flyger raskt iväg. Den låtlistan rekommenderas!

Jag somnade nog ca 00.30 och har sovit hela natten till kl 8.30 utan att vakna. Det är nästan magiskt. Tror knappt att det är sant.

För att stabilisera min sömn ytterligare så ska jag inte sova länge på helgerna eller ta en tupplur. Jag dricker inte heller kaffe efter kl 12, så därför blev det tre koppar i rask takt. Tre koppar innan kl 12 är min dagliga kafferanson. Därefter örtte eller rött te.

Förskjuta sömnen med en timme max på helgen rekommenderade min psykolog. Klockan ringer normalt kl 6 på vardagar och idag vaknade jag av mig själv kl 8.30. Funderar på om jag ska ställa klockan på 8 imorgon.

Oavsett hur jag gör så ska jag gå upp direkt när jag vaknar, och inte ligga kvar i sängen och våndas med ångest över att jag inte kan sova längre.

I hela mitt liv har jag sovit länge om helgerna, typ till elva-tolvtiden. Ligger man på minus hela veckan behöver man ”sova ikapp” på helgen, har jag tänkt. Men sömnen till måndag blir ju typ noll då, och det är en urusel start på arbetsveckan.

I eftermiddag ska jag besöka min mamma vid tretiden. Hon hade några saker hon behöver hjälp med. Hon bor bara fyra hus från mig, men jag ska ta en rejäl omväg på minst 45 min. Promenera i regn känns bättre än att cykla i regn. Mina hälsenor gör fortfarande ont så någon löpning blir det inte idag. 30 min på motionscykeln får det bli istället.

Men först chilla lite till.

Jag har tänkt tanken ”bolaget stänger kl 13” några gånger sen jag vaknade. Av ren reflex liksom. Så brukar jag tänka på lördagsmorgnar. Behöver jag köpa mer vin eller inte? Utifrån det planerar jag sen resten av dagen. Vissa lördagar är besöket på bolaget det enda som kan få mig utanför dörren.

Men jag har inte börjat förhandla med mig själv. Jag vill verkligen inte äventyra det tillfrisknande som jag faktiskt har upplevt den första nyktra veckan. Utan jag är enbart nyfiken på hur mycket bättre jag faktiskt kan må min andra och tredje nyktra vecka osv.

Det finns tusentals värre ”handikapp” än att inte kunna dricka alkohol. Det är fan inte ett dugg synd om mig. Punkt.

Så jag rastade hojjen en runda, ca 9 km på 50 min. Det var också pulshöjande och svettigt - och det är ju hela grejen med min träning. Rundan är dessutom upplyst så jag kan cykla en-två gånger under arbetsveckan också.

Annars försöker jag ju löpträna, med målsättningen att springa 3 x 30 min/vecka, men den senaste tiden har jag fått så ont i hälsenorna efteråt att jag nog måste pausa löpningen helt ett tag.

Cyklingen kommer förhoppningsvis att stärka vader och fötter/vrister så att det gynnar löpningen också framöver.

Nu ligger jag i badet och känner mig riktigt nöjd med mig själv. Otroligt härlig känsla ?