Senaste kommentarerna i forumet

:) kram från " stora syster "

Sov över hos exet inatt...Trevlig kväll där jag gjorde middag (som jag alltid gör) och mysig kroppskontakt sen...Lite mer än vad både hon och jag hade tänkt men...Berättade om forumet och att man oxå får råd från"andra sidan". Alltså sådana i er situation. Det tyckte hon om...
För mig är det ovärderligt! Att båda sidor utan censur kan berätta om hur man upplever det...I den relation man själv är, eller har varit, i är det lätt att det blir prestige och att man inte är ärlig fullt ut! Vet inte vad som kommer att hända men jag tackar er för era väldigt goda råd! Kram på er och alla andra!

Följ din utveckling.

Så tänker jag. Är det dags att titta in då och då för dig, då är det dags för det.

Med värme.

/L

Känns nästan kusligt, eftersom jag just nu funderar mycket på att lämna forumet. Inte helt och hållet, men bara titta in då och då, som många andra. Skrev ren ett lång inlägg om varför, men lyckades schabbla bort det, så det får vänta.

Supertrött just nu. Till all lycka börjar jag redan julledigheten, så det finns flera dagar att dela upp julstressandet på.

Har inte skrivit här förrut men det du beskriver kunde lika gärna handlat om mig så jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Hoppas att det kan vara till någon hjälp.
På forumet finns oerhört mycket klokskap. Många skriver om att man når sin egen botten vilket jag tror och hoppas att jag gjorde i somras.
Jag skadade mig i fyllan och det kunde gått mycket värre. Jag hade tur!
I samband med olyckan avslöjades mitt alkoholberoende, bl a för min fru som efter det inte accepterar att jag dricker öht.
Och det har gått bättre och bättre, känner inget sug alls längre (5 månader).
Orsakerna tror jag är:
- jag blev rädd.
- omgivningen, vänner o arbetskamrater, vet att jag numera är "nykterist".
- jag har fått en belöning: mår bättre än på mycket länge vilket förstås triggar mig att fortsätta vara nykter.
Detta låter säkert väldigt präktigt men jag är INTE duktig. Tror mycket på att jag nådde min botten och den ser säkert olika ut för alla

Trötter, du kan klara detta utan olyckor!

2015 kan inte bli så mycket sämre än 2014 .Det kan vi hålla tummarna för,en del av oss i alla fall.

Jag uppskattar din närvaro här på forumet, Stingo. Mycket.

Stor kram och må väl wherever you are and whatever you're doing and feeling.

/L

Ses vi inte innan så önskar jag dig en skön fjärde advent.

/L

Vill bara säga hej. Ha en fin fredag.

/L

... när du skriver så där så blir Nyman utom sig av nyfikenhet?

Skön fredag på dig, kära du.

Jag vaknar aldrig och ligger i sängen och är hur sugen som helst på alkohol. Det där behovet är något som byggs upp under dagen.

Vill inget så mycket som att sluta dricka! Vanans makt e stor, har försökt tusentals gånger, ändå fortsätter jag med detta destruktiva mönster.
Det är som om jag hade två personligheter. På morgonen och dagen har jag inga tankar på att dricka, i ett ändrar jag mig totalt, för att senare
komma ut med min bib på fredag eller lördag em.
Dagen efter bestämmer jag mig igen för att det var sista gången! Går bra till typ ons, då upprepar sig följande mönster och på nytt fre alt lördag.
Jag har ironiskt nog börja tänka att detta är tydligen min "hobby", vad skall jag annars göra (vet hur sjukt det låter)...
Hur skall man komma ur detta mönsterbeteende? Jag vet, det är bara jag själv som kan göra det, finns inga genvägar.
Jag har svikit mig själv så länge, alla löften jag dyrt och heligt har gett mig själv.
Nu har jag kommit till vägs ände, jag vill ta den rätta stigen, för den andra, ja, den vet vi vart den leder...

Allt gott!
Trötter

för tankarna du delar med dig av! Jag är med dig! Jag har dock inte kommit så långt men en jäkla bra bit; 8 veckor imorgon! Jag, och garanterat alla andra här också, känner igen mig väldigt mycket i dina funderingar och kamp. Jag tycker du är fantastiskt stark som lyckas vara nykter trots att din partner dricker (och dessutom dricker mer än vad som är att rekomendera). Själv var jag tvungen att bli hård på den punkten. Min sambo kan inte dricka hemma och tyvärr inte heller dricka ute och komma hem lagom rund under tofflorna. Jag kan inte hantera det. Jag börjar direkt fundera på att strunta i det här tramset med avhållsamhet och istället ha lika "kul" som honom. Han förstår inte mig, men han förstår att han måste vara nykter ett tag framöver om vårt förhållande ska vara hållbart.

Garden!! Den så viktiga garden, som så lätter sjunker när man börjar tröttna eller ta för givet. Den skrämmer mig med! Jag förstår precis hur det känns. Min har sjunkit många gånger. Antabus hjälper mig när jag glömmer hålla den uppe. Tips om du känner att det börjar bli riktigt svårt! Du har kommit så jäkla långt redan.

Tack för att du delar med dig och tack för att ger mig motivation!!

... var drömmen ett utslag över den stress och det stora ansvar du känner att du tar över allt det här med drickandet, det sociala, ditt jobb, ja rubbet liksom? Det är du som gör grovjobbet och du kan eller mäktar inte med att "delegera"?

Jag tycker såna här drömmar är fruktansvärda. Har dom själv. Kram på dig.

/L

jag försökte slå ihjäl?Jag trodde faktiskt det var exet..Tack för tankeställaren,vill veta.

så skulle inte detta forum behövas tyvärr.
Välkommen hit för det första,du verkar ha kommit långt redan i insikter om att problemet är hans att äga och lösa.
Jag har försökt i 20 år med allt som går och inte lyckats alls.Han dricker idag värre än han nånsin gjort.

Fortsätt att ha insikt och dra upp dina riktlinjer för hur du ska agera även fortsättningsvis.Och om du kan,håll dig till de riktlinjerna.
Är själv för sänkt för tillfället för att kunna ge mer uttömmande respons på ditt brev.

Först och främst, tack Akvariet!! Du har helt rätt! En flykt från mig själv är just vad det är. Den flykten, vet jag nu, har pågått sedan jag var ca 14, alltså 22 år! Jag har aldrig sett på det så, men efter att ha kommit igång med terapin ordentligt så börjar jag förstå. Så oerhört läskigt att jag inte förstått. Jag har alltid trott att jag fattar grejer. Folk i min närhet har mer än en gång sagt att jag är klok och vettig och stark. Men i ärlighetens namn har jag aldrig tittat inåt! Jag har klampat på. Knölat in mig i fack eller rättare sagt gångar där jag tycker man BÖR vara. Har det varit väldigt knöligt har jag ansett mig själv vara svag. Aldrig någonsin lyssnat på vem jag är eller vad jag vill. Bara hur jag vill att andra ska se och uppfatta mig. Det är en av anledningarna till att jag började dricka. Jag orkade inte hålla på! Det tog så enormt mycket energi att inte vara mig själv. Jag tycker synd om tjejen där inne. Äntligen gör jag det, istället för att undra om jag är sämre än andra eller tror att jag är svag. Hon fick aldrig höras. I högstadiet upplevde jag stress. Jag har aldrig tänkt på det. Hade jag tänkt på det hade jag nog inte ens förstått det. Aldrig uppfattat det, men efter en del grävande förstår jag. Jag förstår varför jag hade ont i magen varje dag i 6 år. Jag förstår varför jag skolkade. Jag förstår varför jag plötsligt hade ett behov av att börja planera mina dagar minutiöst. Jag förstår varför jag än idag har svårt att äta lunch med alla andra. Varför jag får ont i magen när lunchen börjar närma sig. Varför jag undviker den. Varför, när jag väl utmanar ödet, får ångest i dessa stora sällskap vid borden. Stress. Jag har aldrig lyssnat! Bara kört på och över mig själv. Jag har väldigt sällan testat att vara nykter på krogen. De få gångerna har jag varit utnämnd chaufför hatade jag det. Stora folksamlingar, en massa ljud som går in i varandra, en känsla av utsatthet, nakenhet, saknad av kontroll. Ångest. Så mycket som jag inte förstått och som jag inte tillåtit mig känna. Jag har försökt få bort det tysta ropet med alkohol, galna impulser och trubbel. Allt som gör att att den viskande rösten inte går att höra. Jag tycker inte synd om mig själv men jag tycker så himla synd om barnet som gick mot tonåren och som tystades. Förlåt Frida, för att jag tappade bort dig!

Jag har läst i din tråd med o ser att vi har haft det ganska lika . Jag har också varit tillsammans med min sambo länge!! Närmare bestämt 24 år!! Han har alltid druckit för mycket även när vi nyss hade träffats fast det var inget jag tänkte så mycket på då. Det som var värst då var att han blev så elak o kallade
mig för en massa fula saker, han var också väldigt svartsjuk! Jag förstår inte idag när jag tänker tillbaka på det att jag stannade kvar för jag hade ju inget då som höll mig kvar. Åren gick o vi fick två underbara tjejer skaffade hus o djur mm, jag hade aldrig bott själv o trodde väl inte att jag skulle klara mig eftersom han skötte allting ( betalade räkningar, kontakt med banken, handlade , tankade mm) jag skötte hemmet o barnen. Jag hade så dåligt självförtroende o trodde inte mig själv om någonting. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ta steget men jag tror att det var att jag såg hur dåligt min dotter mådde o hur dum han var mot henne o även min andra dotter som har flyttat hemifrån. Jag tog även hjälp från familjerådgivningen o Anhörigcentrum , spm har hjälpt mig mycket. O forumet här såklart!!<3 det kom till en punkt då jag bara visste att ja g inte kunde stanna längre. Jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte gjort det tidigare för då hade nog mina barn mått mycket bättre idag. Det du frågade om vad mina barn tyckte var jobbigast var nog för min yngsta dotter att behöva flytta från huset till en tvåa. Hon vill inte bo med sin pappa som det är nu. Hoppas de kan få en fungerande relation i framtiden. Min älsta dotter flyttade hemifrån för ca 3 år sen o hon tyckte att det var bra o att jag var modig o det kändes skönt att höra. Jag hoppas att du också får kraften att skiljas för det verkar som att det är det du vill . När man har levt så som vi har gjort under så många år så tar det död på känslorna i alla fall för min del. Tänk på dig själv nu!! Vi lever bara en gång o du är värd så mycket mer!!
Styrkekramar till dig!!<3

Hej........känner likadant :(((((.
Skulle vilja slå i mitt eget huvudet och vara klokare .
Skulle vilja att jag vaknar till det bättre ......
Du är inte ensam.....jag ska inte fly och kanske kan hjälpa med .....lite..Vet inte alls vad jag skriver.
Lider med dig fina Ullabulla och skulle vilja göra dig lite gladare .
Kram och ska du veta att jag beundrar dig

ett rådjur (i drömmen förstås).Det låg i mitt kök och liksom flämtandades och led.Alla andra bara flydde så jag fick ta en hammare och först slå in ena sidan på skallbenet.Vända på rådjuret och slå in den andra sidan så det äntligen dog.Symbolik någon ... :(

Fantastiskt att du tar itu med problemet. Jag gick till beroendemottagning när jag var nästan 30. Då kunde de eller ville bara erbjuda antabus för det hade bäst effekt. Jag höll ut i 2 veckor. Känner igen väldigt mycket i din berättelse. Speciellt frustrationen över omgivning/sambo som "vill bestämma" över drickandet. Beslutet måste komma från dig själv. Du måste vilja sluta. Det tog mig ytterligare 10 år innan jag i ren desperation gick till AA. Under dessa år hade jag börjat dricka i smyg och ökande mängder. På slutet varje dag.
En nykter dag är en lyckad dag. Ta hand om dig!

Fortfarande halvtidssjukskriven. Väntar på en operation. Hopp om livet finns det. Går regelbundet på möten och skulle för allt i världen INTE vilja byta bort min nykterhet. Besattheten har släppt. Visst har jag mardrömmar ibland om att jag pimplar vin. Är oerhört lättad på morgonen när jag inser att det bara var en dröm. Jobbar med mig själv och har god hjälp av min sponsor och AA. Tänk att jag trodde det var något sektliknande. Och så rädd jag var för att träffa någon kollega där.
Snart är det julafton och vi firar hemma i år. Är så glad över det. Trivs på jobbet igen. Visst har jag ordentliga svackor med humöret, men det är skönt att det inte är så nattsvart längre. Att jag kan börja se en antydan till ljus i horisonten.

God jul och hoppas den blir vit!

Kram

Förlåt stavfelen. Skriver på surfplattan.

Hoppas det är bra med dig! Vad strongt att passerat året. Själv har jag snart 7 månaders nykterhet att fira. Känns så bra :) Men dom du skriver, så kliver spökena ut ur garderoben och måste tas om hand. Fast hellre det än det andra alternativet.

Kram/Minz

Jag har följt dig här i din tråd. Känner igen mig mycket i dig. Jag tror också jag är på väg bort, men inte kommit så långt som dig. Önskar att jag kommit så långt. Du är så stark!
Jag försöker att se framåt så långt som till att jag har en egen lägenhet och känna den känslan när allt känns motigt. Men då känns det som att jag måste kämpa.
Vad är det dina barn har mest emot? Mina barn är vuxna och utflugna och lever sina egna liv, men ändå är jag lite orolig för hur de ska ta det.
Många kramar till dig.