Senaste kommentarerna i forumet

och lär mej.

Kram!
/MB

Min nya vän from i morgon...då kör vi!

Min nya vän from i morgon...då kör vi!

gjorde jag nånting som betyder väldigt mycket för mig och som ger mig en sanslös lycka!

Det var många år sedan jag var med om det sist och jag trodde inte att jag skulle få möjligheten igen men efter en del turer så var det dags igen. Det har inget med alkohol att göra annat än om jag hade fortsatt min alkisbana så hade det varit totalt omöjligt.

Märkligt är att det inte ger mig några som helst ekonomiska fördelar men kan betyda mycket för andra och jag önskar så att jag nu än mer kan sprida budskapet så fler upptäcker glädjen av att göra något bra för andra. I tider där allt räknas i pengar oavsett vad känns det extra bra och påminner om min ungdom när jag faktiskt kände på samma sätt. I medelåldern var jag ju tvungen att räkna varenda spänn då barn och liv krävde en god ordning så på nåt sätt är cirkeln sluten.

Jag är tacksam för att jag idag har möjlighet att få uppleva denna fina känsla och det tack vare att jag inte tar det första glaset !

med fina utsikter :-)

oerhört stark livsnärvaro... Vill ta till mig och ta vara på varje stund av livet så som det är nu. Egendomligt att det är bara tre år sen jag stod på uppbrottets rand... "på tröskeln" - jag vet hur det såg ut rent konkret för min inre syn... det känns avlägset, som i ett annat liv.

Just nu, den senaste tiden känns det till och med som om demonen mist något av sin makt - det onda finns kvar men har flyttat närmare och är underligt nog mindre hotfullt på nära håll... Kan inte klargöra närmare... men det är bra att skriva ner... att sätta ord på... fästa på papper (fast det är en dataskärm...:) och se orden i skrift.

Ser med tillit att de forumtrådar som är i någon bemärkelse sammantvinnade med mina glänser starka och skimrande i sensommarsolens strålar.

Ser att forumet är en plats där jag kan öva mig i sinnesro... jag behöver inte ta ansvar för det som inte hör mig till. Befriande.

Allt gott till alla / mt

och vet att du vet det...
Forum är en bra plats att öva sig i sinnesro...
Kramar / mt

att se det stora i det lilla... det är stort.
Kram / mt

...på återbesök och blivit mer än godkänd så utsikten ser god ut inför helgen.

Passar på att strosa runt lite bland folk. Åh, vad jag njuter av att kunna röra mig fritt ( just nu lite långsammare än vanligt), möta människor, ta en fika, få del av världen runt mig. Kravlöst, öppet, stilla, se leenden...så bortskämda vi är här uppe i norr och jag passar på njuta extra mycketnär jag nu är schemafri.
Önskar alla allt gott! Njut det lilla, det är stort!

...vännen..all respekt till dig.

Lyfter på hatten och överräcker rosen. Adde misstycker nog inte ;)

..jag "ser" dig, det gör jag alltid...

Berra

till dig du fina människa !

Ja här finns många erfarenheter av våra ansträngningar för att slippa hålla på och förstöra både för oss själva och för de anhöriga. För oss som "gått för långt" finns sällan någon återvändo. Läs och skriv, dina erfarenheter som du skriver ner här kanske kan vara till hjälp för någon annan.

På återseende!
/MB

så är jag så glad att ni finns här på anhörigdelen, mina klippor, hoppas ni vet vilka ni är. Ni får mig att skratta, gråta, känna. Ni är anonyma människor men som ändå betyder mycket.

Jag är blir påverkad av vad andra skriver på forum. Jag får sätta mig på tangentfingrarna när jag vill gå in på alkisdelen och "hjälpa", reda ut, lösa och komma med råd. Jag är medberoende och jag är människa. Jag läser Addes ord till Kerran för ett tag sedan om att släppa taget då en människa inte själv har en inre önskan om att sluta dricka. Det får mig att inte agera på impuls. Även på ett anonymt forum behöver jag se om mina beteenden som om forum är ett litet mikrosamhälle där rollerna kan befästas precis som ute i det övriga samhället. Det som gör det lättare att bryta här är det anonyma skrivna ordet, med inloggning när man vill finns också en större möjlighet att trycka på sin egen pausknapp än vid möten in real life. Det ser jag som en resurs som jag kan använda mig av för att öva. Ibland är det så enkelt som att byta, gå till ett annat virtuellt rum och läsa följetongen på hatten och rosen. Humor är en jävligt bra pausknapp.

Berra skriver att han läser allt som skrivs på forum (hej Berra!). Det gör jag nog också för det mesta. Oftast tänker jag att det bara är de som svarar som läser men så är det ju såklart inte. Jag följer vissa trådar där jag själv inte skrivit så mycket som hej men får ändå behållning av det. Det påminner mig om vilka stora avtryck vi lämnar hos varandra här, ibland utan att ens veta om det. Utan att drabbas av hybris så tycker jag det är en häftig känsla/tanke att kanske själv ha hjälpt någon jag aldrig varit i kontakt med, bara genom att skriva om mig själv. Det gör det samtidigt ännu viktigare att jag ibland kan trycka på min pausknapp.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol, en massa glögg av någon anledning. Jag kände en oerhörd skuld och skam, i drömmen, inför min pojkvän, för att jag sagt att jag ska vara med honom i nykterheten (i verkligheten alltså). När han i drömmen kom till festen så vände jag bort huvudet då han skulle krama mig och jag kedjerökte en massa cigaretter(som jag i verkligheten slutat med) för att han inte skulle känna lukten av starkvinsglögg i min andedräkt. Jag vinglade och startade slagsmål. En riktigt obehaglig dröm men i efterhand, nu när jag vaknat nyktert, ändå intressant. Bara en dröm visst men jag undrar ändå om det var så här han kände då han drack och smög med det för mig, vilken jävla stress att dölja och rädslan för att bli påkommen och konsekvenserna, usch! Kanske John Blund ville att jag skulle få lite perspektiv, känna på hur det kan vara på andra sidan.

Kramar!

Hej igen! Jag är ledsen för att du "tvingades" ta tag i Romflaskan. Givetvis var det inte det jag ville. Jag svarade på din förundran över att det var så tyst på forum. Jag svarade med det jag trodde kunde vara sant. Du kvitterade och bevisade än en gång att jag kanske har rätt. Svaret handlade om min personliga hygien och min relation till min make. Saker som jag hade anförtrott er. Plötsligt var jag inte Fantastiska Fia längre utan FylleFia. Sanningen är att jag är en tillnyktrad alkoholist som inte har druckit på en dryg månad. Jag kämpar på. Försöker. Sen att jag bodde i en kolonistuga för att klara detta tycker jag är fult att vända emot mig. Tycker jag att du ska be om ursäkt? Nej! För det du skriver idag betyder inget imorgon. Sköt om dig och var rädd om dig själv och din familj. Fia

kl med bild :) "I vimlet träffades också de nära vännerna Adde och sorgsen... han i .... medan hon glänste i ... Oj, oj:)
Kramar till er båda, nu måste jag springa iväg med ett leende på läpparna :) / mt

gillar ide'n med en hatt :-)) Kanske en sån där joddlarhatt ?? Eller pillerburkar liknande de som engelska drottningen har på hästtävlingarna ?? :-)))

det du beskriver, så väl, så väl. Steget före för oss som delat hus och hem var när potentiella drama-ämnen löstes upp lika tydligt som när dimma löser upp sig... Som jag redan skrev så känner ja igen mig i din egen resa också. Kramar i hasten / mt

fortfarande, varma krya-på-dig hälsningar! Klokt att du fortsätter skriva, precis som markatta skriver idag så handlar det ju mest om mig själv...
Häftigt att du och Adde kommer att träffas:) Röda rosen blir fint:) Kramar / mt

Nu tar vi tag i detta igen...........
/A

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!

..nu måste jag nog stoppa fingrarna i andras syltburkar, också...

Det är med ett visst vemod jag måste få komma in med en kommentar i denna något upphettade tråd...
Mitt råd är att INTE dra igång något IGEN, den förra diskussionen skadade nog mer än vad den gjorde nytta...
Trots Magnus råd om att det får vara högt i tak i vårt allas forum, kalla mig konflikträdd om ni vill...
Jag är benägen att hålla med alla om att de visst kan ha rätt, det är så de ser på det, ur deras synvinkel, ja!
Men...

Det KAN vara så att de tidigare diskussionerna KAN fått nyanlända att drista sig att våga sig in i forumet,
likväl den tiden då forumet var låst för nya anhängare och även de dagarna då det låg helt nere, det kändes inte driftsäkert t.ex.
Och alkoholhjälpen får aldrig försvinna när man som mest behöver den, oavsett tid på dygnet när man känner sig nere och osäker.

Jag kan vara helt med på att personangrepp inte är rätt taktik, det är att söndra någon annans självförtroende,
man höjer inte sig själv genom att sänka andra, det finns ingen prestige i att försöka vara bättre än någon annan...

Däremot så TROR jag på att våga stärka andra genom att vara ärlig med sina hejarrop och positiva attityd,
men samtidigt ha sin självkännedom att våga låta bli att säga något positivt om man inte menar det,
och kunna låta bli att säga något elakt även om man menar det just för stunden.
Känner igen beteendet när man är på fyllan, man säger så mycket som man ångrar, men menade det DÅ!
Därför är det ännu mera dumt att skriva på forumet på fyllan, det finns ju kvar där bokstav för bokstav även dagen efter.
Att läsa igenom sina rader både en och två gånger innan man trycker på "spara"-knappen kan vara en bra ide',
och tänka..kan jag stå för dessa formuleringar även imorgon och en tid efter detta?
Många ordval kan göra sig bäst osagda, man kan spara dem lokalt på sin egna dator, och "smaka" på dem ett par dagar senare.

Sedan sitter alla i samma båt, vi är här av samma anledning, alkoholen...
Det är ett känsligt och delvist tabubelagt område, skrivet på forumet av känsliga individer..
Därför sitter vi alla med ett visst ansvar, vi vet om varandras "hemlighet", och så länge vi kan behålla det förtroendet och anonymiteten
så får vi ett fortsatt förtroende, den som skulle röja en annans identitet skulle snabbt ratas och tvinga den andra att behöva radera sina inlägg.
Detsamma gäller att inte köra ner något i halsen eller blottlägga/förlöjliga någon för deras förtroende i ett tidigare inlägg, gud förbjude!
Ni vet mer om mig än min egna fru, ni har ett visst ansvar att förvalta det förtroendet, missbruka inte den möjligheten!

Kan väl tycka att det är lite dumt att väcka igång en redan avdomnad källa till irritation,
man rotar inte i soporna och ta fram något som luktade illa redan när man slängde dem.

Har svårt att tänka mig att du vill.sluta skulle vara den ende som orsakade att det blev stiltje på forumet,
men jag kan också hålla med Adde att du har en förmåga att tappa fokuset ifrån självaste o-drickandet.
Att ömsom ge alkoholen lite cred för dess verkningar och sedan ta tillbaka det...
och att du i olika formuleringar är svår att läsa vad du vill få sagt, det åker lite jojo i dina meningar..
Det är gulligt av dig att ge tjejerna fina komplimanger, men hårfint att veta om det passar dem eller inte...
Du har lätt för att bli stött och jag kan tänka mig att andra till slut inte vill kommentera det i rädsla för att du ska överreagera.
Att ingen tog dig i försvar när du blev attackerad KAN bero på att andra liksom jag inte hann läsa av forumet, innan det formligen började hagla av nya inlägg, eller så kan du också ha rätt i din åsikt att stilla tiga betydde att de "andra" höll med, men det vet du ju inte...

Men att denna hetluft har skapat en massa inloggade användare samtidigt (8+12st), mer än jag någonsin har sett tidigare, kan vara din förtjänst.
Alla skriver ju inte heller, utan smyger runt i trådarna utan att sätta avtryck,
och de är som vanligt många fler än vi som har satt ett namn på oss, men stiltje är det inte med antalet besökare i alla fall.

Glöm inte bort att du har många "bästisar" på forumet också, häng med dem när du känner att de andra är dumma mot dig.
Men kanske du skulle ta dig funderare på exakt vad det är som gör att andra reagerar så starkt på dina ordval emellanåt,
jag håller mig som vanligt på neutral mark, och håller inte med någon, eller möjligen med alla, jag tar inte parti för någon utan i sådana fall skapar jag mig mitt egna parti.

Du har en självklar plats här och visst berikar du oss, men ibland får du sålla lite och inte gå på som ett ånglok.
Jo jag vet att det är svårt att med text ibland vilja säga det som munnen vill tala, det är en konst som är lika svår att skriva som att läsa,
vissa har lättare för det, andra blandar ihop det och bara missförstår det...

Jag följer din resa ord för ord på forumet precis som jag gör med alla andra flera gånger om dagen,
och jag är inte mera värd än någon annan, jag har bara lite fler dagar sedan min senaste fylla än en del andra.
Men jag har varit där du är, och vet hur jobbigt det är att orka ta tag i sin nykterhet gång på gång, det ÄR frustrerande...

Och jag bryr mig om dig, det är därför jag skrev detta inlägg...

/Berra

...tack för din omtanke. Du är en klippa!

Har nog sett samma filmer ;)
Fantasin flödar ofta, det är befriande och ger mig själv ofta leende i mjugg i olika sammanhang.

Skönt du finns kvar här inne men det är väldigt tomt på folk. Hoppas de som behöver hittar hit, tyvärr blir det ju inte så attraktivt om det inte snurrar...
Om någon läser och tvekar så vill jag uppmana att skriva och läsa, pocka på uppmärksamhet genom några få ord. Vi finns för varandra här inne!

Kram på er

jag kan se fördelarna och orsakerna med att kontrontationerna upphörde. Däremot skriver du att alla inte fick delta i anhörigveckan på din tid. Det får mig att tänka att någon hade erfarenhet och utbildning/kunskap nog att se vem eller vilka det gagnar och inte, individuell vård och hjälp. Det låter klokt och generöst i min värld. När det gäller konfronationerna skulle jag kunna tänka mig att vissa kanske skulle må bra av den formen framför papper och standardfrågor. Många har ju svårt att uttrycka sig i skrift och saker kan få fel tyngd beroende på att man använder just standardformulär.

Jag spinner fritt nu och det är ingen kritik, mest en undran och reflektion.
I mitt fall åkte jag till anhörigveckan för min skull. Jag var där före min man hamnade på behandling. Jag skriver här för min skull och jag informerar mig och går på alanon för min egen skull. Jag har träffat en vän för livet som är både missbrukare och anhörig, en fantastisk kvinna.
Processen kan jag kalla läkning av medberoende men jag tycker det är så mycket bredare. Jag kan plocka och fördjupa mig i vad jag vill när jag vill. En plats att bara vara här och nu betyder så mycket. Jag ser i grupperna, som är olika för mig, hur olika de är, hur jag ibland upplever små "orgier i illamående" nästan som om några bäddat in sig i sin egen sjukdom och tryggheten ligger i att få prata med samma gäng på samma sätt månad efter månad och för någon år.
Jag värderar inte det utan använder det jag själv har förmåga ta in och få ur mig där och då. En underbar plats!
Anhörigveckan satte ord på så mycket och att ha medmänniskor runt som förstod var behagligt i eländet.
Mycket kändes annorlunda för mig i gruppen eftersom jag då inte visste om mannen skulle/ville dit. Han söp under den veckan, något han senare försökte ljuga om gentemot mig. Kanske oväsentlig men jag undrar ju varför, för vem ljuger han?
Senare påbörjade maken behandlingen och jag blev lättad, Han skulle inte supa ihjäl sig just då! Början var han spak och ödmjuk men efter ett par veckor började han få tillbaka samma attityd som när han aktivt drack. Ett beteende han fortsatt med! Ingen vet om hur vidrig han blir, ingen kan förstå eller se det. Det är så fjärran den vänliga och intelligenta mannen han visar utåt.
Utåt, vad är det?
Jo, de gånger per vecka han går på AA, de timmarna han en gång i månaden är på gården och nu de få timmarna han visar sig för de nya arbetsgivarna. Resterande tid är han totalt avskärmad från livet och världen.
Under helgen träffade han tydligen sina äldsta barn, utan förvarning hade han kört till sitt ex. Där pratar han som om allt är normalt mellan mig och honom trots att han gapat, inte hört av sig i princip alls sistamånaderna och inte alls på 12 dygn. Dessförinnan 4 timmars samvaro. Tidigare 14dagar utan någon kontakt alls. Sommaren mycket sporadisk sen min födelsedag mitten av juni.

Blanketten
Visst, läkandet är hans eget, liksom mitt. Men, jag blev ombedd fylla i, hjälpa till? ,vilket jag gjorde. I mig bor inte hämnd eller elakheter, dömande eller dumförklarande. Jag var så tydlig jag kunde och kände mig tillfreds när jag postade brevet med säkert 10 sidor av mitt inre.
Detta används i makens behandling och var de enda papper som fanns som stöd i mannens läkande. Det fick naturligtvis skev fokus eftersom min man varit alkoholist hela sitt liv och har levt länge i missbruket utan mig. Efter förstod jag att det var mitt brev, mina ord, som fick mannen känna aggressioner mot mig sista veckan och sen dess har hans förakt vuxit. Varför ser ingen det?
Varför kollar ingen upp depressionen han blev diagnostiserad?
Varför får han sovpiller nu?
Varför har plötsligt ipren en strykande åtgång?

Jag klarar mig, mår bra, har det lugnt i min oas. Tänker inte utsätta mig för obehag, det har jag inte gjort mig förtjänt.
När jag märkte det var något som inte stämde tog jag kontakt med gården men ingen återkom till mig. Det lämnades över till "chefen" som valde inte höra av sig.
Helt ok och jag kan tänka mig att de förmodade jag var en sjuk jävel, vilket kan vara sant. Mitt syftevar bara att förklara missen som orsakade sängvältarförsöket. Där jag själv kunde blivit skadad och i förlängningen mannen som behandlades.

Just nu planerar jag mina nya kvadratmeter till tomten, alldeles lagom tungt när operationssåren läker. Datorn i sängen, musik från stereon och sömn när som helst på dygnet. Livet är värt levas!

Kram på er

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!