Senaste kommentarerna i forumet

markatta går rakt in i mig. Jag kan också intyga att demonerna släpper inte taget bara för att man låter dem vara ifred... Jag mötte en demon (jag vet hur min "ser ut"/tar gestalt numera) för kanske 1½ år sen och skrev om det här. Vännen victoria skrev då "när du möter demonen vik inte undan med blicken". Jag gör mitt bästa för att leva efter det... med varierande framgång men jag släpper inte taget. Jag har förvisso inte "sett" demonen trots att den har en föreställd gestalt. Dess närvaro förföljer mig mer när livet i övrigt är lugnt - så som jag uppfattar att du beskriver. Jag försöker numera möta med stadig blick och se den (fanskapet) rakt in i ögonen.
Systerliga kramar / mt

för era svar. Jag får vänta ut att dåsigheten försvinner, helt enkelt.

Vet ni, jag fortsätter att vara glad, i f.m. har jag varit på ultraljud av min lever, på egen begäran. Bokade in en tid 26/7 på vårdcentralen, för att få blodprover tagna, främst leverprover, för att jag var så orolig över att jag sabbat den fullständigt (hade en slags "tryckkänsla över den regionen, och då hade jag ändå varit tillfälligt nykter i 24 dagar.)
Läkaren kände på min lever och sa att allt kändes bra, men jag insisterade på att få remiss till ultraljud iaf, vilket han skrev.
Ja, först fick jag ju veta att alla värden var OK, även bukspottkörteln, och då jag fått veta det, dagen efter drack jag igen för att "allt var OK".
Sen blev det ju tack o lov ett stopp och jag begärde Antabus, så jag har nu varit nykter i 14 dagar. Ja, för att återgå till ultraljudet, så var allt OK med det också, ingen förstoring, ingen förkrympning (cirros alltså). Himmel, vilken lättnad! Jag har varit så orolig.
Visserligen var läkaren inte särskilt trevlig, han hade klart läst i remissen typ: "Kvinnlig etyliker, orolig för leverskada..." Han såg ju bara en 2:a klassens medborgare som satt där.
Han presenterade sig inte, tog inte i hand, tittade mig inte i ögonen, var allmänt nonchalant och sen när han var klar, så kastade han en pappershandduk på min mage, utan att säga nåt, för att jag skulle torka av mig gelen.
Jag hade sagt till honom innan undersökningen varför jag var där, så han sa iaf att jag kunde vara lugn, allt såg bra ut, inga konstigheter.

Så nu kan jag andas ut, gällande detta. Givetvis vet jag att det är mer än hälsan man skadar med drickandet, det sociala livet och allt blir ju nedprioriterat, men jag håller sakta men säkert att ta tag i livet.

Ja, nu var det himla mycket om min lever idag, men jag är så oerhört lättad över beskedet, så jag behövde bara skriva av mig, fast vi inte känner varandra.

Massor av kramisar!!!
//Cookie

jag stämmer in i dina ord om beundran!

Så starkt Markatta att se och förstå samband.
Jag har full förståelse för att du ibland tänker att det var lättare när pojkvännen drack - så har jag också tänkt, många gånger! Men det bästa är när man kan ta tag i sitt egna!

Jag går fortfarande på samtal - det kommer upp så mycket saker och jag behöver hjälpen! Och - jag har också av olika skäl gått på samtal etc innan, men aldrig varit så ärlig som jag är nu!

Det blir många likheter som jag ser hos mig själv och din farsa. Jag har dock sällan missat jobb, eller varit sjukskriven för annat. Alltid druckit helger och ledighet. Konfronterats och anpassat mig efter den nya situationen ett tag.
Men det är bara så sjukt löjligt, lögnerna man håller på med.
Alla ärenden till köket för att spola vatten eller diska upp lite! Patetiskt.
Jag har återigen vaknat upp från min senaste förnekelse och försöker nu ta mig ur skiten igen.

Jag tror din farsa är medveten om sitt problem, men han tycker kanske inte konsekvenserna av sitt drickande är stora nog. Det är bra att du konfronterar, det har hjälpt mig mycket. Skam och uppvaknande. Sedan måste man hela tiden få näring i sin nykterhet och inse att man aldrig mer vill tillbaka. Inte romantisera bilden, att det kanske inte var så farligt.

Jag tror att om du verkligen kan få din far att öppna sig och berätta så är det en stor hjälp för både honom och er. Men det kräver att man är ärlig. Jag skriver inte alls detta som någon expert, bara vad jag vet funkar för mig. Öppenhet och erkännande av sitt problem.

Du ska nog fortsätta tjata på din far, men någonstans går gränsen, han måste vilja själv.

Lycka till från
LillPer

Som vanligt känner man igen sig själv i många berättelser, jag ser mig själv i din.
Jag har aldrig problem att vara utan på veckodagarna, men som jag berättat tidigare så bygger jag under veckan upp en längtan och ett sug inför helgen, sen kör jag järnet i två dagar och har sjuk ångest söndag, måndag. Så där har det hållit på. Jag har kunnat upprätthålla denna kultur eftersom jag är väldigt mycket hemifrån. Fast jag har kört på hemma också, men mer i smyg med gömda burkar i garaget.
Jag är uppriktigt så jävla trött på detta beteende så för en gångs skull tror jag verkligen att jag menar det.
Jag har sagt det så många gånger förut, och faktiskt "lyckats" vara vit i några månader titt som tätt.
Nu känner jag mest hopplöshet och förtvivlan när jag tänker på första ölen. Det blir som du beskrev aldrig så att det räcker med en.
Nä, jag har banne mig gett upp nu.

Nu är jag dålig på att ta en dag i taget, jag är redan på fredag i mina tankar och planerar hur jag ska göra då för att klara mig.
Jag har en liten plan som börjar ta form. Huvudsaken är att jag klarar det. Det gör jag.

Återigen, lycka till! Tillsammans fixar vi detta!

LillPer

full av beundran för det jobb du gör för din egen skull.

Att vända blicken inåt och "förändra det jag kan" är/var nog det jobbigaste som jag upplevt nån gång. Jag trodde i min enfald eller, ja, okunskap, att när jag tömde ryggsäcken i början av min nyktra karriär så skulle allt vara bra men icke så. Det är förvånansvärt vad med skit som göms inom en och som pockar på uppmärksamhet vid de mest olägliga tillfällen. Saker som hände för hur länge sen som helst kan liksom knacka på och vill ha uppmärksamhet. I början försökte jag trycka tillbaka dem till hålan som de kom från men det funkade inte så bra, de måste lyftas upp i ljuset.

Och idag vet jag att det är livsfarligt för mig att välja den lätta vägen och fly från skiten. Det var ju mitt första, och bästa, val som aktiv alkis.

Jag försöker idag att ta emot dessa gamla spöken med öppna armar och se att jag idag har möjlighet att hjälpa dem till en bättre värld än i min gamla, misshandlade, och stundtals röriga kropp. Och oftast tackar de och tar emot hjälpen med att komma ut i ljuset efter så många år i mörkret.

Sköt om dig !

Lycka till. Vill gärna följa med på resan....

Mår lite....för dåligt just nu bara....

Jag har ännu inte tagit tag i det där att söka hjälp från annat håll än alanon. Jag vet att man aldrig "blir klar" med sig själv och sin självutveckling men det tar ändå emot. Jag har gått i så många olika behandlingar och terapier genom åren och någonstans tänker jag att herregud, hur fucked kan man vara. Egentligen så har jag svaret, bara att jag spenderat mer än halva mitt liv med att göra allt för att undvika det och lura mig själv. En händelse för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Det har jag aldrig berättat för någon av de terapeuter jag träffat. Jag inser det nu då stubinen till alkoholbomben inte längre är tänd. Den ligger där och kan kanske tändas en dag men just nu känner jag ingen risk för explosion.

Så nu när det är bra och lugnt och jag känner mig trygg på många plan så kommer jobbiga minnen från långt tillbaka, sådant jag glömt bort, förträngt. Det är svårt att inse att trots att det runt omkring mig är bra så mår jag inte helt bra, för jag har låtit detta styra mitt liv. Jag fattar nu att oavsett om mina nära blir nyktra så blir det inte bra förrän jag vågar bearbeta detta. Fan. Pusselbitarna börjar falla på plats och jag är säker på att jag aktivt valt att leva i destruktiva relationer och förstärkt detta just för att slippa bearbeta mina trauman och bekvämt låtit alkoholen bli syndabocken för mitt mående. Hela tiden ha något jobbigt och påfrestande att fokusera på för att slippa fokusera på det som är ännu jobbigare. Nu har jag inget sådant yttre att skylla på. Måste möta mina demoner. For real.

Det är så jävla inte ok att jag i smyg tänker att det var bättre när min pojkvän drack för att jag slapp känna och tänka varför jag mår dåligt och gjorde långt innan jag träffade honom. Kommer säkert ångra att jag skriver det här men det är den markatta som väljer flykt som kommer ångra och inte den markatta som ärligt önskar en förändring. Jag känner mig både lycklig över att ha knäckt nöten och rädd för att falla.

Ta hand om er

Du kommer att klara det, ingen järnvägsräls raskt fram.
Nä det kommer toppar och dakar hela tiden, men nu kommer du ha lättare att möta dem.
Nu kommer livet till dig.
Njut njut för det är du värd!
Kramar/A

Promenerade till jobbet idag - skööönt! Njöt längs med lilla sjön och kunde inte låta bli att le - jag är på väg mot min egna lilla röda stuga! Jag trodde att jag var tvungen att ha en man för att ha familj, hus, trädgård och ekonomi att kunna leva som jag vill. Men jag känner mer och mer att jag har styrkan i mig - jag tror att jag har ekonomi att ha ett hus, jag har familj och jag kommer om några månader att bo i ett hus som jag ska göra till mitt.

Jag har lite svårt att leva i nuet - drömmer, planerar och har redan börjat fixa för flytt, men jag mår gott.

All kontakt med exsambon är just nu lugn, och jag försöker att inte ta åt mig, inte tänka så mycket - jag gjorde ett val som jag är nöjd med!

Efter att ha läst Berras meningar har jag fått mig en tankeställare...........
Nu! Får det vara nog, för min del känns det som.

Ååååååhhhh det kommer över mig en massa skuld, en känsla som inte känns angenäm.

Tror den uppkom när jag läste vad fantastiska Fia skrev.

Men även när jag läste vad Adde skrivit till Kerran.

Nu skall jag inte ha något skyltfönster med att jag tränar jag dricker inte, så mycket

Jo i förnekelsens tecken, jo jag dricker.
För mycket , för ofta.......... ..

Men nu, 26 augusti.
Låt detta bli min dag!

26 augusti 2013

Tack ALLA från en Hatte & Fnatte.
Vilken kraft i forumet!
/A

Jag är dig evigt tacksam för dessa rader.
Nu när jag läser får jag känslan att nu är det nog.
Har levt i förnekelsen att jag vill kanske inte sluta.
Trots mitt nick.
Men du Berra sätter pränt på mitt tyckande.

Så riktigt, så sant.
Inga omskrivningar om att jag hit och jag dit.
Hoppas du vet vilka magiska krafter du besitter
I ditt sätt att formulera dig.
Som sagt, vilken kraft i forumet........

Tack, nu ger jag upp, jag kapitulerar inför spriten!
/A

Dåsigheten kommer efter att du tillsatt en hel del gift till kroppen.
Ocj det är det som skall ut.
Tror det var mulletant gubbe som sov hela sommaren igenom, förra året.
Du har tillhört en hel del för krppen att ta hand om.

Sov du med gott mod.
Kramar/A

Sju månader är ingen lek.
Men även hon vet hur det är att sukta efter öl eller vin.
Ta hjälp av grabben i ditt försök att sluta.
Det är trots allt han som är din livlina.
Kram/A

..dagarna blir till veckor, som blir till år...
Tiden går fort om man vill, om man vill se det...
Snart sex år, och jag lever fortfarande med min förbannelse, att vara en beroendepersonlighet...
Alkoholen är borta, men inte minnena, och de upplevs flera gånger i veckan då det förekommer alkohol runt omkring mig...
Hur det är och hur jag var, ser ibland med avsky hur folk beter sig när de blir alltför påverkade..
Igenkänningen är stor inom mig, och minnen trillar upp igen, jo jag skäms fortfarande för kanske 10-15 år gamla fyllgrejor.
Man undrar hur man upplevdes, vad tänkte folk om mig redan då??

Man säger att minnena bleknar med tiden, men kanske inte alla..?
Man blir stämplad som partykille eller någon med dålig karaktär, som inte vet var ens gränser går..
Dåligt omdöme eller den som bara skiter i det, vilket är sämst?

Förra helgen så spacklade jag igen knytnävsstora hål i gipsväggarna på landet när jag renoverade badrummet.
Det slog mig en sak, jag är en jäkel på att kunna dölja sprickorna och hålen i fasaden, precis som i livet självt...
Jag är duktigt att få till en hel och fin yta, en jäkel på att kunna dölja...
Det är så jag gjorde när jag levde med min egna självförnekelse runt alkoholen, spackla igen såren och så finns de inte mera...
Krafsar man på ytan, så är det bara fyllt av sandspackel, snabbspackel som klafsats dit i en hast, det skulle försvinna snabbt...
Men den som vet vad som finns under, vet att när såren blivit för många så hålls inte huset ihop av enbart spackel..
Alla min lögner var till slut överspacklade i omgångar av nya lögner, rummet blev mindre till utrymmet, och bräckligare...
Hade man för bråttom så fäste varken färgen eller tapeten på det centimetertjocka lagret av spackel som tar dagar att torka ut..

Mitt luftslott var byggt av spackel, det återstod bara att riva ner väggarna och börja bygga på ett nytt material, nykterheten.
Regla som man ska så att det står emot alla törnar, och ett nytt ytskikt som det går att hänga upp prylar på...

Nykterheten står för ett nytänk, inte bara för stunden, det är lite som att banta..
Man kan gå ner i vikt för ett tag när man svälter sig, men man återfår sin forna vikt när man äter som man gjorde tidigare.
Om man förändrar sitt levnadssätt och äter på ett nytt sätt så får man en ny matchvikt, och kanske håller den..
Men är man en beroendepersonlighet så triggar man på annat också, såsom högt blodsockerkickar..
Tyvärr funkar inte motion som en motsats till alkoholism, du blir inte nyktrare av att motionera, men du tar tiden ifrån drickandet.
En sund kropp är svårare att mentalt "förstöra" med alkohol än en som redan är förstörd..
Mitt liv är ju ändå i ruiner, varför inte fortsätta förstöra den med alkohol också, en sorts tröstdrickande..
"Jag är en dålig människa, varför inte fortsätta dricka..", och så driver man på sitt egna fördärv ännu djupare.

En sund kropp innebär inte alltid bara synen på kroppsstorleken, utan hur man mentalt mår..
Det är inte magen som säger att jag är törstig och behöver fyllna till, inte kroppen, utan den som kontrollerar den, hjärnan.
Tankarna på alkoholen kommer just ifrån...tankarna, vanan, den tänkta tryggheten, när allt är som det ska vara...
Men om vanan är fel, vem säger det till den då?
Vännen, mannen, frugan, barnen, föräldrarna, grannen, jobbarkompisen osv???
Tror du på dem då, är det sant, eller överdriver de bara?
Du dricker väl inte mer än andra, sådär genomsnittligt!
Men om du befinner dig i en sfär av människor där alla dricker mycket, då dricker du som dem, men inte som alla andra i andra sfärer.

Vad är för mycket?, det finns inga regler, gränsen finns för alla i olika nivåer...
Man borde veta sin gräns, ibland blir det för mycket någon enstaka gång, men om man ligger på gränsen nästan hela tiden?
Nästan för full varje gång, eller mängden som du dricker nu mot förr är avsevärt mycket mera, per vecka..
Vart går gränsen, vart går din, höjs den hela tiden, när blev den för mycket, 10 år sedan och du förtränger det fortfarande?

Min gräns gick redan vid min alkoholdebut, då jag drack mig berusad, inte visste jag då att jag skulle få lida av det i 30 år av förnekelse.
Folk brukar säga att jag är ganska så smart, men jag måste säga att jag verkligen har varit dum då jag har ställt mig i skuggan av mig själv.
Jag frontade inte problemet, utan gömde mig i mina egna lögner, vadå jag har väl inga problem, dricker väl inte mer än andra..
Varje gång det gick hål på mina lögner var jag snabbt framme med min spackelspade och täckte igen förödelsen, så fint nu, inget hände...eller?
När jag skulle luta mig mot mitt egna fundament, så sprack väggen så hela axelpartiet gick igenom väggen...
Det fanns ingenting kvar att bygga något fundament på, jag hade nått min egna botten, det var dags att tänka om, och börja bygga på något nytt...

En del av livet är att våga erkänna sina misstag, ta en ny riktning och våga stå för det..
Att andra vid min sida trampar i klaveret på samma stig som jag en gång gick, gör ont i mig, men jag håller distansen för att inte dras med.
Självbehärskning, mod och envishet är några av ledorden på min väg....

Nykterheten är ingen lätt sak för den som varit beroende av alkoholen, men det blir lättare med tiden..
Vanan finns inte längre, men visst finns det en längtan att få slippa ta ansvar för livet...
Men längtan att få behålla livet var större för mig, utan en massa ångest...

Verkligheten var svårare än jag trodde, men det berodde nog på att jag hade flytt ifrån den så pass länge...

Berra

är helt rätt att känna sej stolt och glad och rent av lite högfärdig för att man klarar av att leva utan alkohol. Om man inte kan glädjas över att man slipper dricka, när fanken ska man då vara glad? ;-)

/MB

Ja var hade vi varit utan barnen?

Har haft viss hjälp av dottern i beslutet att ta tag i mitt liv. Har nu varit nykter i sju månader, inte en droppe, och jag saknar det inte, vilket egentligen förvånar mej med tanke på den ångest jag hade inför mitt beslut.Nu kommer jag inte släppa det här ljuvliga livet utan bakfyllor och planerande, ljugande, smygande, gömmande etc.

Välkommen!
/MB

att sakna familjen är inte roligt, och dessutom är det ju den stora tryggheten man saknar.

Nu har du väl som Adde skriver konstaterat att livet inte blir bättre med alkohol. Håller nog med vem det var som föreslog Antabus. Jag hade stor hjälp av det, för precis som du säger, så gick jag igång sista arbetsdagen, speedad till tusen för att snabbt som ögat ränna in på bolaget, hem och korka upp. Det fick jag hjälp med att komma ifrån av Antabusen, plus att jag under de första veckorna bara hade precis så mycket kontanter med mej så det räckte till lunch. Det är nog så att den kidnappade hjärnan behöver lite hjälp och övertalning för att komma ifrån sitt vanetänkande.

Kram till dej, LillPer!
/MB

Jag hade det på känn att du skulle fixa detta, det märks när man läser dina inlägg. Och jag blir oerhört glad å dina vägnar. Grattis till avancemanget! :-)

Att mannen börjar låta sur kanske beror på att han börjar känna sej ensam i fyllediket, han har inget alibi kvar, nån som beter sej likadant? Men vad vet jag?

Jag tror att du har läst på anhörigsidorna också, eller hur? För nu är ju både du och jag "bara" anhöriga, och nu när vi har den stora fördelen av att kunna läsa oss till redan innan vad det innebär att vara anhörig till en alkis, så ligger vi rätt bra till tror jag.

En stor kram till dej,Fenomenala Fia!
/MB

Och tack för de stöttande orden. Det är skönt att vara bland dem som vet vad det handlar om...man kan lika lite förklara för en icke missbrukare hur vi fungerar (elleg INTE fungerar i huvudet som man kan förklara hur en panikångest attack känns för nån som aldrig haft det....Det gläder mig att höra att du har kommit så långt som du gjort...önskar jag vore där...Jag inser att jag nu mer än någonsin måste visa att jag kan vara en bra förebild när han står inför sin egen alkoholdebut som förhoppningsvis dröjer några år till...Det är så skönt att vi äntligen har börjat prata om detta med varann...det är så mycket lättare när man kan ventilera känslor som kommer upp...
Tack för de fina orden även om jag inte känner mig fantastisk just nu...:-) Jag kommer göra allt jag mäktar för att inte svikaigen! Kram

Vill sluta....

Tjena....har varit 15,,

De enda som funkar e en förebild....

Vilken som helst..men helst en kille dd....

Så e livet

4 real.....

Även om vi vill annat....

Lycka till!

Det värmer mig att du känner så. Jag är väldigt glad att någon bryr sig och orkar kommentera. Jag skulle gärna ta en ol med dig i de bästa av världar. Men det går som sagt inte med en öl för mig.

I morgon sätter jag igång med träningen igen och rensar systemet, alltså det kroppsliga och mentala! Ett tufft pass får mig ur min mentala härdsmälta. Sedan lite nyttigt käk på det. Så är jag igång igen till nästa fredag,
redan rädd hur jag ska möta den.

Men nu tror jag mig förstå den sjuka ekvationen och vill helt enkelt inte uppleva en liknande helg igen.
Mitt absolut största problem är att jag är ensam i främmande land och jobbar under två-tre veckor i stöten. Saknar min familj nåt alldeles oerhört. De betyder allt för mig. Min ensamhet hjälper mig inte att sluta. Jag behöver kärlek och bekräftelse för att må bra, som de allra flesta av oss.
Sedan reser jag hem i två veckor, för att dra iväg igen på nya veckor. Söker hela tiden efter nytt jobb.

Nä fy, nu vill jag inte ha det så här på något vis längre.
Jag vill hem!
Kramar från
LP

Att du är någon han kan lita på, prata med.
13 år, nu börjat hans karriär inom alkoholen och om du skall kunna ha något att säga till om så lämna skiten därhän.

Jag har även jag en tretton samt elva åring hemma.
Och hade ett beteende FÖRUT som inte var okej.

Nu är det mer ett moderat beteende.

Har inte helt slutat, men visar att det går att dricka sunt och lagom.

Tränar mycket vilket t gör att det funkar inte att kröka heller.

Arbetar mitt i natten och måste ha bil för att ta mig till jobbet (4 mil enkel väg)

Men DU är fantastisk som kommit till insikt ställ upp för din son.
Svik honom inte, tänk på att han kommer välja ditt ålderdomshem.

Du är hans allt. Visa att du är det oxå. Barnen är det bästa vi har!
Lycka till/A

Tack så mkt för det ! Ja jag är otroligt stolt över honom ! Och jag har redan märkt en stor skillnad när vi kan prata om det.. han verkar har funnit lite ro i det....och det värmer mitt hjärta...jag vet att jag är en bra mamma när jag är nykter...nu ska jag bara visa det också...tack och all lycka till dig också! Kram

Dubbelpostat

Om det