Senaste kommentarerna i forumet

Framtidsdrömmar - du närmar dig den där styrkan du söker i din rubrik... Vi har alla vår egen väg, vårt eget sätt. Jag tänker ibland på "dina" julsaker, om jag minns rätt gjorde du nån sortering där... eller kanske jag minns fel? Ta hand om dig! Kramar / mt

har aldrig någonsin använt några inställningar på sidan :-/ Nu kommer det upp en massa trådar som är uråldriga och markerade som olästa medan de som ni nyss har skrivit i inte alls är markerade.
Och knappen "Markera som lästa" är borta :-(

att du känner att det är värt en satsning!

Ta hand om dej!
Kram!/MB

Nu ska vi inleda någon slags bodelning och det kommer ju ta evigheter. Å ena sidan vill jag inte ha mer med honom att göra och skulle nästan kunna tänka mig att bara skita i allt för att slippa ha den kontakten, utöver det jobbiga med barnen. Å andra sidan vill jag ha allt jag ahr rätt till - fast det kommer jag nog aldrig få ut i vilket fall...
Åh, så surt.

Är inne i en svacka - känner mig rätt dämpad och lite småledsen och dyster. Känns som att en del saker kommer över mig och då känns det tungt. T'nker på vår första tid tillsammans - hur otroligt förälskad jag var, och hur arg han var redan då - hur snabbt jag lade mig platt och anpassade mig med förhoppning om att han skulle förstå hur mycket jag älskade honom... Hur arg han var för att jag inte köpte blåbärssoppa när han var febrig vid ett tillfälle, att vi aldrig ens pratade om att jag fick hämta honom på tillnyktringsenheten, hur han knäckte en DVD-film för att jag inte grät under det sorgliga slutet så som han trott... Fy faan. Ibland ekar det verkligen i huvudet, det bara väller fram gamla händelser, samtidigt som jag knappt kommer ihåg varför han blev arg från början så många gånger...

Jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Hur blev det så här?
Min samtalskontakt säger till mig att jag kommer inte kunna förstå varför han gjort som han gjort, sagt som han sagt osv. Hon menar att alla utgår från sig själva, hur de skulle reagera i liknande eller motsvarande eller samma situationer, och jag och exsambon verkar vara från olika ras, olika planeter, olika allting - för jag förstår verkligen ingenting.
En vän säger att jag kanske ska vara tacksam för att jag inte förstår, för det betyder ju i så fall att jag inte är psykiskt sjuk...
Ibland kan jag stoppa tankarna och bara låta det vila i att så här är det, jag kan inte göra mer nu. Ibland äter det mig - jag tror nästan att jag ska bli galen ibland, av alla tankar på att jag kanske gjort fel, att jag överdriver...
Åh. En dag kommer jag må mycket, mycket bättre, hela tiden. Hoppas jag, för annars kommer det bli jobbigt...

... kanske få känna sig själv lite bättre för en stund? Men vad vet jag...
Min ex-sambo sa väldigt ofta till mig att "passar det inte så kan du dra för huset är ändå mitt", eller om vi bråkade så sa han ofta "du ska ut, huset är mitt"... För att han hade investerat mer i huset, men vi hade ändå båda lagt pengar och det fanns papper på det. Det är ju lite samma sak som din man gör uppfattar jag det som?! Kanske att det är ett sätt att visa att de har makt över en?

Jag förstår precis hur ledsen du blir - been there, done that...
Att dina föräldrar har möjligheten att ge dig (och din bror) förskott på arvet är ju jättefint - nu kan de ge dig glädje och själva få ta del av den genom att se den, istället för att vänta. Det betyder ju inte att du är bortskämd, men det din man säger om och kring allt detta säger ju en del om honom - otrevlig och elak verkar han vara. Kanske beroende på sin alkoholism, kanske även pga av andra orsaker...

Ta hand om dig! Ditt bilköp säger en del om dig och din framtid - du verkar vara på väg på egna ben!
Kramar

Första AA-mötet över för min del. Känns som man gått igenom en mental mangel. Lite av en chock var det allt. Många människor man aldrig skulle stöta ihop med i sitt "normala" liv. Jag kände mig väldigt obekväm den första timman men det lättade efter hand och det som var slående var hur ödmjuka och vänliga deltagarna var. De bjöd verkligen på sig själva. Inga roller de gick in i utan det mesta kändes uppriktigt och naturligt.

Jag fick sagt det jag ville få ur mig och ingen verkade reagera med höjda ögonbryn på min historia. De verkade ha sett och hört det mesta. Under bilfärden hem kändes det som jag tagit lugnande tabletter. Antar att det var endorfinerna i kroppen som kom fram efter att ha "klarat av" mitt första AA-möte. Hur som helst ska jag ge detta en chans. Jag vill ju så innerligt väl ta mig ut ur mitt "skitliv" där alkoholen har spelat en så central roll.

Imorgon börjar jag på dag 3
Tjalle

Jag har i hela mitt liv, ända sedan jag fick börja jobba, haft sommarjobb, helglov och lovjobb. Har sparat ihop till mina utlandsresor som jag gjorde när jag var ung och till andra saker som jag ville ha. Gick 3-årigt gymnasium och sedan 3 år på högskola och sedan en kurs på ett halvår. Fick efter högskoleexamen och denna kurs ett fast jobb där jag jobbar nätter och dagar omvartannat. Jag jobbar många timmar när jag väl är på jobbet och det resulterar till många lediga dagar trots att jag jobbar min heltid. Detta jobb har gjort att jag har kunna vara hemma med mina barn mycket genom åren- jag har kunnat byta dagar om jag absolut behövt vara ledig för att göra något med dem eller för mig själv. Jag har det bra, klagar inte- tjänar bra med pengar (iaf så att jag klarar mig).
Jag får ofta höra av min sambo att jag inte har nåt att klaga på för jag har det så himla bra. Han får det hela tiden att låta som att jag ska vara så tacksam över att vi kan ha ett fint hus, en fin bil och den standard vi har. Jag bidrar faktiskt också till den standarden med hälften. Dock har jag inte överflöd efter att allt är betalat men jag har mycket tid med mina barn och det värdesätter jag mycket. Jag har under alla år önskat att även min sambo ville lägga mycket tid på familjen men han har oftast jobbat eller varit borta. Nu ska jag absolut inte säga att han aldrig varit med oss för så är ju naturligtvis inte fallet men jag har hela tiden känt det som att "han köper sig fri". Min mamma och pappa har alltid funnits för mig, oss och barnen så även för min bror och hans familj. Vi har en bra relation. Min sambos relation till sin mor, broder och syster är ju långt ifrån bra, vilket jag har berättat om tidigare. Det är mycket tack vare min mamma och pappa, som kunnat ställa upp som barnvakter genom åren, som min sambo har kunna vara borta.
För en tid sedan sålde vi vår gemensamma bil som var dyr i försäkring, dyr i drift och dyr i avbetalning. Jag ville sälja den pga att min sambo på senare tid börjat tycka att bilen kan skrivas över på mig eftersom det är jag som åker i den. Han skulle minsann inte betala mina bensinräkningar då jag åker på jobbet (till saken hör att då den drog mest bensin var/är väl ändå alla kortresor till och från skolan, affären, aktiviteter och kompisar...). Så med det i bagaget och att jag inte har råd med en så dyr bil om jag ska betala allt själv så såldes bilen. Jag har sedan dess fått låna min mammas och pappas bil men det blir också krångligt i längden. För några veckor sedan så berättade min mor och far att jag skulle få ärva pengar- de ville ge mig och min bror en del av arvet. Nu tyckte de att det var ett bra tillfälle då jag behövde en bil. Jag har nu köpt en bil, med hjälp av min pappa. Min sambo har inte vetat vad jag ska köpa och att jag har köpt en. Kanske är det väl därför som han är sur nu- han inte fått vara med och bestämma. Till saken hör att jag ALDRIG fått vara med och säga något om alla hans fordon han har köpt genom åren och alla saker som det har investerats i- jag har hållits utanför allt. I lördags när han var på fyllan igen så kom det ju fram att han tycker att jag är en bortskämd snorunge som aldrig behövt göra rätt för mina pengar, att jag bara kan gå till mamma och pappa och gråta en skvätt så får jag pengar (jag har aldrig bett mina föräldrar om pengar). Till saken hör att han just nu håller på att få ärva en massa fastigheter av sin morfar, men det räknas inte.
Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen.

Jag behövde den kramen. Sticker iväg om en halvtimme och jag känner mig som en skolpojke på väg till skolstart. Riktigt obehagligt men förmodligen helt nödvändigt.

Tjalle

ha hänt något med dina inställningar. Jag har och har haft
rak lista - utfällt läge
datum - nyaste först

och det har inte ändrats./
MB

vad i hela världen är det för röra du åstadkommit nu ??? Kommer ju upp en massa gamla inlägg och blir helt galet när man bläddrar ?!

till AA- mötet! Jag är ingen sån där duktig mystant som kan klämma ur mej exakt rätta sakerna jämt, men jag är bra på att kramas!
/MB

att läsa på mobil som jag alltid gör.
/MB

att magnus öppnat forumet - men kan inte riktigt orientera mig:) Hoppas allt väl med dig och hos dig. Kram / Mt

- fint gjort! God fortsättning på sommaren! / mt

Idag är det riktigt skakigt och nervöst. Sov otroligt dåligt inatt. När morgonen infann sig ville jag bara sova vidare, orkade inte ta tag i vardagen med full kraft. När jag gick upp kände jag att halva överläppen var bortdomnad. Genast infann sig farhågorna om att alkoholen skulle ligga bakom också det. Förmodligen hade jag fått ett insektsbett på morgonkvisten men det visar också hur otroligt sårbar man är när man dricker. Å ena sidan vill man leva ett hälsosamt liv och må bra för att sedan "skita i allt" och bara fokusera på att "flyta iväg". När man är inne i dryckesperioderna kommer den ohyggliga ångesten som ett brev på posten. Man oroar sig för precis allt. Hälsa, arbete, familjemedlemmar etc, etc. Dock är det ingen konstruktiv oro. Den är oproportionerlig och överdriven. Det finns bara två vägar ut. Antingen dricker man en dag till och skjuter upp eländet eller också slutar man tvärt och genomlider två-tre helvetesdagar.

Ikväll har jag bestämt mig för att jag ska gå ett AA-möte. Ingenting får komma i vägen för nu måste jag ta till alla medel som finns. Jag är duktigt nervös, orolig, ångestfylld. Går igenom gång efter gång vilka jag ska möta, vad de ska tycka, vad jag ska säga, om jag pallar med psykiskt att utsättas för allas blickar. Jag är en person med ganska dåligt självförtroende och gör allt för att undvika kritik. Detta har gjort att jag försöker leva, åtminstone mitt nyktra liv, lite som en perfektionist. Det har präglat mitt arbete såväl som det mesta av privatlivet. Ett fruktansvärt jobbigt sätt att leva på då man egentligen aldrig känner att man kan koppla av. Ständigt det dåliga samvetet som surrar. Jag måste nog lära mig att släppa kontrollen i vissa avseenden. Jag orkar inte leva så här längre. Tyvärr har alkoholen bara förstärkt mitt beteende. När jag "nyktrat till" och är på benen har jag så dåligt samvete att jag jobbar 200% istället.

Nåväl, jag ska ta mig till mötet ikväll och hoppas att det ger mig energi. Rapporterar senare hur det var.
Tjalle (på sin andra nyktra dag)

Här lite nytt att vänja sig vid!
Det var välkommet, efterlängtat och jag är övertygad om att många kommer finna hjälp och tröst.
Tillsammans i anonymitet är det enklare vara helt öppen och ärlig mot sig själv.

Ska klura ut hur jag kan vända så senaste meddelandet visas först, nån som vet?

Kram

till er båda, ni är båda fighters som inte vill ge upp hoppet om att slippa dricka mer. Starka typer som vet vad som är bäst för er.

Kramar!!!
MB

Erkänner direkt att jag är dåligt inläst på din historia, så jag kanske skulle göra det först. Men du ska veta att du inte är ensam om att ha en hjärna som när det kommer till alkohol inte på något vis förstår sitt eget bästa.

En jättestor tröstkram får du av mej.

KRAM!!!
/MB

var det i vårt liv - så länge jag tjatade, bönade, bad, skällde & skrek, sa att han skulle säga när något var jobbigt så skulle jag hjälpa... så länge hände inget annat än att det blev långsamt värre - med kortare bättre perioder emellan. På slutet innan jag lämnade gick det snabbare utför. I och med att jag gick och avsåg att flytta vände det - men efter det var det ännu en lång väg innan han var nykter av egen inre vilja och önskan. I samband med en svår situation sa jag också till honom att jag inte kan hjälpa honom, "jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Lelas och Mr-Pianoman har gjort samma resa. Jag har inte ältat så mycket här... när jag började skriva hade jag redan flyttat ut och tillbaka - men processen fram till det steget varade flera år med inre ältande och en rad olika saker som jag lät hindra mig. Om det vore enkelt skulle inte forumet behövas.
Styrkekramar! / mt

Det är just ältandet som är det viktiga!!
Jag höll ju på i flera månader att älta här, och innan det hade jag ältat länge också... Det är det som gör att det blir lättare att komma fram till något!

Jag förstår precis din helg, jag minns så väl när man hade varit ute på något, eller för den delen att sambon "bara" drack själv på natten - å ena sidan var det skönt att han sov länge nästa morgon för jag orkade knappt se honom, å andra sidan så himla sorgligt, tråkigt och jobbigt att han sov eftersom jag ville hitta på något roligt med familjen. Men - hur det än var så hade jag som du svårt att hålla tyst - och det jag fick tillbaka var ungefär som du:
"jag har inga problem, men jag måste ju dricka för jag får ju ingen bekräftelse från dig... Dina föräldrar har ju inte fostrat dig så du fattar ju inte hur jobbigt jag har det..."

Precis som Markatta skriver: så länge vi tjatar men ändå stannar så är det kört. Han kommer inte fatta att han måste förändra något så länge du står kvar. Jag vet att det låter hårt, jag har själv fått orden till mig och kände då att det var hårt, men samtidigt så rätt.

Kanske är han "bara" alkoholist och kan reparera sitt skadade liv, och ni kanske kan få det som Mulletant eller Markatta!

Kramkram!

och andra. Forumet har varit till stor hjälp för min nykterhet. Jag är inte en som går på möten, bor på en liten ort där anonymitet nog är omöjlig. Vännerna på forum har varit mitt "möte" och fortfarande tittar jag in här. Drygt ett år nykter nu. Tack Magnus för ditt engagemang.

Tack Magnus för infon Har skickat mejl till Folkhälsoinstitutet men inte fått något svar.
Forumet behövs verkligen, har varit till stor hjälp för många, så även för mej. Att få stöd o råd av andra som är i samma sits är oerhört värdefullt. Det är inte alla som har möjlighet eller lust att gå på möten med
AA eller andra organisationer.

..på räkneverket att andra har läst det men inte mäktat med och svara, ta det som en liten bekräftelse att någon har läst dina rader.
Det funkar för mig, jag läser allt, men svarar sällan numera, så vi finns härute...

/Berra

Det är ju mig du beskriver, vi är så lika med detta problem vi har. Jag är med dig på detta ärliga försök till nykterhet. Det värsta är att jag för några minuter sedan funderade på om jag skulle dra i mig lite alkohol....slog undan den tanken, fasen jag är ju sjuk.

Jag klarar inte av spriten, så enkelt är det.

Trevlig kväll
LillPer

Tack för ert stöd. Det känns mycket bra att veta att man inte är helt ensam om sina problem. Har precis tryckt i mig lite mat med stora problem men vet ju att utan mat blir vägen tillbaka ännu längre. Reparationsfaserna blir allt jobbigare. Första tre dagarna är en stor, stor plåga men för mig tar det ca en vecka innan jag kan prata om någon form av återhämtning.

Varför går vi i samma "fälla" gång efter gång efter gång. Det är ju egentligen mot alla odds att man fortfarande har en familj. Det gör ont att känna efter hur besviken man gjort sina nära och kära under alla år. Nu blir jag inte den aggressiva typen men det kan inte vara roligt att umgås med ett "ägg" hela tiden som inte har någon tajming eller kan föra ett vettigt samtal.

Nu gör jag ett sista ärligt försök att bli av med min "bästis" alkoholen och ingen är mer tacksam än jag om det är fler som följer med på resan.

Trevlig kväll
Tjalle