Senaste kommentarerna i forumet

ett inslag igår om att krydda sitt eget brännvin. De skulle stå i ett par dygn så det fick dra ur smakämnena ur det man satte till.

Jag vet att jag provade att piffa upp snapsen så några gånger men av nån anledning så fick den aldrig dra färdigt. Rätt löjligt egentligen att hålla på med smaksättning av nåt som verkligt effektivt dödar smaklökarna. Och visst är det väl så att den som inte har problem med spriten i alla fall får den där djävulskt brännande känslan i halsen när den rinner ner ? Oavsett kryddning.

För min egen del hinner jag inte känna vad det smakar så det är ju rätt bortkastat på mig med.

Ta hand om er nu under amatörernas afton! Kramar till alla som fortfarande är kvar här !

glad för att du inte behövde åka till sjukhus....Kram !

Igår fick jag ett jättesug. I samma situation som jag brukar dricka. Då drack jag en starköl, med antabus i kroppen. Lagade mat, åt m min familj. Min karl sa: har du druckit sprit? Det luktar sprit av dig! Jag nekade, jag har inte druckit sprit. Sant i och för sig, men som jag skämdes! Och sedan... Mådde jag så otroligt dåligt! Kändes som om ögonen skulle sprängas! Likaså mitt huvud! Fick lägga mig resten av kvällen. Idag känner jag mig nere, så var det med min motivation.. Men jag tar min antabus idag oxå och fortsätter med antabuseffekten i färskt minne.

skrivit om att dricka för att "vara på samma nivå" eller "för sällskaps skull" eller vilket uttryck som kan vara det rätta. Det har även jag gjort - för att det var en vana med vinet till maten även om jag inte tyckte det var trevligt längre, det hade förlorat sin glans och blivit ett orosmoment. Helt säkert påverkar det honom att du valt nykterhet och kanske (antagligen) gör det att han dricker mer för sig själv/i smyg.

Jag vet inte hur länge ni levt tillsammans men det om konsekvenser stämmer även om man inte har små barn och bostadsskulder (typ:). Att separera söndrar ju ett sammanhang - och skulle kanske skynda på din mans utförsbacke... Det är nog bra och till hjälp för honom att du är mycket tydlig och ärlig!

Njut av "din" sommar! / mt som vaknade av morgonsolen

mt, du har alldeles rätt. Jag är i en helt annan situation än de yngre. Jag vet att jag klarar mej själv. Det vet min man också och därför skärper han sej ett tag när jag säger ifrån. Nu har jag sagt till på skarpen igen och det kommer att gå bättre ett tag. Men det håller ju inte i längden. Till hans försvar måste jag säga att han har aldrig kastat i ögonen på mej att jag inte var bättre själv förut. Jag vet att han är stolt och glad över min förändring och det är ändå skönt att han aldrig drar upp sånt jag gjort medan jag själv drack. Jag får ta en dag i taget med honom och se vad som händer. För visst får det ekonomiska och personliga konsekvenser att separera. Det jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att dricka igen för att vara på samma nivå, för att inte bry mej. Ska inte skylla ifrån mej men det har varit en del av mina tidigare återfall känns det som. Men inte längre.

att du ledsnar. Du är kanske i det lyckliga läget att du är fri att välja ditt liv. På anhörigsidan är det vanligt med funderingar, för att inte säga våndor omkring barn, boende och ekonomi. Vare sig man kommit till gränsen för ett ultimatum eller är färdig att lämna är det en oerhörd frihet att inte ha direkt ansvar för nån annan än sig själv. Var stolt över dig som vänt ditt liv! Hoppas din man kommer till samma insikt och gräns - inte minst för hans egen skull. / mt

heter min tråd. Ja för mej är det slut men för min man är det av och till. Mest till just nu. Tidvis har jag trott att han förändrats men så blir det värre igen. Nu har vi semester och han har druckit varje dag, fjärde dan idag. Dåligt väder, då skyller han på det. Medan jag var bort ett par timmar har han druckit så han snarkade och sov när jag kom hem. Sov flera timmar. Så åt vi middag, solen sken igen och jag gick ut sen. När jag kom tillbaka in snarkade han igen. Han vaknade efter ett par timmar igen. Jag sa att jag inte tänker finna mej i att han är full varje dag. Frågade vad han har för spritlager. Öl säger ha men det är mer än så. Han har nåt gömt. Man sover inte en halv dag på några öl. Jaha så blir det alltså uppenbart att jag står inte ut med att ha det så här. När jag själv drack gick det lättare men nu kräver jag mer kvalitet. Som så många andra som blir nyktra så får man ta itu med sin relation och blir tvungen att inse att det inte håller. Jag är hellre ensam än med en full karl. Han blir inte elak eller så, bara tröttsam och löjlig, som en byfåne känns det. Plus att hans snarkande blir värre förstås och stör min sömn. Ja så är läget ikväll. Utled.

midsommar med klara ögon !!

härligt att se vilken sund distans du har fått, eller arbetat dig fram till, på ändå relativt kort tid - fast en del av dina dagar varit långa och svåra.
Var stolt, och glad för din skull och för dina barns!
Kramar / mt

bara fint! / mt

igen! Så glad jag blir! / mt

Så skönt att inte behöva fundera på om jag har tillräckligt med sprit med mig på midsommar och
oron över om de andra inte dricker lika mycket som jag, hur ska jag då göra för att få i mig
det jag behöver?
Nu har jag varit nykter i 1 1/2 år och ska förbli så resten av livet det är i alla fall målet.

Om jag bara kommer ihåg.

Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

...inte en enda fras eller ett enda ord du skriver är svammel. Det är verklighet och oavsett om proportionerna inte blir rättvisa för mig som läser i förhållande till dina upplevelser och tankar så är de sanningen. Jag kan känna igen så mycket, att skämmas över händelser, att reagera över saker som borde vara bagateller, att försöka förekomma och undvika situationer, allt som i skrift nästan ser fånigt ut och därför förminskar mitt självförtroende och känslan "jag överdrivet nog", "folk måste tro jag är knäpp" Allt det där levde jag i samtidigt som jag var mycket handlingskraftig i uppbrottet med barnens far. Allt kretsade om att rädda dem från en säker katastrof! Det såg jag ju, tack och lov! Det tog tid men blev bra till sist och ärren hjälper mig att inte upprepa samma misstag ;)

Kramar

Ja, vissa dagar... är härliga!

Att få arbeta med en manlig kollega och inte oroa mig för att bli beskylld för att "tända på honom", att sitta på en fest och dricka ett glas vin utan att tänka att jag inte kan dricka för att visa sambon att man minsann inte dricker så mycket som han brukade göra, att prata med en väns man utan rädsla för att bli beskylld för att flirta med honom, gå en promenad med en vän och veta att jag kan komma hem när jag vill - ingen kommer ifrågasätta hur länge jag varit borta, ha en heldagsaktivitet med bästa vännen och veta att jag är borta hur länge jag vill & hur sent jag vill, åka och handla och få ett infall och gå in i en annan butik på hemvägen och veta att jag måste inte vara hemma senast den tiden jag sagt... Det är nästan fånigt att läsa det, men det känns riktigt gott!!
Och som vanligt skäms jag lite - känns som jag överdriver: "för det var ju inte varje gång som han blev arg, det var ju bara ibland"...

En gång har jag använt samma taktik tillbaka, dumhet kanske eftersom han bara tycker att jag är dum/självisk/förstör och inte alls förstår att jag ger igen med samma mynt... Men det kändes gott att ha testat igen i alla fall, och se att reaktionen är som vanligt.

Min separation är min största sorg i livet, men också min största lycka. Igår glömde jag min mobil när en kompis skulle ringa - och när jag kom på det sprang jag tillbaka och hämtade den och skämdes som en hund när han hade ringt - jag ringde upp och bad om ursäkt och försökte förklara mig... Och insåg sedan att kompisen var inte det minsta arg... Men jag kände hur mitt beteende sitter djupt rotat.
Men det är också så att jag lättare pratar med nya människor nu - för det är ingen som kommenterar att jag skrattar på fel ställe, att jag sa fel sak, att jag pratar med fel person, att jag pratar för mycket med någon, att jag ser osäker ut... och jag behöver inte vara rädd för att säga en sak som personen skulle kunna berätta för sambon och han skulle bli arg för i efterhand...

När jag läser det jag skrivit så känner jag hur jag å ena sidan vill försvara sambon och förklara att han har ju mått dåligt i många perioder, att han haft det jobbigt emellanåt, att jag faktiskt kanske inte varit helt lätt att leva med emellanåt osv... Och jag har samtidigt svårt att förstå att jag faktiskt har levt i det - jag har fått lite distans och känner att jag inte vill ha det livet tillbaka, men barnen - barnen har det inte helbra nu... Det är inte på något sätt så illa att han inte bör ha barnen alls, men han gör många saker som inte är bra för dem... Fast det kanske jag också gör...
Svammel...

...forumsyster.
Jag är så glad för din skull.
Det tar tid att vända men det går, det är du ett bevis på. Är stolt över dig och din styrka och handlingskraft.
Först ska allt praktiskt skötas och sen lappa och laga själen. Några ärr är svåra leva med och endel smärtor släpper aldrig utan något att lära sig leva med. Så är det för mig i alla fall. Det går, det tar tid men det går!
Önskar dig en bra tisdag.
Kram och var rädd om dig, du är viktig!

...tack flygcert.
Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag inte kunnat drömma om att det kunde kännas så här.
Nu är jag lycklig!

Önskar dig såå gott Sorgsen!
Stor kram

...som vet efter sängvältarförsöket är här med sin familj och spänningarna vid förra mötet med maken är som bortblåsta. Ville bara tillägga det! Är så glad och lyckligt lottad över min icke fördömande familj.

Ny kram

...kära ni.

Jag har haft min inställning och åsikt klar.
Lite som Adde att han får själv säga vad han vill/när/om. Jag har samtidigt sagt att om någon frågar eller situationer uppstår så kommer jag aldrig ljuga.
Svepande svar inför kollegor eller andra gör mig inget. Varken jag eller maken gräver ner oss i ingående förklaringar så det är och har alltid varit lugnt. Däremot nu när mina allra närmaste är här och umgås i flock över dygn så blev jag trängd när första kvällen blev semestersnack som vit lögn inför bekanta. Oförargligtoch oproblematiskt med dem men jag vill ju inte ljuga inför mina barn.

Inget mer har hänt och vi umgås och mår allihop så livet fortsätter på den ljusa stigen och vi njuter varandra.

Kram på er

med fem dagar i veckan, 200 mg Antabus, höll på med det i ca tre månader, nu tar jag dem i förebyggande syfte, 2-5 per vecka beroende på hur veckan och omständigheterna ser ut.

Det viktigaste för mej har varit och är fortfarande tänket, jag hatar vad alkoholen gör med mej, fanns inget positivt kvar alls, och det positiva som fanns är borta för evigt. När man sjunkit för djupt är det bara jobbigt att tro att man kommer klara normaldrickande, lite grand som att leta efter guldet vid regnbågens slut...

Bara nyfiken, du behöver inte svara. Hur har du ätit antabus? I vilka doser? Hur ofta? Kram, och tack för dina inlägg hemma hos mig

Förlåt att jag kallade dig mammy! Haha, lovar att jag inte var onykter, läste inte så noga bara :)

blir snart enkomponentstankar om du envist hänger fast vid att minnas allt dumt vännen alkohol gjort med dej. En sån kompis vill man inte ha! Vi knaprar vidare på vår medicin och håller oss oanträffbara för vår falska vän.

Kramar till dej!
/MB

..hade jag druckit vid 16:00 ca om jag inte haft antabus. Gud så skönt att inte kunna! Svårt att beskriva de blandade känslor som jag har för a. Vill inte må så dåligt som jag gör efteråt, men ändå.. Vad är det jag längtar efter när jag ser de där ölen? Ångest? Skam? Svettningar? Plufsigt ansikte? Röda ögon? Fattar inte mig på mig själv. Vad är det som drar? Jag klarade dagen utan a, tack vare min medicin! Det är jag så glad över. Kram till alla här som läser mina ord, ni är guld värda för mig!!

min inställning klar från första början :

JAG skulle stå för all info om MIG själv !

Självklart fungerade inte det utan det snackades OM mig men inte MED mig och jag blev förbannad och skällde på berörda inom familjen.

Och det där är fortfarande viktigt för mig, JAG ansvarar för MITT liv och vill själva svara på frågor eller undringar om det. Jag behöver inte tolkhjälp !

Trots (eller kanske tack vare...) att jag är alkis så är jag ändå en människa som idag kan stå för mina handlingar och det stärker mig och min självkänsla. Och jag kan idag välja om jag vill svara på en fråga eller neka om jag tycker den är tokdum. Jag varken behöver eller vill ljuga så då är det enklare att säga som det är. I 99 fall av hundra är frågestunden över efter mitt svar :-)))

Grattis i förskott !! Kram ♥