Senaste kommentarerna i forumet

vad i hela världen är det för röra du åstadkommit nu ??? Kommer ju upp en massa gamla inlägg och blir helt galet när man bläddrar ?!

till AA- mötet! Jag är ingen sån där duktig mystant som kan klämma ur mej exakt rätta sakerna jämt, men jag är bra på att kramas!
/MB

att läsa på mobil som jag alltid gör.
/MB

att magnus öppnat forumet - men kan inte riktigt orientera mig:) Hoppas allt väl med dig och hos dig. Kram / Mt

- fint gjort! God fortsättning på sommaren! / mt

Idag är det riktigt skakigt och nervöst. Sov otroligt dåligt inatt. När morgonen infann sig ville jag bara sova vidare, orkade inte ta tag i vardagen med full kraft. När jag gick upp kände jag att halva överläppen var bortdomnad. Genast infann sig farhågorna om att alkoholen skulle ligga bakom också det. Förmodligen hade jag fått ett insektsbett på morgonkvisten men det visar också hur otroligt sårbar man är när man dricker. Å ena sidan vill man leva ett hälsosamt liv och må bra för att sedan "skita i allt" och bara fokusera på att "flyta iväg". När man är inne i dryckesperioderna kommer den ohyggliga ångesten som ett brev på posten. Man oroar sig för precis allt. Hälsa, arbete, familjemedlemmar etc, etc. Dock är det ingen konstruktiv oro. Den är oproportionerlig och överdriven. Det finns bara två vägar ut. Antingen dricker man en dag till och skjuter upp eländet eller också slutar man tvärt och genomlider två-tre helvetesdagar.

Ikväll har jag bestämt mig för att jag ska gå ett AA-möte. Ingenting får komma i vägen för nu måste jag ta till alla medel som finns. Jag är duktigt nervös, orolig, ångestfylld. Går igenom gång efter gång vilka jag ska möta, vad de ska tycka, vad jag ska säga, om jag pallar med psykiskt att utsättas för allas blickar. Jag är en person med ganska dåligt självförtroende och gör allt för att undvika kritik. Detta har gjort att jag försöker leva, åtminstone mitt nyktra liv, lite som en perfektionist. Det har präglat mitt arbete såväl som det mesta av privatlivet. Ett fruktansvärt jobbigt sätt att leva på då man egentligen aldrig känner att man kan koppla av. Ständigt det dåliga samvetet som surrar. Jag måste nog lära mig att släppa kontrollen i vissa avseenden. Jag orkar inte leva så här längre. Tyvärr har alkoholen bara förstärkt mitt beteende. När jag "nyktrat till" och är på benen har jag så dåligt samvete att jag jobbar 200% istället.

Nåväl, jag ska ta mig till mötet ikväll och hoppas att det ger mig energi. Rapporterar senare hur det var.
Tjalle (på sin andra nyktra dag)

Här lite nytt att vänja sig vid!
Det var välkommet, efterlängtat och jag är övertygad om att många kommer finna hjälp och tröst.
Tillsammans i anonymitet är det enklare vara helt öppen och ärlig mot sig själv.

Ska klura ut hur jag kan vända så senaste meddelandet visas först, nån som vet?

Kram

till er båda, ni är båda fighters som inte vill ge upp hoppet om att slippa dricka mer. Starka typer som vet vad som är bäst för er.

Kramar!!!
MB

Erkänner direkt att jag är dåligt inläst på din historia, så jag kanske skulle göra det först. Men du ska veta att du inte är ensam om att ha en hjärna som när det kommer till alkohol inte på något vis förstår sitt eget bästa.

En jättestor tröstkram får du av mej.

KRAM!!!
/MB

var det i vårt liv - så länge jag tjatade, bönade, bad, skällde & skrek, sa att han skulle säga när något var jobbigt så skulle jag hjälpa... så länge hände inget annat än att det blev långsamt värre - med kortare bättre perioder emellan. På slutet innan jag lämnade gick det snabbare utför. I och med att jag gick och avsåg att flytta vände det - men efter det var det ännu en lång väg innan han var nykter av egen inre vilja och önskan. I samband med en svår situation sa jag också till honom att jag inte kan hjälpa honom, "jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Lelas och Mr-Pianoman har gjort samma resa. Jag har inte ältat så mycket här... när jag började skriva hade jag redan flyttat ut och tillbaka - men processen fram till det steget varade flera år med inre ältande och en rad olika saker som jag lät hindra mig. Om det vore enkelt skulle inte forumet behövas.
Styrkekramar! / mt

Det är just ältandet som är det viktiga!!
Jag höll ju på i flera månader att älta här, och innan det hade jag ältat länge också... Det är det som gör att det blir lättare att komma fram till något!

Jag förstår precis din helg, jag minns så väl när man hade varit ute på något, eller för den delen att sambon "bara" drack själv på natten - å ena sidan var det skönt att han sov länge nästa morgon för jag orkade knappt se honom, å andra sidan så himla sorgligt, tråkigt och jobbigt att han sov eftersom jag ville hitta på något roligt med familjen. Men - hur det än var så hade jag som du svårt att hålla tyst - och det jag fick tillbaka var ungefär som du:
"jag har inga problem, men jag måste ju dricka för jag får ju ingen bekräftelse från dig... Dina föräldrar har ju inte fostrat dig så du fattar ju inte hur jobbigt jag har det..."

Precis som Markatta skriver: så länge vi tjatar men ändå stannar så är det kört. Han kommer inte fatta att han måste förändra något så länge du står kvar. Jag vet att det låter hårt, jag har själv fått orden till mig och kände då att det var hårt, men samtidigt så rätt.

Kanske är han "bara" alkoholist och kan reparera sitt skadade liv, och ni kanske kan få det som Mulletant eller Markatta!

Kramkram!

och andra. Forumet har varit till stor hjälp för min nykterhet. Jag är inte en som går på möten, bor på en liten ort där anonymitet nog är omöjlig. Vännerna på forum har varit mitt "möte" och fortfarande tittar jag in här. Drygt ett år nykter nu. Tack Magnus för ditt engagemang.

Tack Magnus för infon Har skickat mejl till Folkhälsoinstitutet men inte fått något svar.
Forumet behövs verkligen, har varit till stor hjälp för många, så även för mej. Att få stöd o råd av andra som är i samma sits är oerhört värdefullt. Det är inte alla som har möjlighet eller lust att gå på möten med
AA eller andra organisationer.

..på räkneverket att andra har läst det men inte mäktat med och svara, ta det som en liten bekräftelse att någon har läst dina rader.
Det funkar för mig, jag läser allt, men svarar sällan numera, så vi finns härute...

/Berra

Det är ju mig du beskriver, vi är så lika med detta problem vi har. Jag är med dig på detta ärliga försök till nykterhet. Det värsta är att jag för några minuter sedan funderade på om jag skulle dra i mig lite alkohol....slog undan den tanken, fasen jag är ju sjuk.

Jag klarar inte av spriten, så enkelt är det.

Trevlig kväll
LillPer

Tack för ert stöd. Det känns mycket bra att veta att man inte är helt ensam om sina problem. Har precis tryckt i mig lite mat med stora problem men vet ju att utan mat blir vägen tillbaka ännu längre. Reparationsfaserna blir allt jobbigare. Första tre dagarna är en stor, stor plåga men för mig tar det ca en vecka innan jag kan prata om någon form av återhämtning.

Varför går vi i samma "fälla" gång efter gång efter gång. Det är ju egentligen mot alla odds att man fortfarande har en familj. Det gör ont att känna efter hur besviken man gjort sina nära och kära under alla år. Nu blir jag inte den aggressiva typen men det kan inte vara roligt att umgås med ett "ägg" hela tiden som inte har någon tajming eller kan föra ett vettigt samtal.

Nu gör jag ett sista ärligt försök att bli av med min "bästis" alkoholen och ingen är mer tacksam än jag om det är fler som följer med på resan.

Trevlig kväll
Tjalle

Jag är också full av skam och förtvivlan över mitt drickande. Nya tag idag, känner att nu måste jag klara det. Vi gör det tillsammans Tjalle. Vi ska fixa det!
LP

kramar i min tråd! Du är "hörd" och sedd och finns i mina och andras tankar...
Kram / mt

skrivit i Word och klistrat hit när jag skrivit klart. Det är så förargligt när det bara är borta... och jag blir ju nyfiken på det som försvann... / mt

in i AA's gemenskap där vi alla har samma sjukdom och ingen dömer dig. Och det bästa är att det du gjort på fyllan och villan har jag eller nån annan också gjort en gång i tiden ! Du är inte ensam !

Jag hör mest till alkoholistdelen av forumet, men delvis hit också eftersom min sambo - barnens far - fortfarande dricker.

Vad jag jan tillföra i detta vet jag inte, mer än erfarenhet av hur man tänker som alkis. För min del tror jag att det största problemet man har som alkis är allt störande brus runt omkring, dvs alla som tjatar på en att man ska göra saker, gnäller för att man dricker för mycket etc, samtidigt som man har en liten, liten tunn röst inne i huvudet som tycker att man dricker för mycket och borde sluta.

Alkoholisten i en har väldigt selektiv hörsel, hör bara det den själv vill höra och är totaldöv för allt annat. Ett försök att prata om något annat än vädret är meningslöst.

Sett ur det perspektivet så är det bästa att ignorera en full alkis, för det är ändå som att prata med en vägg.

Resten av familjen, den nyktra delen, kan klara sej bättre utan att blanda in den med öronproppar och skygglappar försedde alkisen som ändå inget hör eller ser. Dessutom är det nog bättre att ignorera alkisen av en annan anledning: om man inte hela tiden måste försvara och bortförklara sitt drickande, hitta på lögner, gömma och blåneka, så kanske, kanske man hinner lyssna till den där tunna, svaga rösten som säger att man borde sluta dricka?

Jag har så smått börjat förstå vad jag utsatt barnen för, om jag inte haft både öronproppar och skygglappar på hade jag varit tvungen att sluta dricka för många år sedan, så blind och döv för omgivningens protester är ett måste för att vara alkis.

Tillför ingenting till din situation kanske, men jag tänker på dej, förstår lite hur du mår.
Kramar!
MB

jag brukar göra så men nu bröt det mitt i innan jag skrivit klart så jag hann aldrig med :-((

få perspektiv på livet kan många gånger hjälpa till att kunna avnjuta de fina stunderna som ibland är skymda av förhållandevis små saker.

Tänk vad det är skönt när någon svarar och reflekterar på det jag skriver. Känns alltid så himla bra. En sorts bekräftelse på att nån ser en....

Kram

Härligt att läsa dina rader. Du är så positiv trots allt som händer kring dig.
Ha det så bra, båda två!