Senaste kommentarerna i forumet

Adde, dina ord och berättelser utifrån dina erfarenheter betyder mycket för mig. I mångt och mycket känner jag igen mig mer i det som skrivs på alkisdelen av forum. Även om jag inte är alkoholist så är jag i mycket en missbrukarpersonlighet. Jag har missbrukat benzo, mat alltså bulimi och även självskadebeteendet är ju ett form av missbruk som man döljer, skäms över, är oerhört svårt att sluta med och som gav kraftiga abstinens. De som levde nära mig under de åren uppvisade/uppvisar ju också många tecken på att vara medberoende. Jag blir snurrig i huvudet när jag tänker på hur många förgreningar det finns av missbrukare och medberoende, som sedan skapar nya missbrukare och medberoende.

Jag tackar dig för att du skriver så ärligt om barn/babylyckan. Allt som rör att bryta vad som anses vara det normala i sitt föräldraskap lär nog vara det som är mest tabu att prata om. Men att våga prata om saker är ju det bästa sättet att ta bort en tabustämpel på något och fatta att man inte alls är ensam om att tänka/känna som man gör. När jag gick i en DBT-grupp med andra tjejer som självskadade fick jag erfara det. Jag var övertygad om att jag var unik i att vara så pass "sjuk i huvudet" och att alla skulle döma mig men när jag kom dit märkte jag efter ett tag att jag inte alls var unik, mönstret såg väldigt lika ut hos oss alla. Det var rullande intag i gruppen och veteranerna, de som snart skulle sluta i gruppen hade en väldigt rå rakbladshumor som inte skulle gå hem i alla sociala sammanhang men som jag som ny, rädd och skamsen kände en stor lättnad inför. De bröt tabun genom att skratta åt det.

Idag regnar det här där jag bor. Jag tänker att det är synd för alla som tar studenten/examen som planerat utomhusfirande, men bra då det säkert minskar fyllan något. Nattvandring ikväll, hunden får hjälpa till som sällskap och något att samlas kring. Många av ungdomarna vill komma fram och hälsa, en ice braker som kan leda till fina möten. Är de för berusade får de inte hälsa då hundar(precis som människor) inte litar på fulla. Har varit med om flera gånger då jag tagit en sen kvällspromenad och oftast fulla berusade män velat hälsa men blivit nekade av mig då jag ansett dem vara för berusade och jag har sett hur mycket de skämts. Men jag måste värna om min hunds integritet. Hoppas på en lugn studentkväll men blir det för stökigt får hunden gå hem och lägga sig.

Tänk den dagen jag ser till mina egna behov lika mycket som jag värnar om hunden. Där är jag benhård och accepterar inga övertramp. Egentligen borde det ju inte vara svårare än så.

Kram på er!

vi fick barn blev min värld kraftigt beskuren och jag förväntades ta ansvar och "växa upp". Jag var 28 när första barnet kom och det var omtumlande för mig. Från att ha varit lös och ledig blev dagarna fyllda med förpliktelser. Jag valde att fly bort med hjälp av alkoholen. Först bara fredagskvällen, sen lördagskvällen, en pilsner till bastun på söndagen, lillördagen knackade på och ville ha uppvaktning...ja, sen var det ju inte många dagar kvar i veckan. Från att ha varit friheten personifierad så blev jag helt plötsligt låst på alla sätt och vis, ekonomiskt, ansvar och inte minst beroendemässigt. Den där berömda babylyckan ville inte riktigt infinna sig. Vilket jag skämdes för men som jag i efterhand lärt mig att det inte alls är ovanligt, inte ens hos "normala" familjer. En av fördelarna med att lära sig prata uppriktigt med folk är att även de vågar öppna sig.

Och jag skrattar igenkännade över dina ord : "så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris." Och avgjort över Ronjas vrål :-))) Jag trivs också alldeles utmärkt i naturen, den fria, den vilda....men aldrig i h-te att du får in mig i ett tält igen !!! Det räckte med småbarnsåren då det var billigaste sättet att semestra ! I regn och svensk sommarkyla :-(( Sköna hotellsängar med hotellfrukost, det du :-))

Innan spriten tog över helt hade jag ett jobb där jag hade makten och kontrollen i ett till synes kaosartat "välde" och jag älskade det ! Att kunna förutse vad som hände, kunna bemästra det överraskande, att känna att jag hade erfarenhet och kunskap att leda var underbart ! En "vanlig" dag på jobbet blev outsäglig lång och trist och det hände att jag sysslade med lite annat ej jobbrelaterat. Tyvärr är det så att en "yrkesskada" som alkoholen gett mig är att min stresstålighet är minimal idag. Jag har försökt att gå tillbaka en gång till mitt gamla liv men det fick jag hastigt och lustigt avbryta för det höll på att dra ner mig i helvetet igen.

Idag älskar jag att träffa nya människor ! Nästan är det så att jag "konsumerar" nya människor :-)) Efter fylleåren då jag hatade att träffa andra som störde mitt drickande så har jag lite att ta igen. Och idag så ser jag ju att jag har så mycket att lära av andra, jag tycker om de allra flesta men jag har svårt att förstå rasister och homofober. Innanför vår hudkostym är vi alla lika och våra hjärtan klappar precis likadant som alla andras. En anledning till att jag åker på konvent är inte bara för att fylla på min nykterhet utan även för att få möta andra människor från alla delar av vårt samhälle. De hjäper mig att lära mig om hur de har det, hur livet kan se ut och att jag inte är ensam om mina problem. Problem som ofta bleknar i jämförelse och som gör att jag får distans.

Jag är i valet och kvalet (fortfarande) om hur jag ska göra med Landsmötet i Göteborg första helgen i augusti. Jag vill...men ekonomiskt ?? Tidsmässigt ?? En månad efter är Gullbranna och den helgen är helig för mig, 3 dagar som bara är mina ! Med hotellfrukost :-))

Men vi kanske syns under festivalen när du hoppar omkring på ett ben i takt med Timbuktus låtar :-)

Lite patetiskt kanske, men NU dag 1.

X

och flytten till landet över sommaren är det massor att tänka på och packa. Ett moment mindre är alkoholinköpet. Så skönt att slippa det på fredagarna också. Jag har köpt några flaskor alkoholfri cider i matbutiker.

Så bra uttryckt mb, inte tänkt i dom banorna förut. Att det behövs en massa träning för att kunna göra en brandkårsutryckning. Får nya tankeimpulser, tack!

Jag tror mycket på den teorin som i stort går ut på att man planerar sina tankar och lär hjärnan vad den ska tänka. De första månaderna på forumet för mej handlade i stort sett om att läsa, läsa och läsa, och då fann jag många gemensamma fällor/ återfallsrisker och började koppla ihop tankarna i den ordning jag ville ha dem. Så ja, det är när det går som bäst som man ska jobba med återfallsprevention för det är då man har störst mental styrka. Då kan man i detalj planera om det och det händer, vad gör eller tänker jag då?

Man brukar skämta om "brandkårsutryckning" som något man får göra för att man glömt nåt och då blir det bråttom. Vad man inte tänker på är alla timmar av övning som behövs för att en sån utryckning ska gå bra.

Äsch, nu är klockan för mycket, jag förstår knsppt själv vad jag menar. Hihi!

Godnatt!
/MB

En hårresande upplevelse...

Svetten rann, hjärtat bultade, knäna och händerna skakade. Jag går aldrig dit igen. Aldrig!!!!
Hade inte gått dit om det inte hade varit för att sambon lovat sköta insamling och inköp av gratifikation till sonens lärare. Alkoholfritt blev det, men den stress och ångest jag upplevde där inne var inte skoj.

Intressant att mitt arbete med mina tankar har gett SÅ bra resultat.

över hela ansiktet.
Välkommen i VSÄA- klubben! Vilja på burk, hihi. ;-)

Kramar!!!
/MB

till hejaklacken!
Du har förmodligen letat upp alla blindskär nu? ;-)

Kramar!!!/MB

En hälsning från mej till er som läser här.

Jag har fortsatt fundera på mitt liv och har träffat en kurator som ska hjälpa mej sätta ord på mina snurriga tankar.

Hoppas verkligen att det blir klart med forumet snart så att det blir åtkomligt för fler, för som du skrev Lelas så behövs detta verkligen.

Jag har ett liv och det ska jag ta hand om nu, på MITT sätt.

Ta hand om er!
Kram från tekla.

Kul att du ska på festival Adde! Kanske du ser mig i vimlet, ståendes på ett ben.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent, får mig att tänka på en filmreplik, kommer inte ihåg från vilken film det är men; What if this is as good as it gets?
Så känner jag nu. Jag lever. Det är ok. Det räcker inte.

Samtidigt som jag trivs med att vara "bofast", inte flytta runt till en massa andrahandslägenheter, byta boende hela tiden så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris.

Stunder vet jag hur jag ska njuta av livet. Jag trivs bra i naturen, älskar att tälta t.ex. Då kan jag liksom bara vara. Men det är nog så att jag också saknar kickarna. Som Ronja Rövardotter står jag och skriker "fram med lite farligheter!".

Jag försöker tillgodose mitt adrenalinbehov på gymmet och klubben. För nog är det det som jag saknar, adrenalinkickarna och kanske känslan av makt och kontroll i det när man står mitt i ett totalt kaos men ändå tycker sig kunna överblicka allt som händer.

Jag tänker på en vän som målar graffiti som på frågan(inte ställd av mig) "när ska du växa upp då och sluta måla" svarade, "Jag lever bara när jag målar, alltså aldrig, för den dagen jag slutar måla finns jag inte längre". Jag förstår nu hur han menade då, när man upphör med "farligheter" kan man känna sig tom även om man nödvändigtvis inte längtar tillbaka till just det destruktiva som det kunde föra med sig men till kickarna, till klyschan; känna att man lever.

Det är mycket med det jordiska.

har aldrig haft dina tankar på döden, förutom för dryga året sen, men jag har nästan hela livet agerat som det inte finns nån dag efter denna dag. Många är infallen som jag gjort utan nån som helst eftertanke på hur det ska sluta och i alla dessa tokigheter har det gått bra förutom en del ekonomiska smällar. Att inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande var väldigt befriande och gav kickar till ett, i mitt tycke, stillsamt liv. Vilket i jämförelse med svensson-livet var allt annat än stillsamt, ständigt nya projekt, ny grejer att testa och, framförallt, nya saker att lära.

Jag har aldrig haft med lagens långa arm att göra, ok, några fortkörningar genom åren men det är väl nästan en merit ??, trots att jag inte är helt vit. Nu var det länge sedan jag klev över gränsen och jag har fått vett nog att skämmas för att jag längtar tillbaka till spänningen. Som beroende sitter ju sökandet efter kickar djupt ner i min själ och det är en personlighet jag inte vill ta bort. Jag trivs med att göra knäppa grejer. Gubben ska på festival i sommar och jag blir chockad när jag ser spelschemat och hur tiderna ser ut !!! Hur fan ska jag orka det ??? Men så har jag ju aldrig funderat förut ?! Ös på bara och så knö in sig i bilen och försöka få lite sömn mellan varven :-))
De som är i min ålder kommenterar : Men det är väl bara unga där ?? Men vad fan...jag är ju mentalt efterbliven eftersom jag supit bort 20 år av mitt liv så jag har ju lite att ta igen ! Ok, tiderna förändras...numera är det vågat att kasta sig ut i en festival när jag tidigare gjorde betydligt knäppare saker men sammantaget så är det inget jag ångrar, allt har gett mig en kunskap och erfarenhet som jag inte skulle ha fått vid köksbordet.

Det finns ett ordspråk : Om man tänker för mycket på nästa steg så blir man stående på ett ben resten av livet. Jag har nog aldrig funderat över hur mitt liv ska se ut, jag har nog bara åkt med och tagit del av det som erbjudits mig och helt plötsligt sitter jag här och kan ana livets horisont. Och det har gått alldeles för fort !

Och med tanke på min alkoholism så har jag lärt mig i allra högsta grad att det aldrig är för sent att ändra riktning i livet. Att lämna tryggheten som spriten har gett mig under så många år och kasta mig ut i det helt okända som ett nyktert liv innebär är egentligen ett sanslöst knäppt och ogenomtänkt steg att ta. Där hade jag inte en tanke på konsekvenserna annat än att alternativet var just döden. Idag träffade jag en mycket yngre alkiskollega på träningen, en vän jag inte träffat på ett år. Han hade fått en akut hjärtoperation pga kranskärlsförträngning helt nyligen och vi råskämtade om att vårt blod borde vara så utspätt av all sprit så våra ådror måste vara helt renspolade men ändå så kan vi inte vara säkra. Alltså blev vårt konstaterande för femtioelfte gången : Lev idag, i morgon kan det vara för sent.

Jag gratulerar dig Markatta till din första egna lägenhet !! Jag skickar dig en röd cyberros att ha bredvid sängen i ditt alldeles egna sovrum. Och ett cybertuggben till din trogna hundkompis som väntar på just dig.

Nu drar vi ut på nykterhetens väg.
Du på dag tre, jag kommer efter, du visar vägen!
Du är bäst!
/A

Vad skönt att du vågade fråga :)

Jag äter oxå antabus, känns som det är ända sättet för mig att bryta. Ska fortsätta minst 2 v till, just nu känns det verkligen som jag skulle klara det ändå men jag känner mig själv alltför väl. Det är skönt att inte ha ngt val, att inte kunna dricka.

Det ska nog ordna sig för oss :)

Kram

Jag är oxå färdig! Dag 3 nu!

Nu vill jag inte bara sluta.
Nu SKA jag sluta! Pronto!
/A

Jag gjorde det! Jag har varit på vårdcentralen och ska börja med antabus på Måndag. Känns så skönt att jag vågade berätta, känner mig så glad och lättad! Anledningen att jag måste vänta till på Måndag är att jag måste få provsvar innan jag kan börja.

Ja, jag hoppas det, att jag genom att skriva ner vad jag tänker och känner inte ska kunna undvika och fly. Det har alltid varit det lättaste sättet för mig, att vara ärlig mot mig själv genom att skriva. Som att jag först genom de skrivna orden helt kan sänka garden.

Det slår mig hur mäktigt forum är, har varit för mig. Det är stor skillnad på att skriva bara för sig själv, t.ex. i en dagbok mot att skriva här. Dagbok kan vara bra, man kan ha givande diskussioner med sig själv men för mig kan en dagbok också vara en plats att älta och tycka synd om sig själv, som i det långa loppet inte leder någonvart. En dagbok behöver jag heller inte gå tillbaka och reflektera kring som jag gör här på forum. Här finns ofta någon som säger "stopp" när jag ruschar iväg, någon som ger nya perspektiv, någon med liknande erfarenhet, någon som ger mothugg om jag är helt ute och cyklar, någon som bekräftar. Det jag skriver får konsekvenser för det finns andra människor som läser, vilket gör att jag måste vara ärlig mot mig själv på ett helt annat sätt. Detta är ovärderligt.

För mig räcker det inte med al-anon. Förmodligen hade jag inte ens sökt mig dit utan stöd från forumvänner. Jag har varit medlem här i 9 månader och jag behöver fortfarande det här stödet. Jag känner i detta ilska och sorg över att forum kanske kan försvinna men också en oro, för egen del och för mina forumvänners skull. De jag har och de som skulle kunna söka sig hit.

All respekt till er som kämpar för att forum ska vara kvar, öppna upp igen.

Kramar

markatta - ser du är inloggad. Hoppas du har sovit gott och ser fram emot dagen med tillförsikt:)
Morgonkram / mt

forumet skräp... Ett tu tre gör "dom" som i Grekland, släcker ner:(
Nej, så illa ska vi inte tro men den som vill ha en säker kontaktväg kan ändå registrera sig under sitt nick på facebook i gruppen Alkoholhjälpen. Då kan man nå enskilda via meddelande, eller hela gruppen. / mt

är just att Alkoholhjälpen finns kvar - med 4 "ingångsrutor"; för anhöriga/närstående, för kompis, för unga anhöriga och en internetbaserad självhjälp (ur minnet men ungefär så). Jag får uppfattningen att innehållet i dem har uppdaterats medan forumet lämnats åt sitt öde. Jag tror säkert att Magnus och ev GL som är närmare oss och "mött" åtminstone Adde är positiva också till forumet som en del i Alkoholhjälpen. Det GL gjort är ändock "bara" en utredning som inkluderar förslag, baserat på forskning. Men varken i underlaget eller förslaget nämns specifikt forumet, endast fb-gruppen som ju aldrig tagit fart, och det som nämns finns kvar. Jag befarar att hela alltihopa seglat vidare och att våra kontaktvägar, Magnus och ev GL, är borta från besluten. Tyvärr, jag har varit fullständigt trygg i forumets pågående ombyggnad ända tills jag var i kontakt med Magnus över fb och fick hans svar. När jag tidigare var i kontakt med Pia H så verkade hon ha noll koll gällande forumet. Adde verkar ha mer personliga kontaktvägar - väldigt tacksamt att du använder dem. / mt

"firade" 5 år nyligen så du har nog hittat rätt där, Sorgsen. Gerhard svarade på en direkt, personlig, fråga vid hans genomgång under träffen på GiG om det var alkoholhjälpen han syftade till i sin utredning och svaret var ett klart "Ja, det är det".

Jag har nog bara ögnat igenom självhjälpen en gång i tiden och har nog ingen speciell synpunkt på den annat än att jag hört fler som haft nytta av den. Är man "färsk", vilsen, och inte vet att andra har samma problem så är det en lättnad att se att det inte är ovanligt med denna sjukdom. En sk ögonöppnare typ Prime for Life.

hur du formulerat din innersta rädsla(?) för livet(?). Du har kommit långt i din utveckling till en "hel" människa - längre än många till synes välfungerande människor kanske nånsin kommer. Möjligen blir det lättare att gå till Al-anon nu när du formulerat och synliggjort ditt motstånd? Jag hoppas det eller annars att du har kraft att fortsatt övervinna den destruktiva sidan av dig - den som inte riktigt orkar med...

Kanske du skulle bli förvånad om du fick veta hur många som kan känna igen sig i det motstridiga inre du beskriver så väl. Jag tror att det är många... fast många inte kan klä känslorna i ord som du. Du står på tröskeln till ett liv du har lust och längtan att leva - samtidigt är du omgiven av världens ondska och orättvisor och ett personligt hot. Det är mycket att ta in och ta hand om.

Inte så "bra" svar som jag skulle önska ge dig men vad jag har förmåga till just nu inför natten.
Varma tankar till dig! / mt

...är sant mulletant.
Det du plockat fram är den vidare texten under samma kolumn.
Det står inte specificerat men utredningen menar att vi med statliga medel ska ha ett inetbaserat hjälpmedel.
När jag googlade mig fram hit för snart ett år sen fanns inget annat alternativ som var så seriöst, aktivt och heltäckande att finna.

Alkoholhjälpen skriver på startsidan att de ser till att det alltid kommer finnas tillgång till hjälp över inet.
Den nya självhjälpen gick jag igenom, avslutades med en Magnus? Samma Magnus kanske?

Tittade inte så noga på den tidigare självhjälpen men uppfattade den som ingående och att denna säkert är bra också men kändes väl personlig om man önskar vara anonym. Någon som vet och kan jämföra? Ge en liten generell åsikt?