Senaste kommentarerna i forumet

Du för en tuff kamp och din tillvaro är fylld av alkoholrelaterade situationer, både privat och jobbmässigt. Såklart att det är svårt! Men döm inte dig själv för hårt. Du beskriver din tvåveckorströskel och den verkar vara genomgående sedan du började skriva här. Alltså, sätt målet till tre veckor och bered dig på en helvetes flaskhals. Finns ju tyvärr inga genvägar. Bit ihop käkarna så de knakar, kör naglarna i handflatorna, ut och spring, tänk på allt negativt a för med sig osv... Vändningen kommer! Vi hade en gemensam målbild på -15 kg, med a-fritt som en del av vägen dit. Du kanske ska lägga fokus där, så att det blir mer naturligt även för dina festkompisar att du avstår? Kan ju vara skönt att inte ständigt behöva förklara.
Kan extern hjälp vara något?

Kämpa på och all styrka till dig!!!

Hur är det med dig? <3
Hur har du det?

Kramar

//MM

Ja går uselt för tillfället, så mycket fällor, fester, middagar etc. Dom överrumplar mig. Har en middag imorgon och tänker nog inte ens försöka avstå då tyvärr då jag kommer behöva ett socialt balsam för att härda ut. Men tänker att jag från lördag startar ny sund period. Två veckor minst så hoppas jag komma över den tröskeln den här gången

Jag håller med Pi! Försök återanvända dig av de som hjälpte dig förra gången och utöka de verktygen med det här forumet. Det kan vara väldigt skönt att komma in här och bara skriva av sig, att läsa om hur det går för andra, hur de hanterat olika situationer och finnas styrka för att vara nykter.

Hur mår du idag?

Ibland behöver jag tid då jag bara stänger in mig och existerar utanför allting annat. Jag behöver tid helt på egen hand, helt själv och utan krav på saker som ska presteras under den här tiden. Ensamtid är nog viktigt för alla men redan under min tonårstid kunde jag reflektera över att jag värdesatte den där ensamheten mer än gemene man. På den tiden hade jag aldrig kunnat sätt ord på det, dels för att jag inte förstod känslan fullt och dels för att det var ”konstigt”. Alla andra verkade ju söka sällskap och fylla alla tomma luckor så gott det gick. Hur som helst så var det inte så svårt att få de där ensamma stunderna, jag flyttade hemifrån redan som 16-åring och hade en hel etta för mig själv. På den tiden fanns heller inte internet i var mans ficka så som idag. Jag var nog 19 år innan jag och min pojkvän (nuvarande man) skaffade en dator och det tog ännu längre tid innan jag fick min första smartphone.

När väl internet gjort sin entré i mitt vardagsliv och vi i samma veva fick barn blev det mycket. Mycket internet. Mycket tid med barnet, sedan med barnen. Mycket intryck över att ensamheten är någonting konstigt som ska undvikas till varje pris. Speciellt nu när man kunde ring, sms:a, chatta online och jag vet inte vad. Att jag dessutom levde med tre personer, varav två var helt beroende av mig, gjorde att jag aldrig hade möjligheten till den där totala ensamheten. Kontaktbar 24 timmar om dygnet och skulle lite tid för stilla reflektion dyka upp dödas den lätt med facebook, instagram eller något liknande. Samtidigt har jag nog aldrig känt mig så ensam. Vårt första barn föddes strax efter att jag gick ut gymnasiet och alla min vänner flyttade. Jag blev kvar, livrädd för att släppa in någon i rädsla för att jag skulle bli dömd som en dålig mor. Det fanns så mycket osäkerhet där i början av moderskapet.

Åren gick och jag lärde mig leva med det. Barnen blev större (och oj vilka fina barn vi har lyckats uppfostra!), maken började jobba regelbundet och jag som studerar har möjlighet att vara hemma medan alla andra är borta. Perfekt. Dags för ensamtid. Dags att bara existera, bara vara, reflektera och finnas till. Idag tänkte jag ta mig en sådan dag. Jag bestämde mig för att jag förtjänar det. Jag längtar efter de där dagarna i min lilla etta då jag kunde sitta vid köksbordet och skriva dagbok, plocka ihop det som såg rörigt ut, diska, måla naglarna och dagdrömma. Allt det där enkla. Så, efter att ha lämnat av barnen på skolan gick en timme åt att brottas med mitt dåliga samvete, ”du missar så mkt plugg och bla bla bla”. Sen var det något idiotiskt mobilspel som plingade till och jag hamnade där. Sen hittade jag en intressant tråd här på forumet. Vips så var klockan närmare två och barnen kom hem igen.

Visst har jag haft tid för mig själv. Men den har på intet sätt spenderats på det sätt jag hade velat. Inga stilla reflektioner, inget dagdrömmande, ingen möjlighet till att slå av hjärnan och bara flyta runt i stilla ro. Har jag tappat den förmågan helt? I perioder tror jag att alla de förväntningar och krav jag har på mig själv gör att jag inte ens kan tillåta mig 5 minuters eftertanke för om jag gör det går jag sönder. Det är då jag kommer inse att det här inte fungerar och jag vill inte det, jag vill inte det. Då är det bättre att vara i ständig rörelse, att ständigt utsätta sinnet för något, från morgon till kväll. På kvällen kan man ta sig ett glas eller tre för att varva ner och somna. Eller slockna.

Eller är det så enkelt att jag som är ensam mest hela tiden (undantaget min man och mina barn) inte kan uppskatta ensamheten idag? Är det för att jag nästan aldrig umgås med vänner (på riktigt) som jag inte värdesätter eller vågar utforska ensamheten i stillhet utan känner ett behov av att fylla ut den med digital stimulans?

Kanske blev den här tiden framför tangenterna en del av de där jag saknade. Istället för att skriva med papper och penna så blev det på en skärm. Kanske är det okej. Kanske blev det rörigt och kanske orkar ingen läsa men nu har jag fått skriva av mig lite. Jag har fått börja bena i allt det där jobbiga och jag känner inte ens något behov av att dricka för att döva det. Inte just nu. Ikväll får vi se.

Vilken berättelse....
Starkt att läsa.
Tack!

Bra jobbat! Vill dit oxå! Idag Dag 2
För mig o jag fick hjälp av läkare i går
Med lätt lugnande mot ångesten. Tror oxå att träning och att bestämma sig för att aldrig dricka ensam sen är
Enda lösningen!

Det låter ju jättebra! Vad skönt att du fick en sån positiv feeling av att somna nykter!

Okej jag förstår, nej men som sagt, man får ta det i den takt man själv känner passar. Skönt med en tidig kväll, skulle jag också behöva! Ha det fint!

...Är så god efter en tid utan alkohol. Och lite klarare är allt hjärnfunktionen.
Njut!

Hej
Hur har du det??
vänligen
Ikaros

Hej IKaros
Jag kan känna att det kan bli lite mycket öldrickande på vardagar. Jag blir trött och grinig.
Lite rädd för att bli alkolist är jag då jag redan har ett beroende.
Försöker nu att hitta öl med lägre alkoholhalt så att jag kan må bättre dagen efter. Jag drack en 33cl mellanöl igår och mår bra idag.

Underbart? Vete fan.
Det är inte så att min hjärna varit spritindränkt. Men nånstans har mitt ansvar vaknat. Och det gör mig ledsen.

Läser och får en klump i magen. Hur mår du idag? Har du klarat av att vara nykter? Finns det vänner du kan prata med. Låter som du inte ska vara ensam med din ångest just nu.
Jag känner igen mig i mönstret du beskriver om att du haft en lång nykter period och sedan flera (mindre?) återfall. Lurigt det där med hur det kan smyga sig på och sedan bildligt talat explodera.
Vad var det som hände? Även om man lätt kan se ett samband mellan stress och återfall så hade du många års nykterhet bakom dig. Livet är ju inte helt utan stress, har du strategier sedan din nyktra period som går att ta upp igen?
Hoppas du klarar de här första jobbiga abstinensdagarna och fortsätter skriva här. Kram

Jag har försökt att gråta när jag ser sorgliga filmer eller hör sorgliga låtar. Men eftersom jag blev slagen som barn och mobbad i skolan så är det en svaghet att gråta. De är nog lite det som är mitt största problem. Men jag ska göra som du föreslår att göra det ensam så kanske de går lättare. Tack för svaret och tipsen ❤

Att leva är att vilja
Att vilja är att leva

Jag vet att du har viljan och det är egentligen det enda som krävs av dig.
Att vilja själv.
Knepen kan du.
Styrkan kommer.

Hoppas på snabb tid för dig.
och
ger dig en varm varm kram.

Och du, om detta är botten så finns det ju bara en väg
och den är UPP! ;-)

Visst är det förunderligt hur man kan prioritera, och rättfärdiga, sina utgifter. Eller kanske är det så att man blundar för dem? Jag vet inte hur många gånger jag och min make har sagt "om vi börjar spara nu så har vi råd till X lagom tills Y". Sen börjar suget, ett glas vin, en öl ... de är ju ändå inte så dyrt och jag pluggar ju ändå så jag har inga pengar och efter allt slit i veckan förtjänar jag faktiskt ett glas i soffan ikväll! Logiskt. Verkligen. Slösa bort de pengar du inte har.

Nu när jag tänker på det eskalerade nog mitt drickande en del efter att maken fick jobb. Då hade vi råd att köpa hem på ett helt annat sätt än när han var arbetslös och jag studerade. Måntro hur mycket pengar vi egentligen spenderat på bolaget? Jag vill nog inte veta...

Stå på dig i ditt beslut om att inte ta med giftet på resan!

Behöver peppet och bra att inspireras av folk som lyckats ändra som du verkar gjort alkodhyperd. Måste inse nu inför nästa längre sunda period hur svårt jag verkar ha för att inte dra ut en after work till en hel vecka vilket typ är fallet nu. Men tröstar mig med tanken att jag faktiskt på riktigt vill förändra och att trenden i stort går åt rätt håll.

Tack för din delning! Och tänk vad bra att vi bor i detta fantastiska land med vår sjukvård! Jag är glad att du är här!

I inlägget du skrev i din andra tråd framgår det att du haft ett långt uppehåll på flera år, sedan haft återfall, och nu ramlat dit ordentligt på A igen.
Jag har också haft långa uppehåll och börjat dricka igen. Det är ingen höjdare. Man upptäcker att sjukdomen/beroendet finns kvar, vilande i en slags dvala, och bara väntar på att alkohol ska tillföras. Dessutom förvärras beroendet. Sjukdomen är progressiv.

Men det positiva är, att har man tidigare lyckats bryta och leva nykter, så har man erfarenhet och tidigare fungerande verktyg. Då kan man med en ansträngning lyckas igen. Kampen blir hårdare och svårare, men det går, med mycket vilja (och det har vi beroendepersoner mycket av) och djävlaranamma.

Mitt råd till dig är att du så snart som möjligt dammar av dina tidigare använda verktyg och tar upp kampen för att bryta med A. Du har ju tagit ett viktigt steg genom att skriva här. Läs bland trådarna här inne, här finns många bra råd och tips.

Styrka och pepp!

Finns det andra tillfällen du kan släppa fram tårar? Ibland är det lättare att gråta i sammanhang då det inte handlar om ens egen sorg. Anledningen till att ha svårt att gråta kan vara avsaknad av tröst eller avvisande av anknytningspersoner under uppväxten så att dessa uttryck tvingats tryckas ner eftersom små barn för att överleva måste göra allt de kan för att behålla kontakten med anknytningspersonerna. Om gråt till exempel medförde att man blev ifrågasatt eller den som tog hand om en själv hade svårt att hantera sorg slutar man "känna" den - det är ju inte någon idé. Sorg för egen del blir något man sedan inte ens har förmågan att känna eller tillåta sig uttrycka.
Däremot kan man ha lättare för att sörja eller känna sig ledsen när det gäller andra.
Så för att träna på att gråta, vilket faktiskt är ett sätt att hitta känslan och våga ha den även för egen del, är att lyssna på låttexter, eller se filmer som väcker känslan.
Prova att göra det när du är ensam.
Sedan kan du även undersöka vad du tänker om dig själv när du tänker på din pappa, om du börjar gråta.
Jag har samma problem, men börjar lära mig genom terapi. Första gången jag grät över min mormor var i bilen till jobbet några dagar efter hennes bortgång och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag "framkallade" tårar och att de inte var äkta.
Senare kom jag på stt eftersom min mamma var ganska paranoid och jag ofta blev anklagad för att ha onda avsikter, eller manipulera eller att det jag kände inte var på riktigt, så är det ju inte så konstigt att min egen gråt ifrågasattes av mig själv.
Att prata med någon om dina känslor, eller skriva här som du gör, är också en slags träning. ❤️

500 kronor igår var för mycket för en stavmixer. 350 kronor på vin var helt okej.
Konstiga prioriteringar....

Hela dagen var ett slags förberedande för att dricka vin till kvällen, tror jag. Dessa tankar som malt kring kommande resa, har gissningsvis haft mer att göra med alkoholsug här och nu än jag förstått! Igår var jag och handlade mängder med mat, hade pressat iväg mig trots att jag egentligen var för trött. Var på väg till systembolaget intill när jag mötte min gående dotter, så jag stannade givetvis bilen och så åkte vi hem. Jag låtsades att jag svängt av för att plocka upp henne. Åkte hem och bar in mat för 1900 kronor från Willys (många påsar alltså). Sa jag också att jag hade sönder min älskade stavmixer häromdagen och jag såg en ny för ca 500 kr men den lämnade jag kvar på hyllan i väntan på att lönen ska komma.
Sen..vad gör Hjärn(O)klara jag? Parkerar bilen? Nej, kollar klockan som är runt 16. Ringer min man och säger med glad/skämtsam röst "ska jag åka och köpa vin för att jag varit så duktig och handlat mat idag, så dricker vi det ikväll?" "ja, för fan" svarar han omedelbart! Det hela slutar med att jag åker och hämtar honom från jobbet och så åker vi gemensamt till systembolaget och köper vin. Jag en flaska vitt (mitt omedelbara kryptonit) och han väljer en box rött (som givetvis är till oss båda) och så hem. Snabbt in med vinet i frysen medan jag plockar fram maten. Och så aaaaaaaah, släppa ner en isbit i vinglaset och hälla i mig första. Jättegott! Och så mat och där tömde jag det sista i "min" flaska. Övergick till rött vin. Men vet ni, inte ens tre timmar efter jag kommit hem var jag så illamående och trött att jag blev hjälpt till säng där jag somnade före klockan 20. Sovit oroligt hela natten, vaknade nu vid sex med den välbekanta känslan i kroppen. Lätt huvudvärk, sur smak i munnen, inte utvilad. Och idag blir inte mycket gjort.

Det beslut jag fattade förut var grundat just på morgonupplevelser likt denna, för korta kvällar, generande socialt beteende, minnesluckor etc. Den mängd alkohol jag tål har minskat betydligt för varje år som gått efter min gastric by pass operation. En flaska vin hade tidigare inte gett mig samma berusningsgrad, men nu gör den det. I kombination med ärftlighet på alkoholism och psykisk ohälsa är det en farlig roulette jag ägnar mig åt.

Om jag dricker under resan kommer jag att sabba dagarna genom att må som jag gör idag, kvällarna blir för korta. Varje gång jag väljer att göra "ett avsteg" innebär för min del att jag kommer att tycka det är okej att dricka då och då, tätare och tätare. Till sist är jag nog uppe igen på att vara berusad 3-4 kvällar i veckan med en ständig trötthet, dålig sömn och hjärndimma som följd.
Alltså är valet självklart, eller borde vara det. Just nu är det självklart nej till medhavd dryck!

Och åter..så lurig vår hjärna är..där var jag så upptagen med att oroa mig för helgen och kommande vecka att jag inte såg återfallet igår komma, eller i vilket fall inte tillräckligt tydligt.

Tack snälla rara ni som läser och kommenterar det jag skriver! Ha en jättefin dag! Kram på er!

Er skidsemester låter underbar, jag älskar snö och vinter. Dessutom är du väldigt duktig på att uttrycka dig i ord!

Jag tycker AlkoDHyperD skriver något väldigt viktigt i inlägg #104. Hur skulle en helgs drickande (även om de är med måtta) påverka din nykterhet då du kommer hem? För mig gick det inte. Jag trodde jag kunde ta några öl en kväll för att sedan ha ett längre uppehåll men sen blev det ännu en kväll och ännu en och ... ja. Du förstår. Därmed inte sagt att det blir så för dig! Vi fungerar alla olika.

Tillslut får du nog göra som Nya tider skriver och ställa dig frågan: Vad kommer du må bäst av?

landar snart i Sydafrika. Det är början på hans livs första stora äventyr, han ska under sex månader resa jorden runt. Han är i min ålder och har bara varit utanför Sverige ett par gånger i sitt liv och då har det handlat om charterresor med reseledare, helpension, guidade utflykter och hela konkarongen. Dessutom har han ett fysiskt handikapp som gör hans vardag lite besvärlig ibland. Han har då och då sagt att han tycker att hans liv hittills har varit förutsägbart och lite enahanda, han tycker att han inte har åstadkommit något. Så det hade väl varit lätt hänt att han, nu när ålderskrämporna börjar sätta in, hade satt sig ner och tyckt synd om sig själv. I stället han han sagt upp sin lägenhet, sålt de flesta av sina tillhörigheter, magasinerat resten och gett sig ut i världen.

För att hålla kostnaderna nere kommer han att jobba som volontär då och då. På det sättet får han lära känna folk och kultur mycket närmre, han kommer ju att bo i lokala familjer och jobba med lokalbefolkningen, med sådant som är viktigt just där och då. Jag har alltid föreställt mig volontärarbete som ett gäng svettiga människor som står ute i djungeln någonstans och bygger hyddor och hackar i jorden med primitiva redskap, men uppenbarligen är det mycket mer än så. På hans första stopp i Sydafrika ska han vara assisterande tränare åt ett surfingteam sammansatt av ungdomar som har varierande typer av sociala och personliga problem. Jag måste säga att beundrar honom, jag är osäker på om jag själv skulle våga ge mig på att ta ett så stort steg för att förändra mitt liv. Det är väl en sak att flytta norröver och köpa en snöplog men att sälja nästan allt man äger och ge sig ut i världen, nja, jag vet inte...

Jag går ofta ut på balkongen och röker, för det mesta har jag hunden vid min sida men ibland har han bara inte lust. Det kan vara för att det regnar eller att han tycker han har annat för sig, men han verkar se det som sin plikt att hålla mig sällskap. Det är ganska uppenbart, för när jag är där ute ensam kan jag se honom stå och kika runt ett hörn på mig. Jag ser bara halva ansiktet; ena ögat och ena örat, han smyger lite och hoppas nog att jag inte ska upptäcka honom. Om han blir medveten om att jag har sett honom så suckar han och kommer fram till dörren och sätter sig pliktskyldigast bredvid mig. Och då får jag naturligtvis dåligt samvete och suger i mig cigarretten som om det handlade om en tävling. Jag ser fram emot våren då jag kan sitta i trädgården, ha dörren öppen och låta hunden göra vad han vill.

Ha en bra dag allihop!

Du har människor nära dig som stöttar dig. Vi är många här inne som stöttar dig. Men det viktigaste är att du själv vill och önskar komma bort från a-helvetet, och du har kommit långt i den processen , och du kommer att lyckas. Du kommer att vinna kampen.

Styrkekramar!