Senaste kommentarerna i forumet

Min dag har vart rätt bra. Tiden har sprungit iväg och jag har inte haft tid att tänka på alkoholen. Men nu, just efter 17 (som vanligt) börjar tankarna smyga iväg mot att de vore skönt att slappna av med en öl eller ett glas vin ikväll. Det ska jag inte göra. Jag har ett sudoku, en film, flera serier, en ljudbok, en målarbok och ett badkar jag kan sysselsätta mig med istället efter att barnen lagt sig. Dessutom har jag någon tanke på att köra ett lättare träningspass. Ja och så har jag en massa smaksatt bubbelvatten hemma, så vanan med att gå med glaset i handen inte behöver rubbas!

Norrlandsbruden: Jag har inte hällt ut det ännu, maken min ville smaka på det ikväll. Jag sa att de var äckligt och att han skulle hälla ut det om han inte dricker upp det. Han gillar både öl och vin och dricker det gärna varenda helg och ibland på vardagarna, precis som jag. Ber jag honom så hämtar han från bolaget på en gång men nu har jag sagt att jag vill ha en vit period och han verkar vara med på noterna. Hur är det med din sambo?

Kinna: Åh vad jobbigt när man har dåliga dagar och inte får "trösta" sig själv på kvällen. Hur ser dina kvällsvanor ut, vad ska du hitta på?

kan vara grymt nertryckande. Jag är ju äldre än dig och har jobblivet bakom mig så det sociala den vägen är ju borta. Ensamheten efter separationen är stundom lika bedövande och jag deppar svårt de dagar som är gjorda för familjer och vänner. Alla hjärtans dag ? Jotjena. Fars dag ? Jotjena. Födelsedag ? Sisådär.... "Vänner" som åker förbi på vägen utanför utan att ta sig tid att stanna...sitter som en tagg i hjärtat.

Förra året riktade jag mig in på att göra saker som är bra för min egen skull men i år måste jag ta det lite lugnare av flera olika skäl och det är inget jag ser fram emot. Jag vill ju också att det ska hända grejer...

Det enda som är säkert i mitt liv att det blir avgjort inte bättre av att jag super till.

Låter som att du utvecklas, bra att du tänker efter och problematiserar alkoholen. Du är på god väg, fasten det inte känns så nu. Men du är på väg.
Ta en timme för timme, det är bra. Be alkoholen och dess tankar kring det bara dra åt helvete. Du förtjänar vila nu, och återuppbyggnad.

Jag fick jobbet! Börjar jobba i morgon :D ÄNTLIGEN!! 4års studier och jag fick det jag ville, och de ville ha miiiiiig YAAAAY!!! :D

är det underbart att få återupptäcka sitt känsloliv ?? Kan vara lite överraskande eftersom vi haft det avstängt så länge när spriten hade jouren.

Jag kan nog inte säga att det gått över för mig men å andra sidan njuter jag av att det fungerar fullt ut i mitt sinne med alla olika typer av känslor. Det känns att jag är en människa igen !

Ledsen orkar inte mer...
Men vill visa att jag bryr mig.,,
??????????????

Hej.
Kanske kan mina anteckningar från akutvården för 5 år sedan vara av intresse. Jag skrev dem i sängen.

Akademiska sjukhuset i Uppsala

Lördag 18 februari

Jag är inlagd för intensivvård. Det har sagts mig att det är lördag. Hur länge jag legat här vet jag inte. Minns att jag under de senaste dygnen rört mig upp och ner som i en seg trögflytande vätska. Sirap eller olja. När jag ansträngde mig, kämpade, rörde jag mig uppåt. Oklart mot vad. Men uppåt. När jag inte orkade längre, sjönk jag. Sakta men obevekligt. Nedåt, mot något. Benen kändes blytunga och sikten var grumlig. Som i feberyrsel.

Nu har jag kommit upp till ytan. Långsamt och omständligt försöker jag ordna mina tankar och få grepp om situationen. En tanke i taget får räcka. Jag känner och förstår att jag varit nära döden. Kanske mycket nära. Ett diffust intryck av utslocknandet kommer för mig. Något som stundtals kändes eftersträvansvärt.
Men eftersom det verkar som jag kommer att leva vidare skall jag försöka skriva. Skriva om vad som förde mig hit. Försöka närma mig sanningen. Om där finns någon? När jag skriver, känner jag mig mindre ensam. Jag föreställer mig att där finns någon jag riktar mig till. Det känns något bättre då och orden får ökad tyngd. Om jag hade tron kanske jag bett till Gud men eftersom jag inte har den får jag försöka tala med dig.

Jag är kopplad med en mängd sladdar till en apparat där mitt hälsotillstånd följs kontinuerligt. En läkare har upplyst mig om att mitt liv inte längre är i fara, något jag redan insett. Nu försöker de rädda mina njurar. Försöken att bota mig kostar samhället en hel del. Till vilken nytta kan jag undra.
Den digitala skärmen där data mäts finns bakom min rygg. Säkert är det en liten skärm med kurvor i grönt. En sådan där som man ser på film. Jag ges dropp med ett medel jag inte känner namnet på och jag har kateter som tappar mig på vätska. Två gånger per dygn skickas prover med taxi till Karolinska sjukhuset i Stockholm för bedömning av mina njurar. Min syn, som också var i farozonen, är tydligen säkerställd.

På eget initiativ har jag för att kunna skriva tagit bort fingertutan på höger ringfinger vilken mäter syresättningen. Ingen har märkt det och själv är jag inte orolig eftersom min syreupptagningsförmåga är god. Det vet jag för jag tränar vanligtvis hårt för mina 68 år vilket ger lindring i själen och är bra för kroppen. Kan vara att min fysik räddat mig. Också den här gången, måste jag nog tillägga.

Trots svettningar och illamående blev det några sidor i dag. Nu orkar jag inte mer. Jag känner att medicineringen verkar avtrubbande och dämpande. Med förvåning konstaterar jag att ångesten, den välbekanta, ännu inte infunnit sig.

Jag får nog ringa på larmklockan och be om hjälp med att lägga datorn på nattygsbordet. Eftersom det står till höger om mig och i huvudhöjd når jag inte dit, slangarna och kablarna hindrar mig. Så där. Nu kommer redan en sköterska.

Ja, så var det då
Ikaros

Något mer jag märkt när jag inte dricker: jag har närmare till mina känslor. Jag rörs lättare till tårar, men jag blir också lite argare än förr. Det är som om jag är mer hudlös. Går det över? Eller börjar jag hitta mig själv? Hitta den jag verkligen är?

Så fint <3 Det kommer du klara av galant!
Det finns ingenting som stoppar dig ifrån att bli den du vill vara förutom dig själv!
Någonting vi har som de andra inte har är denna kampen som gör oss dubbelt så starka. Efter detta är vi svåra att bräcka. Varje dag lägger vi till styrka och erfarenhet i bagaget.

Jag kände mig lite tom häromdagen efter uppbrott med en pojkvän och även efter ett tag utan alkohol och då sa min underbara vän såhär:
Nu har du vårstädat i ditt förråd. Du har tagit bort massa gamla saker du inte längre vill ha och slängt dem. Du har skurat alla väggar och lister, allt är skinande rent. Det är klart att det känns lite tomt! Men nu är du redo för att fylla på med massor av nya grejer! Denna gången kan du välja ut vad som platsar med mer omsorg.

Vilket pepp jag fick då! Ha en härlig onsdag. KRAM!

Nja, jag drack väldigt moderat. Nåt enstaka glas vin, nån öl. Vi umgicks med två kvinnor vi träffade som var urtrevliga. Upp 07.00 och i säng, urtrötta, vid 21.00. En kväll var jag och en av damerna på klubb. Tre drinkar senare var jag inte nykter. Hem till rummet, dottern vansinnigt ledsen och förbannad. Vi bråkade. Sen var det inte så himla kul resterande två dagarna. Vi pratade om det - men jag var den stora boven. Vad som var lite jobbigt hela resan var att hon hela tiden högg mot mig när vi satt och pratade med de här två damerna. hon sa emot, var lite sarkastisk, osv osv. Jag blev jätteledsen och kände mig förminskad. Detta skedde både före och efter mitt klubb-besök. Jag pratade med dottern om det, som frågade kvinnorna om de upplevt samma som jag. Och det hade dom. Men dottern vill inte ta det till sig. Hon säger bara: men du gör ju samma sak mot mig. Vilket jag vet med mig att jag inte gör.

Jag har i alla fall nu börjat hos en kbt-terapeut. Jag har en tendens att dricka när jag är arg, ledsen, besviken etc. Men har inte druckit en droppe sedan vi kom hem den 28 jan. Det är ju nästan en månad nu. Jag mår fint. Sover gott om nätterna. Och är alltid utsövd. Har ingen ångest alls och vet att jag klarar det här.

Jag frågade dottern häromveckan att "jag har inte rört alkohol på länge nu": "Jaha - vill du ha en applåd eller....". Det är DET stöd jag får. Ja ja. Får klara detta själv. Jag vet inte vad som är fel. Vi har alltid stått varandra nära, men jag inser att det här var den sista resan för oss. Jag orkar inte känna mig ständigt förminskad av henne. Hon är ingen elak person. Men nånstans har vi kolliderat. Kanske är vi för lika? Hon behöver ständigt bekräftelse på jobbet, av mig, av alla. Men om jag ber om bekräftelse så går det inte. Jag får inte vara människa. Jag ska bara vara mamma. Jag trodde jag skulle få gå ur den rollen lite grand nu när hon är 30.

Suck. Blev lite ledsen när jag skrev här nu. Har en del att reda ut märker jag. Men är livrädd när jag nollar om ett par veckor. 20 pers samt min dotter. Skall hon förminska mig igen bland detta stora sällskap där jag har alla människor jag älskar omkring mig? Eller kommer hon låta mig ha min dag med bara glädje (och nej, DÅ kommer jag inte dricka alls - det kommer bli frågor men det får jag ta).

Klart jag vill reflektera tillsammans med dig! Vi hjälper varandra när vi faller! Var en hårsmån från att åka till bolaget idag efter en skitdag på jobbet! Besviken, trött och arg!
Kämpa på nu och ta nya tag!!!

Idag har jag sån brutal ångest. Jag mår verkligen dåligt. Allting blir för mycket, saker jag inte kan berätta för någon, jag måste hålla det inom mig. Vet inte hur jag ska hantera allt. Jag är ensam igen, har inte längre någon vid min sida. Känner att jag bara vill försvinna härifrån. Livet passerar och här står jag, kvar på samma plats och ser hur allt och alla far förbi. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det, men jag har inte energin och modet till det. Jag önskar att jag vågade, och orkade. Hur länge till ska det fortsätta? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte heller vart jag kan vända mig, någon psykologhjälp blir det inte tal om för jag har inga pengar. Varför ska det vara såhär..?

En dag i veckan, sjukskriven 25% sedan december. ADHD som sårbarhetsfaktor i kombination med hög belastning. FK bråkar lite men jag försöker få dem att förstå hur jag fungerar. Kan jobba hur mycket som helst tills jag kraschar. Det fungerar bara att inte vara på jobbet alls en hel dag annars skulle jag ändå köra på för fullt och förmodligen göra 120% arbete på 75% tid. Och idag var sonen sjuk. Vi har promenerat, lyssnat på musik, jag har masserat honom och vi har haft prat o mys. Bonusdag helt enkelt, även för honom då huvudvärken han var hemma för släppte efter lunch. Nu vilar vi.

Jsg släpper på kontrollen och tankarna på allt som måste göras här hemma,och det är skönt...
Jag vilar kroppen och hjärnan. Andas djupa andetag medan dammråttorna växer i hörnen och telefonsamtalen förblir oringda.
Skriver och läser. Blundar och lyssnar på mina egna andetag.
Ibland dyker tanken upp om att jag inte får något gjort, att jag förspiller min tid. En tanke som brukar leda till panik. Får inte panik. Konstaterar bara att det här är hemläxan.
Jag har stressat sönder både hjärnan och kroppen. Diagnos utmattningssyndrom står det ju i läkarintyget. Jag är sliten. Det allra bästa jag kan göra just nu är att bara ligga här och umgås med mig själv. Om det skulle till rätt medicin för att klara det må det väl vara så. Jag är pragmatisk. Alla vägar som leder i rätt riktning är ok.
Jag sover sju timmar per natt, vaknar halv sex varje morgon, hyfsat utvilad, tränar varje dag, men kan tillåta mig dra ner på mängd och intensitet om jag känner mig trött.
Jag kan låta bli att planera och kontrollera varje minut av dagen. Det måste inte bli helt rätt. Jag får missa saker. Och oj, vad jag missar och låter bli. Väljer bort. Det jag istället väljer är återhämtning. Tristess, ja. Och det är den svåraste utmaningen av alla.
Kan man sova mitt på dagen? Tydligen. Nickade precis till?

Hej Sara1212,

Jag förstår verkligen din känsla. Jag har varit där. Jag har vaknat upp bredvid någon som jag alltid haft så mycket avsmak för. Tjock, äcklig och ful. Jag var 17 då. Jag vet, någon kommenterade att den här personen också är en människa med känslor. Men det är ju inte så att det hjälper hur du känner. Äcklet. Avsmaken. Tanken på att den här människan ens rört vid mig äcklade mig.

Jag kommer inte ihåg någonting. Jag hade en total blackout. Jag är någon annan när jag har en total blackout. Det är en av anledningarna till att jag har slutat dricka nu. Jag kan inte, och vägrar ta ansvar för vad jag gör när jag dricker. Det är ju inte jag!!! Men jag har lärt mig i livet att man tyvärr till slut måste ta ansvar för sina handlingar. Därför kan jag inte dricka.

Eftersom jag hade en blackout så kan jag intala mig själv att jag inte var med på det. Helst att jag var medvetslös. Jag har inga minnesbilder av själva händelsen vilket jag är enormt tacksam för. Jag ska inte påstå att jag har hanterat detta så jag kan egentligen inte hjälpa dig med det. Men jag kan trösta dig med att det kommer att blekna. För varje dag bleknar det en liten millimeter. Och med tiden kommer du ha lättare att skjuta tanken ifrån dig.

Det är inte det här som definierar dig som person. Det som definierar dig är vad du väljer att göra idag. Se framåt inte bakåt!

Been there. Ensamdrickare. Flera gånger i veckan. I många många år. Men har sedan före jul beslutat att nu får det vara nog. Jag har druckit LITE under en semestervecka i januari men i övrigt varit helt ren. Det viktiga för mig har varit att inte dricka själv, och att dricka måttligt när jag väl gör det. Detta har inneburit att jag den första tiden gick med vita knogar. Tänkte jämt på alkohol. Ville belöna mig själv. Drack nån enstaka öl, nån enstaka glas vin, när jag reste en vecka. Men höll mig till det (mkt stolt). Nu inte en droppe på över en månad. Det går om man vill. Men saknar den där avkopplingen på fredag-lördag med ett par glas vin (som sällan blir mindre än en flaska, oftast mer). Men så underbart att få en hel natts sund sömn och vakna pigg och nyter!

Försök! Det går. Och om du vet hur mycket du lade på vinet så lägg undan den slanten varje vecka och hitta på något skoj för det .).
Kram!

Om du startar en tråd i anhörigforum kanske det finns fler i liknande situation som du och som kan stötta dig bättre.
Men som svar på din fråga, har du tagit upp problemet med personen i fråga och denne inte kan se att det är ett problem, eller vet han att han har problem men vill inte vända sig till kontakten du föreslagit? Kanske det finns andra vägar att få hjälp? AA, beroendevården, vårdcentralen mm

Åter igen känner jag igen mig. Detta med att veta att man har, man bestämmer sig redan efter lunch att "ikväll!"!. Också är man glad och positiv hela dagen ocu ser framemot detdär glaset.
Jag förstår kampen med att stå emot frestelsen... tycker du gör ett vettigt beslut att hälla ut vinet, har du gjort det? Eller tar det emot? Om du får bort allt ur hemmet, kommer det förbli så då, ellr har du ex en sambo som ibland vill ta något glas någon helg, också vips är kylen full nästa vecka också..?
Tänker på dig!

Det tycker jag absolut du ska prova om du har möjlighet! Jag tror att det är värmen som framför allt tar bort suget för mig.
Jag tittar mest igenom mobilen, ofta typ på play lite olika (paradise hotell är en av programmen) där känns det oftast bra att man är nykter då man ser hur alkoholen påverkar dom.. haha! Vet inte om du sett det men dom beter sig ju helt knäppt då dom fått alkohol i kroppen...
men annars kolla på serier eller något, ljudbok eller podcast kan jag också lyssna på. Men det är sällan jag bara "ligger" :)

Jag såg ju det.. så tråkigt att man ska behöva ha det så jobbigt, och som du säger, pms är ju lite svårt att slippa ifrån...
Jag själv känner att jag behöver någon annan hjälp just nu då jag ändå hållit mig ifrån alkoholen på vardagar snart 2 veckor. Så jag har bokat tid på en alkoholmottagning imorgon för att få ventlileras och kanske få lite andra tips på hur man kan hindra tankarna. Kanske det vore något för dig oxå? Det är ju inget som säger att man måste fortsätta, men jag tänker iaf ge det ett försök! Ta hand om dig!

Jag som är sk "periosupare" dricker inte alkohol socialt eller för mys särskilt ofta. Men, om det händer är återfallet nära. Varje "lyckat" försök att dricka lagom ger näring åt alkomonstret. Jag brukar tänka att de farligaste tillfällena är när jag får den önskade känslan, stoppar i tid och mår bra dagen efter. Det kan till att börja med se helt normalt ut. En tll två kvällar i månaden, inte särskilt stora mängder, men mönstret är för det mesta progressivt om jag inte är mitt uppe i en tävlingssäsong (fast då är det oftast ändå nolltolerans som gäller).
Så. För att hjälpa dig i valet. Hur ser mönstret ut för dig? Är kontrollerat mysdrickande en trigger som kan öka risken att du lurar dig själv och hamnar i den onda spiralen igen, elller vet du säkert att du klarar ett sånt här avskilt avsteg från vägen och kan hoppa på spåret igen så fort du kommer hem?
Hur du än gör hoppas jag det blir en fin resa❤️

Har läst alla dina inlägg. Det känns som om du helt enkelt inte har lust med att sluta dricka. Finöl/finvin/finsprit finns inte. All alkohol i vissa mängder gör dig packad, bakis och med ångest. Spelar det verkligen nån roll om ölen har 9% och kostar mer? Eller om vinet kostar 125 kr i stället för 69 kr? Och varför behovet att hela tiden beskriva känslan?
Jag har, förutom en vecka på resa i januari, inte druckit något alls sedan innan jul. Jag håller mig fräsch och nykter vid både event och födelsedagar. Även nu när jag själv nollar och 30 pers kommer dricka bubbel, så kommer jag tacka nej. Det kommer bli massor av frågor. Och trugande. Ingen vet mitt problem även om jag vet att folk reagerat på mina fyllor alltid. Men inte många har sett och förstått mitt ensamdrickande. Det patetiska ensamdrickandet.

Idag vaknar jag fräsch, sover otroligt gott på nätterna mellan 24.00-7.00. Vaknar utvilad redo för en ny dag. Jag får massor gjort på jobbet och hemma. Och jag är glad. Den snitslade banan mellan jobb-bolaget-hem är utsuddad. Nu är det snitslad bana direkt hem istället. Jag behöver inte ens vela längre. Jag har även slutat röka. Och mår fint med det också.

Jag undrar om inte du Olmo borde sätta dig ner och fundera på vad du vill. Kanske ta en vit månad och se hur du mår av det? Se det inte som om att du ska vara nykter alltid, det kan bli skitjobbigt och även en depressionstriggare, utan mest för att testa dig själv och låta hjärna och lever vila.

Nå, bara några rader från mig som ändrat mitt namn här. Skrev tidigare under ett annat, men försöker lämna det.
Lycka till Olmo!

Tvingade till mig ledigt från jobbet resten av veckan för att få andas lite. Vaknade dödstrött och grinig i morse, knappt sovit alls men tur man har barnen! Dottern tittade på mig med sina gulligaste ögon och frågade så snällt och försiktigt om det inte kunde vara roligt att åka till badhuset idag. Så vi åkte, barnen skuttande med mig hasande efter dem. Men det blev faktiskt riktigt roligt när vi väl var där och efteråt unnade vi oss lunch på stan. Härligt med glada barn, tror dom känner av att jag inte är riktigt på topp och jag är noga med att säga till dem att det inte på något sätt är deras fel att mamma är ganska trött just nu. Dom är så kloka och förståndiga trots åldern och dom verkar fatta mer än barn skulle behöva. Är så glad jag har dem, barnen och jag är i alla fall ett starkt team som trivs tillsammans.

Nu för stunden känns det väl lite bättre men tungsinnet hänger över en som en blöt filt. Våndan inför helgen är ofattbar, kanske för att man börjat se mönstret så tydligt i hur han dricker.

Hej
Visst passar du in här! De flesta har haft situationer som liknar din och känner igen sig. Jag har också haft en tid då allt verkade hopplöst och jag drack varje dag.
Om jag kan vara till hjälp för dig är jag det gärna men någon skyddsängel kan jag inte vara. MEN skriv i min tråd så svarar jag så fort jag kan.
vänligen
Ikaros

Kram och lycka till!

Tycker synd om dig, borde ju räcka med allt kring din flytt och mannens drickande men sen ha jobbet och din sons behov som egentligen är det viktigaste låter som en väldigt tuff period. Hoppa synnerligt att det blir klart med huset så att ni faktiskt får köpa det och du kan få en fristad att få lite lugn...

Gällande din dotter så är det ju så att hon själv måste vilja vara hos pappa också, som en kompis till mig sa barnen har rätt till sina föräldrar men föräldrarna har inte rätt till sina barn. Tyckte det va klokt sagt, för det stämmer ju faktiskt....

Känner samma känsla, nästa gång han blir full kommer jag nog inte heller kunna hålla tyst utan orden komne nog bara att komma vare sig jag vill eller ej, för den pirrande känslan jag får när ölburken kommer fram den är vidrig och hela jag skakar av att dessa ord vill komma ut....tyvärr lär de skrikas ut just då!

Hej! Vad ska man göra som anhörig till en som dricker åt helsike för mycket den vill inte ta hjälp ifrån jobbet där finns jättebra hjälp men personen säger att det blir konsekvenser . Jobbet sköts i veckorna när den inte är hemma för att den har druckit , det kan gå flera liter vin på 2 dgr i bland mer , jag känner mig förtvivlad och ledsen då jag älskar denne så himla mycket vet att han älskar mig också , jag vet att man måste vilja själv för att kunna gå vidare han vill igentligen de men det gäller att ta första steget. Hjälp?Hela familjen lider för att han inte slutar

Jag har själv druckit en hel del och ett par dagar före julafton sa jag till mig att nu räcker det. Så jag var nykter fram till 18 januari då jag åkte på en charterresa. Drack väldigt moderat. Lugnt och stilla. Efter en vecka kom jag hem och har inte druckit en droppe sen dess. Det blir alltså......27 dagar nu. Jag drack också ensam. Ganska patetiskt. Blev också orolig när det började sina i flaskan och inget mer fanns att tillgå. Jag tänker ofta på alkohol. MEN: jag sover otroligt gott numera på nätterna. Jag har ingen ångest. Jag slipper oroa mig på jobbet om de känner min alkoholdoftande andedräkt. Det är bara min dotter som känner till detta men nåt stöd har jag inte där känner jag. Men jag behöver inga handklappningar. JAG vet att jag kan. JAG vet att jag klarar det här. JAG vet hur jag mår. Osv. Det är för min egen självkänslas skull jag gör detta. Framöver kommer jag ta ett glas vin ibland. I sällskap. Men det är slut med att sitta och glo framför tv:n halv- eller helberusad.

Heja dig!!!!! En dag i taget.