Senaste kommentarerna i forumet

Förstår inte riktigt vad du menar. Det är inte tillåtet med ofredande, hot, övergrepp och misshandel. Men man måste anmäla för att något ska hända. Och det är just detta som är så svårt... Jag och MÅNGA med mig har anmält, för att sedan ta tillbaka anmälan. Tar man tillbaka anmälan så görs inget, allt läggs ner, inget sparas. Och visst kan jag på ett sätt förstå hur polisen resonerar, men ändå inte... Tycker man borde få "rapportera", utan att ANMÄLA, och att dessa rapporter ska sparas. Men så funkar det inte, och att slåss mot rättsväsendet, det känns helt lönlöst, omöjligt.

Ditt drickande med nyktra perioder och är likt mitt eget. Detta med radering av hårddisken eller att boota om stämmer också mycket väl in. Utan tvekan tillhör du, MM, PI 341514, jag och några till härinne till en särskild kategori. Är det möjligen så att vi är mycket illa ute. I en vansinnesfylla står döden nära genom en olyckshändelse, en alkoholförgiftning eller ....

Jag ställer inte sällan mig själv frågan varför jag måste vara högpresterande. Fysiskt, intellektuellt och praktiskt. Vem vill jag ha ett erkännande ifrån? Ja, inte är det från mig själv åtminstone för dit har jag insett att jag aldrig når. Och när någon för mig viktig person säger något positivt om mig vill jag bara fly. Bättre då när någon ger sig på mig för då får jag kämpa.

Ja, det var några tankar. Jag har läst en hel del av dig och varit övertygad om att du liksom jag är en man. Men. nu förstår jag att det inte är så. Jag bör se upp med mina förutfattade meningar.
Vänligen
Ikaros

Jag tänker på dig och undrar hur du mår.

Tack, då förstår jag. Det är först när någon svarar som den kommer upp bland inläggen :)
Var så frustrerad i helgen och försökte ringa A-linjen, vilket ju endast går vardagar :(
Men att få skriva av sig här hjälpte mycket, som vanligt.
/ Lizzbet

Jättebra! Kanske är att bestämma sig det svåraste steget.
Hur orka? Ensam är svårt. Har du vänner du litar på? Berätta och ta hjälp isåfall. Någon som du kan ringa när det känns jobbigt?
Att gömma problemet gör dig bara ensam.

Känner igen mig i det där, har inget riktigt bra svar tyvärr, är i samma situation. Jag försöker att hålla mig distraherad med annat, läsa en bok, promenera. Men till slut när jag varit "duktig" någrar får jag för mig att det är lugnt, och "firar" med en flaska vin, och då känna det som att jag likgärna kan dricka en flaska till dagen efter, osv. Vet inget om campral tyvärr. Är ganska ny här

Var du helt nykter under den tiden? Jag har tänkt börja med en helt nykter månad (minst) men hoppas verkligen att kunna dricka socialt max 1-2 glas vin vid festligare tillfällen, inte varje fredag och lördag men nån gång per månad kanske när tillfälle uppstår. Mer inte om det är ett bra upplägg? Just nu har jag noll energi att ta mig för att träna, vill på sikt självklart göra det och vet att man mår bättre av det men kan omöjligt gå ut för hårt i början. Har börjat med att vila, gå korta promenader och dricka vatten och massa vitaminer. Har noll matlust. Vet inte hur jag ska börja. Mår bara uselt

Det tog ca 2,5 månader innan jag började må bättre psykisk.
För att orka behandlade jag mig själv som en person efter en svår sjukdom. Jag åt bra, gav mig själv presenter, pysslade om mig själv och var nöjd med allt var jag gjorde. Jag drog ner på alla krav. Köpte blommor för mig själv. Läste böcker.
Och jag tränade så klart för att orka. 3-5 gånger per vecka.

Jag överreagerade en del när det inte gick att komma åt forumet. Ber om ursäkt för mitt tonläge men vidhåller att sajten är så viktig för många att stor omsorg bör läggas på att hålla den uppe.
Jag hoppas att du tar åt dig det positiva i detta. Ni har skapat ett forum som är utomordentligt viktigt för många. För en del säkert livsviktigt.
vänligen
Ikaros

Hej
I dag hade jag en telefontid med min alkoholläkare. Han berättade att mina prover var mycket bra, faktiskt så bra att han blev avundsjuk.
OCH vad tänkte jag då? Ja, just precis det! "Nu kan jag ju supa ett tag till!".
Sedan kom förståndet i kapp understött av Elias, MM, Sundare och alla ni andra härinne. Jag skall ju vara tacksam i stället! Bygga upp i stället för att riva ned.
Ikaros

Alltså, jag är ingen jurist. Jag har (nästan) aldrig varit utsatt för fysiskt våld, enbart psykiskt... Vad jag undrar är hur ofredande, hot, övergrepp och misshandel i olika grad kan vara tillåtet... i hemmet!? I nära relationer? Ofta med barn som vittnen! Vi bor väl inte Ryssland!?

Vill börja med att säga att "trådstartar" inte syns bland senaste inläggen, de syns däremot om man går in på forumet. Bra att du ställde frågan! Det händer att vi redigerar inlägg men då försöker vi vara tydliga med varför. Du har inte skrivit något olämpligt, tvärt om!

Du har det riktigt besvärligt just nu och du sätter fingret på det svart-vita tänk som anhöriga kan mötas av. Det är inte antingen eller utan både och. Du har ett starkt behov av att förmedla till din partner hur du har det och hur du påverkas av hans drickande. Precis som du skriver kanske det inte handlar om att tänka just svart eller vitt. För dig kan det mer handla om ett tillfälle som är mer rimligt än ett annat. Att välja ett tillfälle där risken för våld är mindre än ett annat, ett tillfälle där du i alla fall är fysiskt är trygg. Dina skäl att inte vilja ses är dina och de finns där av en orsak.

Ett tips eller ett råd är naturligtvis ingen sanning, få sanningar gäller i alla lägen.

Fortsätt gärna skriv här!

Varma hälsningar Li-Lo

Jag har typ 2 diabetes och jag förstår inte riktigt vad du menar!

Tack för input, mycket bra och jag inser och förstår vad jag måste göra. Ska på min självhjälpsgrupp ikväll vilket känns skönt. Förutom den terapi jag också går på behöver jag nog ngt mer just nu, precis som AliceAlice skriver.

Tyvärr känner jag mig misslyckad, jag skickade iväg ett meddelande och önskade honom lycka till. Inget mer och jag kommer avbryta kontakten igen.

Det är supersvårt när man levt i så många år ihop. Så jäkla svårt.

Men jag förstår nu att jag måste släppa ett tag. Låta de som försöker hjälpa honom där på andra sidan jordklotet göra det utan mig. Det har inte funkat hittills, så varför skulle det funka nu.

Tack för ert stöd. Kramar!

...är något jag också funderar mycket på och börjar tro att den inte fungerar särskilt bra...?
Som MM skriver har man oftast sin läkare för att ta prover och få medicin, men sedan får man själv välja/be om att få samtalsterapi?
Något som jag anser borde vara en självklar, obligatoriskt del av behandlingen, alltså inte ligga hos vårdtagaren att besluta över...

I helgen fick jag äntligen tummen ur och gjorde den stora rensningen i min garderob.Allt fick komma ut och fick genomgå utförlig inventering för att sedan avgöras huruvida ödet som skulle gå dem till mötes var spara, släng/återvinn och förvara. Längst in hittade jag en topp, skrynklig en, nästan som en boll in slängd i den mörkaste delen. Så vansinnigt snygg när man är brun, coola detaljer har den med! Antagligen därför det också var det plagg som jag hade på mig den kvällen som fick mig att komma och börja skriva i forument från allra första början. Tittade på min topp och såg tydliga spår av drinkar (vin?). En tydligare påminnelse av vad som varit kunde jag inte få.

Som sällskap i min stora rensning lyssnade jag dessutom på P1 Dokumentärerna Kvinnor som supit (finns i två delar). Det blev en söndag i eftertanke onekligen. Kände en liten sorg men desto större tacksamhet för att jag gör något åt det och tänker på det. Det finns bara en väg och den är framåt.

Ska förresten slänga in blusen i maskinen och se om det biter på de flera år gamla fläckarna. Men den, liksom vi, förätjänar en andra chans.

Ta hand om er därute <3

Förstår och håller med. Om jag skulle söka samtalsterapeut så vill jag gärna att hen haft liknande problem som jag. Utbildning och teori i all ära, men utan verkliga upplevelser skulle jag ha svårt att ta till mig behandlingen.
/Lizzbet

Varit lite krasslig i helgen, och trött, djävulusiskt trött. Tror det är vintern som tar ut sin rätt och alla processer de senaste månaderna.
Kollegan kommer bli sjukskriven på deltid vilket riskerar skvätta över på min tjänst med ökade arbetsuppgifter. Fasar lite för det. Har ju tidigare under två års tid täckt för två personer varför jag till sist sa upp mig och bytte tjänst. Vill inte hamna i det igen!
Noterat ett ökat sug efter både mat och snacks, är ingen söt utan salt böna, läser ju annars en del här om sockerberoende. Men hellre det än alkoholen förstås. Fler som känner igen det?
Tack till Ikaros o MM som hälsat på här! KRam!

Ja det har blivit värre när vi fick barn. Det är vårat första så det är klart att det påverkar väldigt mycket. Jag brukar gå undan när hon blir den där lejonhonan. Det gå nämligen inte komma någon vart i diskutionerna då. Och då blir hon väldigt elak men de är väl så. Jag får försöka tänka piossitivt och berömma mig själv och henne kanske de blir bättre.

Blanda inte ihop din resa med ditt mål! Att det blåser storm nu betyder inte att du inte är på väg mot solsken!

Sitter med lite vin PÅ DAGEN! (Ledig)
Suck....
Hur känner jag mej nu? Fest? Kul? Bra?

Nä trött, slö, lite surrig.... så skönt...

Vad hände med: Energisk, påhittig, fart?
DET ÄR JAG!
Vill så mycket, nu inget. Ledsen men det känns lite skönt....

Måndag o vill bara ge dej.....
En kram

Quetiapine... erbjöd min granne! mig när jag mådde dåligt en period. (Först föreslog hon kokain, vilket jag vänligt och bestämt tackade nej till.) Hon har sysslat med droger hela sitt vuxna liv, så... hon vet antagligen vad hon talar om. Men jag tackade nej även till denna medicin. Kanske hade den hjälpt mig, men ville absolut få den på recept i så fall. F.n. har jag inget större behov av mediciner överhuvudtaget, men kommer inte att tveka om det skulle visa sig nödvändigt.

Strunta i det som har hänt nu. Titta framåt och låt dina ben ta dig till möten.
Bara att trampa på ;)
Du har ju kommit igång riktigt bra..

Kram

Jag måste närma mig det där vardagstråkiga, att inte uppleva någonting särskilt. Inga starka känslor eller intryck. Inte agera. Inte åstadkomma eller uppleva någonting särskilt. Bara acceptera vardagen och vara i kontakt med känslan av ingenting. Till och med sätta ord på det väcker motstånd. Fingrarna gör motstånd när de närmar sig tangentbordet. Nej! Skriv det inte. Håll insikten hemlig!
Det är därför hjälpen känns hoppfull till en början, nyhetens behag, för att sedan sluta fungera. Nya insikter och beteenden räcker inte hur välgörande de än är. Jag lutar mig inte tillbaka, nöjd som det är, utan drar igång analyserandet i syfte att förstå mer av det som inte kan förstås. Ställer frågor omöjliga att besvara. Var det inte mer än så här? För om det bara är så här står jag inte ut!
Framtiden tornar upp sig som en enda grå och händelselös vardag. Bara vara...Slår ifrån mig det direkt. Att leta fel på mig själv är ett sätt att slippa tomhetskänslan.
Medicin som dämpar obehaget känns bra ett tag, till även avsaknad av panik och rastlöshet blir vardag. Då vill jag känna något annat och är tillbaka i den välkända känslan igen.

Vissa människor har ett undvikandebeteende som rör undvikande av situationer eller tillstånd som skapar obehagliga känslor. Generaliserat ångestsyndrom innebär en konstant självgenererande oro. En irrationell rädsla för allt som skulle kunna hända.
Jag kanske snarare har ett "uppsökandebeteende". Generaliserat upplevelsesyndrom. Söker upp förändrade tillstånd i kroppen eller hjärnan för att jag egentligen undviker att inte uppleva.

Jag fick i uppgift att stanna upp och utforska känslan så fort det började krypa i kroppen. Gjorde så. Blundade. Andades. Utforskade. Vad var det nu jag utforskade? Kände ju - ingenting!
I mitt huvud hördes ett tyst vrål:
Kom igen då, ångest, förhelvete, kom igen då, sorg eller rädsla eller vad fan som helst! Nähä...kände bara frustration över att obehaget var så fjuttigt. Som en liten fjantig bris, när jag satt där och välkomnade stormen. Inte mycket att hantera där.
Hur åtgärdar man ett problem som inte syns eller märks? Hur får man fatt i det? Det är just det. Att INTE åtgärda. Släppa kampen. Släppa...
Betyder det att jag måste acceptera att det är som det är?
Att jag försöker laga något som inte är trasigt. Som en reparatör som talar om för kunden att det är ett komplicerat problem det här som kommer att ta lite tid, pillar sönder lite smågrejer för att sedan omsorgsfullt sätta ihop dem och skickar en fet räkning för arbetskostnaden.
Det är därför jag inte blir avskräckt av smärtan i kroppen när jag pressar den bortom gränserna. Dör hellre plötsligt i en olycka eller hjärtinfarkt än stannar kvar i den sega slentrianen. Eller tror inte att det ska hända eftersom jag överlevt så mycket som borde tagit livet av mig. Spänningssökande personlighet i ett nötskal. Såväl inre som yttre spänning.
Jag behöver förstå meningen med det där tråkiga händelselösa för att kunna komma bort från tvånget att hela tiden uppleva och göra. Eller supa skallen av mig...