Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Gratulerar!!!
Känsla av total befrielse har jag själv aldrig upplevt men väl partiell. En befrielse som haft randvillkor.
Ikaros

.... utan a, men känner att imorgon efter en förhoppningsvis väl genomförd arbetsdag av olika skäl kommer jag att utmanas av att i liknande situationer vilja fira med några kalla på väg hem. Gäller att bita ihop och minnas allt negativt samt att jag lovat mig själv att söka hjälp om jag inte håller mitt löfte.

Alkoholism är en sjukdom som är djävlig, progressiv och den är kronisk.
Men det är också en sjukdom som går utmärkt att leva med, förutsatt att man inte dricker alkohol.

Det är kanonbra grund inför imorgon, när du ska ringa. Du ringer inte med A-ångest, du ringer inte bakfull. Du ringer nykter och vaken med 3 vita veckor.
Tänk vad helt åt helvete detta hade kunnat gå om du hade fått i dig spriten i flaskan. Du hann inte dricka upp den. Väldigt bra!
Hade du hunnit dricka ur flaskan hade konsekvenserna blivit ännu större, det är jag övertygad om.

Ibland finns det kanske något som stoppar oss?
Som räddar oss innan isberget krossar oss....

.

Ta en dusch! Borsta tänder! Kolla film!
Snart är kl 18.....
Tänker på dej!

Bara acceptera att drickande är bara ett fysiskt beroende. Det finns säkert anledningar varför vi börjar dricka, men det är som med hudcancer. En del solar mycket och får cancer, en del solar mycket och får inte det. Det är ingen ide att älta i detta. Skulle jag inte hade fått det om jag hade solat mindre?
Vi är här och nu och beroende av alkohol.
Vi kan antigen fortsätta dricka och ta en chans eller sluta dricka.
Jag var övertygad länge att jag drack för att jag hade ångest och depression. En period åt jag antidepressiva för att må bättre, då drack samtidigt, jättesmart.
Jag får ingen hjälp nu. Jag accepterade alla skit känslor när jag slutade dricka, men jag hade inga förhoppningar att det blir bättre.
Men det blev bättre efter två månader, när mitt nervsystem har återhämtat sig.

Bra fråga :)
Jag försökte dricka måttligt ca 10 år med bättre och sämre resultat. Jag mådde dåligt.
"Vad fick dig att komma till beslut och kunna stå upp för det?"
Helt plötsligt kom det ett nykterhetsfönster :) Ingenting speciellt nytt hände, jag insåg bara att jag vill förändra mitt liv, just då, just i denna stund. Och jag har gjort det.
"Några bra råd på vägen?"
Att vara snäll mot sig själv och stolt över sig själv.
För mig funkar det inte att tänka en dag i taget, som man brukar säga att man ska göra. Jag vill vara helt nykter resten av mitt liv och det är lättare att tänka så. Då slipper jag fundera på nästa helg, när, hur, kanske osv.
Min råd är att fylla upp hålet efter alkohol med något. Det får inte vara en tom plats, det får inte vara heller bara jobb eller familj. Jag hittade mina egna ritualer och saker som jag gör bara för mig själv. Någonting nytt, intressant, roligt. Fast det tog ett tag för mig innan jag orkade börja leta.
Lycka till Kinna!

Hej Kinna!
Känner igen mig i det du skriver och vill gärna följa dig.
När drack du något sist?

Hej Kinna!
Känner igen mig i det du skriver och vill gärna följa dig.
När drack du något sist?

Nu gäller det att hålla ut till kl. 18 när SB stänger. Du kommer att tacka dig själv imorgon bitti.
Kämpa!!!

Dagen har flutit på! Så mycket lättare dagarna går när man bestämt sig för att inte dricka! Så mycket tid och energi det läggs på detta elände! Samtidigt vet jag att suget/ ångesten kommer som en blixt från himlen och vill förmana mig att jag kommer må mycket bättre om du tar lite alkohol , bara idag! Nä jag står emot! Idag tänker jag vara nykter!

Just nu är jag så nära att gå och köpa en flaska vin och sätta mig vid datorn och surfa runt, koppla av... om jag inte gör det kommer jag känna mig lättad när Systembolaget har stängt och det ör för sent. Usch då släpper suget också! Är det inte konstigt? Känner mig så sjukt seg också och vet att det enda som skulle göra mig pigg nu är lite vin.

Jag har haft en helvetesdag och det ska nog göra exakt så här ont för att jag ska vakna upp innan isberget krossar mig.
Jag har en fantastisk familj inklusive nu också bror som träder fram när han vet hur det är fatt.
Haft ett par samtal med beroendeterapeuten idag och vi går igenom vad jag behöver göra. Ringer beroende imorgon och samlar in lite fakta för att kunna ta nästa steg.
Mina två senaste återfall - igår inkluderat då jag inte drack men tänkte dricka och köpte en flaska sprit även om jag sedan bara hällde ut den så räknas det som ett återfall. Nå, dessa två fall har varit från mycket hög höjd eller snarare ner till ett väldigt mörkt djup. Så oerhört mörkt, sån bottenlös botten. Att inte min man slänger ut mig är ett under. Känner mig tacksam men fullkomligt värdelös. Skammen är som fastväxt i mitt hjärta.
Jag är sjuk, beroendesjuk, sjuk i alkoholberoendet. Min bror tänkte på sjukdom för att få ihop detta överhuvudtaget. Jag? Syrran? Alkoholist? Hurdå?
MM, du skriver att det är en progressiv sjukdom och jag vet hur rätt du har i det...Fruktansvärt väldigt mycket är det.
Ikaros, du skriver att jag inte är ensam i mina upplevelser, inte bland oss här inne. Jag vet och finner lite stöd i det trots allt. Att här finns ni som vet för ni har varit med om liknande saker. Liknande skam och tillkortakommanden. Värre än så här vill jag aldrig nå, aldrig värre än detta. Min maxgräns är nådd. Och definitivt min familjs!

som du skrev... "Hur orkade ni som har gått vidare?"

Två saker: min terapeut sa. "Du har en rättighet att bestämma hur du vill ha ditt liv, gentemot dina barn har du en SKYLDIGHET att se till att deras liv är tryggt och säkert". Med alkohol med i bilden hade mina barn det fruktansvärt.

Det andra var när jag insåg att antingen så går jag under själv eller så tar jag mig ur det här. En sak som Carina Bång skrivit sätter fingret på det "det är fel person som kämpar". Det är du som kämpar eller hur Muminmamma? Det är inte du som är alkoholisten. DET ÄR INTE DIN KAMP! det är hans.

Håll det in huvudet och se på det lite mer utifrån.. Ser du nåt nytt? Alkoholisten normaliserar och hela processen smyger sig in i vardagen. Hur vill du ha det... "Ingen alkohol alls i mitt hus" och " är du onykter vill jag och barnen inte träffa dig". Blev mina krav.

Jag känner ibland att jag triggar mig själv när jag skriver/läser för mycket om alkohol. Det har gjort att jag är lite mer avvaktande med min närvaro här, men fortfarande går jag in och läser en del, oftast dagligen, och skriver något ibland. Jag tror det är jätteviktigt att komma fram till vad man själv mår bra av, för i slutet av dagen är det trots allt därför man är här.

Men jag håller med, jag är också orolig för Karin. Jag har ibland lite problem med anonymiteten här känner jag. Alltså, jag fattar givetvis varför den finns och är viktig, men det gör också, iaf för mig, att jag ibland känner att det är ganska otillräckligt att skriva här. Och sedan, i såna här fall, då man skulle vilja kolla med en person så inte den hamnat i något riktigt dåligt...

Jag har det ganska bra. Det går framåt, även om jag inte är "glad" hela tiden. Kramar

Hur mår du? Läste att du börjat prata med en kollega du litar på! Å så bra!! Prata med fler!!
Du behöver inte skämmas! Du behöver prata om dig själv! Få hjälp att sortera dina tankar! Tag kontakt med vuxensocialen i din kommun. Berätta om situationen och säg att du behöver samtalsterapi! Eller gå genom vårdcentralen och säg att du behöver samtalsterapi för att du är så stressad att du snart går in i väggen.

Om jag relaterar till mig själv när det var som värst så var stressen i kombination med ensamheten det som när på tog kål på mig.

Till slut när det var nog för min del och jag satte ner foten. Ingen mer alkohol, så ville han att vi delar på oss. Han tycker att jag blivit för tjatig. Hahahaha. I vilket fall. Han har också gått i terapi genom socialtjänstens beroendemottagning under det senaste året och han har fått verktyg att hantera sitt drickande. Sin ångest. Han säger att han aldrig med kommer dricka på "det sättet" men inte sluta helt. Han gör som han vill. Vi skiljer oss nu.

Det känns som att efter jag började prata med fler och fler om vad som pågick och bad om hjälp. (orosanmälan på skolan efter att barnen fått gå till kuratorn, gjorde att mannen fick terapihjälp). Efter att jag satte ord på det och gick utanför vår lilla familj med hur det verkligen såg ut då började det hända saker. Då fick vi ögon på oss som gjorde att han inte kunde gömma sitt missbruk längre. Och ja. Han har haft 6 återfall under förra året även med alla dessa ögon på oss. Men det gjorde mig inte ledsen. Jag har sett på det hela utifrån med nya ögon. JAG vill inte ha det så här. Jag vill inte söka igenom hans telefon. Jag VILL INTE leta efter flaskor.
Och jag vet att när han är onykter, är det inte han. Det går inte att prata med honom. Det går inte att resonera. Det enda jag gör då är tar med mig barnen och åker därifrån.

Pratat mer! Med fler! Begär hjälp! Prata med barnen om vad som försiggår, på deras nivå. Se till att barnen får samtalshjälp.

hur har det gått med carina bångs bok? Har du hunnit läsa något!
Hoppas att du finner din styrka och att du får DITT liv som du vill ha det. Du FÖRTJÄNAR det! Stor Kram!

Jag kände också detta djävulusiska sug under första tiden som nykter. Jag stannade upp, bet ihop, knöt nävarna och tvingade mig att tänka på allt negativt alkoholen inneburit under åren. Det akuta suget släppte sitt järngrepp efter ett tag. Den omedelbara abstinensen var fruktansvärd och det var nära att jag gav upp flera gånger. Tack och lov var jag helt ensam hemma under de första två veckorna, så jag kunde ligga och kvida utan vittnen eller kommentarer. Det finns ingen mirakelkur för hur man ska klara det, men insikten om att man MÅSTE sluta dricka och att symtomen beror just på alkoholen hjälper.
Det är ingen dans på rosor, men efter den första tiden med a-sug, svettningar, ångest, sömnproblem osv blev allt så mycket enklare. Livet återvände, sömnen förbättrades, ångesten och a-suget släppte, midjemåttet minskade och ork till allt möjligt infann sig.
Men du MÅSTE igenom denna vidriga flaskhals först. Det är en hemsk resa, men den är värd det - jag lovar!
Nu är det säkert inte på exakt samma sätt för alla, men genom att läsa här har jag förstått att mina erfarenheter delas av många.
Nu har jag 53 vita dagar efter att ha druckit dagligen under flera år och är själaglad över att jag tog det här steget. Jag kunde, det kan du också!
Kämpa på och all styrka till dig, Annie!!!

Verkligen Grattis! 8 dagar är mycket, det är mer än en vecka. Du är stark! Kämpa vidare :)

Jag blir tårögd! Du har så rätt. Jag vet precis vem mitt drömjag är och hon dricker inte alls. Hon är ansvarstagande och en förebild för barnen jag önskar att jag kommer få en dag. Mitt drömjag går gärna upp tidigt på morgonen och cyklar till jobbet. Hon löptränar långpass på helgerna och äter nyttigt. Mitt drömjag röker inte (som jag alltid gör när jag dricker). Mitt drömjag gör bra val!

Jag ska försöka hålla fokus! Tack <3

Hej!
Det är inte en lätt situation och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Jag har själv levt med en alkoholist i 10 år. Vi har förhandlat. Det har varit nyktra perioder på år i taget. Men förr eller senare sitter han där igen. Jag har letat flaskor. Jag har gått till systemet åt honom för att ha kontroll över vad han dricker. Tro mig när jag säger. Det finns ingenting du kan göra för honom om han själv inte vill.

Det du kan göra är att säga hur DU vill ha det. Hur vill du ha det?
Utefter mina egna erfarenheter om jag hade fattat vad som pågick som du verkar göra så pass tidigt i förhållandet hade jag flyttat. Blivit särbos. Satt krav att vi träffas bara när du är nykter. (om det är det du vill). Efter en längre period av förändring. Säg ett år eller två kan man bo ihop igen och fortsätta sitt liv tillbaka. Om han inte vill ge upp sitt alkoholliv kommer det visa sig rätt så snart.

Krasst kanske. Men så hade jag gjort.

För min egen del så här 10 år senare av att ha "testat allt" Så är vi nu påväg att skilja oss och huset ligger ute till försäljning. Han verkar ha fötterna på jorden och oavsett hur det går så slipper jag ta del i alkoholträsket längre. Då vill jag helt enkelt inte träffa honom. Han får lösa det själv. Det är hans problem.

Hoppas att dina tankar klarnar. Mig har det hjälp att skriva här. Att läsa andras historia. Boken "Släpp med beroendet - Bli Fri" av Carina Bång kan jag varmt rekommendera.

Tack för gratulationen! För mig känns befrielsen total, så du får gärna utveckla vad du menar med att den skulle vara partiell...
Ja, tänk att folk på besök i Spanien inte dricker när det bjuds. Såg dock inga svenskar, förutom undertecknad, som höll sig till a-fritt. Så på lördagens bankett, med ca 1000 internationella deltagare, fanns det kanske bara en nykter svensk! Skönt också att slippa jaga flygplatsdrinkar.
Trampar på mot nya vita dagar, veckor och månader!

Jag vill att du skall veta att jag håller med om allt som MM skriver.
Din skam önskar jag lyfta av dig men vet att det inte går. Din brors reaktion är något att ta fasta på. Där finns tydligen flera som älskar dig och är beredda att hjälpa.
Som MM skriver har de flesta här inne upplevt det som du nu upplever och än värre saker också. Vi finns här för dig!
vänligen
Ikaros

Ibland så känner jag att en break vore bra. Kanske bara läsa. Men så märker man att människor blir oroliga och då måste jag ju höra av mig.
Eller som i Lördagskväll. En person var ledsen och behövde stöd. Det var inga här. Ja men då är det ens skyldighet att hjälpa till och peppa så det är svårt att vara tyst. Alla behövs.

Fast du. Jag är genuint orolig för Karin. Jag undrar varför hon inte skriver. Hon brukar ha perioder av tystnad men inte så här länge.
Ibland önskar jag att man hade ett nummer och bara kunde skicka ett sms och checka av..
Eller att den funktionen fanns att man kunde se när personen var online senast.

Hoppas du har det fint!

Kram för dina ord.

...slutar skriva här MM. Jag tycker att du har bra och inspirerande saker att komma med, även om jag inte skriver så jättemycket själv just nu! :)