Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen mig själv i beteendet du beskriver i ditt senaste inlägg. Lite över en helg, sedan lite till och ännu lite mer varvat med en vit dag för att sedan spä på ännu mer tills det slutar med bakfylla och ångest mitt i veckan. Känslan av att vara, precis som du skriver, helt dum i huvudet så man vet att det inte är bra för en!

Har du någon plan för hur du ska tackla liknande problem i framtiden?

Ja dendär väntan på nästa fylla finns där hela tiden. Längsta perioden min man håli upp var 2 månader och på den tiden hade inte min väntan och stress inför varje helg minskat alls, lika mycket på helspänn var jag varje fredag. Tror det är just dethär som alkoholisten inte förstår, att spänningen hos oss finns där länge även om de skulle lova att de slutar.

Jag har inte sagt nåt till mannen om huset. Vill inte få min iver slagen i spillror av hans elaka kommentarer eller riskera långa utläggningar om vad han tänker göra med stället när jag köpt det. Han vill nog inte förstå att jag inte köper ett ställe till åt honom att dricka på utan en frizon för mig och barnen där jag helst ser han inte alls sätter sin fot. Just dethär att jag inte alls vill ha honom där, inte som renoveringshjälp och inte som gäst, är det som sannolikt gör han slänger ut mig för gott. Jag ska ju inte få ha nåt för mig bara, även om han har merparten av huset och ett stort garage för sitt och sina intressen.

Höll på och fick ett skrattanfall när han i helgen plötsligt märkt det står lådor lite överallt i huset, mitt inte så dolda flyttpackande. Han undrade var alla lådorna kommit ifrån och varför jag inte kunde städa ur det stora förrådet meddetsammanär jag håller på ? Men att merparten av skåpen är tomma och det som är kvar är i lådor verkade inte alls koppla några tankar hos honom, även om jag för en vecka sen sagt klart och tydligt jag flyttar om inget ändrar. Så antagligen trodde han jag inte menar allvar eller så tror han på riktigt att det hjälpte han nu var nykter en helg.

Ja, det går ju lite knackigt. Många, många vita dagar... men sen tillbaka igen. Lite grann till helgen, normalt etc, lite mer, i smyg. Inga jättemängder, men helt klart osunt. Sön för en vecka sen 4 öl. Mån vin, tis vit, ons vin, tor vit. Fred mycket vin. Lör, sö, mån vita. Pust matchen är över för den här gången. Och jag mår verkligen inte bra av vin. Måste vara helt dum i huvudet!

Ja, de där orden sätter måttlighetsdrickande i ett perspektiv, Rabbitgirl. Om det ska funka överhuvudtaget så kan det inte vara så att man ska vara fixerad vid a när man dricker. Eller när man inte dricker. Och vi kanske har passerat det tåget allihop härinne. Ibland känns det som att det finns mer ro i de som avstår helt. Då är det en ickefråga.

Det har kommit ett par centimeter under natten och det snöar fortfarande. Snön är så där lagom blöt för att fästa på isen under så halkan är borta och knarrandet under fötterna är tillbaka. Skönt tycker jag. Annars blev dagen igår inte av det angenäma slaget; jag tillbringade morgonen på muggen och fick inte i mig mer än ett par knäckemackor under dagen. Dagen innan åt jag ett par ägg som har stått i kylen sedan före jul, jag antar att det var dom som ställde till det. Måhända skulle jag ha kollat bäst-före-datumet, eller åtminstone luktat på dom innan jag åt dom, men min uppfostran är tydligen ganska djupt rotad. Min far kunde äta mat som hunden blev sjuk av, så han hade filosofin att man provar i alla fall, blir man inte sjuk så är det ok. Lätt för honom att säga. Dessutom hade vi inte så gott om pengar när jag växte upp, så inget fick gå till spillo. Än idag sörjer jag varje matrest jag slänger.

Jag kände också en slags sorg över att inte ha tillgång till min vanliga universalmedicin i går, den som jag alltid har tagit till vid sådana här tillfällen. Jag är nog lite av en hypokondriker ändå, igår fick jag för mig att jag var på väg att få en hjärtattack. Jag tycker inte om att vara sjuk och nykter samtidigt, en sjukdom är så oförutsägbar; man vet inte hur lång tid det kommer att ta, eller om man kommer att bli värre innan man blir bättre, eller om man överhuvud taget kommer att överleva. En bakfylla är oftast värre än själva sjukdomen, men den vet jag i alla fall exakt hur den kommer att förlöpa och hur länge den kommer att sitta i. Plus att den maskerar sjukdomen under ett täcke av välbekant misär. Men igår sökte jag i stället på nätet efter andra kurer, men de inbegrep alla ingredienser som jag inte hade hemma. Och att åka till affären var uteslutet.

Inte för att jag inte kunde utan för att det skulle kunna bli alltför pinsamt. Att grön i ansiktet och lätt framåtböjd stappla omkring bland hyllorna drar till sig uppmärksamhet och det hatar jag. Jag tillhör de där sortens människor som skulle kunna ligga på gatan med ett stort hål i magen och ändå hävda att jag är ok, bara gå iväg, jag klarar mig, allt är lugnt. Jag minns den gången då jag bröt fotleden mitt ute i ingenstans. Jag var ute och vandrade och klev ner i ett hål i marken, med olyckligt resultat. Jag satt och funderade en kvart innan jag ringde 112 och frågade hur dom låg till; hade dom inget annat för sig så kanske dom kunde komma ut och ta en titt? Men så ändrade jag mig, jag ville nog fundera på saken ett tag till. Efter ytterligare en halvtimme av fruktlösa försök att ta mig tillbaka till bilen på egen hand så ringde jag igen. Hela resan in till sjukhuset oroade jag mig i första hand för om det verkligen var ett benbrott. Tänk om det bara var en stukning? Tänk om jag hade dragit igång hela denna apparat för ingenting? Jag kände mig faktiskt lättad när läkaren konstaterade att fotleden faktiskt var bruten, på tre ställen. Så igår nöjde jag mig med att tiga och lida och si! idag mår jag mycket bättre.

Dagen slutade förresten med att USA-resan blev uppskjuten, halleluja, de backade mycket riktigt när dom insåg vad det skulle kosta. Jag ska fortfarande dit, men jag åker nog först på lördag; biljetterna är billigare då. Och jag ställde in mina möten, så precis som du sade Levande får jag en lugn och skön vecka hemma. Inte illa.

Ha en härlig dag allihop!

Hoppas du är i USA och att du inte halkat omkull och skadat dig. Gillar ditt filosoferande härinne. Och nu vet jag att det inlägget kommer att få många att sucka av lättnad eftersom det kommer ung så dags som du brukar skriva. Hoppas du hittar tillbaka till tangentbordet snabbt. Vi saknar dig.
Inser nu att jag tog fel på dag och att du ju skrev igår... jaja, så kan det gå. Hoppas hitta nåt att läsa snart.

Bra jobbat, Aeromagnus! Ska tjata på dig lite, nu igen. Du fick ta del sv lärarlönelyftet! Det betyder att någon såg att du gör ett bra jobb! Tala om det för dig själv också. Och du, det är inte sämre att hålla sig nykter på antabus. Det är väldigt klokt helt enkelt. Du har varit nykter väldigt många dagar de senaste åren också. Både med och utan antabus. Önskar dig en fin semester!

Instämmer! Fantastiska rader MT och mycket sanna även för många av oss i beroendeträsket. Att bära mycket...ja, det är nog så för mig också men på ett annat sätt. Sakta, gradvis skakar jag av mig bördan, men rätt var det är är jag där igen. Lite offerkofta givetvis. Lite självgodhet i att ta ansvar, planera, styra upp och bära. Och när man inte orkar, finner ro, då är det a som lindrar. Men där får jag inte längre nån ro, så jag får väl liksom du mt hitta andra vägar och styrka nog att se skillnaden i mitt och andras. Det är bara sig själv, sina egna känslor och sina egna tankar man har makt att förändra.

Jag har då, som jag skrev ovan, inte varit in på några dagar. När jag kommer in hit blir jag påmind om att vara nykter, om varför jag vill vara nykter och om att jag måste kämpa för min nykterhet. De senaste dagarna har jag inte velat vara nykter. Livets alla krav och måsten i kombination med en jobbig pms har dränkt mig i ångest och jag ville dränka den ångesten utan att addera ”dåligt samvete för att jag dricker då jag egentligen borde vara nykter”. Jag kände att ”det inte var några problem” då jag haft över en vit vecka och dessutom haft en vit helg. Då gör det ju inget om man ”bara tar några glas”. Det blir alltid bara några glas. I början. Det gick ett par dagar med bara några glas och de fungerade fint. Sen blev det några glas för mycket och idag är jag bakfull och har ännu mera ångest.

Jag känner mig så misslyckad i allt det här. Varför skapade jag en tråd här när jag ändå tar till giftet när allt blir jobbigt? Varför kom jag inte in hit istället? Varför kan jag se problemen när de kommer och ändå inte hantera dem på ett bra sätt?

Hej!
Nu var det ett tag sedan. Hut mås det?
Kramar

Vad starkt att ta de tankarna och hantera dem på ett vettigt sätt! Jag känner att jag inte har rätt verktyg att hantera dem när de kommer till mig.

Hur har det gått? Du har inte skrivit på några dagar, är det livet som kommer emellan?

Sarsaparilla vad fint att se de! Tyvärr mår jag inte så bra. Jag har haft flera onyktra dagar och skämt för mycket för att komma in hit. Flera av dagarna har jag varit övertygad om att jag kunnat kontrollera mitt drickande men jag vet ju att den känslan försvinner efter ett par dagar och igår blev det för mycket. Ångest, skam, berusning som övergår i en oskön känsla, dålig nattsömn och ännu mera ångest.

Livet är för mycket och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Är ju ett jävla under för att uttrycka det milt. Hur många gånger har jag druckit så mycket att jag inte kunnat stå eller prata? Alldeles för många gånger. Det är ett under att kroppen inte lagt av när man hade däckat. Har flertalet gånger druckit betydligt mer än 1 liter ren sprit unde en kväll, och trots övervikt så är jag en ganska liten "tjej". Jag skäms att jag inte tog detta på allvar tidigare, att jag inte insåg hur jävla farligt det var och hur jag balanserade mellan liv och död. Fruktansvärt, men jag är otroligt tacksam att jag klarat mig. Jag ska göra mitt allra bästa för att aldrig hamna i den situationen igen.

Nej inte fyra, men väl tre årstider har jag nu levt nykter. Sommar, höst och vinter.
Återstår då våren, så är hela kalendervarvet gjort.

Jag känner mer och mer att jag närmar mig ett tillstånd med stor trygghet gentemot alkohol. Sugen blir glesare och svagare. Tankar finns dock dagligen, men dessa är lätta att styra i rätt riktning.

Så läget är helt under kontroll, och kommer så att förbli.

Ha en bra vecka alla kämpar

Hej alla, och tack för era inlägg. Kan inte nog mycket säga hur viktigt detta forum är. Vi är många som behöver det.

Jag har inte fått något mer hot. Däremot kom det flera elaka mejl om allt och alla. Jag har inte varit rädd eftersom han befinner sig på andra sidan jordklotet.

Jag själv fortsätter att hjälpa mig själv. Jag går i terapi och självhjälpsgrupp. Har hjälpt mig mycket. Ser nu tydligare hur sjuk jag också varit i mitt medberoende. Det går upp och ner. Just nu känns sorgen värst. Jag försöker att inte ha på offerkoftan hela tiden, dock åker den på lite då och då. Jag försöker skilja på missbrukspersonligheten och min exman så som han är nykter. Den jag älskar. Den andra är elak (alkoholen) och projicerar all sin ångest på andra, särskilt mig.

Det positiva som hänt med honom är att han troligtvis i sista stund blivit hjälpt av den han hyr sin lägenhet av där han just nu befinner sig. Eftersom han hade bokat lägenheten med mitt mobilnummer (tappat sin egen) så kunde hon hitta mig. Kanske på gott och ont eftersom jag är i tillfrisknande också och måste åtminstone försöka släppa taget.

Hon har skrivit att hon blev mycket orolig och hade inget annat val än att hjälpa. En ängel måste hon vara. Hon kontaktade sin vän som är terapeut och även hennes kyrka. Då log jag lite, för min exman är den största ateisten, gick ur svenska kyrkan för många många år sedan. Men som sagt, hon har berättat att de tagit med honom på gudstjänst och att de inte kommer släppa honom utan ta hand om honom. Han är i ett land med blandade religioner, och de som är det är väldigt troende. I morse skrev hon att han var bättre och att han inte druckit på fem dagar. Hon har även gått på gymmet med honom för att få igång kroppen igen.

Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men är naturligtvis glad att han får hjälp. Och det bästa är att det inte är jag som försöker hjälpa. Det har aldrig gått tidigare, och skulle inte gått nu heller.

Jag föll tillbaka i söndags (efter att inte haft kontakt med honom på länge) och skrev ett meddelande där jag sa att jag är glad över att han får hjälp och önskade lycka till. Kanske var det fel, ett återfall i mitt medberoende. Men har sedan dess inte haft kontakt. Det tänker jag vänta en längre tid med.

Det är svårt det här med kontakt. De flesta säger att man ska släppa taget helt och inte höra av sig. Jag försöker göra det.

Men för mig är mitt välmående viktigast just nu. Jag älskar min friska man, men måste hålla mig borta. Vi är ju lika sjuka fast jag inte dricker.

Kramar till er alla!

Jag kan tillägga att han aldrig är dum mot mig, varken fysiskt eller verbalt, när han har druckit. Snarare tvärs om, extra kärleksfull.
Han säger att jag är hans livs kärlek och jag känner desamma, men kommer han verkligen kunna förändra sig? Känns som att drickandet eskalerat sedan han själv erkände att han är alkoholist och behöver hjälp

Forumet är nog guldvärt. Man får nya tankar och sina egna bekräftade. Faktiskt harjag ibland förstått mina egna tankar först efteråt. ;) Eller menar nu att något jag bara hävt ur mej i all hast blivit något som dykt upp om och om i mina tankar och att jag egentligen först i efterhand förstått hur viktigt det just är för mej.
Som det här om för vems skull han lämnat alkoholen. I ett gräl hävde han en gång ur sej han nu fick bra orsak att dricka. Och eftersom barnen lyssnade, vilket är ovanligt, tog jag upp det då och sade vi inte har något med hans drickande, vare sig han börjar eller slutar. Men det jag vaknade till nu, är det jag skrev, att han då sade detär hans sak om han slutar och att han gör det om han vill. Och jag känner han inte gjort det för min skull.

Jag förstår ju en alkis inte blir nykter om han inte gör det för sin egen skull. Samtidigt tror jag inte han gjort det utan mej och barnen. Och han har då han slutade bett om ursäkt för det han ställt till med med sitt drickande, trots han aldrig betett sej dåligt, bara inte varit närvarande.

Vita knogar, jo kanske till en del. Speciellt då han vill bevisa, det är helt ok att dricka "lite" dvs en eller två stora öl. Eftersom jag inte dricker mer, så blir det ju bara han. Jag har sett några tråkiga fall och fick bara nog av alkohol, tyckte det räcker för min del då så många har problem. Om jag dricker noll, behöver ju inte de i mitt sällskap dricka för min skull.

Men jo. Jag tror vårt grundproblem ligger i jobbiga småbarnsår och svårigheter att hitta tillbaka. Och att han inte helt naturligt alltid orkar balansera mellan familj och jobb. Speciellt då det är stressigt på jobbet, och samtidigt är jobb något han fär mycket ut av och är aktiv socialt. Jag tycker helt enkelt han ger sitt bästa på andra fronter och vi får något trött hem i stället. Att alkoholismen finns i generna är sedan en fallgrop lätt att slinka i.

Men nu en bra dag igen, men ändå tror jag jag måste jobba och prata vidare med dessa tankar. Tack att ni finns!

grattis!
50 dagar är riktigt bra jobbat.
Fortsätt du med 50 till.., eller kanske en dag i taget i alla fall. Som du skriver så slutar det inte där man tänkt. Även om det går bra en gång så är det lite balansgång på slak lina.

Lider med dig, men jorden går inte under. Du försöker, gör ditt bästa och det är svårt att hålka evig nykterhet. Men du kan både lova och hålla att göra fler sunda val än osunda. Det klarar du och då slipper du dö av skam när det inte funkar. Kom ihåg alla nyktra dagar du har samlat ihop. Inte så att de ska acceptera att du är full, men mer att de ska förstå att det inte alltid funkar och att din ambition är att få det att funka. Trägen vinner tror jag verkligen. Men jag är i din sits, jag med. Tycker du att jag ska stenas, skjutas, eller tycker du att man kan ha lite förståelse för att det inte alltid går så bra? Du är Sundare nu, glöm inte det! Kramar!

50 dagar utan alkohol!
I lördags var det nära att jag skulle "unna mig ett glas vin". Men det där suget är inte lika starkt. Det blir starkt om jag börjar dricka. Tillbaka till noll.
Jag vill inte dricka än. Har några trappsteg kvar. Lite klarare i kropp och knopp vill jag bli. Lite starkare.
50 dagar!!! Hade jag aldrig trott för 6 månader sen när jag var där nere i mörkret och kravlade. Vad sökte jag? Fy vad jag gick sönder. Det tar tid att bli hel.

Har du fått hjälp för dina ångestproblem och nedstämdhet? Jag känner att sådana känslor har varit kärnan till att jag druckit förmyxket och velat glömma allt för en stund. Det har varit svårt att få hjälp i sjukvården upplever jag, att bli tagen på allvar

Min pojkvän har fått nog, han säger att jag svikit honom, han orkar inte mer. Jag förstår honom till viss del men upplever främst att jag svikit mig själv. Han vill ta en paus. Jag är förkrossad och vet inte hur jag ska orka. Han behöver se förändring. Det vet jag är ett måste för att vår relation ska fungera men samtidigt förstår jag inte hur han tar det som ett svek mot honom? Det är ju inte roligt att ha en flickvän som gång på gång blir för full och gör bort sig men det har ju ingenting med vår kärlek till varandra. Mår så dåligt för att jag kanske har förstört för oss.... behöver styrka

Så sant, Lena72. Solen kan lysa på dig snart. Begravningar är tungt och samtidigt ett avslut. Hoppas du var nöjd med hur den blev. Hur kommer det sig att begravningen sker så långt efteråt? Eller är det inte så länge sen? Kändes som att du skrivit att båda gått bort för rätt lönge sen. Förstår din sorg och saknad även om jag har en kvar. Det är tungt att förlora föräldrar. Och det kanske är så det ska vara för dig nu. Lite trött, lite ledsen. Inte energisk, fart och fläkt. Man måste våga vistas i sorgen och saknaden också. Helst nykter, men det är ju inte så lätt. Jag valde också att fly. Hoppas du hamnar på rätt spår igen.

Bara jag som bestämmer över min kropp.
Det sa jag till mig själv en dag. Förr över 70 dagar sedan.
Och det är så himla bra att kunna känna det.
Förlåt dig själv och ta kommandot :)