Senaste kommentarerna i forumet

Trots jag och flera med
Mig faller dit.
Så är jag i mkt bättre form nu än innan nyår. Kanske har druckit 1-2 dagar i veckan i snitt sen dess.
Inte perfekt, men så mkt bättre än att dricka varje dag och aldrig aldrig träna eller sova ordentligt.
Är faktiskt nöjd än så länge, ju mer jag tänker på det ju mer nöjd.
Innan nyår hade jag inte en tanke på en nykter dag eller träning.
Så kämpa hårt

Sjukt hur mycket jag tänkt på den kommande restaurangmiddagen och hur jag ska njuta av barnfritt och en kväll ute... men utan vin?! Har fortfarande inte riktigt klart för mig om det liksom ens är värt. Konstiga tankar men lite så snurrar det runt. Idag mår jag hur bra som helst (dag 8 tror jag) och mina allt mer frekventa o längre sunda perioder börjar synas i spegeln. Träningen har återskapat muskler med konturer, kost och avhållsamhet har gjort min ögon "större" och öppnare och mycket mer klarblåa.

litar fortfarande inte på mig själv för kommande middag men att jag kommer fortsätta sunt och ha långa vita perioder är jag fast övertygad om. Ser ju helst att jag klarar februari vitt så jag spräcker min tvåveckorströskel.

Jag känner igen mig så mycket i längtan att vilja koppla av o njuta för en stund! Men ge dig längre vit tid, jag tror det finns en renare avkoppling och njutning runt hörnet. Nosar själv på den efter många vita perioder på 14 dagar sen brukar jag falla tillbaka och få börja om med Depp, oro etc. Heja dig!

Precis så är det....tack för dina rader. Idag skall jag träffa min pratkontakt igen - efter 3 månader. Av olika anledningar så har vi inte kunnat få till ett datum (jobb/jul/nyår osv..) innan. Det känns bra - men liiiite som första gången. På något sätt. Jag bör väl ta upp min "lilla" återfall för ganska precis en månad sedan?! Det är ju meningslöst att INTE berätta det kan jag tycka. Då försvinner ju ärligheten i samtalet. Annars så rullar det på - våren närmar sig så sakteliga. Våren är lite av min akilleshäl - gillar den inte! Då är jag svag, eller brukar vara iaf. Det är min intention att jag inte skall få en sådan svacka denna vår att jag tar till flaskan. Jag vill kunna stanna upp i mitt mående - bra eller dåligt - och inte ta till första bästa (alko) nödbroms bara för att jag "känner". Hmmmm. Jag har vid ett par/tre tillfällen efter återfallet druckit 1-2 öl. Gott. Och av "rätt" anledning. Inget som ger sug efter mer, eller lämnar kvar ångest......Nu måste jag kila - terapeuten kallar.

Kämpa på alla kära vänner härinne. Vi gör det rätt så bra tycker jag - även om det är rejäla gupp på vägen ibland....:-)

Jag mig stark.
Känner att hoppet är tillbaka, ska försöka med en månad nu.
Dag tre idag ?

Utbildning låter toppen! Speciellt då det är något just du vill. Studerar själv vid sidan om, och visst är det härligt inspirerande och roligt att se resultat då man bygger på kurs efter kurs. Så gratulerar, fint du vågade stå på dej!

Måste medge min man inte heller var imponerad då jag förklarade om mina studier. Och jag fick nog påpeka jag faktiskt inte frågade honom om det är okej, bara meddelade det är något jag börjar på.

Hur har det gått för er? Ditt inlägg väckte så mycket känslor!

Kram

Detta är något helt nytt för dig och jag har tänkt lika dant, att man vill ta över, boka tid osv. Det är lönlöst, dels vill vårdcentralen att patienten själv ringer, dels så går han kanske inte dit, kanske går han men bortförklarar sitt drickande, läkaren tror kanske honom och så tar man inga prover. Vad händer då? Jo, då ser han att du har fel och han själv rätt, det stärker honom och hans förnekelse. Det bästa du kan göra är att stå upp för dig själv, det du ser, tror på och vet är rätt. Ta ingen skit- säger han som många andra missbrukare att det är ditt eller barnens fel att han dricker- så säg lugnt och sansat emot, det är hans val att dricka oavsett hur jobbigt allt annat är. Säger han att ni är dumma eller ännu värre saker- säg emot stå upp för er! Det hjälper dig och barnen och det hjälper på sikt honom att lite, lite släppa på förnekelsen (i bästa fall), åtminstone så blir du inte en bricka i hans förnekelsespel!!!

Carina Bång har skrivit en bok som heter Släpp kontrollen- Vinn friheten. Läs den, den är mycket bra och lätt att ta till sig, många bibliotek har den! Läs på om missbruk, medberoende (fast jag gillar inte begreppet- medberoende är normala psykologiska försvarsmekanismer man tar till när allt blir för jobbigt, leder till ett primitivt och inte rationellt beteende. Ses även om man är anhörig till någon med annan svår sjukdom, både fysisk och psykisk), destruktiva relationer, psykisk misshandel, normaliseringsprocessen, barn med missbrukande förälder... listan kan göras lång. Kunskap har varit min bearbetning och mitt främsta vapen för att inte bli tokig!

Det är ofta en lång tid till acceptans för anhöriga, jag har kommit dit men det har tagit MÅNGA år varav flera år utan att vi levt ihop. Det svåraste är nu att barnen också ska nå sin acceptans, om det går. De vet att de inget kan göra, att pappa har sina val men det gör ändå att de känner sig bortvalda. Ännu tuffare 'är att jag ofta får skulden när jag fattar ett beslut som är hårt mot deras pappa, samtidigt som de vet att jag inte gör det för att vara elak men först kan de ändå tycka att jag är dum mot pappa, de tar honom i försvar och det är vanligt att barn gör så. Jag är så tacksam att jag tog mig ifrån livet vi levde, även om det inte är en dans på rosor att vara själv, så är det MÅNGA gånger bättre än att leva med en missbrukare. När man försökt allt och mycket till utan att det fungerar, då kan man gå, utan dåligt samvete och jag önskar att många anhöriga kunde lämna tidigare (ink mig själv). Är det menat med en fortsatt relation kan man skapa det igen OM missbrukaren kommer till rätta med sitt liv.

Jätte bra att du har en samtalstid, det behövs och kan vara en bra början!

Kram och styrka!!!

InteMera, tack det va snällt att du sa det....känns också som nåt av en bocka av grej faktiskt på den listan.

Så egentligen har jag snart hunnit med tre saker, tänkte försöka mig på den tredje saken idag faktiskt..sluta tidigare köpa med mig lunch och hem o sätta mig o äta den framför tvn i lugn o ro innan jag hämtar sonen (känns asdumt . Sen förra veckan va jag på lunch med kompisen o så i måndags sov jag ju hela dagen så det får bli den tredje grejen tycker jag!

Hur mår du?

Här skiner solen idag o det är lite plusgrader, gör att humöret känns bättre bara av det tycker jag...sen har jag börjat söka mig till utbildningar inför hösten, nu har jag faktiskt tagit det beslutet för mig själv. Oavsett vad som händer så blir det det bästa för mig. En ordentlig utbildning till det jag längtat och drömt efter att få bli i många år. Med CSN så klarar jag ekonomin hur det än blir! Känns som ett stort steg bara det. Sambon sa att nja det måste vi räkna på om det går. Äntligen vågade jag faktiskt säga ifrån att Nä det är inte du som bestämmer det. Vi har delad ekonomi och jag kan betala det jag ska betala och lite till så om jag studerar eller ej är mitt egna beslut för min egna framtid inom jobb att bestämma! *ka-ching* på den kände jag och klappade mig lite axeln trots att jag blev lite stum inför mitt egna svar. Det blev dock även han :-D

Tryggt och kärleksfullt är nog mycket begärt med en aktiv alkoholist i huset. Tyvärr. Sorgen över att ha förlorat nåt är stor, när man inser att vardagen tillsammans med denna person sannolikt aldrig kan bli det man önskat. Svåra beslut och hårda insikter som ramlar över en när orken är som sämst.

Sänder dig en varm kram i alla fall, från en till skruttig så du vet du inte är ensam.

Hur har det gått Nykteristen med uppdraget att göra tre saker för dig själv? Att du tog dig tid att sova och vila tycker jag nästan kan räknas som en sak! Såna som vi med duktig-flicka syndrom som kör full gas ända in i kaklet är det en bedrift i sig att alls ge sig tid att vila fastän kroppen skriker efter det. Så bra gjort, du tog hand om dig själv!

Hej, och tack!
Du har helt rätt Miss self-destr..!! Jag försöker att ha samma inställning och det är ju verkligen så jag känner innerst inne. Jag tål inte alkohol och för mig är alkohol onekligen en drog. Och jag vet att jag inte vill ha den. Samtidigt hamnar jag i tankebanor där jag känner att "åh varför kan du inte bara vara normal och ta en öl som alla andra". Jag märker att jag hela tiden börjar ifrågasätta mitt val, "har jag verkligen problem?" "Överdriver du inte lite nu?"

Min omgivning ifrågasätter mig inte, vilket är skönt. Men jag ifrågasätter mig själv hela hela tiden.

Jag är snart uppe i två månader. För några år sedan var jag nykter i över ett halvår och jag bestämde mig när jag började dricka igen att om jag någonsin tappar det helt igen är det över med alkohol. Jag tangerade gränsen väldigt många gånger, men eftersom jag inte fick en full blackout kunde jag alltid intala mig själv att "Nej, det går bra, du är inte där än"

Nu är jag där. Jag nådde botten igen. Och jag vet att det här valet är för alltid för mig. Jag vet att minsta lilla vinken från min sida att jag kanske kan ta ett glas nån gång då och då innebär att jag kommer nå botten igen. Och jag orkar inte med botten längre. Jag orkar inte! Så för mig är för alltid ett måste. Men jag inser också att vägen till för alltid går genom "en dag i taget". Allt jag har är idag och idag ska jag vara nykter.

Något annat jag tycker känns så himla svårt är, vem måste jag förklara mig för? Jag känner att jag behöver förklara mig varje gång jag väljer att inte dricka. Jag är så trött på det! Hur ser ni på att behöva förklara sig för andra? Jag har ju berättat om mitt problem för mina närmaste vänner, men känner ofta att ångesten hittar mig i de situationer där jag inte vet om jag borde eller inte borde förklara mig.

Åh nej tycker så otroligt synd om dig såklart men även dina barn. Förstår att det är en sjukdom men att man inte kämpar för sina barn är för mig helt sjukt. Nu har ju inte jag läst din historia men ska göra det nu!
Vet du om man kan ringa själv till vc och boka en tid åt honom med dessa prover? Eller det kan man nog inte i o för sig :(
Kramar till dig med!

är jag nu på grund av jobbsituationen... Det är jobbigt att vänta på besked om vad jag ska arbeta med framöver..Vore lättare om jag visste.Nu skriver jag vad jag önskar mig.... Jag önskar mig ett arbete med enbart positiva människor som arbetskamrater, inga gnällspikar.. Ett arbete som utvecklar mig själv och människorna runt omkring. Jag hoppas få lika bra arbetstider som nu, dvs helg och dygnspass så jag får mycket ledigt emellan. Är ingen 7-16 person. Jag hoppas mina utbildningar och min erfarenhet kommer till nytta i det nya jobbet. Jag önskar att jag får utöva friskvård på jobbet.. Detta har inte mycket med beroende att göra, men hoppas också jag kan hjälpa andra med a-missbruk i framtiden. Det är ju ändå fantastiskt att två med beroende-problem, jag och sambon faktiskt efter många års supande är nyktra och friska. Det är nog inte många som förstått att vi hade så stora problem med alkohol förutom dom närmaste förstås. Det är så det ser ut för många. Ordnade liv med familj, jobb, vänner, fint hem osv... Bakom fasaden lurar beroende, fylla, oroliga och ledsna barn, bilkörning och arbete i bakrus, dåligt samvete, skuld och skam....Tur att livet kan få en annan riktning.... Kram..

Det finns en gräns för vad även den starkaste klarar av, tror att den gränsen finns innan missbruket, att leva som anhörig är övermänskligt!

Jag har flera barn ihop med mitt x, har en tråd om det om du vill läsa... det är svårt men en dag i taget!

det finns en massa prover för att kolla missbruk, både mer ospecificerade som leverprover (ASAT; ALAT; ALP; GT Billirubin- ofta GT stegring vid missbruk, även de andra kan vara förhöjda vid svårare leverskada eller intensivt supande) sedan finns det specifika prover, dels att mäta promillehalten, CDT som ger svar om man druckit en tid, och det lite nyare PEth som ger svar vid missbruk. Detta kan man inte bortförklara!

Hoppas det löser sig med jobb för din del, det är många frågor som dyker upp, bara fråga!

Styrkekramar!

Det här med vårdnaden har jag inte ens tänkt på, men jag skulle ju inte vilja lämna mina barn här om det ska fortsätta så här. Ibland är han ju jätte svår väckt och vaknar inte alls om man försöker få liv i honom. Känns ju inte bra om barnen inte kan få liv i honom när det är nått. Han är en jätte bra pappa för övrigt. Han är ju inte så här hela tiden.. Just nu pratar vi bara med varandra när barnen är med. Jag väntar fortfarande på att han ska säga att han bokat in tid hos läkaren. Vilka prover kan man ta för att se om det är alkoholen det beror på? Lever?
AliceAlice vad jobbigt med ditt ex.. har ni barn ihop?
För ett år sen hade jag ALDRIG trott att detta kunde vara möjligt? Jag fattar verkligen inte?
Jag har sökt ett nytt jobb så jag hoppas att det löser sig. Har nästan bestämt mig för att flytta nu.. vet bara inte vart!
Kanske ska ta kontakt med nån familjerådgivning? Åh allt är bara så övermäktigt :( Det snurrar i huvudet..
Tack så mycket för era svar! Känns så skönt att äntligen få ur sig alla tankar och funderingar som snurrar runt i huvudet!

Det här med vårdnaden har jag inte ens tänkt på, men jag skulle ju inte vilja lämna mina barn här om det ska fortsätta så här. Ibland är han ju jätte svår väckt och vaknar inte alls om man försöker få liv i honom. Känns ju inte bra om barnen inte kan få liv i honom när det är nått. Han är en jätte bra pappa för övrigt. Han är ju inte så här hela tiden.. Just nu pratar vi bara med varandra när barnen är med. Jag väntar fortfarande på att han ska säga att han bokat in tid hos läkaren. Vilka prover kan man ta för att se om det är alkoholen det beror på? Lever?
AliceAlice vad jobbigt med ditt ex.. har ni barn ihop?
För ett år sen hade jag ALDRIG trott att detta kunde vara möjligt? Jag fattar verkligen inte?
Jag har sökt ett nytt jobb så jag hoppas att det löser sig. Har nästan bestämt mig för att flytta nu.. vet bara inte vart!
Kanske ska ta kontakt med nån familjerådgivning? Åh allt är bara så övermäktigt :( Det snurrar i huvudet..
Tack så mycket för era svar! Känns så skönt att äntligen få ur sig alla tankar och funderingar som snurrar runt i huvudet!

Du skriver så bra Ullabulla. Det är viktiga tankar. Och jag tror det är sådant som tar tid. Och att man kommit på varsom "är jag själv" är det just då, ett tag senare är det kanske inte det mera utan ser annorlunda ut. Att då kunna vara lyhörd och se och höra sej själv, och inte bara se och höra andra är svårt.

Jag skrev i nån annan tråd tidigare, att ett år utan alkohol är ingenting. Min man har alltså varit ett drygt år så gått som utan att dricka. Men den tiden har för mej gått delvis till att bara hålla andan. Och de tankar det väckte och väcker ännu ändras hela tiden. Först de senaste månaderna ser jag det alkoholfria mer som en självklarhet, och kan mer och mer lita på det och vågar tänka vidare. Tankarna kommer liksom vidare till nästa nivå, för att gå vidare igen. Och det är väl så resten av livet, med eller utan alkoholism. Kanske är det också livssituationen, barnen som är äldre, jobb, studier, föräldrar som blir sämre etc. Man funderar på vad man måste göra och varför, vad man gör med den tid som blir över, vad vill man.

Det jag försöker säga är att allt går framåt, vill man det eller inte, med eller utan alkohål. Ända vi kan välja är om vi är ärliga mot oss själva och vartåt vi styr, då det går.

Kl. 8 var jag inne på Ica och köpte öl. Nojig som jag är var jag tvungen att köpa två stora påsar pyttipanna också. Låtsades att jag skulle laga lunch till ett helt arbetslag. Då måste där ju finnas några 6-pack öl såklart.
Ja, herregud vem lurar man?
Måste ta mig ur mitt tillstånd
nu. Sakta men säkert.
Återigen tack Magnus för info.

Låter väl härligt ?
Själv somnade jag kl 1 och vaknade minst en gång varje timme, gick upp 6.30
Känner mig hyfsat pigg och glad

Klart du klarar detta. Jag har inga tvivel på det.
Du kan ju knepen nu :D

Barcelona är en underbar stad.
Och mer underbar nykter än full.

Ta fram tjuren i dig! Stånga dig igenom.

Kramar

MM

Förstår hur tungt du har det, har ju gått igenom liknande själv. Funderar fortfarande på om det kan vara så att sambons missbruk lockar fram din dotters beteende... kan vara så men behöver inte vara det, men det förstärks åtminstone. En förvirrad vuxen som inte tar sitt ansvar kan göra vem som helt tokig. Ja, till slut blir de som små barn i allt! Det du skriver får mig att misstänka att missbruket gått längre än du först anat...

Nej, du kan inte tvinga in honom, när man försökt så måste man släppa det. Mitt x har flera gånger, i både nyktert och onyktert tillstånd ( de få gånger man kan nå honom där...) att jag gjort allt och han kan inte se att det funnits något mer jag kunnat göra för att han ska förstå. Nu vet han att levern är väldigt sjuk och för att överleva måste han ha en transplantation och då krävs att han varit nykter en tid...inte ens detta fungerar som motivation, kanske ett uns, han säger han ska söka hjälp m avgiftning nu... vi får se.

Ju mer man läser om missbruk, desto svårare blir det att förstå, det är så komplext. Men det hjälper inte oss anhöriga.

Låter bra att du pratat med din vän! Svårt med boende, förstår, men ibland löser vissa saker sig bättre än väntat och lättare. Vems är huset? Är det gemensamt har du större rätt till det än han, för jag förmodar att du ska ta det största ansvaret för barnen. Hur ser det ut med vårdnaden? Gemensam- sök i så fall enskild vårdnad- kontakta socialtjänsten.

Tänkte lite på BUP- har de möjlighet, utöver utredningen, att ta ett helhetsgrepp på er familj, att få hjälp att koppla in olika instanser för att avlasta så mycket som möjligt. För missbruk påverkar hela familjen!

Om din sambo beter sig väldigt konstigt, det är kort väg mellan verbal kränkning och fysisk misshandel och även psykisk misshandel bryter ner så mycket mer än vad man tror, du kan alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten. Tyvärr är min erfar inte så bra av dem, men det är en väg att gå!

Kan du börja med att leta nytt arbete så du har en tryggare inkomst, ett bra sätt att förbereda sig för det som kan komma, inte nödvändigt att det blir så. Har du/ni diskuterat familjerådgivningen?

Bamsekramar!

igår på alla hjärtans dag.
Dagen var tung,man påverkas ändå av den illusion som säger att alla andra minsann sitter där lyckliga och kära fast man vet bättre.
Jag går sakta framåt och börjar se min egen verklighet och mitt eget liv igen.
Saker händer på det privata och praktiska planet som gör att jag känner att jag vandrar på nya stigar.

Jag har blivit bättre på att se mig själv och vad jag behöver.
Men jag trillar ofta dit.
Sitter och känner mig som ett tomt skal där ingen längre bor.

Längtar efter det som varit där jag var i gemenskap och samklang.

Men denna resa med mig själv är absolut nödvändig och inget jag kan springa förbi.
Att tvingas inse att man misskött sig själv så gruvligen i så många år är smärtsamt.
Att allt hittepå man haft för sig med promenader,eller väninneträffar eller annat har varit någons sorts utanförverk.
En sorts kosmetika som varit till för att spackla på den självbild man haft som duglig människa.
Som minsann inte bara är mamma partner osv utan också har ett eget liv.

Men det har jag inte haft.
Allt har varit en väntan.
På något annat,en nykterhet,en tillfredsställelse eller annan målbild än den jag levt i.
En gnagande otillfredsställelse som gjort sig mer och mer märkbar.

Igår satt jag efter en riktigt jobbig dag med mycket sorg och längtan efter min senaste relation.
På kvällen kom då ron,sinnesron kanske tack vare att jag orkat stanna kvar i känslan.
Idag känns det sisådär.
Våren och fåglarna börjar göra sig påminda och tvingar en att i alla fall se att livet fortsätter och kallar på en.

Så dagarna går upp och ned och som jag skrev för några månader sen,jag önskar att denna tid vore överhoppningsbar.
Att jag slapp göra detta jobb som jag skjutit upp så länge.
Men nu är den tiden här, jag har tagit tag i det och jobbar mig sakta framåt.

Processen med mig själv bär mig framåt nu vare sig jag vill eller inte.

...tänjer missbrukaren på gränserna men vem ger tillåtelse till det? Vem accepterar det, utan att stå vid det som sagts -konsekvenser. Missbrukaren är inte dum och ger man hen lillfingret tar hen hela dig!

Just att stå kvar och stå upp för de krav/konsekvenser som är satta är svårt för många anhöriga = medberoende. Å andra sidan hur skulle ett samhälle utan regler fungera? Därför; sätt konsekvenser som är rimliga, börja med något litet, det stärker självförtroendet för anhöriga. Ha som regel att aldrig säga ja med en gång, be om betänketid!

Mycket styrka!!!

vaknat efter en natt av djup, återhämtande sömn. Igår ett träningspass, nummer två i raden efter år då jag endast använt mig av promenader. Fick efter något dygn förra veckan en fruktansvärt träningsvärk som fyllde mig av njutning. Tror det blir likadant nu då det var helt andra övningar igår.
Tränar även andning och meditation.
Samt jobbar och gör mig upptagen.
Läser vad AlkoDHyperD skriver här ovan, håller helt med - vi måste hitta vår värderade riktning och hålla den kursen. Alla andra vägar är avvägar.
Och avvägar är jag trött på. Det är de som gör mig ångestfylld, osäker, sliten, fysiskt och mänskligt nedsatt. Jag vet egentligen mycket väl vad som är min väg men som beroendeperson måste jag kalibrera kompassen oftare. Tänker på Heliga Birgittas bön; "Herre visa mig vägen och gör mig villig att vandra den." Tänker att hon var rätt säker på sin väg, den där Birgitta, men också hon behövde bli påmind om den och även fokusera sin kraft och vilja på att fortsätta den. Värderad riktning är vad jag funderar över denna morgon. Vad har ni i era tankar?