Senaste kommentarerna i forumet

Tre veckor helnykter. Ja, jämfört med ett helt år 2016 är det kanske inte något att skryta med, inte ens svårt eftersom jag mestadels är helnykterist. Fast nu är det svajigt...
En kompis frågade om hon skulle ta med sig vin i helgen som vi planerat för lite snack och mys i stugan. Självklart, svarade jag. Även om jag inte vågar dricka något har det aldrig varit problem om andra gör det (visserligen sant). Men, nu börjar jag fundera över varför
jag inte sa nej. Hon skulle accepterat utan tvekan för hon vet om mina problem. Kanske sa jag så för att då vet jag att hon indirekt inte skulle protestera eller försöka tala mig till rätta om jag också korkade upp. (vodkaflaskan i mitt fall)
Har alltså lämnat en med eten öppning åt mig själv. Dumt! Det var ju möjligheter jag skulle täppa till för att slippa ångesten att ha ett alternativ. Behöver nog läsa och skriva i min förra tråd om återfallet för stt övertyga den här dumma hjärnan om hur det kan sluta!

Ja det är väldigt ensamt när man inte får stöd av sin fru. Jag inser problemet helt och fullt jag lämnar inga dörrar på glänt ?. De har jag gjort förr och det funkar inte för mig. Min fru är lite rädd för allt som är jobbigt, jag hade inte mycket stöd när min pappa dog heller. Att ignorera det som är jobbigt tycker hon är lättare, men det gör att den som har det jobbigt är väldigt ensam. Tur iaf att detta forum finns här får jag stöd. Låter som du och jag har vissa likheter på hemmaplan. Tack för ditt stöd ❤?

Jag och min man fastnade i förhandlingsstadiet. Bara folköl. Bara helger. Bara när han skulle ut med kompisar. Det har varit lugnt i omgångar, ja månader. Men alltid till slut spårat ur. Det har slutat med 3 flak folköl o smyg på en helg. Men fyllecell efter utgång med kompisar. Till slut. Efter 10 år när jag inte ens vaar mig själv längre sa jag ingen mer alkohol all i nån form om du vill ha mig kvar. Nu har vi bestämt oss för att dela på oss.
Jag säger inte att det måste bli så för er. Men tyvärr som aeromagnis skriver. En alkoholist tänjer pp gränserna.
Dom anhörig sitter man vid sidan och gradvis vänjer sig vid galenskaperna. Tror att man själv inbillar sig.
När jag började lita på mig själv och min egen känsla var det som att jag äntligen kunde andas igen efter 10 år av syrebrist.

Styrkekramr tilk dig själv och ett råd att hålla i; lita på DIN känsla.

Och gå gärna och prata med nån som kan hjälpa dig att sortera dina känslor, det krävs mod att lita på sig själv!

Hoppas du får en bra läkare och att inte värdena innebär något allvarligt.
Fortsätt också med nykterheten! Inget blir bättre med att börja dricka igen. Inget!

/Pi31415

är det så att all hälso- och sjukvårdspersonal har skyldighet att göra en orosanmälan, men det är olika hur noga de är med detta. Det är ju tråkigt om detta hindrar människor från att söka vård. :-(

Mitt sikte är helt inställt på att köra a-fritt. Har varit i Barcelona många gånger, men aldrig som helnykter. Det kommer att finnas massor av frestelser, så om jag klarar det blir det en helt annan upplevelse av staden.
Med bl a din stöttning kommer det att gå vägen.

Eller låtsas att det inte finns. Vad förfärligt ensamt för dig! Kan du på något sätt få henne att förstå?
Undermedvetet kan man ju även själv förminska problemet med alkohol för att lämna en liten dörr öppen om-utifall-att man skulle vilja ta ett återfall eller försöka börja dricka så smått igen ? Eller, så kan iallafall jag tänka ibland. Viktigt med stöd från de närmaste.
Alla år har jag "tillåtit" min man att dricka nör han vill hemma, även om jag just då försöker hålla mig helnykter. För det mesta har det inte varit något problem, men de senaste veckorna, efter ett återfall som skrämde mig och kanske också fick mig att fatta att min typ av alkoholism är kronisk, blev jag arg på honom när jag så att han köpt hem vin. Fast han fattade inte heller! Kände mig ensam och osynlig. Men också lite jävlar anamma. Fan heller att någon annan ska kunna rubba mig, tänkte jag. Gillar förresten inte vin och det vet han ju om. Hade varit skillnad om han köpt hem en flaska vodka, men såpass känner han mig att det skulle han aldrig göra.
Håll ut! Och be om stöd en gång till, tycker jag

Fortfarande lugnt. Vore ju väldigt ironiskt om 10 års kamp slutar med verklig förändring när vi väljer att gå isär. Om jag inte aktar mig blir jag bitter... :)

Huset ligger ute för försäljning sedan ett par dagar. Såååå fina bilder. Hoppas vi får mycket pengar så vi har råd med en omstart.

Funderat och funderat. Mannen vill att vi bor nära varandra. Så barnen kan träffa oss båda till vardags om de vill det. En bra tanke, men blir komplicerat för mitt jobb med större pendlingsavstånd för mig. Vet inte om jag kan eller ens vill bo där han vill. Anpassar jag mig för hans skull eller startar jag "krig". En sak i taget. Huset först.

Kramar till er alla som kämpar i er vardag. Jag hoppas på ännu en dag av lugn och insikt. Och kanske lite sinnesro...

Så är det ofta för mig, som pga ADHD och lite annan känslomässig instabilitet, ofta trillat dit för att jag får ett akut behov av att radera hårddisken, dvs få tyst på hjärnan och stilla rastlösheten i kroppen. Så klart blir det etter värre när alkoholen går ur kroppen, men det är ju den omedelbara belöningen som hjärnan automatiskt tar fasta på.
Jag har mycket kontakt med både psykologer och kuratorer, går själv i terapi och jobbar som sådan....(frustrerande att vara en levande diagnosmanual samtidigt som det också är en styrka, men att inte kunna hantera sina egna impulser kan kännas lite ironiskt)
Istället för att tänka vad man vill ifrån kan det hjälpa att tänka vad man vill till och det måste vara något man värderar högt. Jag har motat en del risksituationer genom att visualisera hur stark kroppen känns efter och under ett bra träningspass och frågat mig själv om det är cärt stt supa bort den känslan. Ibland funkar det ibland tar impulsiviteten över.
Vad finns det som drar åt andra hållet för dig? Någonting du värderar högt och vill till och som inte passar bra ihop med alkohol?

Ville bara titta in och säga god morgon lite snabbt .. är på väg till jobbet ..
Såå glad jag blev att höra ifrån dig .. och att det gick bra på läkarbesöket besöket ..trots att det var nervöst och obekvämt ..
har själv varit med om det så jag vet hur jobbigt det är ..
Helle .. är stolt över dig att du vågade ta steget och söka hjälp .. det kommer att bli bra !!
Ja nu kör vi vidare på resan. ..på det nya (h)ärliga livet ..
Kramar Ler

Av det du skriver drar jag slutsatsen att du har flyttat till annan ort nu. Har du någon behandlingskontakt där du bor nu?
Sedan låter det som stödet du fick tidigare inte var så gediget, eller var det du själv som drog dig undan?
Låter väldigt vanskligt om det inte finns någonting på fritiden som motiverar dig. Att ta bort alkoholen utan att fylla hålet efter den med något kan vara väldigt svårt.
Om det är ensamheten som driver dig att dricka, finns det någon eller någonting att söka sig till istället?
Låter inte så konstigt att du faller för frestelsen om det liksom inte finns något alternativ. Samtalskontakt på vårdcentralen eller någon beroendeenhet kanske kan hjälpa dig sortera lite och höja motivationen.
Starkt av dig att skriva igen efter så lång tid. Det måste ju betyda att du kände dig lite hjälpt senast du var här. Och tre nyktra månader, det är ju jättebra. Vad var det som fungerade då? Hur klarade du så lång tid?

har aldrig varit av något större intresse för mig. Ändå blir jag nyfiken när jag läser om större evenemang på natthimlen, och måste naturligtvis vara med och titta. Jag minns att jag, för ungefär tjugo år sedan, tog med ungarna och flög till Paris för att titta på en total solförmörkelse. Vi körde ut utanför staden och försökte hitta en mörk plats att stå på. Det var inte helt lätt, dessutom hade det tagit rätt lång tid att bara hitta ut ur staden, så det slutade med att vi, av tidsnöden tvingade, stod på en rastplats längs motorvägen och stirrade genom våra hemgjorda mörka glasögon på solskivan. Självklart var det mulet den dagen, men vinden var stark och mellan de förbiflygande molnet kunde vi ändå se evenemanget. Personligen vill jag nog placera det på listan över besvikelser i mitt liv, visst var det väl häftigt att se koronan och visst blev det mörkt, men det hela var över på ett par minuter och lämnade mig med ett frågetecken: Var det allt?

Nu var resan ändå inte bortslösad, vi tillbringade en dag i Paris vilket inte är fy skam, vi besökte en nöjespark med Asterix-tema, kanske inte i Disney-dimensioner men ändå tillräckligt stor för att räcka en hel dag, och så fanns det ett flyg- och rymdfartsmuseum på Le Bourget som ungarna inte kunde få nog av. Men som sagt, den astronomiska upplevelsen blev lite av en antiklimax. Man tycker jag borde ha lärt mig av erfarenheten, men när jag läste att man just idag kan se Jupiter tydligt, med en kikare till och med dess månar, så var jag naturligtvis bara tvungen att släpa mig upp ur sängvärmen för att se själv. Min son har en kikare på stativ som han använder på skjutbanan för att se hur han träffar, den lånade jag och ställde upp på balkongen. Och visst syntes den, men i artikeln jag läst lät det som om den skulle vara nästan lika stor som månen, författaren måste ha varit passionerad astronom för allt jag såg var en liten prick på himlen. Visst, den var lite större än alla de andra prickarna, men inte ens med kikaren kunde jag se mer än en lite större prick. Jag tror jag ska hålla mig till mer jordnära upplevelser i fortsättningen.

I natt vaknade jag och frös. Anledningen upptäckte jag snart nog; mitt täcke låg på golvet med en fridfullt snusande hund ovanpå. Jag undrar vad som hänt egentligen, jag brukar inte sparka av mig täcket i sömnen så misstankarna kom att gå i en bestämd riktning. Den hunden kan vara rätt smart ibland så jag undrar om han inte försiktigt har dragit ner täcket på golvet för att göra det till sitt. Så gjorde han med min sons sovsäck. Sonen hade varit ute i skogen och kom hem till mig och dumpade sina grejor. Sovsäcken hamnade på golvet framför tv'n och hunden tog den omedelbart i besittning. Det var ju gulligt och så, så han fick ha den kvar ett tag. Så tuggade ha bort dragskorna till blixtlåset; de var ju obekväma att ligga på och voilà: sovsäcken var hans. Jag tycker om det där täcket så jag tänker inte ge upp kampen men hunden kan vara så diskret när det gäller att snika åt sig saker han vill ha så vi får väl se vem som vinner.

Ha en bra dag!

att gratulera :

http://josefindahlberg.se/2017/february/7-ar-nykter-i-dag.html

Fint att läsa att du är nykter och fin❣/ mt

Sorgligt nog kommer en missbrukare alltid att välja sin drog i första hand. Jag tänker att det valet, liksom förnekelse av beroendet, hör till sjukdomen. Då när mitt liv var helvetiskt var det obegripligt hur min kloka, kärleksfulla man kunde smyga, ljuga, blåneka mig rakt i ansiktet och mycket annat som inte alls hörde till den man jag valt av kärlek. Idag vet jag att det är så det är.
Genom min långa resa har jag läst och lärt och förstått... inte minst då den bittra sanningen jag Inledde med, en missbrukare väljer sin drog. Tills den stund något annat blir starkare, ett stöd att vända sitt liv. Det kan ingen annan göra åt missbrukaren, det måste hen göra själv.
Läs gärna vad Carina Bång skriver, hon har en sida Information och stöd till anhöriga som jag haft mycket stöd av. Fortsätt att skriva! Du visar stor omsorg om andra, det är fint! Glöm inte att skriva om dig själv, dina önskningar och drömmar så att du hålls 'levande' som den fina människa du är. Som medberoende är lätt att att tappa bort sig själv - det hör till den 'sjukdomen'. Jag har varit där och söker fortfarande mitt sannaste jag. Att skriva här har hjälpt mig mycket!
Kram till dig och alla medsystrar! Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt
Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com

Så jobbigt! Klart man blir orolig över att få läsa sånt. Ovisshet och oro är ju faktiskt bland det värsta att leva i. Det är ju som det är att googla på sjukdomar och organ och 'förändring' kan ju betyda lite vad som helst. Hoppas du får träffa en kunnig, klok och sympatisk doktor och förstås hoppas jag att du får ett bra besked.
Ja, det har varit högt tempo här på forum efter helgerna, mer än vanligt faktiskt. Jag läser inte alls allt, men vissa berörs jag av och följer deras framsteg och utmaningar. Och dej glömmer jag inte!
Det spelar all världens roll att du orkar hålla tag i nykterheten - i första hand för för dej och för dina nära & kära! Säkert för många andra omkring dig men det är du som är huvudpersonen i ditt liv! Idag är det onsdag. Veckan går i rätt riktning:)
Stora vänskapskramen, livsmod och styrka till dej! / mt

från dig Jullan65.
Jo visst kan sug och tankar finnas kvar länge, men de klingar av mer och mer. Precis som du skriver så ökar också allt i den positiva vågskålen, så den väger tyngre och tyngre. Och inte vill man rasera allt detta.

Hoppas det fortsätter att gå bra för dig Jullan! Nu siktar vi på en nykter och solig vår!

Du har absolut helt rätt! Jag har legat i badet tills nu. Ska lägga mig och lyssna på ljudbok nu och somna till den. Sen försöka ta mig upp någorlunda tid imorgon så jag kan somna tidigare imorgon kväll. Men en till nykter kväll iaf! ☺️??

Det vettifan vilket ben jag ska stå på.

Jag vägrar svara på forumet på måndagar, för vi vet...ja, måndagar är inte min grej helt enkelt.
Och så var det igår, en riktigt helvetisk måndagsjävul, och det hade inte blivit så många vackra rader till inlägg.
Lite har det väl lagt sig idag, om än lite irriterad.
Man kan behöva få lite distans till sina utbrott, och inte kväda i vredesutbrott.

Men jo med fickorna fulla av skit ordagrant som inte har blivit infekterade så är återhämtningen god.
Jag är fortfarande lite orolig i magen, och bara vetskapen om att det raskt kan hugga till ordentligt gör att det bullrar runt än mer än nödvändigt, en form av psykisk terror.
Ska snart dit igen och då fylla magen med luft för att göra en endoskopi, eller ja...trycka upp en kamera via röven.
Känns lite onödigt när de väldigt sällan gör något åt det, opererar bara speciellt sällsynta fall.

Det som gör mig än mer orolig är att det kom ett brev på posten några dagar efteråt.
Läkaren som utförde skiktröntgen fann att hon efteråt när hon hade tittat närmare på bilderna fann en förändring på levern,
Och att jag nu fått en ny tid hos henne för att kolla en våning upp.
Vadå för sorts förändring?, levercancer är det enda som dyker upp när man googlar detta.
Så det blir väl att boka ett besök på fonus på vägen hem då rå, eller?
Ja jag är scary inför den diagnosen, har mitt krökande som jag numera inte längre utför kommit ikapp mig.
Eller alla dessa kemikalier som jag har kommit i kontakt med i mitt yrkesamma liv satt sin prägel på det kroppsliga filtret.
Jo man kan få fettlever utan alkohol har jag läst, men allt bladder jag läser på nätet gör det bara än mer svårtolkat.
Jo jag har tappat kontrollen och känner mig nu orolig, det kroppsliga raset börjar nu bli okontrollerbart.
Det finna andra kroppsdelar som börjat falera som tar mycket av min energi och tankeverksamhet.
Har väldens konstigaste mardrömmar som väcker mig om nätterna och tvingar mig att hålla mig vaken så att jag inte faller tillbaka i det där hemska som händer i drömmarnas värld som jag heller inte kan kontrollera.
Ni vet när man vaknar kallsvettig och drömmen är närmare verkligheten än man tror verkligheten i sig självt är, pulsen är uppe i hundrsåttio och man har svårt att återkoppla till verkligheten, man sitter där i mörkret genomsvett och hyperventilerar.

Ja och på jobbet är det inte vettigt heller, det händer hur mycket konstigt som helst just nu och jag har inte....kontrollen.
Är helt i händerna på the A-team som tar alla besluten åt oss för att sedan ge kontraorder bara minuterna senare,
De verkar inte heller veta vilka riktlinjer som gäller, den hierarkiska pyramiden har beslutsångest.
Man släcker bränder med provisoriska lösningar som sedan blir permanentade och för att ett halvår sedan bli ifrågasatta varför de inte gjordes ordentligt.

Musten har liksom tagit slut på mig, känner mig orkeslös och trött, på i stort sett på allting, kroppen verkar ge upp helt och hållet.
Forumet kraschar och just då förstår man hur man har bytt ut ett beroende mot något annat.
Och när man väl kommer igång igen så ligger man över 300 inlägg efter, och det är inte ofta jag skyltar om forumet som att allt är läst, men jag har tvingats göra det ett flertalet gånger på sistone, för jag hinner inte läsa ikapp allt.
Och i all massa av inlägg så kommer min tråd att allt för snabbt hamna långt bak i aktuella inlägg.

Mitt inlägg kommer att kännas som mindre av betydelse och det märker man också på antalet gilla-knappar.
Jag låg i topp förut men liksom antalet lästa gånger togs bort så tappar jag mer och mer intresset för att vilja orka fortsätta skiva.
Det verkar inte vara av någon betydelse långre, och då känns det som om jag har gjort mitt...

Och på samma sätt känns det också att motivationen till att hålla mig nykter också börjar tunnas ut...
Det spelar ingen roll längre...

Berra

Ett tag efter mitt första inlägg skrevs, minns ej om det var några veckor eller strax över en månad senare, så kändes det som att min kropp sa emot.
När jag lade mig för att sova så kändes det som att mina knän brann, det kliade överallt på min kropp och mitt hjärta bultade väldigt starkt men väldigt ojämnt som om det kämpade för att slå några sista gånger. Så jag ringde min vän (ovan tilltalad som hen som påstod sig haft liknande problem), han kom och gav mig Atarax, tömde min kyl och ringde min närmste chef.

Några dagar senare satt jag på kommunens socialenhet med min nära och mycket förstående chef och jag fyllde i en blankett om hur ofta och hur mycket jag drack. Blanketten kändes som ett skämt, som om den hade en skala från 0-10 men jag var på 15 eller 20.
Någon eller några veckor senare så satt jag på en öppenvårdsbehandling. Jag satt där som 23-åring med "milda" problem bland folk mellan 40 och 70 som hade supit bort relationer, bostäder, körkort, jobb och liv.

Till en början så kändes det skönt att säga "Hej, jag heter Pontus och jag är en alkoholist", men ju längre vi kom så tog det emot. Jag hade svårt för det första av de tolv stegen eftersom jag hade någorlunda kontroll över mitt liv (jobb, socialt liv och ekonomi var intakt). När det sedan kom till att vår "coach" skrattade åt mig när jag erkände att jag under den gångna helgen hade druckit två glas vin med en vän men därefter sagt till denna "tack, det räcker", så fick jag nog.
Totalt var jag nykter utan en droppe alkohol i cirka tre månader, och det gick bra. Just då tänkte jag att behandlingen kanske fungerade, nu i efterhand så vet jag att det är för att jobb och flytt ockuperade mina tankar hela min vakna tid. Mot slutet av detta äventyr med öppenvårdsbehandling så skjutsade jag en vän till bolaget och bad henne handla åt mig, eftersom jag skämdes för mycket för att göra det själv. Detta var i februari eller mars 2015, och under de sista besöken på öppenvårdsbehandingen så hade jag supit mig full kvällen innan utan att någon märkte något.

Efter detta så har jag vid något eller några tillfällen varit nykter i 24-48 timmar ett par gånger men det har varit i undantagsfall vid t.ex resor eller möten med personer jag verkligen viljat gömma det från. Bortsett från dessa tillfällen så har det rullat på med alkoholen sedan dess, jag har druckit mellan 0,5 till 1,5 liter vin om dagen beroende på mående, stämning och sug.

På tal om att gömma mina problem så har jag lyckats bra, en kollega till mig som troligtvis också är på gränsen till ett problem märkte inte något eller hade av någon annan anledning haft en aning om min situation innan jag hintade om hur det låg till. Vi jämförde hur mycket pengar vi spenderat på Systembolaget (tack Swedbank för Utgiftskollen) och jag vann överlägset med cirka 23000 spenderat (cirka 500 kr eller 9 liter vin per vecka om man inkluderar Swish hit och dit).

Idag, på sankt Valentins dag nästan 2½ år senare skriver jag detta och har åter igen börjat fundera, denna gången så vet jag att jag har ett problem, men ett problem utan märkvärda konsekvenser hittils är enligt min mening väldigt svårt att ta seriöst och "få tummen ur".
Enligt googles förslag på sökningar så funderar de flesta på hur man mår bättre på jobbet medan jag funderar på det motsatta då jag trivs och mår utmärkt på jobbet. men det är när jag kommer hem som utmaningen börjar. I nuläget så försöker jag mest få tiden att gå hemma genom att dricka för att snabbare komma tillbaka till jobbet snabbare, inte bara för att slippa tänka utan även för att jag trivs otroligt bra med mitt jobb.

Med vänlig hälsning,

Ber om ursäkt för eventuella stavfel

Ja visst är saker konstiga med livet, man får sina problem och helt plötsligt vill man söka hjälp för något man har förbrukat i massor varje dag. Men man får vara stark och tålmodig med sig själv. Ja kvällarna är jobbiga och för mig är normalt om jag är hemma med familjen inget problem, men så fort jag ska resa emellan jobbet och hemmet blir det jobbigt. Även när jag är själv kommer den där krypande känslan att bara ett glas....men slutar ju som regel med mycket mer och tokigheter. Missade flighter, trasiga kläder, vaknar på ställen man inte vet hur man kom dit. Ja så mycket som ska förlåtas och hur kan man leva sen. Ja tragedin är för alla inblandade, skam och sorg. Men en dag i taget så kanske det kan bli bra.senast i helgen var jag så full och kommer inte ihåg vad jag gjort eller vem jag pratat med, jag sjukskrev mig 2 dagar från jobbet och ska dit imorgon. Men ska man berätta att man varit hemma för att man druckit på tok för mycket. ?

Försöker sova, men det är lönlöst.
Så blir tre eller Max fyra timmar dålig sömn.
Trots det mår man bättre än man gör bakis, så det är det värt

Hej.

Min mor var underbar. Rolig, påhittig och en trygg famn att krypa upp i. På helgerna brukade hon dricka GT. Den syrliga friska lukten var liksom helg och fredagsmys på något sätt. Mamma var ensamstående och jobbade mycket. Men jag tyckte om fridtis och trivdes bra där. Året jag fyllde 11 förändrades min tillvaro. Jag minns den dagen som om det var igår. Vi var på väg hem från köpcentret, en vårdag i Maj. Mamma grät i bilen men jag vågade inte fråga varför. Mamma var ledsen för att hon förlorat sitt arbete förklarade min 5 år äldre bror när vi kom hem. Där och då blev inget som förut. GT på helgen blev helt plötsligt GT hela veckan. Ibland vin. Ibland öl och vodkan låg alltid på kylning. Om vi barn råkade väcka mamma när hon somnat för natten, spottade och fräste hon åt oss tills hon var illröd i ansiktet och definitivt klarvaken.
Mamma hade fått sömntabletter utskrivna, pga oro och ångest skulle jag tro. Dessa blandade hon med alkohol. En kväll när jag kom tassandes ifrån min brors rum, efter en kväll med TV-spel, fann jag min mamma lutandes, eller lättare jägarställning, med rumpan mot de kalla hyllplanen i frysen. Hon urinerade. Jag var 11, kanske 12. Där stod jag och tittade på när min mamma satt och kissade i frysen. Det bruna linoleumgolvet var alldeles vått. Jag hämtade min bror. Han hjälpte mamma till sin säng och jag grät och torkade kiss. Min bror tog alla mammas pillerburkar ur medecinskåpet och låste in dem i sin skrivbordslåda. Den nedersta stora lådan. Sen satt vi i hans säng. Jag grät och han höll om. Den natten skrev jag ett brev till mor. Dagen efter när jag kom hem från skolan satt hon vid köksbordet i sin lila morgonrock. Hon hade bakat kanelbullar. Allt förlåtet. Inga mer piller. Allt är bra. Förutom GT, öl, vin och den nya favoriten vodka. Hennes nya beteende normaliserades och jag vande mig. När jag var ca 15 och min bror flydde hemmet, började jag förstå att min mamma inte var som mina vänners mammor. Hon hade fortfarande inget arbete, vilket jag ifrågasatte. Det söktes personal både på ålderdomshemmet och i ICA butiken. Jobb hon aldrig sökte. Vet inte om det var pga lathet, självömkan, att de ej hade lika hög status som hennes tidigare befattning eller om hon bara gett upp. Vid 19 års ålder flyttade jag. Stod inte ut. Orkade inte förklara hur jag kände längre, hur jobbigt det var att komma hem till en full mamma. Varje dag. När jag var 22 bodde jag hos mamma över sommaren. En kväll efter jobbet hittar jag henne liggandes raklång med ansiktet vänt mot golvet. Jag grips av panik. Är hon död? När jag böjer mig ned över henne är spritdoften så stark att det nästan sticker i näsan. -Nej, hon var inte död. Hon mumlade nåt ohörbart och jag fick släpat upp henne i soffan. På min och min mans förlovningsfest nåt år senare däckade hon vid bordet. Ni vet som man bara ser på film. Pang! pannan i bordet. Jag skämdes. Jag skämdes för min mammas skull. Jag skämdes för min skull. För nu vet dom. De som var där på festen vet. Jag kan inte dölja det längre. De såg. Åren går och mamma drar sig allt mer undan. Honsdag hörde bara av sig om hon ville ha något från mig. Hjälpte jag henne inte där och då när de anbefallde henne blev hon arg och gav mig dåligt samvete. Hon var arg för att jag inte var tillgänglig när så hon önskade. Orken att försöka omvända en alkolist som inte vill tog slut hos mig. Den roliga, påhittiga och varma mamman jag hade som barn var död. Nu fanns bara fragment kvar. Och ja, jag sörjde och sörjer. Jag, 30 år. Får vårt första barn. Mamma träffade honom 2 gånger på ett halvår. Vi bor 1 mil från varandra. 2 gånger. Inte klokt. Jag och min man hade bjudit in till 30års fest med nära och kära. Vi skulle också gifta oss, gästerna ovetandes. Men mamma visste. För vi ville så gärna att hon skulle komma. Hennes dotter ska gifta sig! Men hon kom aldrig. Ursäkterna till orsaken varför hon inte kom var många. Då sa jag stopp för första gången. Nu räckte det. Ett halvår till går utan kontakt då min bror ringer för att meddela att mamma låg på sjukhus för hjärtsvikt. Han tvingade mig att ringa. Jag ville inte. Mådde ju nästan bra, trots att det blev som det blev och inte som det skulle. Men jag ringde. När hon kom hem från sjukhuset handlade jag och städade hennes lägenhet. Fy vilken missär hennes hem var. Tog en hel dag. Hon frågar i bland hur pojken mår. Min son. Hon kan inte hans namn. När vi talas vid säger hon alltid till mig att hon har ingen som hjälper henne. Ingen som bryr sig. Detta har varit återkommande självömkan i 12 år. Sen jag flyttade hemifrån. Känner mig besviken och blir ledsen. Räknas inte jag? Räknas inte min hjälp? Idag fyller jag år. Mamma har inte ringt och önskat grattis. Jag blir arg och ledsen. Kanske banalt och barnsligt. Men ändå. I kväll skrev jag till min mor, ringa går inte, för hon har däckat på soffan, att det räcker nu. Att jag är trött på att bli besviken, trött på att hon gör mig ledsen. Att jag inte vill ha någon ursäkt och att hon ska respektera det. Jag välkomna henne att höra av sig om hon vill ha tvätt- och städhjälp men resten kan kvitta. Ikväll gick de sista sköra trådarna av....

Jag känner igen mig i så mycket. Drack också minst 1-2 vinflaskor varje kväll, ibland startsprit då jag tyckte ruset kom för sagta.
Känner igen mig i att "bedöva" känslorna!
Jag har bara varit nykter 2 dagar nu! Det är som jobbigast på kvällarna. Jag brukar lägga mig i badkaret och ligga där tills jag blir trött och vill sova.. vi är starka tillsammans! Jag blir jätte motiverad att läsa och skriva här! Så fortsätt med det! ??

Lite så jag tänker.. just nu känns det som en omöjlighet att lägga sig innan 01 och kunna somna. Tränar man eftermiddagen är man kanske trött så man Vill sova tom!