Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla ni snälla! <3

Jag har läst lite nu om beroende och alkohol och jag ska läsa ännu mer. Det är intressant och så sorgligt tycker jag. Nu tycker jag ju ännu mer synd om honom!

Måste bara fråga en sak, Hur ska jag bete mig när han dricker? Ska jag säga något eller bara va tyst? Jag vet ju att ingen hjälper egentligen.. men jag vill inte acceptera och jag blir ju så arg och besviken så ibland kan jag bara inte va tyst! Och ibland så bara kniper jag igen och gråter och skriker inombords så hjärnan och hjärtat nästan sprängs!

Hej Abel! Har bara läst ditt första och sista inlägg och ser att det går bra för dig! Jättebra jobbat!
Jag har precis insett att jag är medberoende till min sambo som är alkoholist och försöker nu läsa om andra som har alkoholproblem så att jag kanske möjligtvis kan försöka förstå lite hur han känner.

Jag önskar så att han kunde få vara i samma sits som dig nu! Vi har haft diskussioner om detta i flera år nu men nu måste det bli ett slut här hemma känner jag! Vi har småbarn som jag tror påverkas negativt av hand drickande och så faktiskt jag.

Det jag undrar är lite hur din fru/sambo har varit emot dig om hon hjälpte dig på nåt sätt att förstå eller om du insåg själv? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra här hemma eftersom jag provat allt och ingenting hjälper. Han erkänner ibland att han har problem och har gjort länge. Jag trodde faktiskt att han skulle sluta och söka hjälp efter en fordonsolycka som nästan tog hans liv bara för att han var så full. Men icke!

Jag har inte varit särskilt aktiv på forumet på sista tiden. Är inne och läser era inlägg men har inte skrivit något själv. Senaste kommentaren i början på november och då hade jag börjat "måttlighetsdricka", som det så vackert heter. Det gick relativt bra under en tid men självklart höll det inte speciellt länge. Den där halva flaskan vinet och någon öl blev alldeles för lite i längden och snart var jag inne i mitt gamla destruktiva beteende igen.

Gårdagen var inte OK. Började lite lätt med ett par öl innan julbordet, höll mig ifrån snapsen men vad hjälpte det när det fanns annat att dricka. Gick så småningom över till vin och lyckades hålla mig vaken till niotiden. Ingen trevlig julafton för mina närmaste som ni kanske förstår. Jag brukar vanligtvis inte ställa till med några större grejor men att ha ett "ägg" till sällskap måste vara fruktansvärt jobbigt.

Då kan vi alltså stryka måttlighetsdrickandet och var jag ska hitta styrkan att gå vidare vet jag inte. F n känner jag att jag inte kan prata med någon. Jag har er här på forumet och om jag inte hade era visdomsord att läsa och begrunda vet jag inte om jag skulle orka så mycket längre.

Idag får det bli julegröt med mjölk och kanel. Varför och åter varför är alkoholen så omöjlig att besegra för vissa av oss.....

Sköt om er
Tjalle

med ditt utförliga svar! Jag märker att det är såpass länge sen jag lärde mig de svåraste läxorna att jag säkert går för rakt på och börjar på "fel" ställe. Fint att vi kan hjälpas åt att försöka förklara. Vi är nog alla medberoende mer eller mindre i glashuset... och vi är både lika och olika. Olika som personer men medberoendebeteendena, -mönstret är likartat.

Yogis tips om att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende är en sån sak som varit till stor hjälp för mig. Den här artikeln har hjälpt mig att förstå hur otroligt fångad en missbrukare är i missbruksbeteendet http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna - och varken kärleksfullt stöd, tjat-och-gnat eller hot hjälper mot "suget". Det verkar helt allmänt att missbrukare "ljuger och bedrar" för att kunna fortsätta sitt missbruk. Att hota att lämna, ställa villkor och ultimatum som man inte är säker på att man kan, vill, förmår genomföra är mycket oklokt. Det bara flyttar gränserna för vad som är möjligt för missbrukaren och minst lika illa - den medberoende tappar tron på sig själv - flyttar också sina egna gränser och krymper sitt handlingsutrymme.

För mig har det varit bra att läsa på missbrukarsidorna här, där har jag "mött" de som kämpar och förstått så att säga "från insidan" hur tufft det är. Flera av dem känns idag som nära vänner - fast vi känner varann endast här.

Min andra tråd hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Läs gärna Framtidsdrömmar och flygcert som skrivit här länge.

Allt gott denna juldag som är regnig hos mig - men med trygghet och lycka i hemmet / mt

Hej Ärligbesvärlig, jag håller till på andra sidan forumet - hos de beroende, men blev berörd av ditt inlägg och ville bara hälsa dig välkommen och tala om att du inte är ensam.
Jag är nykter sedan några år tillbaka nu. Jag är också gift med en man som drack lika mycket som jag själv, men som - efter en lång och bitvis tuff resa - valt att leva nyktert tillsammans med mig. Det finns möjlighet till ett liv tillsammans bortom alkoholen, men som de kloka Mt och Yogi redan svarat dig kan Du bara se efter dina egna och barnens behov, bestämma dig för hur ert liv ska se ut framåt. Han måste ta ansvar för sig själv och den del av familjen han utgör.
Häng kvar här hos alla kloka kvinnor (ja, det är väll mest kvinnor här bland medberoende på forumet)och ta del av den kraft forumet kan ge dig. Med varm kram och önskan om en lugn fortsättning på juldagarna för dig och familjen/Victoria

välkommen hit!
Det är sorgligt att behöva hälsa någon välkommen hit eftersom skälen till att man sökt sig hit inneburit så mycket sorger och besvikelser. Men du har hittat rätt! Jag själv är inte "gammal" på dessa sidor men det jag har läst och de råd och stöd jag har fått har inneburit ovärderlig hjälp! Här kan du berätta allt det du aldrig skulle våga berätta för andra, här får du precis det stöd du behöver, utan att någon dömer dig. Din värsta domare är du själv och det är tungt nog att bära.

Det du beskriver är ett så klassiskt medberoendebeteende. Man stöttar, är förstående "psykolog", ignorerar, städar upp sådant som alkoholisten ställer till med på fyllan. Vi alla vet innerst inne att vi inte hjälper utan snarare möjliggör det fortsatta beteendet. Vi hittar på ursäkter, slätar över och pysslar om. Vi lär också våra barn detta. Vi visar också våra barn hur mamma får behandlas. Vilken bristande respekt som är acceptabel att bli behandlad med. Vi visar våra barn hur ett förhållande kan få se ut. Hur allt i en familj kan handla om en enda persons mående. Hur andra får undertrycka sina känslor av hänsyn till alkoholistens dagsform. Detta smärtar mer än allt annat i ett modershjärta. Skuldkänslorna och skammen när man inser det är outhärdliga. För man vill sätta sina barn främst och när man inser att det inte är det man gör drabbas man hårt.

Jag tror att det viktigaste och bästa man kan göra är att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende, att dra nytta av all den kunskap och erfarenhet som finns här. Acceptera att man är medberoende. Se vilka mekanismer som utlöser vilka reaktioner hos en själv. Lära sig att man inte kan ta ansvar för någon annan förutom barnen. Lära sig att lägga tillbaks ansvaret där det hör hemma. Jag klarar inte själv att göra allt det här så man kan säkert säga att jag "kastar sten i glashus", men man måste förstå och acceptera att det här är en process och att den kan vara lång. Men insikt är ett första steg och ett första steg är bra! Du har tagit ett första steg - bra jobbat! Fortsätt så!

Jag kan inte uttala mig om era chanser till att lösa detta men jag vet att det är möjligt! Men det kräver att även HAN kommer till insikt om att han har ett problem, erkänner det och är villig att jobba med det. Mulletant här på sidan har erfarenhet av att det går! Läs, bli inspirerad och uppmuntrad!
Våga också ställa obekväm frågor till dig själv. Lever du det liv du vill leva? På vilket sätt begränsas er vardag och helg av hans drickande? Känner du dig stressad eller orolig när du jobbar? Känner du i kroppen när han tänker dricka? Känner du att du genom ditt sätt gentemot honom kan påverka hans drickande? Känner du skuld eller ansvar; om jag inte sagt så, jag borde ha gjort osv?
Jag vet att du stöttar honom och ger allt av dig själv när han behöver det. Känner du att han ger dig stöd och allt du behöver?

Jag hoppas att du ändå känner att du har hittat en ventil här. Jag hoppas inte att jag har skrämt dig eller fått dig att känna dig kritiserad. De tuffa frågeställningarna är sådana som jag har ställt mig själv och detta har gjort att jag kritiserat mig själv väldigt hårt, framförallt som mamma. Att se hur det har påverkat mina barn har varit det jobbigaste av allt. Och jag har dömt mig själv hårdare än någon annan säkert skulle göra. Men kanske kan jag någon gång i framtiden klappa mig själv på axeln och säga att jag gjort det jag måste göra - att inte acceptera situationen som den är.
Oavsett om din framtid är med eller utan din man så har du nu lyft näsan över vattenytan och insett att er situation är ohållbar, det är inte ok. Något är fel och ni kan göra något åt det!

Varma styrkekramar från mig

till dig A. Hoppas att du tar väl hand om dig och att du mår bra! / mt

Skickar en julig hälsning och önskar ALLA välgång med sina beslut.
Förstår att det är en svår tid när man helldre kollar i glasen istället för att det är ENBART barnens jul.
Jag tittar in på nyårsaftonen och önskar alla gott nytt år!
/A

Hej MB! Trist att du har det lite motigt just nu med dryckesbiten just nu. Men du får ta nya tag när du fått nog/känner dig redo. Förstår ju att det kan vara svårt i helgerna med en man - som liksom min - inte spottar i glaset. Det var skönt att höra av dig i alla fall. Jag blev glad, har saknat dig. Försök och vara rädd om dig så gott du orkar och kan.

Stor kram!

Tack för ditt svar! Blev inte alls skrämd utan mer lättad :)

Igår när barnen somnat hällde han i sig massor och blev full. Och efter ett stort bråk så blev vi sams och han kändes så där öppen och ärlig och snäll som den man jag blev förälskad i i början. Vi gick och la oss sams. När han vaknade imorse var det den kalla ångestfyllda bakfulla gubben igen och jag blir så ledsen :( det är som han vill straffa mig och säger saker som är nedvärderande. Han har sagt förut att han menar inget illa när han säger dumma saker, men det är nog skitsnack!

Jag ska absolut kolla upp om det finns nåt sånt där al-anon och kanske gå på ett sånt där möte. Ska kolla bloggen och dom andra sidorna med.
Skönt att kunna skriva mig.

Tack!

Ingen press längre på mat, julklappar, oro för om han kommer bli nöjd eller inte. Inga mer uppmaningar till barnen att visa tacksamhet och uppskattning. Kan slappna av lite nu. Nästa projekt är att jag och barnen ska till min syster och fira med familjen. Utan honom eftersom vi ännu inte kommit dithän att han är välkommen. Gissar att han kommer supa till då istället... För att det är synd om honom, hur tror jag att det känns för honom när jag åker iväg till gemenskapen och han får vara ensam? Något han ändå valt själv, men han ser det inte så - alltid oskyldig som ett lamm. Alltid alla andras fel. Han har aldrig någon del i något. Märkligt. Eller hur? Och jag som stöttar, bekräftar och säger ord som jag inte menar. Vill bara ha min familj tillbaka. Mitt liv tillbaka. Min frihet.

Jag hoppas nästan att han ska trappa upp nu, att det ska bli en större konflikt så jag kan sätta min plan i verket. Är så spänd hela tiden. Olycklig. Vill få ut honom ur mitt liv. Låsa igen lägenheten och sticka härifrån. Tills det värsta har klingat av. Få lugn och ro för att tänka och planera. Min son ska bo här i två veckor från och med lördag. Min älskade lille store pojk, som alltid försökt vara stark och tyckt att han ska ta hand om mig även när det inte behövts. Känner mig jätteglad för att få rå om honom varje dygn i flera veckor och är samtidigt så rädd och orolig att sambon ska dricka när han är här eller att han inte ska klara att kontrollera sitt humör, så att det går ut över honom. Vågar inte lämna dem ensamma mer än korta stunder. Behöver ha kontroll över situationen. Sonen tycker om min sambo, men han har också sett och fått erfara hans sämsta sidor. Han vet att jag planerar att lämna honom, och han är glad för det. Samtidigt känns det inte bra att han också bär på den hemligheten inför min sambo.

Jag tänker fråga min styvfar (rörigt det här, men min syster och bror har inte samma pappa som jag men det är honom jag växt upp hos) om han har en extra låskolv så jag kan byta lås själv när "det händer". Så jag är förberedd och inte beroende av hyresvärden nu i helgerna. Inser att jag måste berätta åtminstone litegrann. Får vara beredd på "vad var det jag sa" från styvfar, eftersom EXAKT det han var rädd för skulle ske och varnade mig för nu har skett. Han sa en gång att "han måste ha hjärntvättat dig" och ja, det är nog så. Hur i hela friden gick det till? Jag måste vara totalt korkad. Blir så arg på mig själv! Hur ska jag nånsin kunna bli vän med mig själv igen? Jag har betett mig så jävla illa mot dem. Ja visst, han har tvingat mig att göra det, att säga ifrån, markera, ställa ultimatum som jag själv inte har trott på. Men oavsett så har jag ett ansvar. Jag vet att de har förstått hela tiden, att de förlåter mig. Men kan jag någonsin komma att förlåta mig själv? Kan jag det?

Hej igen! Och Sorry! Jag tänkte på raderna "Hjärnblödning tar de på allvar, hjärtinfarkt, ja till och med diabetes tar de på allvar. IDIOTER. Utan mig vore dessa saker inte möjliga". Jag tyckte det var lite av ett hän mot de sjukling
ar som inte smakar/smakat. Men alla reagerar vi olika. Gott så.

Fia

Hej och välkommen hit, du har kommit rätt.
Har hjälp mig oerhört att skriva av sig och
läsa alla kloka svar.
Konstnären

Mår sådär , är 48 årig dam

Ja här sitter jag i skummet med en kopp kaffe. Har ätit en
skinksmörgås och jag vet inte när den smakade så bra sist.
Min första vita julafton på åratal. Det gick bra höll mig
till julmust. Ett par ggr kom suget under dagen att en immig
liten jäkel och en kall öl hade varit gott.
Direkt hade jag en inre monolog med mig, vill du verkligen ha
tillbaka ditt gamla jag. Svaret är nej. Sedan var det över.
Vi var bara min lilla släkt, men ingen ifrågasatte mig då
jag varit ärlig och berättat att jag är alkoholist.
Har tänkt på det att många människor förstår inte det där med
kemiskt beroende. Det är man ju själv expert på.
Kanske har jag inte halsat direkt ur flaskan men tagit vilket
jäkla plexiglas som hels, behövde inte vara snygga glas det
skulle ju bara ner i magen för att lugna och berusa sig.
Sanningen har varit tuff att ta till sig men ju mer jag öppnar
mig ju friare blir jag.
Väljer mitt sällskap jävligt noga har inget utbyte av dom gamla
vinkompisarna längre. Jag har förändrats totalt, till det bättre
tycker jag själv, sen vad andra tycker ger jag blanka faan i.
Sista gången i september drack jag och spydde om vartannat.
Hoppades för varje klunk att det skulle få stanna i magen.
Helt jävla sjukt.
Är så glad för allas stöd här inne har inga ord för hur mycket
det hjälpt mig.
Regnar här nu men det blir regnkläder och en runda med hunden.
Ett litet tillägg när jag aktiv drinkare vågade jag inte köra bil,
fick panikattacker och kunde bara stanna mitt i vägen.
Nu har jag börjat köra igen efter tio år och det är skitkul.
God fortsättning
Kalkonmiddag i kväll. Vad som än händer ingen alkohol idag för mig.
Undrar hur man skulle reagera om någon nära och kära dog. Måtte
jag inte välja flaskan.
Det här blev surrigt, man ska inte ta ut något i förskott
Konstnären

jag har inte skrivit att jag reagerat på texten ?

Som jag skrev så finns den i olika formuleringar och ska jag tycka något så är det väl att den är brutalt ärlig ? Att det bakom många "normala" sjukdomar finns ett för högt alkoholintag är ju ett känt faktum men oftast kommer inte det upp till ytan utan man behandlar enbart symptomen. Jag själv kunde dra ner på min astmamedicin när jag slutade kröka. Jag har vänner som skippat magsårsmedicinen och det höga blodtrycket är ju ofta en följd av för mycket drickande.

en stilla natt ... Låt reklamen ta sin lilla stund och lyssna sen till Helen Sjöholm, Rigmor Gustafsson och Anna Stadling http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2246148
En stilla natt önskar jag dig som hittat hit / mt

Hej Adde och God fortsättning på helgen!

Förstår om du reagerar på FB-texten. Det är skrämmande hur dumma människor det finns. Givetvis kan man drabbas av både diabetes och hjärt/hjärnsjukdomar utan att någon sin ha nyttjat en droppe alkohol!

Fia

- bra att du har hittat hit och du har hittat rätt! Om du läser i de olika trådarna kommer du att se att din berättelse innehåller samma mönster som många, många andra. Ja de flesta. Din avslutande fråga "Hur kan jag hjälpa honom?" är också den vanliga avslutningen - oftast är det en "han" som dricker och en "hon" som tar ansvar och hand om ... Den utveckling du beskriver angående hans humör är också den vanliga, det är så det brukar bli. Och allt värre.

Jag har läst och skrivit här i tre år och även om min situation inte var lika som din var mönstret hos maken detsamma. Efter det jag själv gått igenom och alla de många, många berättelser jag delat här är mitt svar knappast det du vill höra - du kan inte hjälpa honom. Han måste hitta viljan och motivationen att söka hjälp eller hjälpa sig själv. Du tycker kanske att det låter hårt och brutalt men så ser jag det idag.

Men det finns hopp! Det du kan göra är att ta hand om dig själv och barnen. Flytta fokus från att fundera hur du kan hjälpa honom till att göra vad du kan för att ha det bra själv och göra bra saker med och för barnen. Lämna ansvaret för hans liv och välbefinnande till honom själv. Det är lättare sagt än gjort, en lång process för de flesta. Men det är möjligt!

Jag har haft mycket hjälp av en blogg "Information och stöd för medberoende" http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ovärderlig hjälp har jag haft av att läsa och skriva här. Om det finns Al anon i dina trakter skulle jag rekommendera dig att gå på ett möte. Där träffar du människor som har liknande erfarenheter http://www.al-anon.se/ Läs också http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Hoppas jag inte skrämt bort dig eller gjort dig mer ledsen med min uppriktighet. Det är verkligen inte min mening - du har det jobbigt nog ändå. Fortsätt skriva här och läs, läs de olika trådarna.

Hoppas du har en lugn julnatt. Ta hand om dig och kom ihåg att du kan förändra ditt liv!
Styrkekram i julnatten / mt

kunna skriva både ett och annat om den saken... men stannar vid att det kan väl benämnas som ett slag under bältet. Eller så. Bra att det blir bemärkt. God fortsättning på julen! Kramar / mt

går till den större byggvarukedja som idag, med bud - fint ska de va, levererat en låda (!) med olika spritsorter som julklapp till min man som är företagskundkund hos dem. Finner inte ord, men tro mig - detta kommer inte passera obemärkt.

som glider runt på FB med lite olika formuleringar men budskapet kan inte missförstås :

Hej! Jag undrar om du har glömt mig, jag är din sjukdom..
Jag HATAR möten..
Jag HATAR högre makter..
Jag HATAR alla som har ett program.

Jag HATAR alla som har en sponsor som påminner dig om att jag finns och hur jag arbetar.

Till alla som kommer i kontakt med mig: Jag önskar er lidande och död.

Låt mig få presentera mig. Jag är sjukdomen beroende!
Jag är listig, falsk och stark, sådan är JAG.
Jag har dödat millioner människor och jag är ännu inte nöjd.

Jag älskar att överraska dig.
Jag älskar att låtsas som om jag vore din vän och din älskade.
Jag har tröstat dig eller hur?
Fanns inte jag där när du var ensam? Då du bara önskade att dö, var det inte mig du ropade på då?

Jag var hos dig.
Jag älskar att göra dig illa.
Jag älskar att få dig att gråta eller ännu hellre älskar jag att få dig så avstängd att du varken kan känna smärta eller gråta.

När du inte känner något överhuvudtaget, då känner jag mig riktigt nöjd och allt jag ber dig om är långt lidande.
Jag har alltid funnits där för dig.
När det gick bra för dig i ditt liv bjöd du in mig. Du sa att du inte förtjänade allt det goda och jag var den enda som höll med dig.
Tillsammans klarade vi av att förstöra allt som var bra i ditt liv

Folk tar mig inte på allvar.
Hjärnblödning tar de på allvar, hjärtinfarkt, ja till och med diabetes tar de på allvar.
IDIOTER! Utan mig vore dessa saker inte möjliga.
Jag är en sjukdom som alla hatar, men ändå kommer jag inte oombedd. Du väljer att ha mig.
Det är så många som har valt mig framför verklighet och frid.

Mer än du hatar mig, så hatar jag alla som har ett tolvstegsprogram. Ditt program, dina möten, din högre makt.
Allt detta sviker mig och jag kan inte arbeta på det sättet som jag är van vid. Nu måste jag hålla mig i ro här.
Du ser mig inte, men jag växer mig större än någonsin.
När du bara existerar, då lever jag.
När du lever då bara existerar jag.
Men jag är här.....

Du kan lita på mig, jag väntar på dig.
Tills vi möts igen önskar jag dig lidande och död.

en av två vanligtvis alkoholdränkta månader, semestern och födelsedag- jul- nyår- födelsedag. Lite frustrerad, det är svårt att bryta vanor men inte farligt.

Önskar er alla en så god och lugn jul det är möjligt!
Kram!/MB

Har redigerat inlägget då det kunde uppfattas som att jag fortfarande dricker. Bortsett från ett enda återfall 15/12 har jag varit nykter och kommer så förbli om jag får som jag vill.

Känner att just det här är platsen att lämna ett avtryck i idag. Fyller på Mt´s godisfat med lite mer nykokad knäck, och önskar er alla en riktigt god jul, varm kram Victoria

Sitter i kyrkan och väntar på att gudstjänsten ska börja. Här finner jag lite ro och styrka. Veckan som gått tar sig på värsta tio i topp. I fredags tog jag mod till mig öppnade ett "prat". Försökte förklara hur jag upplevt förra helgen och veckan som varit. Återigen får jag höra att jag vara vill analysera och dissikera. I min värld handlar det om att förstå. Han kunde erkänna att han hade varit väl hård och att han kom fram till det ganska tidigt i veckan. Varför sa han inte det, så hade jag sluppit en hel del av min ångest. Jag upprepade att hans tystnad leder till tolkningar som lätt blir fel. Efter detta har helgen varit ganska lugn tills i går. Då tog jag honom på bar gärning med en påse med tre flaskor whiskey, dock tomma. Han skulle bara slänga dem. Det var som om att få en knytnäve i magen. Jag valde att tro honom, med tvekan. Det känns så tungt. Det tar aldrig slut. Detta var det sista beviset för hur mycket det har smugits och ljugits. Jag frågade om det fanns mer. Han svarade nej och det har han sagt innan. Jo, sa jag, men då visste jag inte om de här flaskorna. Det här är ju också en bekräftelse på hur djupt ner han är. Nu biter jag ihop och försöker hålla ihop över julen. Sedan får vi se. Ibland vet jag precis vad jag vill/ ska göra och ibland famlar jag i mörkret.