Senaste kommentarerna i forumet

Att läsa dina krönikor är härligt! Så skönt du skriver.
Det är mycket insikt och sunt förnuft som ger mig energi att på nytt försöka krossa alkoholjäveln för gott.

Måste, vill och kan!

LP

Det finns inget bäst före datum i denna kamp, bra att du är tillbaka!
Det är nog bra att du får vara ifred och sortera tankar i lugn o ro. Allt känns nog bättre på några dagar när du kommit igång med jobbet i
rätt rythm o gängor. Kram

Allt det du skriver i ditt brev är precis mig på pricken! Högvarv, fixar massor hemma med huset, bersuad givetvis. Tränar och äter väldigt nyttigt, Ledighetsdrickare. Allt stämmer klockrent. Jag trillar om och om igen i samma fälla.
Vill inte mer, kan inte mer, orkar inte mer. Jag vill lyckas nu....för gott.
Jag fattar inte heller hur jag kan bete mig som jag gör.
Jag har svårt att förstå mig själv.

LP

Tack Mammy Blue!
Det är hjälpande ord på vägen. Jag behöver det verkligen. Återigen sjukt bakfull efter två hårda dagar. Nu har ju söndagen kommit som jag lovade Fenix att haka på, mot livet som det ska vara, utan alkohol. På sätt och vis känner jag en glädje och en lättnad att faktiskt på allvar bli fri igen. Trots att skallen bankar och kroppen värker, för att inte nämna min ågren.
Fasen vad jag mår dåligt, måste fixa det för gott nu. Vill inte mer.
Jag behärskar verkligen inte spriten på något plan.

Jag ger härmed upp för gott.

LillPer

Det var inte min mening att såra med mina frågor Fia. Jag vet ju heller inte så mycket om dig eller din man. Jag har själv varit i en situation då jag "drivits" från mitt hem för att jag inte klarade att vara i närheten av sambon när han drack. Ett tag var det till och med en överenskommen lösning. Jag sa till honom att jag inte tänkte vara med honom om han drack, att jag då skulle gå, inte lämna för gott bara just då gå bort från hans berusade person. Det ledde inte till att han slutade dricka, däremot till att jag förra sommaren spenderade många nätter i skogen i mitt tält och att han kunde dricka ifred. Det var nödvändigt för mig, för att få ro, liksom det kanske är nödvändigt för dig nu för att inte dricka men jag kan idag se hur sjukt det var att han respekterade min rätt till mitt hem så mycket mindre än hans rätt att dricka. Då såg han ju det som att det var mitt val att gå hemifrån men i backspegeln kan jag ju se att det inte var mycket till val, att jag gjorde det jag måste för att må så bra som möjligt. Idag kan jag göra det i mitt eget hem. Ex-sambon är nykter men än så länge vill jag vara särbo och njuta av att styra helt över mitt eget hem.

Alla som dricker blir inte elaka på fyllan. Man har ändå rätt att sätta gränser för hur stor plats man vill att alkoholen ska få ta i sitt eget hem. Vill du inte ha alkohol hemma så borde han respektera det, tycker jag. För mig är det idag orimligt att rätten att dricka ska gå före rätten till ett liv fritt från missbruk eller medberoende.

Kram

... och ibland är jag så nöjd, men ibland är jag så ledsen ändå.

Jag har haft några mycket fina dagar. Jag har varit hos mina grannar som jag tycker så mycket om. Vi hade en så härlig kväll. Jag har träffat en gammal vän som jag inte sett på länge. Vi satt ute på en restaurang och det blev sent, riktigt sent. Jag har inte varit ute så sent sedan innan jag träffade exsambon (för om jag var ute sent så betydde det att jag inte ville vara med honom... hmm, inte mina ord). Och jag blir lika förundrad varje gång jag träffar vänner - ingen kommer kommentera att de stannar för länge hos mig, att jag är borta för länge, att jag är på restaurang istället för hemma osv osv. Jag tänker på det varje gång - och jag blir lika förundrad varje gång. Det känns knäppt, men det är så det är.

I veckan var jag hos en kollega. Hennes man skulle montera en möbel. När han var färdig säger min kollega "Men den är ju sned?!" och jag trodde att jag skulle trilla ner död på fläcken, jag såg framför mig att nu blir hennes man såå arg...Om jag hade sagt så till exsambon så hade han blivit så fruktansvärt arg. Jag var alltid tvungen att berömma många, många gånger och tala om hur fint han hade gjort, hur duktig han var som hade fixat det och hur bra det blev. Sedan, efter ett par dagar, så fixade jag i ordning det, eller kanske att jag kunde linda in typ att "men ser du, det verkar som det har blivit lite snett, tror du att den blev sned när jag flyttade den eller kan barnen ha gjort något?" annars var det fullständigt j-a kaos och strid på kniven à la "Hur f-n kan du säga att den är sned, gör det själv då din j-a.... Jag har stått här och kämpat och vad f-n har du gjort under tiden? Och så har du mage att säga att det blev snett......" och så kunde han i värsta/bästa fall åka iväg i bilen och spendera natten på hotell...
Fyy faaan, jag har varit så himla rädd så många gånger... och det verkar ju aldrig som att det lägger sig - jag tycker att jag får distans, men det bara kommer upp så himla många situationer och händelser hela tiden. Och det gör sååå ont. Jag försöker tänka att det komemr ta ett tag och jag måste få bearbeta under lång tid, jag har ju bara tryckt undan allt så länge, men det är en balansgång. Ibland är det så svårt att tänka att det inte gått så lång tid sedan jag flyttade - det känns som en livstid...

Häromdagen lyssnade jag på Jonas Gardells sommarprat och han talade om Astrid Lindgren med varma ord, och då slog det mig att det är lite så jag tänker på dig! Du är så bra!

Jag läser och suger åt mig av det du skriver:
"För den som läser och inte känner det så, till dig som vill ha förändring vill jag säga
- det hjälper inte att önska
- det hjälper inte att hoppas
- det räcker inte att försöka
För att förändra måste man fatta beslutet och våga språnget. Ta makten över sitt liv."

Jag håller på att ta språnget, eller klara av att få flygcert kanske jag ska säga...! Jag ska snart åka på semester - alldeles själv! Jag ska åka till en plats som jag inte besökt på många år. Jag bodde där i vuxen ålder, och det har en oerhört positiv känsla bara tanken på den platsen. Jag ska bo på hotell, för det är jag värd. Jag ska åka på utflykter till platser där jag mår gott, jag ska gå och shoppa i små hantverksbutiker som jag tycker om, jag ska gå promenader på stigar där jag en gång var mycket lycklig. Jag hoppas att det smittar av sig av den fantastiska känsla jag hade där en gång, att jag får ta med mig lite hem igen. Jag är så nöjd när jag skriver till Framtidsdrömmar över mina steg, men när jag skriver nu så är jag så ledsen över att jag inte har lyckan just nu, Eller jag har lyckan på många sätt, men jag önskar att jag hade mer, att jag inte var rädd, att jag inte lät honom påverka mig så, att jag inte får hjärtklappnings å fort han hör av sig, att ... ja, att livet var lättare.

Det pirrar: jag vet att jag kan resa själv, jag vet att jag löser alla situationer som uppkommer. Jag tror att jag kommer ha gott av at komma hemifrån och alla måsten, gott att vara på en härlig plats, att gå upp, gå och lägga mig, åka precis när det passar bara MIG, att få ta alla beslut utan att tänka på vad en annan människa ska tycka. Jag är inte rädd för att sitta själv på en restaurang, att åka själv, att sitta själv osv, men jag kan bli lite småledsen över att inte dela med någon. Å ena sidan vill jag inte dela,för jag vill bestämma själv, men tvåsamheten är fin. Väldigt fin!
Jag har lagt upp en låtlista för min resa. Jag försöker på alla sätt se det goda. Men ibland gör det ändå ont.

Jag träffade en vän häromdagen. Vi har inte setts på nästan 10 år, förutom ett kort hej för fyra år sedan. Mycket har hänt på de här åren, för både mig och henne. Men när jag berättade så rann hennes tårar ner för kinderna... och jag satt som ett fån - för det kändes som att jag berättade om någon annan, som att det inte är jag som levt i alla hot, all ilska...

Men jag har fattat beslutet, jag har tagit språnget. Och i det stora hela är jag nöjd - för jag hade inte överlevt om jag hade stannat. (men ändå kan jag inte låta bli att tänka att det kanske var jag som gjorde fel - att det var mitt fel att han behandlade mig som han gjorde... försöker tänka att det inte spelar någon roll - för vi var ingen bra kombination och det är det som räknas.)
Kram

... var konstant under lång tid - oro över att de inte skulle få det bra, att jag inte skulle få med dem, att jag inte skulle överleva när jag inte skulle ha dem osv osv, jag har full förståelse för din oro, jag trodde ju inte jag skulle överleva allt det där så som sagt - jag har full förståelse!!
MEN - om jag önskar att jag hade gjort något annorlunda (jag försöker tänka att det är ingen idé att tänka så för gjort är gjort!!) men - då skulle jag ha gått direkt när jag började förstå att jag måste gå. Istället stannade jag flera månader och lät barnen utstå ännu mer.
Men - nu blev det som det blev och jag är fortfarande arg och ledsen ibland, men till slut gick jag och allt löser sig. Ibland är jag så ledsen så det är inte klokt, men jag gick. Jag är fortfarande lite rädd för honom, för hans ilska (han dricker ju inte längre men har ett väldigt narcissistiskt beteende) och jag trippar på tå, men jag jobbar mig framåt - jag står inte kvar och tar hans skit.

När exsambon hade skrikit åt barnen, slitit saker ur deras händer, slängt saker, förstört massa av våra saker, sagt hejdå till barnen och sagt att han skulle ta livet av sig mm mm mm INFÖR BARNEN så sa stora flickan taget ur luften en dag - "Jag gillar inte pappa när han blir så arg". Dagen efter flyttade jag. Jag hade trott/intalat mig att barnen inte förstod, att de skulle glömma, att de inte såg riktigt, att det ändå var bättre att ha både mamma och pappa med sig än en i taget osv osv, men så blev det så solklart - barnen bar ju detta med sig hela tiden, inte bara när det hände, de kände stämningen hela tiden, de hörde, såg och var nästan med i grälen...
Mina små vill inte alltid åka till pappa (och en gång har den stora inte velat lämna pappa för att åka till mig), den stora vill alltid att jag ska åka med när pappa hämtar, hon vill att jag ska komma och hälsa på osv, men det blir bättre. De har en mer deltagande pappa nu. Och jag kan ibland vara ledsen över att ingen annan ser den sidan han visar mig - jag vill ju ibland skrika ut till hela världen för att de ska förstå, och inte minst att barnen ska förstå varför jag lämnade - men jag håller fast vid samma historia till barnen när de frågar - mamma och pappa tycker så olika om saker att vi inte kan leva ihop. Till utomstående säger jag ingenting - bara till mina vänner eller när det passar sig. Jag jobbar mycket med att inte skämmas över nederlaget att jag inte klarade av att leva i nöd och lust hela livet... Jag stod upp för mig, jag arbetar hårt med att uppnå lycka och en dag tror jag att jag kommer lyckas

Ibland tänker jag att "man får inte mer än man klarar av" - Lelas har skrivit till mig att det är ett citat i Bibeln, men det spelar int så stor roll vart det kommer ifrån - det känns ofta skönt att tänka att jag prövas för att det finns någon eller något som vet att jag kommer att klara det (ibland är jag inte stark nog att tänka så, men ibland är jag det!!).
Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat och hon sa att hon strävar efter att om hon skulle dö nu så skulle hon dö lycklig, eller något liknande, och så frågade hon typ "skulle du dö lycklig om du dog nu?". Mitt svar är inte solklart, men det är i alla fall så mycket mer positivt nu att jag inte har ord, jämfört med hur det var när jag gick i totalstress varje dag, fick så mycket skit och inte trodde att jag skulle överleva men ändå mitt i allt stannade för barnens skull (som ju måste ha känt att jag höll på att gå under?)

Ojoj,nu blev det långt, men jag hoppas det är ok!
KRAM

Tack för tipset, nu har jag fått ordning på mina kommentarer.

en trivsam och mysig helg. Njuter av sommaren och gemensam ledighet.
Vet inte riktigt var jag ska skriva ett nytt inlägg men det spelar inte just nån roll... Ska enligt Magnus önskan skicka det jag skrev om forumet till FHI. Det är viktigt att de ger resurser att satsa på forumet för dem som kämpar med missbruk eller medberoende.

På tisdag ska Mg bjuda på ett-års-tårta i sin AA-grupp. Det är mer än ett år sen han drack men 1.7 är hans personliga årsdag.

Livet är gott. Vårt liv är gott idag. För den som läser och inte känner det så, till dig som vill ha förändring vill jag säga
- det hjälper inte att önska
- det hjälper inte att hoppas
- det räcker inte att försöka

För att förändra måste man fatta beslutet och våga språnget. Ta makten över sitt liv.

**********

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

välja Rak lista utfällt läge (tror jag det står) och Nyaste först - du hittar valmöjligheter i små rutor under rubriken
Kommentarer
Alternativ för kommentarvisning

Bra att du klippt gräs och promenerat, vi måste alla öva oss för att hitta ett nytt sätt att leva och då får man börja med att göra - ibland även om man varken har lust eller ork. Mänskan är ju ett vanedjur som du vet:) Du har säkert följt flygcert och då känner du igen både hennes oro för barnen (och de är mindre än era skulle jag tro) och också jobbet med att skapa ett "nytt" och "eget" liv... Det är så. Håll din riktning och fundera över ett mål för dig själv.
Kramar / mt

Vi är ett glatt gäng som alla har en sak gemensamt.
Vi är alla offer för alkoholen..........
Kom in I värmen.
Välkommen!
/A

Blev glad över era kommentarer och skönt att veta att jag inte är ensam med min kleptomani. Stal en skål på hotellrummet och maken blev så arg när vi kom hem och han upptäckte det. Jag vet inte ens varför jag gör det. Jo kicken då, för att jag kan. För om det är något vi har i överflöd hemma så är det fula skålar - inte alla stulna.

Markattas ord om maken svider lite, men det kan jag ta då jag tror att det ligger en sanning i dem. Min man har nog alkoholproblem han med, fast han ser det ju inte som ett problem. Och när jag läser anhörigsidorna så känner jag inte riktigt igen mig. Min man är aldrig elak på fyllan. Ja, inte nykter heller. Kanske lite dryg, men inte enbart mot mig. Mest bara snäll.

Jag tror inte han fattar hur dåligt jag mår av bådas drickande. Jag försöker förklara och han tycker att jag överdriver. Att jag är mitt vanliga kaos-Fia och inte behöver tas på allvar. Jag skriker och gormar och ja, jag tar antabus igen. Litar inte riktigt på mig själv annars.

Koloniboendet har sina nackdelar. Vaknade nyss av att andra alkisar (nej, jag känner inte dem) smög omkring här i Tanto och på med ljusen. Pratade högt för mig själv för att få dem att tro att jag inte var ensam. Kände mig fånig. Och förbannad. I natt var det ok att vakna, men imorgon natt? När jag ska prestera på jobbet? Nåja ska i alla fall bo kvar här ett tag. Jobba och tänka över mitt förhållande till både alkohol och make.

FörvirradFia

Vilken skillnad det är på alkoholsuget den här helgen. Mycket mindre. Det kommer dock över mig, men det påverkar inte mitt humör så mycket. Jag tog med familjen på en åktur i kväll och åt på en hamnrestaurang. Min karl drack starköl och irish coffey. Nu har han gått till grannen och fortsätter med vin. Jag har gått och lagt mig. Jag ville dricka som vanligt på eftermiddagen, men nu har lusten till det HELT försvunnit. Njuter av att jag är nykter. Jag hoppas att han gnäller över att han är bakis i morgon, då kommer det att kännas ännu bättre :D

Tänk hur det är.... När jag har alla familjemedlemmar runt mig och det ska lagas mat och aktiveras hit och dit, då längtar jag efter att få vara bara själv. Nu är jag själv- dottern är hos en kompis sen i onsdags och sambon och sonen åkte till sambons hemby igår. Nu när jag ligger här i soffan själv så är det så himla tomt- jag saknar framförallt mina barn. Det som gnager mest är att jag är orolig över sonen- han har det förhoppningsvis bra med pappa, farmor och alla där borta, men jag litar inte ett dugg på dem. Han och sambon har fiskat och gjort "grabbgrejjer" vilket känns kul, men jag kan ändå inte släppa tankarna på att sambon inte varit spiknykter vid dessa tillfällen. Min son är så lojal.. Tänk om han mår dåligt när han är där men inte törs ringa och säga det. Kanske är det bara jag som mår mest dåligt av att min sambo dricker och gör en alldeles för stor grej av det. Men som sagt; jag äger rätten till mina känslor och jag vet av erfarenhet hur livet i den lilla byn brukar te sig.
Hur ska jag göra för att bli kvitt min oro, jag kanske oroar mig helt i onödan??
Jag har klippt gräset och promenerat idag och snart ska jag iväg på jobbet.
Kram där ute.

Ps. Hur gör man för att få det senaste inlägget längst upp på sida nr 1? Ds.

Det är ju bra och stort att du vågat vara ärlig här. Fortsätt med det. Tänker att många här har gjort långt mycket värre saker på fyllan än att sno med sig toapapper från ICA, sådant som är ännu jobbigare att berätta om som att ha sårat sina nära, sina barn, med sitt beteende.

Jag har också lite av ett kleptomandrag, du är inte ensam om det. Visst, förr när jag var yngre och hade dåligt med pengar så snodde jag ibland mat. Just det skäms jag faktiskt inte för, även om det kanske inte är vad jag berättar i fikarummet på jobbet. Däremot har jag, i nutid, plockat på mig kläder som jag egentligen inte behöver. Ibland finns det någon tröja de missat att larma. Jag ser nog ut som en "vanlig" tjej, alltså ingen som det står skrivet "snattare" på i pannan. Det handlar då bara om att få känna kicken, känna adrenalinet strömma till, när jag går ut ur butiken. Jag har alltid sökt kickar på olika sätt. Klart jag skulle skämmas som en hund om jag någon gång skulle bli ertappad. I en sådan liten stad jag bor i så är ju det här beteendet egentligen socialt självmord. Men jag märker att ju bättre jag mår desto mindre söker jag mig till sådant.

Du behöver ju inte bestämma nu om du ska lämna din man för gott. Nu när du kan vara i stugan så kanske det räcker med att du säger till honom att du bara vill träffa honom när han är nykter? Då kan du ju ta den här tiden och se hur er relation fungerar på det sättet, ses på villkor du är ok med. Tycker han att det är ok att du måste bo i kolonistugan för att han ska kunna dricka? Du har tidigare skrivit att det är du som har alkoholproblem och inte han men jag tycker att det låter som att maken också har problem med alkoholen om han är beredd att driva sin älskade ifrån ert gemensamma hem för att skydda rätten att själv kunna dricka.

Jag är glad du är tillbaka Fia.
Ta hand om dig

Kul att se dig här Fia! Även män kan ju få bröstcancer så jag tror nog inte det hjälper att operera bort dem i förebyggande syfte.
Inte heller betala 150:- så du får nog lära dig leva med tuttarna haha

Skönt att du är tillbaka, känns tryggt :) har du börjat med Antabus igen? Eller har du planer på det?

Det har varit en process för mig att be om hjälp. Allt började med att jag registrerade mig här (tackar för att forumet finns)! Känner mig starkare än någonsin i nykterheten och här kommer du att få massor med pepp och stöd. Kram på dig, vi kämpar på!

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

vi kallar det också för Världens Längsta Halvmeter eller den Gyllene Halvmetern dvs den sträckan som är mellan hjärna och hjärta :-)) Det kan ta en oändlig tid innan tanken om att sluta dricka äntligen når ner i hjärtat så jag accepterar det !

Och nu i Festivaltider så framstår nykterheten som en gudasänd gåva :-)) Jag ser inte mycket svår fylla men en del kunde absolut ha nyttja sina dyra festivalslantar på ett klart bättre sätt. Mer oroande är de som är höga som hus och lever i en helt annan värld och där det är svårt som fan att veta hur de ska reagera i nästa steg.
Återigen : Jag är så glad att det "bara" är alkoholen jag är beroende av.
Och jag är fantastiskt glad för att jag idag är en stolt nykter alkoholist som vet vad jag lyssnade på igår !
Och nu går jag in i dag tre med bla Thåström :-))

kan bara hålla med de du träffat som säger att det är det bästa jag gjort i livet är att välja bort alkoholen. Allt har blivit så mycket enklare utan all denna planering och dessa vedervärdiga bakfylledagarna som varit ett hinder till ett normalt liv. Alternativet för mig idag är en rätt säker död om jag skulle ta ett återfall.

Men jag knallar på mina möten, inte alls så ofta som i början, jag skriver och läser här och detta bara för att påminna mig om hur det en gång var. Jag vill inte glömma.

Häng på så fixar du detta !

hit ! Det är ett stort viktigt steg du tar som registrerar dig och ber om hjälp. Häng kvar så får du pepp !

Jag med tror på dig Morla! Samtidigt som jag skrattar åt Markattas beskrivning av de "behov" vi har. Skrattar snällt och igenkännande. Har just kommit hem från en charterresa med maken. 21 dagar, varav bara två nyktra. Men jag tog det oftast bra mycket lugnare än jag brukar. På semestern "får" man ju dricka. I alla fall; De två första dagarna rusade jag tillbaka till hotellrummet ett antal gånger eftersom jag inbillade mig att jag hade diarré. Magen gjorde konstiga ljud, men inget number two kom ut. Tredje dagen listade maken ut problemet; jag var hungrig!!! Magen kurrade, men som den alkoholist jag är så såg jag ju genast ett problem. Konstig är förnamnet.

Liksom du var jag spiknykter på midsommarafton (som jag givetvis tog igen med råge dagen därpå:( ).

Fia