Senaste kommentarerna i forumet

Tror det var mt som myntade uttrycket! Tack för ditt långa inlägg hos mig. Du tänker mkt NyMan...och du tänker så man blir berörd. Så får det bli...ett livsforum. Även jag är så trött på A. Därför mitt knepiga "avhopp"...men nu ser jag ju att jag inte är redo att lämna än. Här finns ju alla mina tilltuffsingar...som jag behöver. Däremot är jag skitless på A och den tid det har tagit av mig. Både som aktiv alkoholist och nu tiden efteråt. Precis som du så vill jag inte längre engagera mig i missbruket. Inte mitt...inte ngn annans. Blir så ledsen av att nya hela tiden trillar in...och jag förstår ju att det kommer att fortsätta att pågå. År ut och in. Kanske människor som idag inte ens har ett missbruk?

Konstiga tankar på morgonkvisten. Morgonkvisten här är kylig...men jag är envis fan och fortsätter att dricka mitt kaffe på balkongen. Iklädd myskläder? Men vad fan är det? Jag som är en kläddsnobb sitter här i raggsockor, träningsbyxor och tjocktröja. Vad hände? Livet..antar jag. Ser framför mig hur jag en dag kommer att inhandla min första fleecetröja för de är ju "så bra att ha". Ålderdomen är inte vacker NyMan...bara så du vet! Dompa 44 år!

Ciao själv konstiga underbara kvinna! Allt väl...hoppas jag? Här är allt sig likt. Vintern närmar sig dock...min avskyvärdaste årstid. Mörkt på morgonen...mörkt på kvällen...även här i F! Det funkar väl för vissa...inte för mig. Jag blir uppriktigt ledsen/urgrävd. Är det den "nya" Dompa? Lessengubben? Jaha...detta blev ju ett muntert inlägg. Ta det som en komplimang...här vågar jag vara mig själv! Men allvar? Hur är det? Bättre på gråtfronten? Har DU börjat försonats med hösten? Kram och en massa annat! /R

Jag tror jag förstår vad din mamma och gubbe menade/menar. Kanske bättre än de själva gör (Hybris? Moi?)...det kan finnas ngt retfullt/provocerande i att inte alltid vara nummer ett. Jag ringer till jobbet och hallå (?) mt lägger inte genast ner allt för att kommunicera med mig. Tvärtom låter hon nästan lite störd?

Jag förstår att du inte vill vara den människan...men ibland blir det så...när man lever i den krassa verkligheten. Vi är ju programmerade till överlevnad. När du sitter på jobbet så fightas du...att då få ett samtal från de som betyder mest...kan störa. Det låter sjukt...men så är det. Att mullegubben och din framlidna mamma inte fattar det. Ja, det ska du ta som en komplimang...du tar mycket energi och tanke i deras värld. Att inte bli bekräftad tillbaka omedelbart....kan kännas kymigt.

Men det är inte ditt fel...du är inte den personen. "Rubbar cirklar"? Ja kanske det...men varför ska ju de cirklarna rubbas just då? Kommer ihåg hur min J kunde ringa om i mina ögon petitesser under arbetsdagen. För henne viktigt men för mig som var inne i "survival-mode" bara strunt. Ett sätt att få bekräftelse...vilket vi alla behöver. Men kanske kan man som behövande tänka ett steg till? Vad tillför jag själv nu...när jag ringer upp? Kommer X (mt? dompa?...sätt in vad som passar) att må bättre av detta avbrott?

Nej mt...jag tror inte du är den personen du inte "vill vara". Jag tror att en del människor vill ha för mycket av dig...för att det kanske inte finns så mkt mer i deras liv? Din mamma (var du ensambarn?) för att du var hennes allt. Nu mullegubben för att du är kanske navet i hans liv? Trots barn och och andra intressen?.

Nu blev det även luddigare än vanligt...det som skulle bli ngt slags tröst och rättfärdigande ;-). Plocka russinen A...jag vill ju bara väl. Kram i Novemberkylan! /R

Kopierade och sparade den för att ha något att läsa om jag skulle misslyckas med min nuvarande status.

Ha det Gött,

VV

Så häftigt med 5 år! Grattis! Grattis! Grattis!
Själv hittade jag hit när jag nu i november har en vit månad. 21 dagar avklarade! Hittils... ;-)
Inte särskilt svårt, snarare skönt. Men jag har ett whisky-intresse, med klubbmöten, mässor och resor.
Som ger så mycket i mitt liv. Men spriten måste kunna tyglas.
Hittade hit till alla fantastiska människor. Du Berra, skriver ju som en poet!
Med komiska inslag. Och författarens längd ibland. Läst flera som tycker Du borde göra bok av detta, och det är nog en god idé.
Sen alla fantastiska kvinnor, framförallt Mie som har fått utstå ett sånt JÄVLA Helvete...
Är så underbar och rar och upplyftande till alla förtappade pojkar här som behöver tröst.
Skulle vilja träffa Dig Mie och ge Dig en Jättekram!

Gonatt!

..är det fem år sedan jag tog mitt beslut, och drack för sista (eller..senaste??)gången.

Ja det är en lång tid om man tittar på den i backspegeln, men den känns inte så lång i sinnet.
Mer omvälvande har mitt sätt att se på mig själv blivit, när alkoholen inte gav det den gav, då..

Det blev ett sätt för mig att ta tag i mitt egna liv, vad-håller-jag-på-med-känslan...
Alkoholen hjälpte eller stjälpte mitt liv i någon form av landsflykt, jag var aldrig mig själv nära.
Tog aldrig livet till mig, utan lät den glömmas bort i alkoholens rus...
Tog inte tag i mitt sätt att leva, utan det gick att döva bort med ett glas eller hundra..

När jag däremot slutade med att bedöva livet, och fick det som ett slag i ansiktet,
ja då blev det mig övermäktigt, jag orkade inte med alla livets motgångar, en depression...
Om den redan låg i bakgrunden eller hade redan blommat ut, det vet jag inte, men det blev helt omöjligt att stanna kvar i den värld av berusning jag omgav mig med, allt gick innan att mildra med alkoholen, men inte efter, eller inte heller att fortsätta med alkoholen, en återvändsgränd...

Sedan blev det till att tråckla och bena ut allting, varför blir det så här, när blir det så här???
Och sedan, hur gör man för att orka bemöta allting, när skinnet på näsan saknades?

Att lära känna mig själv tog lång tid, hur jag reagerade på allting..
Hade all ursäkt i världen för att lämna hela skiten och återgå till alkoholen, men jag ville inte,
tjurskallig som jag är, lite fördel har man väl av att ha blivit gammal och envis..
Ett slag att vinna över mig själv, mot det gamla jaget..

Jag visste ju hur lätt det var att återgå, bara ta till flaskan så var jag där igen,
på dagar, veckor eller månader, men då hade jag aldrig vetat hur det hade slutat...

Och i och för sig, slutat har det inte, utan det pågår fortfarande,
en förändring som troligen kommer att pågå hela livet, det som egentligen kallas livet..
För livet är en förändring, att stå kvar och stampa på samma plats, är ingen utveckling, för mig..

Det mest viktiga jag har åstadkommit på dessa fem år är att...
..se till mig själv, vad är det viktigaste i mitt liv, egoist?, javisst!
Allt som ger mig näring och livsbejakelse har jag anammat, oavsett vad...
Att stanna upp i livets stress och se sig omkring, vad är bra av det jag upplever just nu?
Små eller stora ting, spelar ingen roll...

Om någon t.ex drar en rolig historia så brukar idag lägga minen på de som skrattar på minnet,
istället för att försöka minnas historien, minnet av de glada ansiktena gör mig glad..

Ett barn som får en glass och blir innerligt glad, gör mig glad..

När grabben (15år) skriker Yess från ovanvåningen och stampar i golvet, det gör mig glad,
för jag vet att han då har kommit vidare och vunnit något i sitt Playstationspel...

När dottern har fått något kärleksfullt mess på mobilen från sin pojkvän och bara ser så där
drömmande ut, ja då blir jag också alldeles varm inombords..

När grannen står och klappar sin nyinköpta bil på biltaket och bara ser så där mäkta stolt ut,
så blir även jag glad i sinnet, inte avundsjuk utan bara glad över att han är så glad...

När grannens katt kryper upp i mitt knä och lägger sig ner för att bli klappad och börja spinna,
så känner jag mig nästan euforisk, katten känner tillit till mig och vill ha lite kärlek.

Kanske små ting som skapat min förändring och kan låta löjligt enkla,
men för mig är det en stor förändring, jag som tidigare räknade allt i pengar eller mänsklig styrka.

En vuxen man visar ingen ånger eller svaga sidor, han är alltid stor & stark, eller..?
Men att våga visa sig liten och sårbar, är nog det starkaste jag har gjort någonsin...

..man är inte mer än människa, varken mer eller mindre...
Och att våga vara den man är, är kanske det viktigaste beslut man någonsin kan fatta...

Och ett bra steg i rätt riktning är att inte ikläda sig en roll störd av alkoholen,
utan jag är den jag är, nykter och medveten om hur jag upplever situationen, här och nu!

och Adde, några veckor in på det nya året, då blir det ett stort kalas...

Jag har mina fin-Whisky flaskor i vackert dammiga trächatull, som då för 10 år sedan redan var 18 år gamla, sparade till min 50-årsdag, och det ska jag inte ändra på...
De som dricker, de dricker, vi andra behöver inte avundas och se på, vi vet ju vad flaskan innehåller, djävulskap, ånger och en massa andra dumheter....

Ska lyssna på dem när de smackande utlåter sig om kvalite'n..
"Oooh ja, en utsökt boquet, känner att den har en vällagrad (ångest?) blandad med en (falsk sexualdrift?), med små inslag av (hustrumisshandel?) och en touch av (svartsjuka?)..
Den något runda smaken av (utslagna tänder?) och en torr karaktär av (blödande knogar?).
Jag ger mig sjutton på att den har minst 12år (på kåken?) och det ska bli en sann ära att få återgälda denna frikostighet (med att kräkas i din brevlåda..?).."
Läses med fördel med en viss snorkig överklassstämma..

Nä nu driver det iväg igen, g'natt, läggdags!

/Berra

Ciao!

:)

Ja vad annars finns där att göra. Tror på dig! /C

Stort leende här! Igenkännandets...

Möjligtvis blev ditt "avhopp" till ett sidhopp, där du kanske hamnade på en plats en liten bit ifrån forumets stadskärna, där du fick en möjlighet att iakttaga och begrunda forumsfären från betraktarens position en stund?

Jag blev bedrövad när du aviserade avsked på det sätt man blir när en riktigt bra kompis meddelade att han/hon skulle flytta när man var ung och oförstörd... Samtidigt gladdes jag enormt med dig, att du ville som du uttryckte så bra, komma vidare till en annan plats och fokusera på något annat än A. Det skickade stötar genom min kropp också; Jag vill inte heller låta A, eller tankar på A ta mer plats i mitt liv än absolut nödvändigt! Att det ska ha högre värde än en flämtande, uttdöende låga undanstoppad i en minimal tankegömma någonstans därinne i vindlingarna, har A aldrig gjort sig förtjänt av. Jag mår så jävla bra utan A att jag både skräms och skäms när de här sekundsnabba blinkningarna "nu-hade-det-varit-mysigt-med..." virrar till i huvudet.

"Been there!-Done that!-Saw the movie!-DISASTER!" är numera den omedelbara kontraattacken när de knappt urskiljningsbara, läspande djävulsviskningarna försöker locka mig ut i kriget igen.

Jag skrev i min egen tråd att det känns ibland som om jag har fått superkrafter av att sluta dricka, som om jag klarar allt livet kan tillhandahålla - Good or bad. Behöver ingen artificiell förstärkning eller någon krycka, fan, jag tror min själ A gjorde det omöjligt att komma upp i mer än knappt 50% av full (hehe..) kapacitet. I o f s säger jag inget om vad full gas kan åstadkomma, men viktigt viktigt för mig. Och när man väl har fått superkrafter är man störträdd för att bli av med dem, alltså kommer jag att vara på min vakt så att inte Pandoras Ask plötsligt öppnas och det visar sig att den är full av kryptonit...

Alltså, Dompa, vad jag försöker förmedla i denna mycket bluddriga tråd-kidnappning, är att:
Jag känner också att Forumet är ett tveeggat svärd; Å ena sidan är det platsen där Mina Människor (såg förresten att uttrycket på "Grey's..." är "you are my person"...)finns!Där alla forumsyskon, som kan relatera till den här delikata problematiken,"bor". Ja, ni är alla väldigt viktiga och speciella för mig!

Meeen...

Om jag hänger härinne alltför mycket och läser och läser och skriver och skriver, så känns det för mig som om jag fast i Alko-djävulens garn ändå, på något konstigt sätt, eftersom jag inte lyfter upp blicken, tar ut ny riktning och går framåt i ett helt nytt väderstreck. Utan fortsätter att s a s stirra på flaskan, fast nu ifrån utsidan...Och fan vad Alko-djävulen måste tycka att det är underbart ironiskt! Det tänker jag försöka att undvika att bjuda på, därför kommer kanske mina inlägg härinne mer ha inriktningen mot ett livsforum för det är dit jag vill. Hoppas folk står ut med det, jaja, man väljer själv om man vill läsa eller ej...

Hursomhaver, underbart att höra ifrån dig, kompis, hoppas du tittar in här någon gång emellanåt och kanske levererar en skarp skildring av cirkuslivet! Njuter av att få dessa vardagsbetraktelser över det riktiga livet!

Kram på dig, påg!/NM

Kommer min lista vara, 9-14-20-4
Såååå tröt......
Natti natti
/za

även om du "förhalar" saker och ting - du har helt rätt, det är en marginal du har rätt att ge dig själv!

Jag har också varit hos terapeut idag, som råder mig att låta det ta tid. Men vad svårt det är. Går omkring med ständig oroskänsla i magen och är inte säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår.

Kram till dig, stå på dig!

Du är en viktig person.
Du är saknad.
Även om jag.nyss hittat hit, oktober.
Nu nästan ännu mer övertygad.
Tack vare underbara "Bella mia".
Skönt att höra av dig!
\/A

Ställer sig uppe på muren, kavlar upp armarna och vill ge sig faaaan på att Stigsdotter får all hjälp hon behöver.
Fast snälla söta du, slå dig fri. Gör som Dompa säger. Det kanske är menat art ni inte skall vara ni.
DU ÄR SÅÅÅÅ MYCKET BÄTTRE!

Just skivit ett lång inlägg, vips e de borta! Startar på nytt... Tack för era inlägg o att ni orkar bry er!! E det ngn annan som känner att man på ngt sätt gjor sitt? E det självömkan och ett sätt att förneka alkoholens inverkningar?

Jag har (skäms för att säga det), uppnått det jag ville i livet! Villa, fru barn o hund :-)! Har ett jobb jag absolut INTE trivs med, jobbar enbart för lönens skull! Ingen på jobbet skulle någonsin tro att jag innerst inne är den personen jag är! Jag är den som "förgyller" tillvaron för de flesta, så tror jag faktiskt de flesta upplever mig!??

Men livsgnistan e borta! Allt roligt e kopplat till alkoholen, resor, umgänge, helger, mulna regniga dager, dagar med sol, you name it!! Antingen e jag påverkad eller på sin höjd nykter 3 kvällar på raken, fan va destruktivt detta låter!!

Jag har liksom trott att såhär lever de flesta människorna idag, varva ner med A... de e va jag trott!
Har haft en jäkligt guppig väg o fått många knivar i ryggen till att komma där jag är idag (självömkan??), men alltid tagit de röda glasen för att orka!

Är det alkoholen som gjort att jag tänker såhär? Jag vet att livet är mestadels tråkigt, men jag kan på ngt sätt inte acceptera det, jag VILL ha tusen järn i elden, hittar alltid på nåt för att det inte skall bli tråkigt, ( affärer, resor, etc...)

Fordra för mycket av livet???

Jag hoppas du får lite sömn i natt så du orkar kämpa ihop
med mig och alla andra här på forumet. Visst är det en djävulsk
kamp man går igenom, men denna gången måste det bara gå. Jag
vill ju inte trilla dit igen.
Jag tror du kommer att klara av stormötet i morgon, tänk på
dina vänner du har här nu så blir du stark.
Skickar dig en styrkekram
Godnatt
Anel

Tänk vad viktigt det är att man kan prata med varandra, det är verkligen A och O. Ni har ju verkligen tagit fasta på det.
Säger det igen; din klokhet, Mulletant, är så härlig att det värmer i hjärtat.
Kram till dig från mig.

Sitter nu på bussen påväg hem efter ännu ett möte med min terapeut. Jag har kommit på att busstiderna passar och att det kostar mig hälften så mycket att åka buss om man jämför med att ta bilen. Det positiva är också att jag kan läsa, sova, lyssna på musik eller som nu skriva på datorn som jag har med mig. Helt suveränt faktiskt.
Jag känner att jag gör framsteg, tar mig sakta men säkert upp från den djupa gropen som jag så länge varit i. Jag försöker att göra de saker jag vill och prioritera min egen hälsa både fysiskt och psykiskt i form av träning, bra kost och kunskaper (jag läser mycket). Jag kan inte helt förlika mig med att min sambo måste klara sig själv, att det är hans kamp om han vill ta tag i sitt liv..Jag vill ju så gärna hjälpa honom. Dock inser jag att jag bara orkar ta hand om mig själv i dagsläget men det är svårt........Varför tycker jag synd om honom? Jo jag vet varför.. Därför att jag vet att det finns så bra hjälp att få och bra litteratur att läsa bara man ger det en chans och om viljan till förändring finns.
Jag har idag åter lagt boken "bli fri från ditt medberoende" på mitt nattduksbord. Jag ska börja läsa om den, tror att jag kan läsa den med andra ögon idag. På bussen ner idag så började jag läsa "botten upp" igen; det är så mycket där som jag idag kan förstå på ett annat sätt än vad jag gjorde för ca 8 månader sedan. Denna litteratur är nog inget som man läser en gång utan man tar nog fram den igen under sin resa.farande inte läst mitt brev. Min terapeut sade idag att jag måste ställa ett ultimatum på brevet, precis som ni andra här sagt. Jag vill bara ta mig igenom julen för att sedan få börja skriva ett nytt kapitel, börja på mitt efterlängtade 2013. Jag avvaktar tills julen är över men sedan ger jag honom inga flera chanser att läsa. Kanske låter som att jag förhalar, det gör jag väl också, men den marginalen måste jag ge mig själv.

Idag är en bra dag- jag känner mig relativt pigg och fräsch och mycket framtidsdrömmar och hopp om en bra framtid.
Kram

Vad roligt att jag varit till hjälp för dig men Andreas all credit till dig, det är du som kommit till insikt och brutit A-intaget igen. Det är du som gör jobbet att gå tillbaka till nykterhet när du har snubblat. Var riktigt stolt över dig själv, nu har du upptäckt en till fälla som du kan undvika framöver.
Nu tar vi en dag till. Kram!

Saknat dig här på forumet, glad att du vill titta in ibland .
Kram!

Jag har ju haft förmånen att träffa dig och du är en oerhört trevlig och härlig tjej. Du drar definitivt inte fram något dåligt ur någon.
Tycker Dompa i stort sett sa vad jag tycker också, Vad vill du rädda? Värt att fundera på.
Kram på dig!!

Härligt att höra av dig tågkompis! Nej...jag tror inte ditt midsommarveckasdrickande var meningslöst! Jag tror att det var nyttigt...kanske var det där du förankrade ditt beslut? När du än en gång fick se att för dig ( och mig och tusentals andra) så funkar det inte att "mysdricka". Så bortkastat nej...jag tycker att du kan räkna ett år om tre veckor. Men det är ju inte så vi alkies funkar med vårat kontrollbehov...men ett halvår snart är inte heller illa pinkat! Ha det fint själv...kompis! Kan du fatta att vi kanske kommer att fixa det? /R

Tack vänner! Ja...det höll ju sådär. Första veckan läste jag inget sen igår så började det...smygläsandet ;-). Nu har jag även kommenterat hos en forumvän. Följer missbrukskurvan så perfekt...precis som Berra förutspådde! Kan bara ruska på huvudet när jag tänker på att jag trodde jag var "klar". Näeee. Så hur går det med A? Har jag fallit dit? Inte än...just nu knarkar jag fortfarande nykterheten.

Tack alla goa människor för alla goa rader! Står fast vid mitt beslut att trappa ner forum...men kanske bara trappa ner? Kanske behöver man inte kicka det missbruket direkt? Jag behöver ju er! /R

Berra - denne kloke gubbe - skrev att jag förr eller senare skulle känna mig tvingad att kommentera. Visst blev det så...har skrivit ett långt bludder åt dig på fb. Men jag skriver det här med. Det är inte din sak att hatera surfarens missbruk!!! Däremot gör dig mig väldigt ledsen och berörd när du skriver att du kanske framkallar det sämsta hos folk? Skittanke! Tvärtom...skulle jag vilja påstå. Du är ju klok (yep, där kom den!) som satan och empatisk som få. Jag fattar ju att du har det skittufft just nu...och att det pepp vi skriver här kanske inte riktigt räcker...eftersom det inte kommer från "rätt" person. Men jag hoppas att du förstår att du är värdefull...inte bara för oss alkies...men även för dina flickor. Låt inte ngn människa förringa dig...vare sig det är surfaren eller ngn annan. Du räknas som fan - iaf. i min värld. Att du skulle dra fram det sämsta hos folk? Jag blev jävla upprörd när jag läste den tanken. Tänk inte så! Så lätt att skriva och så svårt att leva efter...jag vet.

Att ni inte kommunicerar ÄR allvarligt...tycker jag. Men ska du ha det så? Kanske i 40 år till? Ibland får man bara lägga ner...erkännna att drömmen inte höll. Jag tror visst att mannen är en bra människa, trevlig och omtyckt...annars hade du väl inte valt honom från början? Men kanske är ni inte bra för varandra? Kanske var det ett felval? Av vad du beskriver så tycks det mig som ni helt talar förbi varandra? Jag är en krass skit och jag tror tyvärr inte att ngn terapi i världen kan rädda det. Inte om inte båda vill. Vill du? Vill han? Förstår att du är ledsen för att en livsdröm (?) Håller på att luckras upp...men det är INTE ditt fel. Vare sig att han inte vill kommunicera eller att han har sina böjelser och du behöver INTE härda ut.

Ställ dig frågan; Vad är det jag vill rädda? Svara inte här...men grunna för dig själv. Nu låter jag snusförnuftig men det jag skriver är sant; Det finns goa gubbar därute. Gubbar som kanske skulle bli glada av att ha en Stigsdotter i sitt liv. Gubbar som du kanske inte ens "ser" eftersom du har fullt upp med ditt. Eller kanske ska du inte ha ngn? Har du det nu? Usch...jag känner själv att jag går "över gränsen"...men jag kan inte låta bli...då jag tycker att du är en person som drar fram det bästa i folk. Läs här på forum...ingen dissar Stigsdotter. Du kan alltså inte bara dra fram det sämsta i folk. Nu har jag skrivit lite i affekt....men jag står för det! Kram och allt! /R

Hej Anel,

Tack för ditt stöd. Om du visste hur mycket det betyder. Jag antar att jag redan bett om hjälp genom att för första gången skriva här. Jag fortsätter mer än gärna att skriva här även om jag kanske inte alltid har så mycket nytt och meningsfullt att skriva. Jag går gärna den här djävulska kampen tillsammans med dig och andra. Ni, om några, vet vilket helvete man går igenom. Arbetet väntar imorgon och jag känner mig som något katten släpat in. Alkoholen är borta från kroppen sedan någon gång igår lunch men det är ingen tröst just nu. Jag hoppas kunna få sova några timmar ikväll. Börjar dagen med stormöte på jobbet hur det nu ska gå till.
Kram på er alla dryckesbrödrar och systrar.
Tjalle

Hej Tjalle
Har precis läst dina rader. Jag är själv i samma sits, men jag är
kvinna och då skäms man mera tror jag. Håller med dig om att det
blir svårare att komma igen efter ett fall. Tro mig jag vet.
Ångesten är brutal och kan sitta i 10 dagar hos mig, och just då
vill man bara ha lindring A. Försök att härda ut annars be om hjälp.
Vi är så lika vi alkisar, tänker och agerar i stort sett likadant.
Men nu ska jag verkligen hålla mig ifrån alkoholen, har nu varit nykter
11 dagar, det är inte mycket men jag mår bättre och bättre för varje dag.
Försök ta en dag i taget, eller kanske timmar. Alkoholen är djävulen
själv för mig. Fortsätt skriv här. Jag tycker du är strong som tagit
dig hit.
Kram Anel