Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det här forumet är verkligen äkta på både gott och ont. Ont gör det när människor man lärt sig tycka om försvinner. Ont gör det ibland att läsa på anhörigsidorna och ont gör det även att höra till och läsa på beroendesidorna. Det är verkligen inget rosenskimmer över det här. Men det gör också mycket gott att märka att det finns de som får nya insikter, som tar nya tag, som inte ger sig när lite är knackigt. Och det är gott att få en nyanserad bild av alkoholisten, omtänksamma, insiktsfulla, humor, kunniga, kloka och fantastiska skribenter.

Snart får du ro och ett fräscht alkoholfritt hem. Det är bara en tidsfråga. Men jag förstår hur jävligt det måste kännas nu.

Fortsätt tänka som du gör och leva som du gör. Snart är det bättre och du har så mycket positivt med dig.

Styrkekramar!

Pi31415.... det är så sant det du skriver. Och det var skönt att läsa det på pränt sådär. Hur beroendehjärnan tänker kring alkohol vs den tillfrisknade. De förstnämnda är ju bara helt vidrigt att vara i. Det sistnämnda stör mig ibland också men mindre nu när jag läste din kommentar. Och ja just precis det är jag som gör som du... tvingar fram ett Microsug för att liksom ha det att jobba på för att stärka mitt beslut.

Dionysa, jag gör sådär också rätt ofta. Tänker på hur jag mår och se ut när jag sminkar mig. Vilken skillnad det ändå är! Det är makalöst egentligen. Behöver inte täcka spår av drickandet längre. Huden är mindre torr inbillar jag mig.

AlkoDHyperD, det är bra att det finns hjälpmedel. Alla sätt är bra som inte stjälper.

Idag kan jag ärligt säga att jag varit helt fri från sug. Det är så skönt med sådana dagar igen. Det kan dock vända men det är jag inte längre rädd för.

Skulle vilja skriva mer men snart somnar jag.

Godnattkram till er alla!

Tacksamt nog är det inte längre en kamp. Jag har kommit till en acceptans kring mitt beroende. Nu är det "bara" resten kvar... men en sak i taget.
Jag hejar på dig och skickar styrka till förändring.❤️

Kram Ellan

Det är väl försent nu, men bara så att du vet: fritids får inte stänga. Varken på sommaren, på planeringsdagar eller annars. Inte förskolan heller. Om de stänger måste de ordna nåt till de som har behov. Bra att du lyckats ordna nåt för dottern. Ett elände att det ska behövas. Blir så förbannad på din egoist till man.

Tack!
Den här tråden behöver jag läsa. Har läst den flera gånger.
Har själv lämnat. Ett år sedan nu. Men tagit fullt ansvar för sonen sedan dess, sålt ett hus. Köpt lägenhet.
Flera perioder av olika missbruk har förekommit hos mitt ex. sedan dess. Han har nu inte varit nykter/drogfri på 2 månader. Är också så jäkla arg. På honom för att han ser sig själv som ett offer som är fångad av missbruket.
Blir arg på mig själv att jag fortsätter att bry mig. Jag mår ju bara sämre av det.
Försöker att ta tag i mitt liv och må bra igen. Han ska inte stå i vägen mer.

Kämpa MondayMorning. Du kan vinna över suget!! Vi är många som stöttar dig här och försöker vinna över alkoholdjävulen med dig!! Han har makt över alltför många. Styrkekramar!

...känner jag igen. Kan helt plötsligt säga något riktigt spydigt åt min man utan anledning. Blir förvånad över mig själv. Säger förlåt såklart men ändå. Men det är klart vi är arga. Vafan är detta för situation vi är i. Jävla skit. Superbra att du inte tog whiskyn ändå, när suget ändå var så stark. Hoppas vi båda får en bättre onsdag än tisdag. Har du några planer för helgen? Jag blir gladare över att ha någonting att se framemot.

Bedrövadsambo: Det hoppas jag verkligen, tack för ditt stöd <3

Liten stor: Vi tänker så lika! "Jag kommer ju inte skada någon om jag tar lite vin, vem bryr sig liksom?" eller "Om det ska vara såhär så orkar jag inte vara nykter." Men det är ett löfte till mig själv, och varför är det mer okej att svika eller göra illa sig själv än andra? Jag gör ju detta av en anledning. Absolut juli ut, det är jag helt 100 på!

Väldigt arg och lättretlig har jag varit idag och värst nu på kvällen. Funderade allvarligt på att ta ett stort glas whisky - kommer inte göra det men det var den starkaste tanken/suget sen jag slutade upp att dricka.

Svackan går inte riktigt över känns det som. Får hålla ut...

Känner igen din beskrivning och min fru är ofta en trigger för mig också. Jag har haft jättebra perioder men senaste dagarna smyger sig suget och tankar som "fuck it, livet suger ju utan så kan lika gärna bättra på humöret ikväll med en whisky".

Ovanligt arg och irriterad idag.

Men visst hoppar vi över a hela juli? Tror vi kommer känna oss glada och fria när vi kommer ur träsket helt.

Gårdagen slutade med att jag drack fyra folköl. Så lite kommer jag inte ens ihåg när jag drack sist. Inte detta år i alla fall.

Gick idag upp till 40mg och har inte haft en tanke på alkohol under hela dagen idag på jobbet. I normala fall försöker jag komma undan så jag kan åka till systemet och köpa sex starköl.

Köpte ett sexpack folköl efter jobbet och är inne på min fjärde nu. Är inte berusad alls.

När jag dricker är det först och främst för att bli av med gårdagens bakfylla. I andra hand är det för att bli på riktigt bra humör. Det verkar som att Baklofenet lindrar bakfyllan till viss del, men även tar bort tankarna på alkohol.

Blir torr i minnen cirka en timme efter att jag tagit en tablett, annars inga biverkningar. "Bomullen" som jag kände i huvudet i början av behandlingen känner jag inte längre.

Hungrig, arg, ledsen eller trött? Orsaken finns nästan alltid där. Imorgon är en bättre dag! Styrkekram ❤️

Hej igen! :)

Att jag inte har något sug eller inte tänker på A stämmer delvis. Jag har fortfarande kvar rutinen på att dricka. Men sugen, nej det är jag inte, trots en förhållandevis låg dos på Baklofen.

Förstår din poäng, att jag gör allting bakvänt, men enligt utländska läkare så är det precis så det ska gå till. Om det fungerar i längden kan jag inte svara på, det får denna tråd utvisa!

Se vidare i min nästa dagboksanteckning.

Du har inte skrivit själv i din tråd på jättelänge, det är bara vi andra som tjattrat på här. Hur har ni det?

Jag är precis 30 år fyllda och när jag var yngre så drack jag på det här viset 2-3 gånger i veckan.
Jag dök inte upp på mitt arbete flertalet gånger och jag gjorde sådant som jag fick ångra bittert efteråt.
Under mina tonår fram till att jag var 24 så har jag hamnat i fyllecellen ett dussintal gånger.
Jag har blivit dömd för skadegörelse när jag i fyllan blivit så arg på mig själv att jag gick lös på en bil.
Som tur är har jag aldrig skadat någon annan människa eller djur. Inte fysiskt i alla fall.
Men mina nära och kära, dom som verkligen bryr sig om mig har fått lida något kopiöst pga mig.

Jag lever mitt drömliv. Jag har köpt ett torp med min sambo som vi ska flytta till om bara några veckor. Men får jag inte ett stopp på detta så kommer jag förlora allt.
Jag tycker så synd om min fina, underbara sambo som fått lida så mycket för min skull..
att hon orkar stanna kvar.
Det är en psykiskt misshandel jag utsätter henne för... Hade hon bara vett om att sluta älska mig hade hon dragit för längesedan.

Jag har gått en kbt behandling för 6 år sedan. Jag upplevde att det hjälpte mycket att få tala om problemen och ha återkommande möten. Tyvärr så är det bara en kortidsbehandling som var över efter några månader.
Samma sommar bröt jag foten och var tvungen att avbryta min planerade långresa som jag hade drömt om så länge... detta blev för mycket för mig och jag satte igång med mitt supande igen... friskt. Det var inte många dagar den sommaren som jag var nykter.
Jag träffade min sambo för 4 år sedan och det har sedan dess blivit bättre. Ganska så mycket bättre med tanke på att jag är väl medveten om mitt problem och att jag VILL sluta. På riktigt.
Tyvärr så räcker inte bara viljan som det verkar utan jag lurar mig själv gång på gång... även om det är mycket mer sällan nu, jag kan hålla uppe i 3-4 veckor men sedan lyckas en sida av mig övertala mig att dricka igen. Det känns som en personlighetsklyvning.
Du förstår säkert vad jag menar.
Det känns bra att skriva av sig, har aldrig prövat detta förut. Tack för att du svarade på min tråd. Det känns jätteskönt att tala med någon annan helt okänd som förstår mig.
Jag har nu ikväll även kontaktat en god väns morbror och hans fru som slutade dricka för 15 år sedan i hopp om att dom vill samtala med mig. AA har jag också tänkt på, men det känns skrämmande och man hittar på ursäkter för att ta kontakt..
För mig är tanken om att ge upp alkoholen för gott inte skrämmande. Det är en befriande tanke. Men att det ska vara så svårt att låta bli.
Att 12 stegsmetoden, Minnesota modellen och AA råkar vara kristet, och att man vänder sig mot det spirituella är inte heller något problem.
Jag är själv inte troende, men det är inte viktigt här. Att ta hjälp av något som är större än sig själv är viktigt. Jag vet inte om jag kommer ta kontakt med AA men jag ska definitivt tänka på det. Att detta forum finns är nog guld värt då det alltid finns till hands och är mer praktiskt.
Tack än en gång för att du svarade, och det är väldigt inspirerande att du hållt dig från skiten så länge!
Jag ska också lyckas med det här

Idag har han varit ganska glad & trevlig. Men nu på kvällen är han kort i tonen, vill inte engagera sig i sina barn, suckar om han behöver göra något annat än att ligga i soffan.
Jag har förklarat på sms att jag inte klarar av närhet med honom just nu då han har sagt mycket sårande & taskiga grejor. Inte ett förlåt. Inte ett försök till ursäkt. Inte ett försök till att ge upp spriten( han säger själv efter semestern men jag har bott med en alkis innan)
Sonen börjar bli mer sur,irriterad. Han sa igår att detta är fan en kass barndom ?
Han är 8 år.
Det är något mer som tynger han men han vill inte säga vad... hur når jag fram?

Om du utgår från dig själv och säger typ "Mamma, jag är orolig för att du har börjat dricka igen. Är det så? Hur kan jag hjälpa dig?" Tror du hon ljuger då? I så fall kan du säga "Du behöver inte svara ja eller nej just nu, fundera först på vad du ska svara. Jag ringer imorgon kl xx igen. Jag vill verkligen att du ska må bra." Ibland kan reflexen vara att ljuga, ibland kan man behöva fundera på sitt svar. Och om du säger att du är orolig är det inte lika anklagande som att säga "Du har börjat dricka igen."

har jag inte färdats under semestern, men väl över fjäll och längs fjordar, genom tunnlar och över broar, på breda europavägar, landsvägar och även små grusvägar. Jag har promenerat i städer, längs stränder och på öar, ja jag har även vandrat i fjällen.
Överallt har jag burit med mig nykterheten. Den är lätt att bära då den inte väger något. Däremot är den svår att påbörja när man kört ner sig i alkoträsket och är trasig och söndrig. Men, det går att nå nykterheten med vilja och beslutsamhet. Sedan gäller det att bevara nykterheten. Med uthållighet, tålamod och målmedvetenhet går det faktiskt att nå en trygg och hållbar nykterhet.

En liten glimt från min pågående semesterresa, som bl.a. visar på alkoholens onödiga tillgänglighet på de mest oväntade ställena:

Jag kom åkande uppe på ett fjällmassiv någonstans i Norge där jag befinner mig, när jag såg en skylt som hänvisade till ett matställe längre fram och en bit från landsvägen. Jag rådfrågade magen om det var matdags, och den knorrade hungrigt till svar. Så jag svängde in på den lilla smala och gropiga grusvägen in till det aktuella matstället. Det visade sig vara en vacker timrad byggnad, omgiven av dvärgbjörkar, några turister och myskoxar. De sistnämnda behagade dock inte visa sig.

Det fanns några snabbmatsalternativ, och några norska specialrätter. Man kunde också välja till extra tilltugg i form av en träbricka med olika sorters rökta, torkade och/eller saltade korv- och köttskivor. Det såg lovande ut. Sedan skulle det ju vara något att dricka. Sökte på menyn och fann en rad med drycker. Öl, öl och öl, av olika sorter och styrkor. Jaha, tänkte jag småleende, det passar säkert väldigt bra till det salta och rökta, men det skulle vara idiotiskt av mig att köpa en öl och ha den stående orörd bredvid maten, eftersom jag aldrig sträcker ut handen efter det första glaset.
Jag såg i ögonvrån hur den unga tjejen i kassan diskret och fundersamt betraktade mig. Hon tänkte säkert att det var en stollig gubbe, som står där och ler när han betraktar och väljer från menyn. Ja, ja, tänkte jag, må jag verka småstollig, men jag är ju åtminstone nykter och skötsam. Hade jag istället varit kraftigt berusad hade tjejen haft betydligt mer att fundera på när det gäller (o)mänskliga beteenden.
Hursomhelst, längst ner i raden med drycker fanns det åtminstone några lämpliga sådana utan alkohol för mig. Maten smakade utsökt och stillade hungern, och den alkoholfria drycken släckte törsten.

Men det som störde mig var detta att det skulle finnas en fasligt massa olika ölsorter på en restaurang långt uppe på fjället. Det finns ju ingen vettig logik i det. Låg- och normalkonsumenter av alkohol borde klara sig utmärkt utan alkoholhaltiga drycker på ett sånt ställe. Och storkonsumenter söker sig väl knappast upp i ödemarker för att dricka.
Kan det möjligen vara så att det ska vara möjligt för de som vill fota maten med ett ölglas bredvid och kunna lägga ut på facebook, "Titta, här käkar jag gott och tar en öl på en fjällrestaurang"?

Jag hade hellre fått se myskoxarna, än ölglas på borden. Det hade varit naturligare i den vackra fjällmiljön.

Min semester fortsätter ett tag till. Min nykterhet har däremot inget bortre slutdatum. Den bevaras fortlöpande. Trygg och stabil.

Känner mig stark och lugn idag. Beslutskraften och det stora målet hjälper mig att hålla fast i något. Känns bra. Det var extremt länge sedan jag inte drack på 4 dagar.
Skaffade en räknarapp idag till mobilen, så jag kan se hur dagarna flyter iväg. Rekommenderas.

Tack för dina tankar AlkoDHyperD. Jag ska involvera nära och kära inom kort, det kommer helt säkert att hjälpa. Att involvera fler vettiga människor som vill mig väl kan bara bli bra.

Kram på er, ses imorgon

Vaknar på morgonen och allt känns jättebra, tacksam över att inte må dåligt och vakna nykter. Detta håller i sig ganska länge till typ 1. Sen efter lunch så börjar det smyga sig på... Vid 3-4. Blir som värst när min man ringer och säger att han är på väg hem från jobbet. Då frågar han alltid : "Behöver vi något?"
Sen kommer han hem och jag är lite smått irriterad och ledsen för att min man är en trigger för att dricka. Sen håller det i sig till typ 7-8. Sen går jag och lägger mig, eller i alla fall till sovrummet för jag pallar inte.

Härligt, nu kör vi! Hoppas din dag har varit bra. Ta en dag i taget
Kram

Kram ❤️

Det har verkligen varit en kamp.

Största kampen har varit att nå fram till beslutet att lämna. Det tog så många år.
Det är ju den där striden mellan hopp och förtvivlan som kämpade i mig så länge.
För hoppet vann alltid.

För han var ju så jäkla fin.
Och allt skulle ju bli bättre.

Det var alltid något annat som inträffade som gjorde att allt gick åt helvete.

Och så var allt så bra igen.
Vi var så fina. Hade så många gemensamma drömmar.
Vi skrattade så mycket. Älskade så mycket.

Men så plötsligt var allt det där borta. Som avlägsna drömmar.
Och då kom tankarna på att det måste vara jag som är sjuk.
Om jag bara gjorde annorlunda så skulle allt bli bra.

Men det blev inte bra. I stunder blev det bra.
Månader av hopp. Gemensamma skimrande drömmar.

Han fick sin bipolära diagnos. Ok. Tänkte jag.
Nu kommer allt att bli bra. Med medicinering. Läkarinsatser. Och förståelse.

Men det blev inte bättre. Bara svårare för mig att lämna.
För nu borde det ju bli bra. Och alla bara frågade hur han mådde.
Och ingen frågade mig. Jag blev bara ensam.

Nu ska jag i alla fall ta mig tid att känna efter hur jag mår.
Och jag ska sluta att känna skuld för att jag inte förmådde att lämna tidigare.

Och sluta att hjälpa honom när det gör att jag mår sämre.
För även om jag har lämnat honom och flyttat så många långa mil
är han barnens pappa. Och det kommer han alltid att vara.
Och jag vill att de ska ha honom i sina liv. Ibland.

Förra veckan gjorde jag ju en anhörigbehandling och det har verkligen fått igång nya krafter i mig.
Jag vägrar att låta honom stå i vägen för mitt liv längre!

Jag vill inte vakna upp en dag och känna bitterhet.
Jag vill känna mig fri. Jag är trettiotre år. Och fan vad mycket kul jag har framför mig!

För det här är mitt liv!

Jag har läst din tråd och känner sorgen, ville så gärna skriva till dig men fick inte fram orden kände bara sorgen.
Varför ska livet vara så svårt, varför ska alkohol jävulen styra våra liv till katastrof???
Hoppas det reder sig för dig, jag önskar för din skull att du tar hand om dig, det kanske är hjälp utifrån som du behöver??
Jag bet huvet av skammen och signalerade till vården, hemskt i den här lilla skvallerhålan jag bor i, men nu är det gjort. Just nu struntar jag i vem och om det sprids hur jag har det, nu gäller det mig, jag ska må bra och jag ska komma ut hel en dag, allt annat är oviktigt. Jag önskar att även du kommer ut på andra sidan helare än du är nu.
Kram