Senaste kommentarerna i forumet

Här finns många kloka människor som går igenom samma sak :) jätteskönt att skriva ner sina tankar och funderingar.

Det är precis vad det är. Så alldeles väldigt sorgligt. Att göra sig själv och alla som står i ens närhet så otroligt illa och allting bara för att döva alkoholbegäret (för stunden). Trots att man vet hur djävlig perioden blir när man väl slutat dricka kan i praktiken inget få en att sluta där och då. Det där med att inte ta första glaset är så klart själva huvudpoängen. Varför riskera något som kan sluta i fullständig katastrof.

Ha en fin kväll Gunda och ett jättegrattis till dina tre veckor. Själv är jag ju på dag 3 som du kan läsa i min evinnerliga tråd. Det känns som med alla tv-serier nu för tiden, i mitt fall Tjalle, säsong 25. Dock är inte innehållet något vidare och borde ha lagts ner för lite över 20 år sedan.
Kram/Tjalle

Tack snälla för dina värmande ord. Mycket tänkvärt inlägg som jag nu läst flera gånger. Liksom för dig funkade inte Antabus för mig. Inte så att jag drack på det utan jag mådde inte bra av medicinen. Just nu är jag så otroligt glad att jag har detta forum men du kan nog ha helt rätt i att jag skulle behöva "ytterligare hjälp". Jag har en gång, för länge sedan, gått på en behandling men jag var inte mogen för budskapet då. Kanske skulle det kunna fungera annorlunda idag.

AA finns tyvärr inte i min närhet. Måste då åka väldigt långt men jag vet ju samtidigt vad AA-medlemmar brukar säga, "det är aldrig för långt till ett AA-möte"...

Jag tillhör ju verkligen"veteranerna" här på forumet och jag får verkligen skämmas att jag inte har nått längre än vad jag gjort. Även om ni kanske har svårt att tro det har jag aldrig vågat läsa igenom hela min tråd. Jag är nog ganska övertygad om att jag måste ta mod till mig att göra det men inser också att det kommer att vara förenat med mycket ångest.
Kram/Tjalle

så väl! Sånt man normalt sett gör i förbifarten på väg till tvättstugan typ är helt plötsligt något man bara inte orkar! Man ägnar mycket tid åt att ligga och stirra i taket och fundera fast man brukade vara en sån som har tusen järn i elden samtidigt! Tror också att du kanske blivit deprimerad! Åh kan du inte komma iväg utan honom några dagar med nån som GER dig energi? Lider med dig!

Jag bara en stor sorg över hur livet är så jäkla hårt för många. Denna förbannade alkohol vad den ställer till för oss alla här. En del har kommit länge andra har nyss hittat hit. En del har kommit ur greppet andra har varit ur men faller tillbaka, det ser olika ut men i botten är det lika varför vi sökt oss hit.
Nu har tre veckor gott sedan jag luktade på korken jag känner absolut ingen längtan till att lukta igen. Men det är så fruktansvärt skört, från en minut till nästa minut så slår sug helvete till igen.
Ber till högre makt att den ska hjälpa oss att lyfta detta ok från våra axlar och vi fick leva ett beroendefritt liv i glädje med våra nära och kära.
Sorgen slog till som ett klubbslag i mellangärdet på mig.
Fina, fina vänner här häng i och låt oss vakna nyktra i morgon.

Typ varannan/tredje dag kommer suget.
"Åh, jag ska aldrig dricka mer. Jag älskar att vara nykter. Ska säga till familj och vänner att jag har en alkoholfri sommar."
"Åh, vad skönt det ska bli i augusti när jag kan börja dricka igen. Ex många dagar kvar."

Blir trött på mig själv.

Ta Pi:s hand och håll i den hårt. Jag sträcker ut min också ta den!
Du har fixat så länge låt oss klara veckan ut. Förstår hur jävligt det kan vara vi är ju i samma båt fast du har fixat mycket längre än mig. Lägg dig på vågen guppa åvanpå tills jävulskspet är över.
Styrka skickar jag till dig i massor.
Kram ❤️❤️?

Tack fina du!

Ja, det är något häftigt i den kraften som uppstår i de mötena.

Jag ser det som en av de viktigaste veckorna i mitt liv. Det är verkligen något man gör för sin egen skull.

Skam och skuld kan äta upp oss alla. Men nu förändrar vi det vi kan. För det är allt vi kan göra.

Fortsätt i din kamp! Jag hejar på dig och din relation!

Cyklat 3 mil i skogen, spelat nio hål på golfbanan och varit på gymmet.
Inget sug idag, ser fram emot morgondagens träningspass.
Kämpa alla där ute!

Hej Tjalle,
Jag har hängt här ett tag nu men har inte "samtalat" med dig förrän nu. Läste igenom din tråd och känsla jag får av den är vilken kamp du har befunnit dig i under en väldigt lång tid. Det tär på oss alla både fysiskt och psykiskt. Att lista ut vad som är orsaken till vad i härvan med alkoholen känns oviktigt just nu. Ångest, magkatarr, vitaminbrist, stress, sömnsvårigheter, depressioner ja allt som vi brottas med plus alkoholen. Nummer ett måste vara alkoholen och prio vår nykterhet. Allt annat får lov att stå åt sidan under en längre period då vi behöver sätta nykterheten först. Sedan tror jag att det är enklare att reda ut alla andra härvor i våra liv.
Jag läste att du provat AA men att du slutade. Finns det fler grupper där du bor? Jag träffar oxå på människor som jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle stöta på annars. Men en klok kvinna sa till mig en gång att bortse från olikheterna och leta efter likheter och det har hjälpt mig oerhört mycket i min nykterhet. Det är inte många i min ålder (40-45 åringar) och i början knappt några kvinnor... men vad fasen de som satt där var visserligen karlar men de var nyktra så jag hängde i. Nu betyder de mer än så för mig. Har du någon gång funderat på att ta ytterligare hjälp så som en behandling? Få lite distans till allt därhemma och ge dig själv 100 procent fokus? Jag gjorde en sådan förra våren och då hände det massor i mig som blev vändpunkten. Antabus och enstaka samtal fungerade inte på mig. Jag drack på antabus, dock inget jag rekommenderar. Tacksamt nog har jag familj och jobb kvar men det hade jag inte haft om jag hade fortsatt på "min" väg och på "mitt" sätt. Vill du ha en förändring så är den möjlig. Använd din drivkraft som jag tror du har tex i ditt arbete och lägg det på dig själv. Det är du värd!
Kram
Ellan?

Tänker jag ge dig nu i all välmening. Du måste prata med din fru om dina problem. Jag vet att du redan vet detta och förstår att det känns jobbigt och att du därför skjuter upp det men det är ohållbart att du ska lösa detta problem i hemlighet. Det är ett stort livsförändrande beslut att sluta dricka och det är inte bra att mörka detta för den som står dig närmast i livet. Hon har rätt att veta. Tänk dig själv om rollerna var ombytta och det var hon som kämpade med ett missbruk utan att säga något till dig. Visst hade du velat veta? Visst hade du velat stötta henne?
Jag tycker du har en jättebra inställning men detta hemlighetsmakeri måste få ett stopp!
Är helt övertygad om att hon kommer tycka det är jättebra att du vill sluta dricka. Och det kommer vara en stor lättnad för dig att inte vara ensam i detta.
Så ta dig i kragen karlslok och prata med din fru!

genom cyberrymden så kan du hålla i den när suget trilskas.
Om du både bestämt dig för att inte sträcka ut handen efter första glaset, och dessutom är upptagen med att hålla mig i handen, ja då är ju det lugnt.

Att din beroendehjärna orkar ödsla energi på ett omöjligt företag. Den kan ju inte få dig på villovägar.

Kram

Tack för era kommentarer. Sisyfos har jag följt sedan länge men C var en ny bekantskap. Ni är så värdefulla som vill/orkar kommentera. Den som löser alkoholdjävulens gåta ligger nog riktigt fint till för att kamma hem nobelpriset i medicin. Där verkar dock ingen vara nära än.....

Dag två har förlöpt och jag har tagit mig igenom timme för timme. Jag har i alla fall lyckats att få i mig både lunch och middag, vilket inte alltid hör till vanligheten efter en dryckesperiod, om än kort. Ni har så rätt både Sisyfos och C. Inte hjälper det mig, i något avseende, att stjälpa i mig A, vare sig mot fysiska eller psykiska smärtor.

Efter ett par, tre veckor när jag återigen har näsan över vattenytan och jag egentligen mår ganska prima dyker alkoholtankarna upp. Det är kanske så att jag inte velat innerst inne att tänka tanken att aldrig få ta en öl till. A är så glorifierat och vi som är lite äldre tror att det ska vara lika härligt och befriande som det var för sisådär 20-30 år sedan.

Jag har ingen aning just nu vad som kommer att hända med mitt långa äktenskap. Jag vet att beslutet inte är mitt. Jag kan bara vara nykter idag och fortsätta på den vägen. Ett stort misstag som jag trott mig göra är att jag skrivit och varit mest aktiv på forumet från tidpunkten då jag druckit tills dess att jag börjat må bättre. Det är förmodligen livsfarligt. Kanske är det för att jag tycker det jag har att skriva har noll intresse för många andra. Den här gången ska jag dock försöka skriva lite, mer eller mindre varje dag. För min egen skull. Så får ni väl ursäkta om ni får lite "skitsnack" på köpet.

Det känns märkligt att vara två personer i ett ganska stort hus men ändå vara som helt ensam. Det tär på psyket men samtidigt förstår jag ju varför.
Sköt om er bästa forumvänner från en mer eller mindre "golvad"Tjalle

Suget kommer verkligen fort och helt oväntat för mig också. Gå inte till baren eller till SB. Det är inte värt det, speciellt när du har kommit så långt. Men det vet du ju, jag bara påminner dig.
Kram!

Hej C,
Jag heter Ellan och är oxå en alkoholist. Nykter sådan mars förra året. Trodde aldrig det skulle gå att bryta det destruktiva mönster jag levde i. Känner smärtan och ångesten i det du skriver. Den är fruktansvärd. Du skriver att du känner att du inte klarar detta själv och jag kände precis likadant. Jag fick hjälp med internatbehandling via jobbet och den var fantastisk för mig. Det är ett sätt men det finns fler. Det jag dock tror är väldigt svårt är att klara det på egen hand. Det finns de som gör det men jag är inte en av dem. Ett alternativ är att söka upp en AA-grupp på din hemort. Det hjälper mig något enormt. Många drar sig för att gå dit pga uttryck kring Gud eller att det känns så definitivt på något vis. Men vill du ha till en ordentlig förändring i ditt liv så krävs det att vi aktivt gör något. Sjukdomen slår hårt och brutalt och den drabbar även våra anhöriga. Skammen är vidrig men ta ett beslut för din egen skull och ta tag i dina alkoholproblem på nytt. Vad har du egentligen att förlora på det? Du har allt att vinna och är värd att få må bra.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan

Nu känns det lättare när jag hemma då känns det mer som att jag har kontroll. Men det som var så jäkla jobbigt var att jag inte under några omständigheter klarade att stå emot men nu kör vi igen i alla fall. Jag var nykter igår och jag är nykter idag punkt

Kram på er!

Ursäkta mig.. skulle skapa en ny tråd. Var inte meningen att "kapa" denna

Jag har också haft/har ryggproblem Tjalle, dubbla diskbråck. Jag sysslade med klättring och styrketräning och det var förr i tiden hela mitt liv. När jag hade som värst smärta och var som mest deprimerad så tog jag också ofta till spriten. Det kändes faktiskt mer som en självömkan med facit i hand. Eller ja, det var precis det som det var.
För inte fan hjälpte det mot smärtan. Smärtan blev bara värre när man låg där dagen efter med den enorma ångesten och klumpen i magen.

När vi har problem med allkoholen så söker vi febrilt efter anledningar och bortförklaringar för att få dricka igen. Vi lurar bara oss själva.
Detta är ingen kritik mot dig personligen, det är en kritik mot alla oss som missbrukar alkohol.
Jag känner igen dina resonemang så väl.
Vi måste lägga ned detta helt och hållet. Det är enda vägen ut. Varför har vi så låga tankar om oss själva? Vad är det att sakna med det livet som vi föraktar?

Hej
Jag är alkoholist.
Jag dricker inte särskilt ofta. jag föraktar alkohol och allt som det har med att göra...
Hur det gör oss till monster, hur vi sviker alla de som bryr sig om oss och oss själva.

Jag är så otroligt nöjd med mitt liv egentligen, men allt som jag kämpat för är så väldigt bräckligt när man har alkoholproblem.

Jag känner mig ofta som en passiv åskådare när jag tittar i backspegeln och försöker förstå mina resonemang och val.
När jag stänger av telefonen för att skjuta problemen framför mig... när jag bestämmer mig för att dricka en dag till utan att höra av mig till min sambo som lämnats hemma med MINA ansvar. Hur jag kan behandla henne så respektlöst, som att hon saknade värde...
Hur kan jag göra detta? Jag älskar ju henne så och hon betyder allt för mig. Ändå så är jag i mina maniska perioder beredd att offra allt...

Jag sökte hjälp för mina problem för 6 år sedan. Jag fick tala med en jättebra tjej som hjälpte mig genom kbt.
Det var mycket värre på den tiden. Jag var yngre, dummare och naiv.
Nu när jag skapat mig det liv som jag älskar tycker jag att dessa problem skulle försvinna. Men de består. Som en cancersjukdom som bara återkommer och vägrar släppa mig.

Är det jag själv som är så rubbad att jag inte kan tillåta mig att vara lycklig?
Varför repeterar jag samma misstag om och om igen?
Skammen och ångesten jag känner är fruktansvärd. Det känns så oerhört patetiskt att gång på gång krypa till korset.
Jag känner mig så osjälvständig, jag vill ha kontroll, jag vill verkligen aldrig mer dricka och det är ett mantra jag försöker repetera dagligen... men efter en månad, eller i bästa fall 6-9 veckor så får jag för mig att "testa" igen
Kan jag dricka 2-3 öl på en uteservering en gång utan att fortsätta så lurar jag mig själv... då får jag för mig att jag är "botad", att jag kan dricka med måtta...
helvete heller. Veckan efter super jag skallen av mig och vet inte vad som hänt dagen innan... sen blir det återställare och en heldag för att sedan ha dödlig ångest i en veckas tid.... då reser jag mig ur askan och tar nya tag... bara för att en månad senare eller mindre trilla dit igen på en sådan galenskaps helg..
Att detta inte händer "ofta" är en relativ beskrivning... det får inte hända.

Det här blev långt... men det känns bättre att skriva av sig.

Vad ska jag göra? Jag måste sluta... jag hatar detta.. jag vill bli fri... hur tar jag tillbaka kontrollen över mitt liv?
Efter mitt senaste återfall har jag igen insett att jag inte klarar det här själv. Jag behöver hjälp.
Jag vill inte offra mitt liv för den här skiten.

Svarade Pi i en annan tråd att jag stark och medvetet joggar mot min ett årsdag.
Ja det var ju på den gamla goda tiden. D.v.s för en timme sedan. Nu kryper jag.
Det där jäkla suget kommer som en smäll på käften ibland och nu småtjattrar det
inte. Nått i mig talar högt och tydligt om att jag inte alls har några A-problem och att
jag visst kan gå och ta mig en 6:a whisky på en bar. Att det skulle funka utmärkt.
Eller kanske en liten kvarting på SB?

Ibland undrar jag om min förmodade ADHD är schizofreni...
Jag blir så arg när jag inte fattar min egen hjärna.
Den sitter ju i mitt huvud. Hur kan den leva sitt eget liv?

Min barndom kan jag inte göra något åt. Men min nutid och framtid kan jag göra något åt. Det känns som jag behöver stå upp för mitt barndomsjag. Om oron består så måste jag ta initiativ till separation. Men jag avvaktar lite till, just nu känns bara oron lite överhettad. Det fanns inget fog för några misstankar igår egentligen, jag kunde inte härleda ljuden riktigt bara. Har fått en förklaring idag. Men det var just lyssnandet som tog mig så hårt, att jag tog upp ett beteende som jag trodde var glömt och begravt.

Ja, jo jag förstår det innerst inne också.. Men man frågar ju sig själv om de e så att problemen ligger hos en själv... O att få höra förlåt konstant upprepas som en trasig lp skiva har blivit så uttjatat också... Varför be om ursäkt för nåt man ändå inte minns.. De blir så fel i mina ögon...

Jag känner också igen "ljudvaktandet" från barndomen och har insett jag gör detsamma med mannen nu också. Jag är också uppvuxen med fyllebråk och lyssnande till hur många gånger mamma gick i frysen efter den iskalla vodkan per kväll. Lyssnande efter i vilket skåp det hämtades glas, om det skulle drickas starkt eller bara öl eller vin. Det är en helt egen form av ljudkänslighet tror jag att vara uppvuxen med vuxna som druckit, man kan signalen av varje knarr i dörren eller golvet, klick i skåpdörrar eller ljudet av skruvkork i källartrappen. Och det tvingas man återuppleva nu själv gift med en som dricker. Obehagligt och inget man kan leva med, förminskar ju en som vuxen tillbaka till ett barns orosnivåer och förvirrar ens normala rationalitet med att förminska den vuxna mänskans styrka till ett barns trygghetsönskan. Man går tillbaka till en svagare känsla, och det känns som man bor med spöken från det förflutna, sånt man helst velat glömma och förtränga,trott man kommit över men vips finns obehaget där av ett enda litet ljud.

Vilken kämpe du är! Härligt att du kommit ur din jobbiga situation nu. Kram!

Jag kan helt klart relatera till din situation. Jag har också blivit utkörd mitt i natten av min sambo. Min sambo har också ett sånt skiftande humör, aggressiv, kärleksfull om vartannat. Sen minns han inte riktigt allt han sagt och gjort. Säger att det måste vara något jag retat upp honom för innan han blev arg, att jag ljuger, överdriver. Som att prata med en vägg. Ohyggligt jobbigt. Det enda råd jag kan ge är att försöka flytta därifrån. Kram

Min man o jag har vart gifta o tillsammans två år.. Allt du beskriver är hur han är.. Aggressiv, våldsam, extremt elak.. För att skifyäta på två röda till ledsen o glad..o sen tillbaks till aggressiv... I helgen som var så vart jag utslängd o nästan örfilad... Jag fick mitt i natten åka till min mamma min bort i pyjamas... O så har han mage att smsa mig o fråga vart jag är... O säga att han aldrig bett mig dra eller höjt handen åt mig... Anklaga mig för att ja e otrogen o be om bildbevis... Anklaga mig för att tagit hans pengar då de i själva verket va han som spendera dom på krogen... Ja e så psykiskt slut att ja vet inte va ja längre ska göra.. Ja vill bara ha nån som man kan prata med.. En som e i samma situation som kan relatera