Senaste kommentarerna i forumet

att vara skeptisk och våga vara det inför varandra är en stor del i det hjälpsamma med det här forumet. Nykter idag räcker gott! Men min främsta förhoppning nu är kommande vecka, det där med värderiktningar...
Du är fin ADHD, fortsätt sprida pepp och skepsis-du klarar båda!

har jag en underlig känsla.
I 10 år ville jag inte tro på folk som berättade att man mår bättre om man inte dricker. Jag kunde sluta helt i 3-4 veckor, mådde dåligt under denna tid, började om, ångesten, väntandet på möjligheter att dricka, ångesten igen. Fram och tillbaks. Deprimerad och trött på allt.
Jag läste vetenskapliga artiklar, jag trodde inte på dem. Kanske är jag för evigt dömd för depression?
Efter 80 dagar utan vin, det är liksom en ridå som gick upp för mig. Världen är bättre, jag är gladare och bättre, allt känns ok.
Varför kunde jag inte se det tidigare?
Det eviga yrandet:
"jag gillar vin, vill inte avstå helt, liv utan vin, vad trist, jag gillar smaken, inte alkoholen, vill dricka måttligt, ett glas då och då, ett glas för att njuta, jag förtjänar för att jag var duktig, jag förtjänar för att det var en dålig dag, jag måste väl få koppla av en gång, alla dricker, semester, jul, alla ..."
Bullshit. Sanningen är ett. Alkohol minskade antal dopaminreceptorer i min hjärna och gjorde att jag inte kunde uppleva glädje och världen runt omkring mig. Så länge jag försökte dricka måttligt, var det bara RENA PLÅGERI för min hjärna, för att den hade inte tid att återhämta sig och längtade efter mer alkohol. That's it. Jag är himla glad att jag insåg detta.

Ja för att det viktigaste är att få delge hur man mår. Vi är ju experter på att hålla saker inom oss och tro att allt löser sig.

tack :)
Inte roligt att hamna i gamla vanor igen. För mig tog det 10 år att förändra detta. 10 år av envisa försök att dricka kontrollerat och mindre.
Och jag lyckades ibland. Det kunde ha gott ett halvt år när jag drack en halv vinflaska på fredag och en halv på lördag.
Men jag var besatt av tankar på alkohol.

Be om hjälp är en bra sak.

Nej, det är en bukväggsbråcksoperation. Tanken var 2 veckors alkoholfrihet innan och efter operationen.....
Apropå gbp-operation så har jag en väninna som börjat dricka för mycket efter den operationen. Hon är dock klok nog att söka hjälp och ta tag i problemet.

Bra du känner du gör små framsteg, varje litet steg och timme i rätt riktning är en framgång! Fortsätt skriva av dig här på forumet, för mig är detta forum också en viktig livlina i det som pågår i mitt liv just nu och jag tror inte jag skulle hitta samma förståelse och stöd bland andra omkring mig som har svårt att förstå problemet.

Torsdag drack han och slocknade. Fredag sades inte ett ord mellan oss men han var i alla fall nykter. Jag gick på nålar, höll på att få ett utbrott och kroppen i uppror så la mig tidigt.

I morse vaknar jag av en så häftig migränattack så jag kräks, har frossa och tunnelseende utöver den dånande värken. Riktigt läskigt men helt klart en extrem stressreaktion. Mannen undrar bara om jag är krasslig...I den stunden brast det för mig och jag höll en halvtimmes monolog om hur illa jag mår rent fysiskt av hur vi har det, att jag inte orkar mer och om inget ändras så flyttar jag. Han tyckte ju bara allt beror på att jag är så gnällig och klagokärring, så om jag ändras så skulle det bli bra också med hans drickande. Påtalade att hans drickande på inget sätt är mitt fel eller ansvar! Han menade han nu inte ens tänker försöka med nåt om jag ändå hotar med att flytta. Just så. Sa att det väl är lika bra jag tar mig härifrån då om han anser jag är så hemsk och orsaken till alla bekymmer, men då backar han plötsligt och säger att inte ska väl nån av oss behöva flytta bort. Bestäm sig karl!

Han sa i övrigt typ ingenting utöver att klaga på mig, inget om att sluta dricka och inget om att han önskar vi reder upp det. Inget om att han vill jag är kvar för att det skulle betyda nåt att jag är här. Så igen lämnas jag gissande om han vill försöka få till stånd en ändring eller om han bara är rädd att tappa sin hushållerska.

Jag vet faktiskt inte själv mer vad jag ska. Orken börjar fysiskt vara så slut så jag börjar betvivla jag har orken att flytta men jag inser ju jag måste det, hellre förr än senare. En så likgiltig inställning från honom säger nog allt jag behöver veta, skulle det verkligen göra honom ont att inse jag menar allvar att flytta ifrån så skulle han väl ens på nåt sätt be mig stanna och försöka hitta lösningar. Att säga ingenting känns som ett kvitto jag kan dra lika väl.

Bukoperation, är det en sådan gastric bypass? Har hört (obs, sitter inte inne med några sanningar om detta) att denna operation kan leda människor in i missbruk :O. Kanske något att kolla vidare på?

Så indirekt går dina pengar till hans alkohol, nej, nej, NEJ!

Nu har jag iaf passerat 36 timmar av mitt tillfrisknande. Imorse vad det en väldigt känslosam och svajig morgon med mycket känslor och tårar.
Så mycket ångest. Jag har fantastiska medmänniskor runt omkring mig och min blivande mentor var hos mig en stund idag med. Så från alla känslomässigt negativa tankar så byttes de nu mot en gnutta hopp och tilltro till mig själv.
Och tack för att jag får finnas här och skriva. Det är en viktig del i mitt tillfrisknande.

Nykter idag och nästa vecka räcker bra.?

Du behöver nu få lugn och ro och smälta det förfärliga som hänt. Återkom och skriv av dig. Jag läser gärna.

Bra beslut. Du orkar inte längre. Du orkar inte.

Tack för stöd! Nu på morgonen försöker han ju bli vän och ber om pussar etc. Det har jag förut blidkats av men nu har luften liksom gått ur mig. Min sambo erkänner ju inte sitt problem. Han säger att man inte kan supa på finöl etc.
Alkoholen är helt klart prio 1 i hans liv. Han kan inte se På spåret utan öl tex. Inte heller trav. När han betalar räkningarna vill han ha en öl osv.
Enligt mig så kan han både jobba och handla, tvätta om han har kraft nog att bära hem öl och vara berusad.
Jag har bett honom att köpa en billigare ölsort nästa gång så att jag slipper försörja honon efter halva månaden.

Mmmm?!

Kladda på bara :-) Det är det som förgyller.

Du ska absolut inte vara där. Han måste få växa upp.

att jag är inne och kladdar i din tråd! Jag följer dig, lider med dig och... men jag får småvarma känslor när MM säger att hon gillar mig också! Det är som i mellanstadiet när man frågat om chans, du vet.

Hej Lerigen
Det var fint att läsa ditt första inlägg i din egen tråd. Din insikt imponerar på mig. Att inse och acceptera sina begränsningar är svårt och jag kommer att tänka på sinnesrobönen när jag läser vad du skriver.

X ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

För övrigt har du och jag nog varit nyktra lika länge. Jag tog mitt sista (förhoppningsvis inte det senaste) återfall i oktober.

Vänligen
Ikaros

Saga689... Fattar din oro inför hans sjukskrivning, men du måste inte vara där med honom, kom ihåg det.

Till slut blev ju min sambo riktigt packad. Köpte en ryggsäck full med finöl. Finöl är något han köper som ett slags kamouflage, det är den höga alkoholhalten han vill åt bl a. Jag gjorde så gott jag kunde. Efter en promenad gick jag hem och dukade upp ostbricka åt mig själv i köket. La mig tidigt. En gång i kvarten kom han inhasande och skulle berätta om vad som hände på det programmet han såg på.
Efter detta har jag ju väldigt svårt att vara snäll och hjälpa honom med att bära och knyta skor etc som han har svårt med pga bukoperationen. Är väldigt nervös inför den månadslånga sjukskrivning som han har framför sig.

Ja det är hemskt med fredag nuförtiden. Var min bästa dag förr. Men jag försöker också ta hand om mig själv. Typiskt nog så trivs jag ju bäst hemma och min sambo går ju ingenstans själv.

För första gången. Även en gammtant måste väl hänga med. Sitter på annan ort,medvetet val då vila och sunt förnuft inte gick att hitta i vardagen.

Har mått fruktansvärt dåligt denna vecka. Låtit alla insikter ramla ända in i ryggmärgen. Har försökt undvika att slå på mig själv utan försökt hitta en sorts vidvinkel.

En där jag vågar se sanningen och kan se och förstå mer än vad jag klarat hittills.

Det har nu gått 6 veckor sen vi bröt. Vi hade en liten date före jag åkte iväg och känslorna var starka.jag försökte återigen utkräva mitt svar om jag ska kasta in handduken.
Glömma och gå vidare. Men jag får inget svar. I det ska då en medberoende hitta en acceptans och en ro.

Det är inte lätt,men jag har denna vecka verkligen försökt med blandat resultat.

Att vila i sig själv,se sig själv och vara med sig själv är svårt.
En hel del annat har ramlat på plats denna vecka. Saker i mitt eget liv som bara har med mig att göra.
Så det är skönt.

Men i morgon så återvänder jag till min egen vardag. Då får vi se hur många av insikterna jag kan bära med mig.

Ett steg i taget. Ibland blir det ett steg bakåt också. Botad tror jag inte, men kommer inte vara vinseg i veckan! DET känner jag nu är en gåva jag ger mig själv och hoppas förvalta väl!

...din egen tråd!
Gör inget om du hänger i min tråd ibland ändå, du är alltid välkommen att flytta hem igen. Du är en härlig inneboende!
Det är märkligt att man tar till alkohol som bränsle för att klara allt som snurrar runt omkring. Den enda ventilen för att koppla bort alla måsten, men som ändå inte hjälper för att få plats för sig själv. Destruktivt.
Underbart att du kom till insikt om detta och bröt med vindimman för att få in solsken och kunna le ditt vita leende igen! Det närmar väl sig ett halvår snart...
Värmekramar i din egen tråd!