Senaste kommentarerna i forumet

Ja nykterheten ger ofta flera sidovinster. Positivt att du fick löneförhöjning också.

Lycka till framöver!

Alkoholproblem efter GBP. Har precis som du det sociala (och genetiska) arvet. Har tidigare som vuxen varit restriktiv med alkohol men ätit stora mängder godis. Önskar jag inte op:at mig...

Stort grattis aeromagnus, vilken härlig resa! Lycka till framöver med träningen och ta det lite lugnt i början och försök hitta något som är kul. För mig är träningen (i mitt fall löpning) livsviktig.

Du är bara i början av en tillvaro där du kastas mellan himmel och helvete. Kanske låter tufft, men du har redan börjat prioritera bort din son, då du väljer att lämna honom hos pappan så du istället kan vara med själsfränden/narcissisten som dessutom gör dig illa. Precis som aeromagnus skriver är det bra att du har med dig någon när du lämnar detta besked och kanske behöver du försöka hitta ett boende som är lite "hemligt". Det var några ord från min sida, det finns betydligt mer kunnigt folk i detta forum. Men jag säger LÄMNA, detta är inte du och din son värda på något sätt. Han låter tyvärr väldigt sjuk både beroende på alkoholen och även i sin personlighet

Lider verkligen med dig. Jag vet inte vad ni testat men han kanske kan börja med antabus? Vill han inte det lämna. Att lämna någon man älskar är aldrig lätt. Planera upp hur du ska göra med lägenhet mm. Var inte själv när du lämnar budskapet.

Hur länge kommer du orka i denna destruktiva situation? Det går inte ha regler för alkoholister, de tänja ut.

Firar ett år som nykter alkoholist. Känns fantastiskt. Visst jag går på medicin, Antabus samt lämnar blod en gång varje månad. Snart löper kontraktet ur som jag har med min arbetsgivare känns super det också. Efter ett jävligt 2016 blickar jag framåt. Fick ta det av lärarlönelyftet vilket jag inte väntat mig. Vi planerar semester nu. Ska resa till Krk en ö i Kroatien, ska bli så kul.
Det går att vända ett helvete till något bra. Jag har bevisat det för alla men framför allt för mig själv. Har gått ned 10kg nu också så jag kan börja träna snart.

Vi har haft en nykter helg. Inga testande med en eller två öl. Jag tyckte det var skööönt.
Och lite mer diskussioner om kommande veckan och program, sånt som känns viktigt för mej. Och närhet.

Jag vet jag behöver mer sånt än många andra. Eller så är det bara så att självständighet uppskattas så mycket nuförtiden att jag tro jag är den endasom njuter att vara och planera tillsammans. Jag fick också se stunder han upplevde som jobbiga. Jag stressar mycket själv, men har tydligen svårt att se på då han har svårt, är van han gömmer sånt, kanske tidigare druckit då. Vi upplever olika saker som jobbiga, en styrka, men något jag får fundera på, hur jag bemöter honom, som oftast varit stark.

Denna helg gav hopp om att allt kan bli bra, men efter över ett års nykterhet krävs ännu mycket jobb att hitta tillbaka, men kanske vi har en chans ändå. En chans att utan alkohol komma över sånt som vi tidigare inte tagit itu med.

Om jag förstår rätt försökte du dikutera med honom då han var nykter? Det är bra att du säger högt vad du tycker. Man kan kanske tycka han borde förstå, men det tror jag inte de gör, de vill väl inte helt enkelt.

Men om de går med på att diskutera är en annan sak.

Jag tog upp det allt som oftast. Och jo, surade också, kan jag nog medge. Ville oftast inte tala med han om han druckit. Men kunde nog påpeka jag inte tycker det är okej med fler öl om jag såg då han började.

Hos oss blev det ändring först då jag började konfrontera honom precis varje gång. Och förklarade hur det kändes för mej. Och också om så barnen råkade stå brevid. Han slutade inte direkt, men jag såg hur illa han tyckte om det. Han tyckte det var hans sak. Jag påpekade han själv sett ner på sin pappas drickande och att det här leder till helt samma, bara det att han nu är pappa och har barn som står brevid, och en pappa som inte tycker det är deras sak.

Förstås är du värd lite tok och skoj i ditt liv utan att behöva undra om du ställt till det så att den andre måste ta till flaskan. Han borde ju ta ansvar över sej själv och inte så att du bär ansvar över er båd och skär ner på dina nöjen.
Kanske har du någon kompis du kan åka med, eller åka med någon hobbygrupp eller annars något gemensamt som man kan haka på. Om du inte föredrar att resa helt ensam förstås.
Skriv upp vad du vill göra, många och långa listor, små och stora saker. Och börja förverkliga dej, små steg i taget. Köp en glass eller besök en bokhandel. Gå på bio ensam. Eller ring en kompis. Kanske du har nån vän som skulle haka på nån rolig grej, kanske gå på teater tillsammans.
Och medan du väntar på att bli modig, kan du alltid läsa vidare här. Och se att du har fullt normala känslor och rätt att känna dem. Det att han dricker betyder inte att du behöver bli osynlig. Bygg ett eget liv, steg för steg. Och när du är modig nog att ta ett steg bort från honom, kan du ju se om han klarar av att hänga med. Om inte kanske det kvittar.

Har försökt som en tokig att komma in här.. hade verkligen behövts nu i helgen. Det var verkligen skillnad, att stå emot utan stödet här. Man inser nu hur mycket det betyder att kunna läsa och skriva här.
I helgen har jag ställts inför flera prövningar. Jag var i en situation där jag tidigare druckit mig redlös. Denna gång gjorde jag inte det. Jag drack ett glas vin följt av tre glas vatten. Så varvades det, blev sammanlagt två glas vin och en öl, men majoriteten av intaget bestod av vatten. Jag blev inte berusad och gjorde ingenting dumt eller ångestframkallande. Hade ändå fruktansvärt ont i huvudet igår, det visar väl på att kroppen inte längre är van vid alkohol som den var förr.
Jag känner mig ändå väldigt väldigt nöjd med hur jag skötte mig, stolt över mig själv!! Har saknat forumet och människorna här, skönt att vara tillbaka igen så nu ska jag läsa ikapp alla trådar. Önskar er alla en härlig söndagskväll.

har blivit rumsrena. När jag nu sitter här och skriver offline en söndag morgon skänker jag dem en tanke. Förr kallades dom nördar och man såg ner på dom, den allmänna bilden var av en finnig tonåring som satt i sina föräldrars källare, omgiven av elektronikskrot, passionerat knappande på tangentbordet. Ibland blev dom bovar när någon av dem lyckades hacka sig in i någon viktig datorcentral, även om det mest var i nyfikenheten som motivet kunde skönjas. Trots att det ofta handlade om höggradigt intelligenta människor så hade man inte samma respekt för dom som man hade för exempelvis en läkare, eller en ingenjör. Jag hörde nog aldrig någon nörd kallas för underbarn trots att en del av dom förtjänade stor beundran. Jag minns min första dator; det fanns inga program att köpa till den, man fick skriva själv. Vid den tiden hade jag just träffat min blivande hustru, hon bodde på Gotland och jag på fastlandet så jag tillbringade många nätter på båten med att skriva program till datorn. Inte lätt kan jag intyga, jag ser inte mig själv som korkad direkt men fick ändå lägga åtskilligt med tid på att få den att göra som jag ville.

Idag har tonåringen flyttat upp ur källaren och köpt sig en kostym. Det har växt fram en hirearki precis som i nästan alla andra yrken, där finns innovatörer, där finns specialister och så finns det fotfolket, de där som sitter och skapar kod till en liten, liten del av det stora hela. Yrket har blivit kommersialiserat, få når framgång på egen hand, de flesta låter sig anställas av något stort företag och hoppas på en traditionell karriär. Det här innebär också att man har anställningsavtal, reglerad arbetstid, semestrar och annat som hör ett vanligt yrke till. Rimligt tycker jag, det är väl en sak att sitta dygnet runt och jobba om man arbetar mot ett eget mål; att en dag få till det där superhäftiga spelet, eller affärssystemet, eller appen som alla vill ha och som kommer att göra en rik som ett troll. Men är man anställd och sitter vid sitt skrivbord i sitt bås i kontorslandskapet och gör vad man blir tillsagd så ska man naturligtvis ha samma arbetsvillkor som alla andra.

Problemen kommer först när något går snett, som det nu har gjort på vårt forum. Vi hade extrem otur, servern gick ner på allvar en fredag, det tar ett tag innan någon upptäcker det och så plötsligt är det helg och det är svårt att hitta någon IT-gubbe som jobbar. Inte konstigt egentligen, dagens system är så tillförlitliga att det är svårt att motivera varför man ska betala en gubbe för att sitta jour helg efter helg när inget händer. Hade vi varit en bank så kanske, men nu är vi ju bara ett gäng alkisar som sitter och snackar dynga. Cyniskt, ja kanske, men sån´t är livet: yrkestrafiken har alltid företräde. Ingen som har tillbringat en halvtimme framför datorn, bredvid ett gallskrikande modem, väntande på en liten suddig bild bara för att höra modemet tystna och veta att nu är det kört, nu får jag börja om, kan påstå att det inte har blivit bättre ändå. Samtidigt som antalet användare har ökat exponentiellt, har också tillförlitligheten ökat in absurdum. Så även om det är högeligen irriterande att inte komma in på forumet så beväpnar jag mig med tålamod och väntar, väntar....

är i mångt och mycket inte verklig, men känslorna den genererar är det. Nu när jag sitter här och skriver (fortfarande offline tyvärr) denna lördag morgon känner jag mig lite ensam. Jag känner ju inte någon av er andra här på forumet, inte på riktigt i alla fall, ändå känner jag er bättre än jag känner många av mina vänner. Jag vet saker om er, och ni vet saker om mig, som jag tror få av våra vänner känner till. Det ligger en trygghet i det där, i anonymiteten; att kunna skriva om precis allt och veta att det inte kommer surt tillbaka någon gång i framtiden. Annars tar jag det mesta jag läser på nätet med en nypa salt, de flesta verkar ha en tendens att skönmåla sitt liv i varierande grad. Där var ju den där tjejen för några år sedan som photoshoppade ihop en komplett jorden-runt resa, utan att någonsin lämna sin kammare. Det var ju rätt extremt, men jag får ändå för mig att mycket av det jag läser på sociala media är en blandning av önsketänkande och självhävdelsebehov.

Här på vårt forum lyser allt det med sin frånvaro. Det finns ju inget att vinna på att vara den värsta alkisen, eller den bästa nykteristen, inget att tävla om, ingen att imponera på. Det känns skönt att kunna slappna av och läsa det som skrivs utan misstänksamhet, utan att undra över vad personen som skriver har för agenda. Jag själv skriver här för min egen skull, visst, men det är också trevligt att veta att någon läser. Jag märker det nu när jag sitter här och knappar på tangentbordet i vetskap om att det inte finns någon spara-knapp att trycka på. Jag kan inte låta bli att skriva, det har blivit en del av min morgonrutin och jag skulle inte må bra om jag hoppade över det, men precis som jag känner mig lite knäpp när jag går och pratar för mig själv så känns det underligt att sitta här och skriva för ingen alls. Jag hoppas forumet kommer tillbaka online snart.

Hunden tycker snö är gott, han äter den nästan som jag äter glass. Det har snöat i natt så i morse slickade han i sig nysnön som jag slickar på en mjukglass. Vid andra tillfällen har jag sett honom bita loss hårda snöbitar och tugga på som om det var en isglass som har smält så där lagom i sommarsolen. En del av en hunds tunga är täckt av smaklökar som är specialiserade på smaken av vatten och det märks. Han går runt rätt länge och nosar och tar ett litet smakprov här och där tills han hittar en fläck där snön smakar bra, han äter aldrig snö under ett träd, eller nära huset, eller runt buskar, det ska vara ute på öppen mark. Själv tycker jag vatten är vatten, blir jag inte sjuk av att dricka det så är det egalt var jag får det ifrån. Å andra sidan väljer jag mitt kött noga; hunden trycker gladeligen i sig allt med animaliskt ursprung. Och tur är väl det, det hade blivit dyrt att ha en hund som bara äter oxfilé.

Ett slags lugn har infunnit sig kring alkohol. Sug kommer stundtals men går att hantera, det försvinner snabbt. Drack en 3,5 öl till maten i fredags, det är inte min grej annars (ska vara högre procenthalt men inte 7or för då blir det för spritigt och ölen blir förstörd) eftersom jag tycker det är blaskigt.
Smakade okej till maten, men vatten hade nog varit bättre. Senare under kvällen öppnade jag en till, varför vet jag inte, men då hade smaklökarna kommit ikapp så hälften åkte ur. Av 47 dagar har jag druckit alkohol 3, om jag nu ska räkna fredagens öl och det ska jag väl göra, så statistiken är fantastisk!
Men godissuget kvarstår! Och är starkt!

är en av de största i världen. Dels har ett av de största flygbolagen sin hemmahamn där, dels har ett av de stora fraktbolagen en omlastningsplats där. En av konsekvenserna av det är att det alltid är köer ut till startbanan. Jag har tillbringat många timmar där i väntan på att få starta, köerna har stor likhet med de som kan uppstå vid ett vägarbete i Tyskland när två filer blir en. Man sitter still och väntar, så rör man sig några meter, så sitter man där igen och trummar med fingrarna på stolsryggen framför sig. Men ett tillfälle har etsat sig fast i mitt minne; jag var på väg någonstans nära, så jag satt i ett litet propellerplan med plats för kanske tjugo passagerare. Framtiden såg inte ljus ut, de här små planen blir ofta styvmoderligt behandlade, de får snällt vänta tills flygplatsen är helt tömd på större plan. Känns det som i alla fall. Men denna gång var det helt tomt på taxibanan, en närmast klentrogen pilots röst ljöd ur högtalarna och sade att vi inte hade ett enda plan framför oss och att vi hade fått klartecken att bara köra ut till startbanan och gasa iväg.

Det kändes overkligt, lite otäckt faktiskt. Vad hade hänt? Visste de andra piloterna något som vår var omedveten om? Hade dom fått slut på passagerare på flygplatsen? Jag var orolig hela resan, inte förrän vi landade och hade lämnat planet andades jag ut. Lite samma känsla hade jag igår när jag tittade in här på forumet. Från att ha varit fullsmockat med inlägg, ett vattenfall av kommentarer, var det tyst och stilla som i en skogsglänta på natten. Jag kom tillbaka gång på gång och möttes av samma bedövande tystnad och jag blev orolig. Det kunde ju bara inte vara så att alla pålitliga skribenter hade gått ut och tagit återfall, alla på en gång? Det måste vara något fel på åtkomsten, att en massa folk var utestängda. Å andra sidan, jag hade inga som helst problem att logga in och några få andra hade ju kommenterat i några trådar. Min fantasi spelade mig många spratt i går; ju längre tiden gick i närmast total tystnad, ju vildare blev teorierna.

Kanske har vi alla någon inbyggd timer som gör att vi tar återfall samtidigt, som om vi alla är fiskar i ett stim och inte har något annat val än att följa stimmets rörelser? Kanske har alla mirakulöst tillfrisknat samtidigt och lämnat forumet för grönare ängder, och här sitter jag ensam kvar och pratar för mig själv? Teorierna var många och dystra och jag kände mig lite som den enda överlevaren efter apokalypsen. Så det var faktiskt en lättnad när jag idag upptäckte att jag inte heller kan logga in. Det måste alltså vara något fel med sidan och så snart det är fixat så återgår allt till det normala igen, jag kommer återigen att kunna läsa alla kloka inlägg och följa alla andras öden och äventyr. Nu när jag sitter här på fredag morgon, off-line, och knappar in dessa rader ser jag fram emot det ögonblicket.

Jag fastnade för din rad om ringande Pavlovska klockor. Jag tror du är något på spåren där. Jämförelsen kanske haltar en del, men jag var tidigare aktiv sportdykare och har också prövat fallskärmshoppning och väggklättring. Inom de hobbyerna är medvetandet om faran alltid närvarande och ingen skulle någonsin hoppa i utan att kolla och dubbelchecka att all utrustning är i skick och också den egna förmågan är tillräcklig. Litet på samma sätt förhåller jag mig till alkohol. Jag tar aldrig numera en öl utan att tänka ungefär "när drack jag senast/hur mår jag mentalt/hur mycket kommer jag att dricka/när skall jag dricka härnäst/varför gör jag det här/är det värt...".

Jag upplever att medvetandet hjälper, men någon garanti är det inte. Det finns många exempel redan på det här forumet där folk har berättat om hur de druckit sig till helvetet fullt medvetna och införstådda i vad de gjort. En annan grej som hjälper är att hålla medelintaget lågt. Betydligt lägre än de officiella måttlighetsgränserna, de gränserna är för folk som inte har problem.

Har strax klarat av min första vita helg på åratal! Och 5 nyktra dagar!

Vad mycket längre helgen kändes, fick otroligt mycket gjort.

Ska bli skönt att komma till jobbet imorgon. Måndagar brukar vara värst, rejäla fyllor fredag och lördag och återställare på söndagen.

Hoppas att jag klarar detta, har efter dessa få dagar redan börjat se på livet i ett annat ljus. Vill aldrig mer tillbaka till det som var innan.

Hej vännen! Saknar också dig härinne!! Jag har inte skrivit på väldigt länge - varit inne i en DÅLIG period men nu äntligen tagit itu med det och bokat läkartid. ... Hoppas det går bra för dig och att det är därför du inte är inne?!? Kramar

underbara medmänniskor. just nu känner jag mig bara arg, arg över vad jag missat i mitt liv. Vill också kunna längta till fredagkvällen framför tv i lugn och ro.
Inte behöva räkna burkar. Planera en utlandsresa med en man som inte dricker sig full i varje bar. Åka på båtkryssning och bara dansa och ha kul. Finns det ett sådant liv? Jag har glömt det. Jag vill ut och bugga men eftersom med alkoholen kommer även svartsjukan hos oss är det ingen bra ide. Ju mer jag skriver och ju mer jag läser från andra känner jag mig argare. Jag måste ändra mitt liv. För visst är jag också värd ett bättre liv?

Tack Varför jag. Det känns som en stor gåva när någon läst hela tråden. Ett stort ansvar också. Å andra sidan kan jag inte ta ansvar för någon annan, bara för att beskriva min egen resa på ett uppriktigt sätt och det har jag verkligen försökt.

Jag har flera gånger försökt skriva vidare, men det bara vill inte bli till. Det jag skrivit eller försökt skriva sedan förra sommaren känns ihåligt och tomt, eller så upprepar det bara vad jag skrivit många gånger tidigare. Jag läser också mer och mer sällan och då oftast bara gamla bekantas trådar. Antagligen är det mycket därför jag inte heller kan skriva, jag har aldrig varit en berättare, däremot gärna en aktiv debattör. Den andra orsaken är att de saker jag slåss med i mitt nuvarande liv för det mesta är orelaterade till alkohol.

2,5-årsmärket passerade jag för ett par veckor sedan. Just då hade jag faktiskt en liten episod med alkoholen. Jag hade fått en bonusflaska vin levererad till mitt hotellrum och tillbringade dessutom flera av kvällarna på restaurang där det också blev en öl eller två. Så jag drack mera den veckan än jag nuförtiden är bekväm med. Me flaskan räckte hela veckan och jag var aldrig ens nära att vara berusad och hade aldrig någon tanke på att fortsätta efter att jag kommit hem. Så jag ser det som en upplevelse där jag kanske igen lärde aningen aning mera om mig och alkoholen.

Hej alla användare. Sedan i fredags har vi haft problem med en del av de servrar som gör att man hittar till webbadressen alkoholhjalpen.se/ (sk DNS). Det gör att man ibland kommer fram och ibland inte. Vi försöker lösa problemen så snart det går, men troligtvis kommer vi inte nå rätt personer innan det är måndag och vardag igen. Vi ber om ursäkt för att det ställer till problem.

Vänliga hälsningar

/magnus
alkoholhjälpen

Har ni också problem med att få upp denna sida? Verkar fungera bara sporadiskt att alls komma åt forumet och här har varit märkligt tyst hela helgen? Känns lite ensamt när det inte är nån här...

Hur går det med brevet Nykteristen? Har du skrivit och till och med givit det till honom redan?

Här är mannen bakis idag och försöker vara överhurtig och glad, känns bara konstgjort. Han donar och sågar på gården, försöker väl intala sig själv igen han inte har alkoholproblem trots heldagsfyllan igår igen. Sa åt honom igår på middagen att jag inte är road av fyllan varenda helg och frågade om han själv tyckte han druckit måttligt (han satt och slafsade i sig middagen och gaffeln hittade knappt mellan maten och munnen..) Han tittade på mig som att "hur kan det synas att jag druckit". Han ignorerade mig helt och låssades han inte hörde jag pratade ens, gick tillbaka ut i garaget och fortsatte dricka efter maten. När han väl kom in gick jag i säng och han tittar på mig som att "vad felas du"..

får ordning på serverproblemen snart.
Från de flesta internetuppkopplingar kan man ej komma åt denna hemsida, och problemet har pågått i flera dagar.

Tur att det inte är min nykterhet som krånglar, utan att den är stabil. Men det blir ju trevligt när man kan läsa/skriva här på forumet som vanligt igen.

.

människor, oftast kvinnor, som sitter fast i oreflekterat ansvar som jag så väl känner igen... människor som tar på sig bördan av problem som så tydligt hör till andra - när jag ser det hela utifrån. Och jag vet så väl att där har jag varit. Jag vet hur omöjligt det är att se - genom den (nästan) ogenomträngliga känslosörjan - att det finns en annan lösning... Att jag har rätten att släppa taget. Hur nödvändigt det är att fråga sig vem som äger problemet och därmed rätten att lösa det... och hur svårt det är att skala av, skala bort påtaget ansvar för sånt som inte tillhör mig.

Hur förvirrande och smärtsamt det är att bli omskakad... känslan att vara ifrågasatt.... i min hjälpsamhet, min omsorg, min godhet. Att bli medveten om det hårfina strået, den knivskarpa eggen mellan kärleksfull omsorg och påtaget ansvar... Så smärtsamt att klippa band flätade av hela känsloregistret som innerst bär trådar av kärlek, glädje, passion.... intvinnat med förtvivlan, sorg, avsky och hat. Jag ser också, och vet i mig själv, hur mönstret att ta på sig, ta över andras bekymmer vävs in i min hållning till vardagliga problem även utanför mina närmaste relationer.
- Du bär mycket, sa en klok människa till mig långt innan jag upplevde mitt liv som ohanterligt. - Du bär mycket och du är van att bära tunga bördor. Så sa hon och orden tog boning i mig för jag visste att de träffat rätt.
Det har kostat på att inse att en del av det jag burit inte hört till mig, en del jag gjort har i grunden inte alls varit hjälpsamt för andra, somt har gett mig makt som jag inte eftefrågat men tilldelats genom att ta över andras ansvar och därmed frånta dem rätten att lösa sina egna problem.

Detta är sannerligen en betraktelse från djupet, nästan från avgrunden. Min innersta, djupaste... Var och en måste gå sin egen väg till insikt och förändring. Jag går min, bort från det jag brukar kalla medberoendeträsket, den känslosörja där jag gick vilse innan jag kunde tala, innan jag kunde formulera mina erfarenheter i tankar. Det är smärtsamt och nästan obegripligt att inse hur snärjda vi människor kan vara och hur svårt det är att nysta upp trassliga härvor. Hur svårt det är att vända blicken och se sig själv i stället för att förbanna andra.

Och Ja! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Det enda liv jag äger rätten att ta makt över. Allt gott / mt