Senaste kommentarerna i forumet

Lyssna kan jag alltid. Men det är inte samma sak som att jag alltid är rätt person att kunna förändra.

Jag tror på att vi alla kan vara en jourhavande medmänniska ibland,
och fungera som ett bollplank utan personliga relationer mot den som ställer frågan...

Man ska nog känna sig hedrad att få det förtroendet, och efter eget omdöme råda så gott man kan...
Sedan så finns det de som är energitjuvar och vill till slut att man ska ta över deras problem och lösa det åt dem...
Eller de som missbrukar förtroendet och kommer med nya problem i tid och otid utan att känna sig för om det är lämpligt...

Man ska vara den lyssnande personen och ge precis så mycket stöd så att den andra får tillräckligt med mod för att våga göra handling av sina tankar,
en form av hjälp till självhjälp, man knyter inte skorna åt sina barn resten av livet, utan man hjälper dem att lära sig hur det går till...

Ibland får man vara lite pushig och knuffa lite mer för att få någon att vilja rubba sig ur ett tryggt bo...
Alla vet vad de har, men inte vad de får...

För mig brukar det mest intressanta vara att någon är villig att våga utforska nya marker, att våga utveckla sig och sin förmåga...
Att möta nya motgångar är inte farligt, men att våga utmana dem verkar vara det svåraste..

Det handlar inte enbart om att våga kasta sig ut i nya farligheter för att bejaka upplevelsen, utan kan vara precis tvärsom...
Att den som ständigt hamnar i farligheter skulle våga sätta sig vid köksbordet och trivas med att rulla tummarna...

Och att sätta förväntningarna till en lagom nivå, så att man inte nedslås av motgång, och heller inte passiviseras av för lågt ställda krav...

Och se sig själv som den viktigaste personen i hela universium, visa sin egna självrespekt, att inte underkasta sig andras självdestruktiva beteende.
Att våga stå upp för mina värderingar och mina val, och de som inte kan ta det, måste väljas bort...

Ta bort förtryckarna så att min själ kan få andas och få rörelsefrihet...

Om du får cred för din hjälp, så måste det ju också vara ett sant erkännande för dig att någon behövde dig när du kunde ge råd...

Och råda fel, tror jag inte så mycket på, antingen behåller du ditt förtroende eller så söker de sig vidare, de lyssnar helst på det de vill höra...

Vi har alla ett människovärde, och vi vill alla bli sedda och bekräftade...

/Berra

intressant det ni tar upp här Mulletanten och pianomannen, precis detta är något jag ofta har i tankarna - för VEMS skull gör jag VAD?

Idag, med hjälp av mycken självhjälpslitt och var och varannan veckotidning och söndagsbilaga, finns en hel del människor som så hjärtans gärna vill hjälpa och ibland även diagnostisera. Jag vet att jag själv har lätt att ge mig in i detta, och måste då stanna upp allt som oftast, och kommer tyvärr många gånger på att det handlar mer om mig själv än den jag vill ge mina kunskaper och erfarenheter.
Å andra sidan...kanske har den mänskliga naturen en light-narcisistisk ådra där den tillfredställelse vi känner över att ha hjälpt en medmänniska är belöningen för att faktiskt locka oss att VARA medmänniska i lite större utsträckning? Måste det isåfall vara fel? Får den ena sitt behov av att vara behövd tillfredställt, och den andra goda råd och stöd - då är det kanske ändå en win - win situation? Det är ju dock en svår balansgång, och man måste akta sig för att ta i för mycket helt oombedd.
Vad gäller mig själv upptäcker jag att ju mer JAG tillfrisknar, ju fler insikter JAG får, desto försiktigare vill jag vara med att råda andra. Jag tror också att de enda varaktiga och sanna svaren är dom en människa hittar på sin egen snåriga väg...tyvärr. MEN att vara en lyssnare, känna medkännsla och empati det kommer man långt med. Detta behöver jag träna på och utveckla hos mig själv istället för att ta för givet att mina sanningar är applicerbara på alla andra (egot som surrar skulle nog min gamla forum-vännina Kvinna-mamma sagt : )
Ha en fin dag mina vänner!

I mitt jobb möter vi många människor med bekymmer av olika slag. Även jag som musiker drabbas av detta. En körsångare kan ibland tycka det är lättare att prata med sin körledare än att gå till tex prästen. För går man till prästen, ja då har man ju problem. Men körledaren kan vara en bra medmänniska men som ändå har lite mer möjlighet att hjälpa än vänner eller släktningar. Det har jag ganska ofta varit med om.
Jag har ju ingen utbildning på att hjälpa människor med problem. jag brukar försöka hjälpa till med att hitta rätt person som verkligen kan göra skillnad.
I min utbildning fick vi flera gånger höra att vi mycket väl ska finnas där för våra medmänniskor, men det får inte bli ett självändamål. Man får inte hjälpa bara för att man själv ska få "cred" och känna sig betydelsefull.

Ytterligare ett lite rörigt inlägg kanske, men jag skyller på att jag precis vaknat :)

Ha en bra dag MT!

synpunkter. Ang granntanten, först tänkte jag skriva att hans manipulerande är väl oåtkomligt.... och sen ser jag att du skriver just det: där hade kunskap gjort susen. Det är hon som själv måste ta ansvar för sitt liv. Med hopp om en fin vårvecka! Den är i antågande även här hos mig. / mt

frågan är vad man gör med den. Vi männsiskor är ju olika och har nytta av olika saker och strategier att stöda oss emot.
Å andra sidan säger Adde att i missbruket är likheterna stora, nästan heltäckande, och mot det har jag inga invändningar. Jag håller också med Adde om att det finns mycket okunskap eller bristfälliga kunskap och "vilja utan tllräcklig grund" inom professionell verksamhet.
Såg igår att föräldrar vill tillsätta en haverikommission ang Tomas Qvick, numera Sture Bergvall. I reportagen där hans terapi ingick fanns de värsta "terapigrodorna (jag-saknar-ord just nu, låt säga tearpigrodorna) synliga. Finns en hel del sånt. Även på behandlingshem för unga. DOCK - de flesta som jobbar TROR PÅ VAD DE GÖR och MENAR VÄL. Så tror jag, men ibland finns nog önskan om att "vara den som hjälper" och behovet att själv vara betydelsefull starkt med.

Det var en lång och lite oredlig utläggning men de här frågorna intresserar mig mycket.
Ha det gott, kram till dig och H / mt

de är ett misstag! Hej H, de tre frågorna är bra att ha med sig! Jag tror att jag kan lämna bort ett antal utsagor om jag rannsakar mig enligt dem först:) Ett motto som en av mina vänner har och som jag önskar kunna leva efter är

Attackera när det behövs.
Försvara när det är nödvändigt.
Men aldrig, aldrig förakta.
Älska, älska, älska

... och det är inte lätt. Jag har fler som jag inte hinner skriva nu i morgonbrådskan. Kram till dig och din pianoman! Jag är hoppfull idag / mt

har jag blivit påmind om hur lika vi är, vi som lever med någon form av missbruk. Om vi är beroende eller medberoende spelar ingen roll, vi är mammas barn.

Aldrig att jag trodde att likheterna var så stora när jag var nynykter men redan från första början gick jag ofta på öppna Al-anon möten och kände mig hemma även där. Min önskan är att även de sk "proffsen" inom behandlingsvärlden skulle inse det också ! Och då menar jag de som är "pålästa" yrkesmedberoende alltså sådan som inte har direkt egen erfarenhet av missbruk eller sådana som i frälsarsyfte ska hjälpa andra fastän de har egna, olösta, problem. Har nyss prata med en person som läser till psykolog och det är ju skrämmande att insikten och förståelsen hur vi beroende fungerar är så skrämmande låg. Under min aktiva tid träffade jag både psykologer och socionomer som jag snurrade upp hur lätt som helst och då jobbade åtminstone socionomerna inom beroendeenheten. Hur många liv hinner de förstöra i sitt yrkesverksamma liv ??

Varför praktiserar inte dessa människor i verkligheten på behandlingshem ?? Varför söker de inte kunskap på AA's informationsmöten ?? Varför tar de inte hjälp av oss nyktra alkoholister inklusive våra anhöriga ?? Varför är det så att en full 15 åring som ligger medvetslös på gatan behandlas fruktansvärt illa av ambulanspersonalen ?? Varför är det fortfarande socialen som ska ansvara för oss beroende ?? Om jag har cancer går jag ju inte till soc och får cytostatika ??

Riskbruksprojektets utbildningar har verkligen gjort nytta, åtminstone i de kretsar som jag hört talas om. Men fortfarande törs inte läkaren fråga mig när jag ska justera min blodtrycksmedicin om hur jag har det med alkoholen. Den frågan borde vara högaktuell !! Jag trodde jag skulle kunna sluta med min blodtrycksmedicin när jag slutade dricka men förmodligen har jag väl supit till mig nån form av skada. Jag provade att lägga av med skiten men det gick inte så bra. Men generellt så är det fantastiskt vad kroppen tål av fysisk misshandel, då har vi ju lite svårare med våran egna psykiska misshandel som vi måste jobba bort. Och det tar ÅR att bli av med det mesta ! Och ingen annan gör jobbet åt oss !

Tja, det här blev ju ett något rörigt inlägg utan någon direkt röd tråd men jag kände att jag behövde skriva av mig lite tankar som har snurrat i skallen det sista dygnet. Ibland blir det bara fullt i skallen och då är det skönt att fästa det på pränt och läsa det själv och "se" hur jag tänker och jag kan känna att jag får ur mig tankarna och det blir lite tomt i hjärnkontoret. Mental utrensning.

Från det ena till det andra så har vi sett att granntanten vi hjälpte att gå från sin tablett- och alkoholmissbrukande sambo nu smyger tillbaka till honom. Han har inte gjort något åt sitt missbruk men däremot manipulerat tillbaka henne, i alla fall delvis ! Hon och frugan hade bra kontakt men det är slut med det nu, hon svarar inte på sms eller samtal längre. Där hade kunskap gjort susen men hon ville inte lära, bara försvinna från honom då. Men minnet vet vi ju hur det är : Väldigt kort !!

Ha i alla fall en skön, nykter söndag alla forumvänner !!

Jag skulle vilja fråga er som hänger här hur ni ser på detta med att gå kurser för att skaffa sig kunskap och fakta kring detta med beroende.

Jag är sugen på att gå kursen "en ovanligt klok liten sommarkurs" som Adde tipsade om en bit upp i denna tråden. Den går i juni och då har jag varit nykter i ungefär ett halvår. Är det för tidigt? Ska jag vänta med det, eller är det bara bra att lära mig mer?
Jag har inga planer på att "ge" av min kunskap ännu. Det kräver några års nykterhet innan jag ens ska tänka tanken. Men att få kunskap är väl alltid av godo. Eller?

Kramar till er alla!
/R.

Det samma Fina Fenix!
Och just nu bubblar det av vår utanför mitt fönster, koltrasten sjunger, det är vår i luften och tonåringarna invaderar stan...

har skapat mig en låtlista på spotify, den heter pepp, överst ligger "min" sång, sen några andra jag fått tips om härifrån... Så du dyker upp i mina tankar varje gång jag ska lyssna på musik! Det du!

Ha en härlig söndag, om du läser det här, annars får du ha en go annan dag!!!
kram!
/k

här hos oss pågår svåra samtal varavade med lugna dagar. De svåra samtalen är nödvändiga och jag hoppas att vi kan låsa upp svåra knutar. Hälsa H, ha en god helg. Kram till er båda / mt

Hoppas ni alla får en trevlig helg.
Det slog mig, att gå upp tidigt idag. Vakna och må bra, och inte ens fundera på om det är för tidigt att ta bilen för att åka iväg. Det är lycka!

Kram till er alla (särskilt till MT)

känns fint att se att du följer den nyktra vägen och söker kunskap och fakta. Jag är en kunskapssökare (tanke- och huvudmänniska skrev jag till H igår) så lägg gärna ut tips här om du hittar nåt. jag gör detsamma. Hälsa H och ha en fin helg! Kram till er båda / mt

klart att fästa skivorna! Hoppas du löser det som du grubblade över igår. Tack för den är veckan, kram / mt

roligt att läsa om din månad och 18 dagar som blev 19 igår. Njut av livet och din bebis idag. Grattis och lycka till! Kram / mt

Tackar :)

http://www.can.se/sa/node.asp?node=2740

Jag hittar inte den ovanligt kloka lilla sommarkursen på deras hemsida. Är det jag som inte ser eller finns den på något annat ställe? :)

något väldigt konstigt över frågan om alkoholfri nattvard. Jag tillhör definitivt inte de kyrkligas skara så jag har väl kanske inte nån talan MEN jag HAR träffat många alkoholiserade präster !!! Är det månne anledningen ?! Eller är det en tjänsteförmån att ta hem lite vin till fredagsmaten?! Självklart ska kyrkan bjuda på alkoholfritt, det borde ju överhuvudtaget inte vara någon diskussion om det. Prästen Olle Carlsson har jag sett o hört, en som jag däremot inte sett är denna man : http://www.bedrup.com/index.html Verkar lite intressant !

För att lära sig om alkohol rent vetenskapligt finns det mängder upplagt på nätet hos tex CAN, FHI, IOGT, Nämndemansgården, Blå Bandet mfl. Tex har Wendelsbergs Folkhögskola en mycket bra kurs i sommar som heter " En ovanligt klok liten sommarkurs" som är späckad med fakta. Anordnas i samarbete med SLAN och CAN. Kan tyckas dyrt (vilket det inte är !!) för 3 dagar men det är väl investerade pengar !!

Ps Var tvungen att justera lite då jag uppgett fel arrangör ! Ds

Hehe, jag och blommorna har sovit gott och länge! :)

Jag vet vad du menar med att vilja förklara, att vilja få honom att förstå nu när han äntligen går att resonera med i nyktert tillstånd. Ibland kan jag tänka att det är orättvist att han har gjort mig så illa genom sitt drickande och att jag har stått där som någon sorts "ängel". När skall rollerna bli de omvända? Kan inte jag få ge igen lite nu, för att få ur mig allt jag bär på??

Men så inser jag att det där är någon sorts medberoendespöke... Det är absolut inte vägen framåt i alla fall. Eftersom jag nu har bestämt mig för att fortsätta leva med maken så måste jag också samarbeta med honom för att vi skall ta oss ur detta hela och tillsammans. För varför skulle det bli bättre för att jag hämnas och gör honom illa? Det räcker fint för honom att jobba med alla de skuldkänslorna han redan har, jag behöver inte lägga på mer tyngd där.

Sedan betyder ju inte detta att jag blir tyst och passiv heller... Det gäller väl att hitta en balans på något vis....

Kvinnan som håller i anhörigträffarna som jag går på sa för ett tag sedan att man kan ställa sig tre frågor innan man tar upp ett samtalsämne.
Är det jag vill säga sant?
Är det snällt?
Och är det nödvändigt att säga det?

Om du svarar ja på två av tre frågor - så säg det du vill säga!
Och i det där med nödvändihågheten tänker jag in "har jag redan sagt detta? Är det nödvändigt att säga det IGEN?"

En del av problemet är ju att vi medberoende under en lång tid har behövt säga saker om och om igen, eftersom den vi har talat med inte har kommit ihåg att vi ens har pratat med varandra. Och nu när h*n är nykter så måste vi börja öva på att h*n faktiskt kommer ihåg vad vi säger redan första gången... Och det är ingen enkel omställning.

Kram, båda och alla andra!
/H.

Något som irriterade mig lite igår, (men bara lite) är att när det ska vara mycket barn i gudstjänsten Ja då var det helt plötsligt helt okej att byta ut nattvardsvinet mot alkoholfritt alternativ.
Kortversionen är att jag jobbar i kyrkan och kyrkorådet har inte varit sugna på att alltid ha alkoholfritt vin. Jag accepterade det och tar numera bara brödet. Men alltså nu på söndag då det är barnkör, ungdomskör och mycket andra barn i gudstjänsten. Ja då byter man raskt. Jag kände mig som ett barn.

Glutenfritt bröd är en självklarhet. varför kan ska man då exkludera människor pga alkohol?

Jaja, Jag kommer nog in i himlen oavsett.

ja det är viktigt att få ur sig ... För mig som är en "tanke- och huvudmänniska" - Mm vet vad jag menar, är det lätt att hamna i resonemang om orsak - verkan och granskning av mönster. Och då kan gamla situationer och erfarenheter bli som byggstenar jag drar fram för att göra bilden begriplig. Meningen är då inte att tjata utan att förklara - men det blir tjatet du Mm hör... och det förstår jag. För mig är det mera som att vi pratar på varsitt spår och inte möts - för där kommer sen alla känslorna emellan ....
Intressant att föra ett "samtal" med maken Mm så här med dig H som en tredje person som "lyssnar" på båda. Jag hoppas och tror att detta tankeutbyte/samtal är ok för er båda. För mig är det en riktigt fantastisk upplevelse!
Hoppas du H sovit gott inramad av tapetblommor, ha en bra dag! Detsamma önskar jag dig kära Mm. Kram / mt

Tack, Mulleman! :)

Och du har helt rätt i att det är viktigt för henne att få ur sig allt det där. Jätteviktigt.

Själv är jag på resande fot, sitter just nu på ett hotellrum med havsutsikt och storblommiga tapeter. Snart skall jag ge mig ut på stan för att äta med en kurskamrat. Livet är fint! :)

/H.

Känner mig mycket mycket glad över det du skrev till Mt angående "tjatet" det är klockrent sant och så är det för mig. Jag har sagt till henne att det kanske var första gången jag kände mig förstådd, det var en förunderlig känsla av lugn till sist. Jag vet ju alltför väl hur det är ställt som sagt var. Tänker så här inom mig, men inte nu igen, jag har ju hört det så många många gånger, jag vet det precis... men det bara "maler på" som det blir för mig (usch känns som ett fult ord, inte meningen) min inre fråga blir också, har DET hjälpt mig vidare, nix, snarare tvärtom. Vad händer jo: Eftersom det inte spelar någon roll vad jag försöker göra så är det ju närmast en fullmakt till mitt "tycker synd om mig-syndromet" att sätta igång med den tysta, aldrig kritiska trösten. Där jag står inför livskamraten och förnimmer som en glasskärm emellan oss, nästan av den okrossbara sorten. Men sen tänker jag samtidigt att det säkert är så viktigt för HENNE att ha utrymme att uttrycka just dessa alla känslor och sin besvikelse och förtvivlan som varit, allt hopp jag spolierat. Så för HENNES skull vill jag verkligen vara den som kan möta, härbergera och ta emot på ett kärleksfullt sätt. Ha riktigt fina dagar där du flänger omkring, hoppas du inte är som ett rö för vinden bara. Kram/Mm.

Tack för enormt bra ord. Jag har kopierat och klistrat in i mitt hemliga dokument i datorn. Jag kommer att läsa dessa rader när jag kämpar mot behovet. Tack.