Senaste kommentarerna i forumet

Jag har tagit mig tid att kämna efter. Det gör ont.

Jag har öppnat en dörr till allt det jag inte känt. Inte vågat sätta ord på eller formulera. Och nu forsar det ur mig.

Jag kan inte sluta.

Men jag tänker att det är friskt.

Att känna känslor. Att inte lägga locket på.

Att vara arg. Ledsen. Förtvivlad. Förbannad. I sorg.

Skulden och skammen försöker jag lämna bakom mig. Men de känslorna är så starka att de äter en liten bit av mig varje dag.

Men nu ska jag fortsätta vara arg ett tag till. För du har behandlat mig så jävla illa. Och nu ska jag vara arg.

behöva vara något (arg, bestämd, ledsen) annat än dig själv! Du skall inte behöva hanter din egen karl, man ska liksom bara kunna va ihop! Det är HAN som ska äga problemet, inte du! HAN ska förändra sig, inte du! Och det är han som ska ta ansvar och konsekvenser! Jag har precis som du slagit knut på mig själv för att markera, försöka hålla på sina gränser mm! Känner också igen mig i att man skäms över sig själv: man är självständig och framåt men förlåter sånt man aldrig i livet trodde man skulle förlåta! Var rädd om dig själv!

Nej, tyvärr räcker det oftast inte. Kärleken räcker oftast inte för att få ett slut på allt det jävliga som förpestar. För sjukdomen håller sitt grepp så hårt om den beroende - precis som den griper så hårt om de anhöriga.

Så dansen fortsätter.

Jag satte hårda ultimatum. Ringde läkare. Såg till att vi fick hjälp på beroendeenheten. Gick i enskilda samtal hos kuratorer och terapeuter. Gick i gemensamma samtal på psykiatrin.

Hoppet alltid lite starkare än förtvivlan.

Och dansen fortsatte.

Och jag förlorade mig själv.

Några dagar i en husvagn och sol va visst inte de bästa receptet.
Ingen fylla men tre varje dag i fyra dagar.
Inne på dag två igen ?
Nya tag denna vecka då, lagt upp träning med vänner hela veckan så jag inte kan välja A.

på semestern Lim. I området där jag befinner mig har det regnat under 6 av 7 dagar.

Men när man följer och läser dina inlägg så är det uppenbart att nykterheten har gjort att regn och mörka moln i ditt inre har ersatts av en varm och lysande sol. Nykterheten ger sol i sinnet. Sinnena skärps, känslorna blir positivare och tankegångarna frigör sig från det eviga ältandet kring A.

Så blir det sol ute också, får du sol från två håll.

Kram

Små detaljer kan visa på stora förändringar i livet. För några veckor sedan hade du nog skippat grönsakslandet för någon annan destruktiv verksamhet. Nu ger du både grönsakerna och dig själv omvårdnad. Positivt!

Kram

Jättebra att du och din kompis kan prata om djupare saker. Sånt är värdefullt.

Starkt jobbat av dig att fortsätta nykterheten.

Kram

ifrån din blivande exsambo, och flytta snart, när han beter sig så illa med drickandet.

Jag tycker du är stark som står emot och fortsätter nykterheten Miss lyckad. Det är ju också lättare nu när du vet att du kan flytta snart.
Det är ett måste för oss som börjat ett nyktert liv att vara starka och kunna bevara nykterheten vid motigheter.
När vi befann oss i A-träsket var vi svaga. Nu måste vi vara starka.
Det är du!

Kram

Jag valde att stanna. Jag stannade i över tio år och flyttade konstant mina gränser. Jag försökte allt. Jag älskade så otroligt mycket. Men jag känner att jag har förlorat så många år och så mycket självrespekt. Jag har också blivit så ensam på vägen eftersom skammen över mina handlingar och beslut bara har gjort att jag har isolerat mig.

Nu känner jag förlust över många förlorade år. Samtidigt som jag lever med så mycket skuld för det jag har utsatt mina barn för.

Jag kan inte säga vad du ska göra. Men jag försökte verkligen allt, men fick inget tillbaka.

Kom ihåg att sätta dig själv först.

Fritids har stängt i juli men dottern är bokad så snart dom öppnar igen, så på nåt sätt måste vi ta oss igenom domhär veckorna. Ska försöka ta ett samtal med mannen att jag inte vill han dricker på dagarna, men misstänker jag bara möts av smäll i dörrar och vad i helsike jag tjatar om, han har ju semester...

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

Är det någon annan som vaknar upp med illamående? Det har hänt flera gånger de sista dagarna. Ganska vanligt när jag dricker (såklart) men förstår inte varför det händer nu.

Hej! Jag har märkt det, har varit medlem här ett tag men inte kommit för mig att skriva något. Dels för jag visste inte hur jag riktigt skulle börja berätta.
Det känns som om det är både psykologist och biologiskt. Fast har funderat mycket på hur det kommer sig, nu på senare tid. Har ja inte haft tid att läka såren som uppstod för flera år sedan? Kanske inte. Sen är det mycket oro över saker som gör att så fort jag får ledig tid dricker jag. Efter jobbet , på helger osv. Jag vet inte om det har trappats upp efter hennes död, jag försöker minnas mig tillbaka till den tiden, men ibland är allt bara svart. Det känns så långt borta samtidigt. Ja ångesten dagen efter är fruktansvärd. Och man blir så jävla trött, i kroppen och på sig själv att man gång på gång utsätter sig för samma sak. Glad att höra att du fick hjälp :) Dricker du idag, eller är du nykter? Det låter starkt av dig att du fixade att släppa det med alkoholen !! Nej jag vet, det flesta behöver hjälp på vägen.
Är lite nervös för det dock :/
/OutOfControl

Jag det är väldigt tungt/tufft stundtals. Jag måste nog kontakta AA , lär inte bli lätt att klara av det själv annars.
Jag är glad att höra att de kunnat hjälpa dig , det ger mig också hopp om samma sak.
Bra gjort :) ett år är en lång tid, när man druckit mycket innan. Kan nog inte föreställa mig vilken resa du har gjort.
Ja, jag behöver nog det också, hjälp med sorgen! Tack för svar
/ OutOfControl

Jag gillar din jämförelse med att a är som plåster på såret som egentligen behöver sys, så är det ju verkligen. Och det funkar ju! För stunden. Jag tror att vi alla måste försöka komma på vad våra sår är. När vi tar bort plåstret så får vi inte ens en temporär lättnad utan allt kommer på en gång. Jag har mått ganska bra under dessa dagar men som du så har jag mina dippar och låga dagar. Vad är dina sår tror du? Och hur kan man läka dem utan a? Jag funderar själv på dessa frågor.

Hej allesamman.

Idag köpte jag en alkoholfri öl. Ibland köper jag en eller två. Sedan dricker jag en under flera timmar oftast ? Inte som öl med alkohol i där jag drack betydligt fortare. Men jag tycker det är gott och lite mysigt eftersom jag tycker om öl.

Vädret är ganska tråkigt. Regnet växlar med lite sol i ett par minuter och därefter kommer regn igen. Jag tycker det är så trist för jag behöver verkligen solen under sommaren. Som att man behöver tanka sol innan vintern.

Dessa regninga dagar har jag och barnen grejat i deras rum och det har blivit jättefint. Hoppas dock på soligare dagar framöver.

En dag i taget så rullar det på :)

Fortfarande semester? Fortfarande alkohol varje dag? Skriv och berätta hur ni har det! Kram ❤️

på fb under namnet (redigerat av admi då vi försöker att i så stor utsträckning som möjligt måna om anonymiteten) :-)) Har en bild från stranden med folk i ring !

Då har jag varit nykter en vecka igen, känns skönt. Det som känns allra bäst är att denna vända blev det ett par dagar med fylla istället för ett par-tre veckor som sist, slapp den värsta ångesten och allt annat skit. Puh!

Lördagens fem öl verkar inte ha satt igång något mer drickande i alla fall. Jag vet inte om jag är överdrivet orolig? Men jag tänker att om man en gång varit så illa däran att man går upp mitt i natten och tömmer en vintetra "i smyg", och köper folköl som man tömmer i bilen som man sen raglar ur, asplakat, så kan man inte ens dricka fem öl utan att riskera att dricka mer. Men för min sambo verkar det som hände i jan-feb vara isolerat från allt annat, där ska han aldrig hamna igen. Det behöver jag "absolut inte oroa mig för." Vet inte om jag vågar tro på det. Blir antalet tillfällen då han vill dricka "litegrann" fler så blir det nog faktiskt tack och hej. Då blir oron för stor, då kommer den att överskugga det mesta. Då är våra riskanalyser helt i ofas, och det funkar inte.

Är dottern för gammal för fritids? Men i så fall måste du ju ringa soc och berätta som det är, att dottern inte vågar vara ensam hemma med sin pappa. Du kanske kan börja med att ringa anonymt och kolla läget? Svårt för dig att funka på jobbet under sådana förhållanden, och otroligt jobbigt för dottern ?

Berätta för oss sen hur det gick! Vi finns här och stöttar dig allt vi orkar.

...för mig. Det tog ett tag innan jag förstod det..
Trodde att alkoholen gav mig guldkant på tillvaron!
NEJ jag har faktiskt roligare nu utan alkohol. Mitt liv och mina känslor är äkta.
Visst var det jättekul i ca 2-3 timmar när jag festade och drack vin men det slutade oftast med minnesluckor och ingen aning om hur jag kom hem... bakis ångest i mängder och soffan hela dagen efter... Hur kul är det egentligen??
2-3 timmars "glädje" åt följt av 20 timmars "dåligt mående, minnesluckor och bakis ångest".

Jag vet vad jag väljer nu.... !!!