Senaste kommentarerna i forumet

För att du läser och sätter ord på allt det jobbiga! Precis så som du beskriver att planerandet och att dölja var såå jobbig!!

Jag kommer ihåg engång när jag var på familjemiddag och sprang i väg ut i köket flertal gånger och hällde i mig rödvin från flaskan mellan glasen jag drack vid middagen.... herregud liksom!
Eller gångerna jag hällde i mig sprit från en garderob innan jag skulle få hem mina barn.
Det är minnen som dyker upp!!!
Så många jobbiga händelser och skit!
Ändå har jag inte trott att jag varit alkohlist... utan trott att jag är som andra eller viljan att vara som andra och kunna ta ett glas!

Verkligen tack för att du tror på mig!
Kram?

Men kanske nödvändigt och en möjlighet till nästa vända i er relation? Det kan vara så att han hållit sig nykter på s.k vita knogar och ändå lyckats hålla sig på och/eller visa sig (mestadels?) på gott humör - men festivalen blev för stor utmaning. Så som du beskrev i dina tidiga inlägg verkade hans alkoholberoende vara allvarligt och då är det en jätteutmaning att sluta. Att han började med Antabus och verkligen varit nykter alla dessa veckor kan ju tolkas som att han verkligen vill satsa på en gemensam framtid. Efter denna incident har ni en ny erfarenhet som startpunkt att prata om vad ni vill med ett gemensamt liv. Och om ni vill, båda.

När min man valde nykterhet tog det mer än ett år innan nykterheten genuint blev hans egen. Under det året var det flertal tillfällen som var starkt förknippade med alkohol som han inte ville delta i, bland annat en festival som vi ofta besökt och gillat. Fortfarande är det situationer som varit som vi inte talar om. Det känns inte som ett förnekande eller sopande under mattan. De finns och jag vet att han vet hur det har varit. Också att jag inte kan dela den erfarenheten, har inte den insikten i beroendets makt. Jag har hört honom tala om det med andra alkoholberoende, t ex när vi deltagit i konvent, och jag har respekt för att det inte hör mig till. Likaså är mina erfarenheter mina, dock har jag ju överöst honom med dem som hör missbrukstiden till då i uppbrottets tidevarv. Många insikter har jag fått efterhand när jag lärt mig mer och de viktigaste handlar om mig. Om detta har jag skrivit mycket i min tråd här i Det vidare livet.

Jag valde ju att helt sluta med alkohol, dels av respekt för honom men mest för att jag såg ingen glädje i att dricka själv. För mig är/var det roliga med alkohol det gemensamma, festligheten, och det fanns ju inte längre. Det tog faktiskt ganska länge innan vi hittade tillbaka till just det, den gemensamma upplevelsen av god mat, festlig dryck i vackra glas och känslan att nu-det-fest-samvaro men vi har hittat det igen. Duka lite fint och goda A-fria drycker. Ingen oro och klara tankar. Och klara minnen.

Vill ännu tillägga att återfall nästan hör till på vägen mot stabil nykterhet. Nu när han nyktrat till har ni en gyllene chans att ta ställning till vad ni är villiga att satsa på er relation och ett gemensamt liv. De frågetecken du haft om hans fysiska 'avstånd' och ovilja att prata fick kanske en samtalsöppning nu? Jag har djupaste respekt för de ställningstagande du gjort, jag har också vuxit upp med en alkoholiserad far och ville aldrig leva i detsamma. Det var en chock för mig att inse hur det stod till och mitt beslut att lämna var urstarkt när jag kom så långt - i det fanns också en av nycklarna till förändring.

Vill ändå förmedla ett handtag av hopp... det finns de som valt nykterhet och hittat grund för ett gemensamt liv.
Önskar er båda ärliga och konstruktiva samtal och varmt lycka till! / mt

Bli inte förvånad om det plötsligt kommer en ny backe, eller om backen som såg liten ut plötsligt blir brant bakom en kurva.
Men det gör inget nu, eller hur? För nu är du tränad i detta och vet att du klarar vilken backe som helst!

Vad tråkigt att höra att din mamma fortsätter på samma sätt, och jag kan tänka mig att du känner dig besviken då du var så modig och samlade kraft till att berätta för henne vad du känner. Tyvärr är det ofta så, när det gäller beroendeproblematik och förändring att det tar tid. Att man snubblar på vägen.
Och tyvärr är det ju så att du och dina syskon påverkas och mår dålig av det. Du verkar vara en mycket klok tjej och jag är så glad för att du skriver här och att du är beredd att söka hjälp. Förhoppningsvis kommer det hjälpa hela din familj långsiktigt.

I ett tidigare inlägg skrev jag till dig att ta dessa kontakter, vad tror du om det?
* BRIS (Barnens rätt i samhället) också har telefon, chatt mm. där du kan söka hjälp anonymt. Kolla här: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/
* Trygga barnen som där barn och unga som växer upp med en mamma eller pappa med beroendeproblem kan få hjälp och träffa andra ungdomar i liknande situation. Se här: http://www.tryggabarnen.org/ De har också en chatt där du kan få kontakt med dem.

Finns det någon annan vuxen du kan prata med? En moster, farmor, morfar eller annan släkting? Någon lärare, elevhälsa eller kurator på skolan? Och, naturligtvis kan du kontakta socialtjänsten i din kommun. De kommer då försöka prata med din mamma och se om hon vill ha hjälp gällande alkoholproblemet och de kommer också prata med dig och syskonen för att se hur ni mår.

Fortsätt gärna skriva här och berätta vem/vilka du kontaktar och hur det går!
Kom ihåg, du är inte ensam! Vi är med dig!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Varför skulle man hoppa från ett hustak om man vet att det gör ont?
Om man älskar att flyga. Om man gillar kicken och spänningen när man faller nedåt - kicken som kommer före smällen och överskuggar smärtan eftersom kicken kom FÖRST. I nära anslutning till hoppet och därmed är språnget ut från taket förknippat med kicken - inte med smärtan när man slår i marken. Och ibland landar man ju på fötterna. Då blir belöningen ännu större. Jag flög, och kraschade inte! Om jag kunde det måste jag ju kunna det igen, eller hur?
Strävan efter det där perfekta hoppet, flygturen ner till marken och den mjuka landningen - vår strävan efter att uppleva ruset så som det var de där gångerna det var behagligt och inte ledde till ångest eller bakfylla. Om och om igen. Tills det inte ens är kul att flyga längre. Och då klättrar vi högre. Det måste ju gå att hitta den där känslan igen...
Varför hoppar folk bungyjump? Skillnaden är bara att vi hoppar utan lina.

Så roligt att du vann budgivningen och får flytta in till eget! Vilken resa du gjort!
Allt det bästa inför framtiden? / mt

Ja, om man vill ha äkta vara så kostar det säkert skjortan, men att vinet är dyrt är ingen garanti i sig. Ska kolla upp det så småningom. Ingen brådska... Är glad åt att kunna konstatera att mitt vinintresse får stå tillbaka för så mycket annat roligt numera! Kan stå och stirra på, leva mig in i min blomsterrabatt nästan hur länge som helst. Kan inte se mig mätt. Lever mig in i blommornas liv.

Vad roligt förresten att du skriver till mig Sisofys, min "grekiska" vän..! Gick tillbaka lite i din tråd och ser att du snart firar två år hos oss på forumet. Och jag ett! Hur tycker du att det utvecklats med stenrullandet? Du närmar dig toppen på krönet, eller hur? Eller så ser terrängen annorlunda ut när man kommit en bit? Och visst har vi gjort ett bra jobb här på forumet och annars, du och jag och många andra kämpar!

Oj nej! Detdär med festival blev för stor lockelse till ölen då. Lider med dig och förstår det känns jobbigt nu. Hoppas ni kan prata om det när han är nykter, kanske han då känner annorlunda själv också. Att han kanske själv upplever det som ett misslyckande och har ångest. Klart han som full tyckte han inte har några problem och att rikta pratet mot dig är nog bara ett försvar. Hoppas han inte nu bara tycker han är "botad" eftersom han kunde dricka några öl utan att bli aspackad. Även om det ju inte är därför han hålli sig nykter så länge men minnet kan bli kort, speciellt om dom just redan druckit några öl. Styrkekram till dig!

Det var svårt att sluta tills hemmet blev a-fritt... försökte många gånger innan dess. Lyckades då bara några dagar. Men när det väl inte fanns nån möjlighet var det mycket lättare än jag trodde. Lätt att börja om också efter 11 mån dessvärre...

Så skönt att du kan flytta!
Tänk att du måste säga till om att prioritera barnen! No1 finns ju inte på min karta. Där finns barnen. Det är lite tröttsamt att lära vuxna människor att handlande får konsekvenser.

Välkommen hit!
För många av oss är det inte just sluta som är svårt, utan att inte börja om. En dag i taget. En plan! Och fördelarna är oändliga!

Hej Sannah! Har läst din tråd ordentligt nu och den är som att besöka sig själv för två år sedan ungefär. Jag drack nog oftare än du när jag slutade men var sällan (el aldrig) jättefull. Tror det är bra som du gör att sluta helt. Jag hade och har dörren på glänt och det funkar sådär. Så eftersom jag testar så kan jag beskriva det du slipper när du inte dricker. Oro och rastlöshet i kroppen, ångesten över vad som hände igår när man passerade gränsen, planering av inköp och drickande, oro över att vara nykter nog att köra, oro över biverkningar, oro över att sanningen ska komma fram. Ångest över att inte vara en tillräckligt bra mamma,
Två månader tog det för mig få ett lugn. Så jäkla skönt att slippa dessa tankar på alkohol som jag nu har igen. Det är tröttsamt att vara fokuserad på alkohol. Jag dricker inte dagligen, inte så mycket heller, men är tillbaka i att alkohol tar upp tid i mitt liv. Att det tar tid att reda ut olika saker här på forumet är nog bara bra, det är tiden att planera och dölja konsumtion som är tröttsam. Så skaffa dig en plan för hur du gör om nån frågar om du vill ta ett glas vin.., det kommer tillfällen när man överrumplas. Och tillfällen när man är svag. Den där idealiserade bilden av alkohol och att a gör molnen lite mer rosa, den vet vi ju båda att den inte stämmer. Du är verkligen fantastiskt duktig och jag tror som alla andra här att du faktiskt lyckas!

Hej Lollos! Min pappa blev alkoholist när jag var ungefär i din ålder, det är typ 20 år sen nu. Jag känner så med dig. Jag tycker inte att varken du eller din bror ska behöva ta ansvar för din mamma. Att "fly" till kompisar tror jag är en bra ide, när din mamma dricker och din pappa inte är hemma. Det din mamma gör och det som ev blir konsekvensen är hennes ansvar. Jag undrar igen vad din pappa säger, om du har pratat med honom. Själv ångrar jag allra mest att jag inte bad andra vuxna om hjälp när det gällde min pappa. Så som flera andra sagt, försök hitta nån vuxen som verkligen tar ditt mående på allvar att prata med. Om din pappa inte klarar det, finns någon annan? Sen tycker jag kontakta socialtjänsten i din kommun, de har ju hand om både behandling av missbrukare, och stötta barn som mår dåligt. Min egen erfarenhet när det gäller min pappa är att ingen annan kan påverka hans drickande. Därför har jag givit upp om att försöka påverka honom, och fokuserar nu istället på att själv försöka må så bra som möjligt. Jag vet inte om detta är nån hjälp för dig, men jag vill iaf skicka en stor kram till dig, och att du ska veta att jag tänker på dig.

Ja, precis så vill man nog ha sitt förhållande också... som du och din katt. Katter är såna livsnjutare ofta. Utan alkohol!
Intressant det där du skriver om vinerna. Är det så även i högre prisklasser?

Svårt att erkänna att han har problem just i stunden kanske, när han är lite lullig redan. Men han har ju börjat med antabus! Det tar man ju inte om man inte har problem med att avstå från alkohol. Hoppas ni får en bra konversation imorgon eller söndag. Ni måste bara på samma sida i alla fall. Jag är ingen expert men finns här om du vill prata i alla fall. Det där med att du skulle ha problem är nog absolut en försvarsmekanism, och att dra upp din pappa är lite lågt tycker jag.
Godnatt och sov gott nu!

Fem öl blev det till slut. Nu är vi hemma och jag känner mig minst sagt kluven inför vad som hänt, och vad som händer nu. Tydligen krävdes det några öl för att han överhuvudtaget skulle prata med mig om sitt missbruk. Och tyvärr sa han ikväll "jag har inte problem på det sättet, på allvar liksom". Men vi pratade om det i alla fall. Och diskussionen måste fortsätta. Imorgon och/eller på söndag. Tyvärr krävdes också några öl för att han skulle visa mig någon fysisk affektion också. Vilket jag saknat enormt. Och det gör nästan mest ont. Varför krävs alkohol för det? Oerhört ledsamt och kluvna känslor. Han sover gott nu. Jag också snart hoppas jag.

Svårt att veta vad man ska säga, det gick ju så bra för er. Ni borde prata om detta imorgon, gå igenom dina krav du hade och att han gick med på dem. Hoppas inte kvällen blir helt förstörd och att han slutade dricka efter de där 4 ölen.
Kram på dig!

... för dig Andersson?

Här går det inget vidare :(
Som vanligt inga bakfyllor men mina tankar kretsar hela tiden runt a.

Inget starkare än 3.5 men det tror jag som sagt bara är en hjälp, ingen lösning.

Hoppas du hänger kvar här!

Och antabus tog han bara två-tre veckor efter "incidenten" för säkerhets skull. Han påstår sig inte ens haft sug sen dess. Tydligen krävdes fyra öl för att avslöja det. Men jag är inte hans morsa!

Jo, en lång föreläsning om hur destruktivt jag själv dricker. Anfall är bästa försvar? Han hänvisar till och med till utsagor från min ex-sambo, och till min pappas alkoholberoende. Och själv har han egentligen inte sådana problem, det var bara en olycklig omständighet som gjorde honom "helt dum i huvudet" just då. Och själv vill jag bara åka hem nu.

Min magkänsla hade rätt. Igen. Festival utan att dricka öl kändes otänkbart för sambon. Jag började storstilat med att köpa Cola och kaffe till honom. Sen dess har det blivit fyra öl för honom. "Vara på sånt här utan att dricka känns meningslöst". Och jag sa precis till honom att det här känns väldigt obekvämt för mig, och han svarade att jag inte behöver oroa mig. Fortsättning följer. Jag är inte hans morsa.

Jag är onykter. Det blir lättare och lättare att dricka alkohol.

Det som är otroligt intressant är startsträckan. Det tog fyra timmar innan jag blev packad. I normala fall tar det 1 1/2 timme.

Samtidigt vill jag bara lägga mig och sova trots att klockan bara är barnet.

Jag kämpar verkligen med att få i mig alkohol.
Mycket intressant. Förstår om ni avfärdar mig som ett "fyllo" men det känns som att jag bara vill sova snart. Alkoholisten i mig kräver att jag håller mig vaken och dricker lite till.

Nu är fyllerapporten slut, uppdaterar varje dag!

Barnen är 1 och 2 år.

Jag känner en oroa för att soc ska "ta" barnen ifrån mig. Men vet ju att det är inte jag som är problemet.
Önskar jag kunde få deras pappa att inse att han har ett problem. Hur får man någon att inse? Ska man hota med att lämna honom och att barnen följer med mig, eller blir det bara värre?
Hans föräldrar förlorar 2 barn (fick bo hos fosterfamilj i Finland) pga deras drickande. Dock drack dom tills dom inte kunde stå..

Vill bara kunna leva utan ständig ångest och oro för mina barn och deras pappa.

Och nu är det som vanligt. Han säger ingenting. Vet inte om han tror att om han inte pratar om det så löser det sig eller han bara är tyst för att han mår dåligt.

Jag har även min mamma som är väldigt dåligt gående( artros i höft, blir förmodligen opererad),hon har svår KOL,ångest mm. Hon ringer mig minst 7 ggr/dag, ibland blir det upp mot 20-25 ggr/dag.
Hon är helt värdelös med pengar, hon genomgick en skuldsanering för några år sen nu har hon skulder igen.
Sen blir jag irriterad när hon ringer för 7,10 eller 15 gången & jag vet ju att hon bara vill prata för att hon är ensam men jag orkar inte!!! Jag orkar verkligen inte!!
Så blir jag sur & irriterad & då blir hon ledsen & då blir jag mer irriterad. & sen får jag dåligt samvete!!
Skitliv just nu!!!!

...och jag tänker inte alls utan skiter i allt när jag börjar dricka. Imorgon?! So what, today is forever typ ;) Kämpa på!