Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas detta blir en bättre dag än igår, det känns så. Jag är piggare och gladare. Det är så konstigt med sömnen. Hur tidigt och sent jag än går och lägger mig så vaknar jag 8-8:30 ändå. Stannade uppe länge igår och kollade på Netflix för jag orkade inte ligga och grubbla flera timmar i sängen. Sen somnade jag fort typ vid 1. Vaknade ändå vid 8.

Dagen är här, som vilken dag som helst eller hur? Idag dricker vi INTE! Bra jobbat.

Hej ErikaM och välkommen till forumet!
Det är en svår situation du beskriver och jag förstår att du vill skydda barnen så de inte behöver påverkas av alkoholens konsekvenser.

Jag tycker att det låter som en bra idé att kontakta socialtjänsten igen och prata med den person du pratade med förra gången alternativt be att få tala med deras anhörigkonsulent (alla kommuner ska ha en sådan, även om det ser lite olika ut var i landet man bor). Kommunen har också behandlare som arbetar med öppenvård för personer med beroendeproblematik och de brukar också stödja anhöriga.

Beroende på hur gamla barnen är så kan det finnas stöd även för dem, vissa kommuner har barngrupper för barn som växer upp med alkohol- eller drogproblematik i familjen och även Bup kan erbjuda samtal till barnen.

Berätta gärna mera vilken sorts hjälp du vill ha och vad det är du känner dig kluven inför. Hoppas du kommer hitta mycket stöd här!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

"Vad är det som säger att jag inte kommer älska känslan nästa gång? Och om jag inte tror att jag kommer göra det, varför dricka?"

Spot on.

Nej, jag vill ju inte det!

Det är tuffa/tunga känslor som du beskriver.
Jag känner igen mig i det du skriver hur jag kände när jag drack.
AA har hjälpt mig att få ordning på mitt liv, både drickande och spelande.
Inte druckit på över ett år och inte spelat nätpoker etc på ca 8 månader.
Har inte mått så här bra så långt jag kan minnas.
Ta kontakt med närmast AA grupp, det är där jag fått hjälp.
Låter även som om du behöver få hjälp professionell hjälp med sorgebearbetning.

Allt det där negativa vill du ju inte uppleva igen! Eller hur?

Tack för insikten.

Det är en konstig grej detdära..

Om du vet att det gör ont att hoppa från ett hustak, så gör man inte det.

Du vet att alkoholen gör dig ont. Varför vill vi så gärna ha den med?

En lustig tanke att leka med..

Jo jag har också funderat på om det kan vara en depression. Kanske har den legat där redan när jag började dricka. Jag vet ju att jag försökte kompensera för något och jag vet inte riktigt vad..

För mig känns det som alla kopplar alkohol till grunden av problemen medans jag själv känner att Alkohol var en symtom på problemet. Jag är ganska så säker på att dem tar tid till att lyssna och gör en ordentlig utredning. Jag har ju haft ett självskadebeteende och sådära. Ja symtom på saker som inte är alkoholen i grunden. Missförstå mig inte. Alkoholen gjorde många saker mycket värre. Men problemen fanns där innan A.

Jag påpekade detta för dem jag känner. Med att tacka nej åt mig. Dem flesta förstod och visste inte att det var en stor grej. Mest att dem tyckte det skulle bli tjatigt annars. Ena sa att jag inte ska ta dem besluten. Och min bästa vän har alltid förstått. Ölen står framme. Du bestämmer själv brukar hon säga, sedan fortsätter festen. Det känns tacksamt. Att inte räknas bort sådära. Att jag fortfarande har rätt att säga ja och nej. För det är ju mitt beslut att dricka eller att inte dricka :)

En depression går alltid över, även om det inte känns så just då. Är den inte alltför förlamande kan det hjälpa att aktivera sig. Göra sådant som man vet att man brukar gilla, även om det känns tungt. Ett husdjur är en stor källa till glädje också. Sen jag skaffade hund känner jag mig aldrig ensam ❤️ Skönt att alla prover var normala, även om jag förstår att du gärna velat ha ett riktigt svar på vad som är fel. Ett kosttillskott som hjälpt mig under motiga perioder är Rosenrot. Ska enligt egen utsago ge "ökad energi, lust och glädje". Funkade bra för mig, jag orkade lite mer faktiskt.

Känslominnen, kemi, gener, vanor, beteendemönster...
Visst kan man starta om på nytt. Jag har gjort det flera gånger. Tyvärr har man samma genuppsättning, samma känslominnen, förmodligen samma tendenser till beteenden som man hade tidigare. Beroende på situation och omständigheter kan ju drickandet bli något annorlunda den här gången, kanske man tänker, eller så tror man att man nu lärt sig sina fallgropar.
Men, börja i den här änden istället. Det var inte första glaset jag tog som gjorde mig till alkoholist i rent klinisk mening. (ja, jag använder det ordet) Första glaset kanske utgjorde starten. Hur? Kan bara svara för mig själv, men jag vet att jag älskade känslan. Har älskat känslan varje gång - ända tills det spårat ur igen. Vad är det som säger att jag inte kommer älska känslan nästa gång? Och om jag inte tror att jag kommer göra det, varför skulle jag då vilja dricka?
Jag vet att jag skulle tycka väldigt mycket om känslan av att dricka. Jag skulle tycka så mycket om känslan att jag inte skulle kunna motstå att göra det igen. Speciellt som det gick "bra". Det vill säga, om jag kunde dricka lagom mycket, behålla kontrollen och slippa baksmälla.
Det går alltid bra de första gångerna.
Jag skulle kunna köpa en halvflaska vodka idag och dricka hälften av den ikväll. Jag skulle inte ha svårt att spara den andra halvan. Men den skulle jag dricka dagen därpå. Även den gången skulle jag enbart få positiva upplevelser.
Därför skulle jag inte kunna vänta tills nästa gång. Jag skulle räkna dagar, timmar, planera in nästa tillfälle att dricka så där lagom mycket. Och det skulle bli oftare. Sedan skulle mängden öka. Efter några månader, eller veckor, skulle jag dricka varje dag. Och det skulle sluta som i januari. Eller, nej, det skulle förmodligen bli ännu värre, för det har det blivit de tre senaste perioderna.
Så oavsett om livssituationen eller ens egna insikter förändrats kan man trilla dit på samma sätt som man började, eller som man fortsatte, eller som de gånger man tidigare hamnat i spiralen. Tillbaka bakom ruta ett.
Och besattheten kan mycket väl väckas av ett första glas. Eftersom det oftast inte får några negativa konsekvenser.

Vet inte alls hur jag ska uttrycka mig men skriver väl på helt enkelt, med risk för att det blir tokigt.
Kan det vara så att du helt enkelt är deprimerad? Det händer ju massa konstiga saker i huvudet när man dricker/slutar osv. Receptorer och dopamin och allt möjligt jag inte är inläst på. Bara en tanke.
Jag la av för några år sen och var helt nykter nästan två år. Nu är jag tillbaks i ett helvetes återfall men det vill jag inte prata om. Däremot när jag slutade då så tänkte jag på nåt vis att allt plötsligt skulle fixa sig och allt bli guld och gröna skogar. Först var det helt suveränt - mådde skitbra. Sen kom allt det gamla tillbaks, som jag tror jag självmedicinerat med alkohol. Plötsligt var jag tillbaks i det gamla, fixade inte disken, städade inte, betalade inte räkningarna, ångest från helvetet osv osv. Trots nykterheten. Kändes på något konstigt vis som att jag blivit lurad - livet blev inte så underbart ...
Tänker nu att jag, genom att lägga av, tog bort ett symptom på något sätt. Men jag fixade aldrig själva grundproblematiken.
Jag har en son med asperger/add och en dotter med ADHD (men nu pratas det om att hon är bipolär) Jag är ganska säker på att jag också har någon slags diagnos och att det är den som mycket varit orsak till att jag druckit. Ren självmedicinering som lett till ett beroende. Eller nåt sånt. Sen säkert en massa annat också.
Vad jag vill ha sagt, prata med psykiatrin. Har du ADD så kanske det hela hänger ihop. Och prata om ångesten och att du känner dig avstängd. Jag tror på att man måste se helheten, man kan inte bara fokusera på alkoholen. Visst, den måste bort men man måste också hitta anledningen liksom så livet blir hållbart.
Angående dina vänner, förstår dig! Kan tänka mig att det känns lite som att du inte ens är betrodd till att tacka nej. Vad händer om du säger det när dom tackar nej åt dig? Typ, nej jag dricker inte men behöver faktiskt ingen som säger nej åt mig - jag kan ta det ansvaret själv?
Blev långt - sorry. Hoppas det fixar sig för dig!

Har jag inte :). Vet bara att alla gånger jag försökt med detta att dricka ett visst antal glas kan det fungera både 1-2 kanske så många som 10 ggr för att sedan spåra ur.
Jag är övertygad om att beroendehjärnan har makten över mig i de fallen.
Det jag läste i Rational Recovery om att man kan leka lite med beroendehjärnan hjälpte till att förstå. Tänk först att du ska dricka dig lagom berusad, sen direkt efter att du aldrig mer kommer dricka. Hur känns det?
Växla lite fram och tillbaka mellan dessa

Själv kör jag ett mellanting. Personer som jag lär att känna väl, säger jag som det är till, att jag dricker inte för jag har haft problem med alkoholen.
Till ytligt och flyktigt bekanta säger jag bara att jag dricker inte alkohol. Om de börjar tjafsa och tjata, går jag aldrig i svaromål med dem. Det finns ingen anledning att ödsla energi på de människor som har problem med vad andra gör.

Kram

Jag tog prover på vårdcentralen för 2 veckor sedan, de kollade allt som tänkas kan, lever, njurar, vitaminer, järn, sköldkörtel m.m. Allt var normalt. Hade nästan hoppats att det skulle visa brist/fel nånstans för att veta vad jag ska göra men jag ska väl vara tacksam för att jag uppenbarligen är fullt frisk fysiskt det.

Jag tror mer på depression. Har dock sprungit så mkt hos vården senaste året för ångest, nedstämdhet och alkoholen att jag inte har lust att gå dit igen. Det kanske är dumt men inte ens när jag mått som sämst och gråtit på plats har jag fått mer hjälp än "du kanske borde prata med npgon" och Atarax utskrivet. Men det är ju så. Köerna är långa till psykologhjälp så där skulle jag ändå få vänta minst i ca 1 år innan det blev min tur. Så jag härdar för mig själv.

Mm..Jag borde väl hitta något som känns givande för jag skulle träffa människor. Då skulle väl orken och glädjen kanske öka också.. Och jo, i cybervärlden finns det alltid folk..Det tycker jag känns tryggt. :)

Och ni vet bråken ?

Ah my god bråken.

Sedan kommer komentaren. " du gjorde alltid så när du var full"

Jaha.. Där kom den. Då "vann" du detta grälet med då. Till nästa gång.

Sa till killen på skarpen häromdagen.

Jag kan förstå varför han är arg och besviken när det kommer till mitt tidigare missbruk. Men jag måste väl inte höra på detta föralltid? Då sticker jag hellre. Till någonstanns där ingen blivit drabbad av det

Älskar att alla förstår var ironiskt såklart. Med ät vitaminer och kallar sig för stöttare osv ;p

Kommer ihåg dig väl. När jag läser ditt sista inlägg påminner det mig om hur jag är är själv ihop med alkohol. Har ju tagit många återfall, och varje gång har det eskalerat med ångest och hela skiten som kommer med alkohol. Första återfallet kanske inte var så farligt och en del ggr kunde resa upp mig ganska hyfsat. Men nästa gång hemskt, hemskt. Nu sista gången i början på maj gick det så långt och snabbt utför för mig, så jag var tvungen att få akutvård. Det var riktigt hemskt o förnedrande och jag vill aldrig mer hamna på botten för jag var verkligen på botten, men jag fick en chans till och den tänker jag ta.
Många kramar Konstnären

Dom lovade en psykolog när han blev utskriven för 2-3 månader sen.. Har inte hänt något. Så tappade förtroendet för dom. Vet att allt tar en jävla tid i sjukvården. Ska man kontakta soc? Var i kontakt med en där och skulle återkomma om det hände något med min sambo.
Känner mig så jädrans kulven.

Ja, dom kommer och går, somrarna. Låter inget vidare. Vet själv hur jobbigt det är att se problemen bestå, efter år av kämpande, eller som i mitt fall, ett riktigt försök till förändring, sen ytterligare tre "förlorade" år i fortsatt missbruk. Det är helt enkelt inte värt det! Kampen, experimenterade, ångest. I det läget fanns bara en möjlighet kvar. Satsa på total avhållsamhet, och mål i total nykterhet. Ja, allt detta vet du ju själv ;-) du är ju ingen gröngöling längre!!
Lämna inte vin och tobak, släng bort skiten, och ta ett nytt grepp. Förstår det är svårt när mående är dåligt, men filmen som rullar nu är du väl ganska trött på?!
//PP

Igår gick jag inte hem direkt efter jobbet, dröjde mig kvar på stan. Min sambo verkar tycka att allt ska vara som vanligt igen... Jag pratar inte med honom direkt. Jag känner att jag måste komma därifrån ganska snart eftersom jag är rädd att övertalas att stanna kvar igen.

Tack alla ni "gamla" vänner här på forumet. Efter att jag skrev sist åkte vi till Italien på semester en vecka och då "hör det ju till" att man dricker vin. Så det gjorde jag och det gick väl sådär.... Klarade mig på restaurang när mängden begränsades av sambon, men när jag köpte hem vin så var jag tillbaks i samma sits som förr. Tycker så här i efterhand att veckan gick ut på att hitta tillfällen när jag kunde dricka och/eller smygröka för barnen. En natt tillbringade jag i toastolen.... Nu är vi i huset vid havet längst ner i Sverige och även om jag är på det ställe jag verkligen tycker om att vara på så är jag såå rastlös. Kan inte njuta av vallmo, öppna fält och havet utan tänker på nästa cigg eller glas. I går var jag själv en timme och cyklade till en liten vinbar och stjälpte i mig ett glas vin, tog ett dopp och sedan tillbaks till vinbaren för att stjälpa i mig ett glas till, cyklade sedan hem med blött hår och pratade om badet.... Fortsatte dricka under kvällen och fick smyga ut mitt i natten för att spy i potatisodlingen. Jag skäms så mycket. Har inte berättat för sambon och vet inte om jag ska, vad tycker ni? I morgon åker vi hem och då tänker jag lämna vin och cigaretter här.
Jag tar lithium, voxra och escitalopram för min depression men det hjälper ingenting. Har haft strul med jobbet hela våren och ska på anställningsintervju på tisdag så jag är förstås nervös och stressad av den situationen. Så otroligt rastlös och oförmögen att njuta av livet. Har hela tiden tänkt att bara jag kan dricka som "alla andra" så kommer jag bli gladare. Men det är ju bevisat nu att det inte stämmer, förutom de två första glasen som ger den där härliga avslappnade känslan. Jag känner mig som en sån otrolig förlorare som efter fem år är tillbaks på ruta ett.

Kunna göra!! Säga som det är!
Bra gjort och starkt jobbat!!

Kram

Bra jobbat!! Två veckor är jätte bra!
Nu fortsätter vi fram en dag i taget mot friheten!!

Noterat: Att om man lirkar sig ur och skyller på att man inte vill dricka, t.ex vid utgång, middagar mm så tjatas det - Men ett par öl kan du väl ta? Om man däremot sågar direkt med att säga: Nej tyvärr jag kan inte dricka, jag har problem med alkohol. Ja då infinner sig någon form av respekt. Jag är ju relativt ny på jobbet i en bransch som är över representerade vad det gäller alkoholism (krogen)
och har berättat för de flesta hur det ligger till, och jag slipper tjatet om provsmakningar, dricka öl efter jobbet.

För alla vet. Och ingen har dömt mig. Tvärtom så mottas det med: Jäklar vad starkt av dig. Vad bra att du tar ansvar för ditt liv.

Vi ska ut imorgon efter jobbet. Alla vet att jag kommer ta a-fritt. Alla vet att jag inte kan "ta bara en öl"
Alla vet att jag är nykter alkoholist.

Kram alla som kämpar.

MM