Senaste kommentarerna i forumet

Tack Pi! Dagen är och förblir nykter.
men jag har en stor klump i halsen som inte riktigt vill ge med sig.

Vill inte kalla det för sug men det kanske är just vad det är? Det skulle säkerligen försvinna efter ett par glas vin men jag är inte ett dugg sugen på att dricka nånting.
Märkligt att jag verkar få den här dippen varje gång efter två veckor. Jag får helt enkelt bara acceptera nedstämdheten och hålla ut så jag lär mig hur långe den håller i för den måste ju gå över tänker jag.

Kan bli lite extra låg när jag tänker att jag inte kan nå stadiet där "hjärnsurret" blir tyst som det blir med hjälp av a. Min hjärna tänker för mycket på allt möjligt och tror det starkt har bidragit till att jag velat dämpa med a för att få lite lugn och ro.

Får se när deppen släpper för ner i svart spiral ska jag verkligen inte igen.

Härligt! Fantastiskt att läsa hur mycket bättre du mår utan A!

och du kommer inse att man inte kan få en alkoholist att inse problemet och inte långvarigt få honom att sluta! Han/hon måste komma till insikt själv och själv verkligen vilja sluta! Och ultimatum brukar funka mindre bra för ofta orkar man inte stå fast vid sina krav! Man ger vika, förlåter och då blir det som tomma hot! Bättre de får ta konsekvenser av sitt drickande! Så inser de förhoppningsvis hur mycket de förlorar! Om du söker hjälp hos socialtjänsten så visar du ju att du är en ansvarsfull mamma! Att ta barnen från sina föräldrar är nog verkligen en sista utväg och det är nog också mer om bägge föräldrarna missbrukar.

Och grattis till en vecka nyktert! Se till att minnas känslan att vakna upp nykter och icke-bakis när suget smyger sig på!

Sambon säger att han inte vill dricka hemma, och att han inte vill dricka vin utan bara öl. Vad som egentligen hände då i februari kan han inte förklara. Han bedyrar att det aldrig ska hända igen (jo, tjena). Jag ska nog bli helt nykter själv en tid. Det är inte lika kul när man inte kan dricka ihop. Och jag vet ju att jag periodvis dricker för mycket och destruktivt. I fel sällskap och av fel orsak. Och kan jag inte vara nykter en månad så har jag också problem. Och då är det bra att komma tillrätta med det innan det går för långt. På min "hemmagjorda skala" någonstans högre upp i min tråd ligger jag själv på nivån "bråkar med anhöriga om alkolintaget, tål mer och mer, dvs ökad tolerans". (Inlägg #14, nivå 2-4.) Jag har i perioder bråkat massor med ex-sambon om att jag dricker för mycket på fester tex. Blir väldigt högljudd och livlig, cyklar i diket på väg hem etc. Just nu känns dock tillfällena att festa till det ytterst begränsade. Och jag saknar det inte.

när det gäller åren som gått och som kunde ha blivit bättre! Så lätt att fastna i det och så går det ännu fler år! Tror de flesta människor har saker som de hade velat göra annorlunda! Så du är inte ensam om det! Kanske ingen tröst och inget som förändrar din situation! Men ändå! Försök va lite förlåtande mot dig själv! Och hade du nu avslutat för 15 år sen så hade du säkert undrar nu om du gjorde rätt! Kanske har ni barn och just dom barnen du har hade du inte fått med någon annan än honom! Tänk mer på resten av ditt liv, alla år som du har framför dig! Vad vill du fylla dem med! Om du har kämpat med hans problem i tjugo år kan man nog dra slutsatsen att inget kommer att förändras! Hur vill du att resten av livet ska se ut? Vill du ha tjugo likadana år till eller tjugo helt andra år? Att han rasar överlever du även om vetskapen är fruktansvärt jobbig! Men det är HANS liv och HANS ansvar....

Allt är bra med oss, om än lite förvirrat. Ingen av oss blev fulla igår, och ingen av oss är bakfulla idag. Vi hade ett bra prat igår, och ett bra prat idag. Vi ser fram emot dag två på festivalen. Av olika skäl ska sambon dessutom köra ikväll. Och jag vill verkligen tro att han har kontroll! Men den bilden när han kommer raglande ur bilen mitt på dagen, två timmar efter att han bedyrat att han aldrig ska dricka mer, förföljer mig dag som natt. Det var som om hans hjärna blivit kidnappad av en sluddrande utomjording. Jag vill aldrig, aldrig hamna där igen.

Mina två sista inlägg i tråden måste vara ett skolboksexempel på hur en alkoholist tänker.

Är inga större förändringar mot igår. Inget nytt, men höjningen från 20 till 30mg märktes verkligen.

Hej!
Håller med " föregående talare". Jättetråkigt att ni fick ett så tråkigt avslut på er kväll. För mig kommer ett igenkännande i det att man liksom är på olika mentala platser där det enda som kretsar i bådas tanke, i hela ens medvetande är ALKOHOLEN.
Precis som du, har jag också en man som är alkoholist. Under de senaste 1,5 året har vårt liv kretsat kring detta att han dricker. Jag är på helspänn och försöker anpassa mig på ett sätt som fått mig att bli sjuk. Han å sin sida har förnekat, blivit arg, lovat bot och bättring, hållit sig helt nykter i perioder men alltid börjat dricka sådär " normalt som alla andra" och det har såklart slutat med katastrof och vi får det ännu värre i vår relation.
För ett år sedan la jag fram ett ultimatum där jag talade om att jag inte står ut med hans drickande och att jag inte kan eller vill bo med honom om han inte gör någonting åt det.
Detta har han inte brytt sig om utan tycker nu att jag är då elak och behandlar honom som skit eftersom vi nu bor separerade.
Jag trodde i början av sommaren att det skulle fungera då jag iaf skulle slippa eländet då han dricker men nu har jag bestämt mig. Det jag vill säg till dig är:
Överlåt till din man att sluta dricka eller fortsätta.
Starta ett eget liv och bry dig inte om hur jan väljer att göra med sitt.
Du har bara ett liv och du är värd sann kärlek både själslig och kroppslig. Du kan inte nöja dig med smulorna dom din man ev ger dig och bara då han är full.
Jag känner mig ju ledsen över att vår relation är på väg att dö ut, men det är ju inte upp till mig längre. Min man går ta ansvaret över ditt drickande och som det verkar så är alkoholen viktigast.
Och jag tänker inte komma på andra plats. För det blir ingenting över då alkoholen tar alla platser i en alkoholists liv.

Lite chips och godis är ganska harmlöst. Det kan man reparera med extra motion, som du skriver.
Skrumplever däremot kan man inte jogga bort.

Ha en bra och nykter dag!

Det svåra är att acceptera att vi som dricker eller har druckit aldrig kan slappna av, någonsin!! Vet inte om jag någonsin kommer att klara av det? Men kämpa ska jag och det är väl det enda löftet någon av oss kan ge!!

Ja, men hur kan man få tag på socialtjänsten i sin kommun? Min pappa har varit väldigt strikt med mamma men hon köper ju hem och gömmer så hon ska kunna ta lite då pch då.... jag ska upp till min gudmor som bor i Umeå några nätter, hon har haft samma problem men går nu på antabus och mår superbra!!! Men jag vill att min mammma bara ska förstå min situation, nästa vecka lovade hon mig att hon skulle söka hjälp, och jag ska se till så hon gör det också :) tack för alla tips hörni. Även fast jag inte känner er så känns det som ni har hjälpt mig något enormt!!!

Jag inte varit så aktiv här på ett tag. Vi är på semester och sambon har inte druckit på snart två veckor. Officiellt är det för att han börjat med strikt diet eftersom han vill gå ner i vikt. Han håller sig till dieten och jag tror också att han använder det som ett sätt att få bättre kontroll på tillvaron.
Vi har fortfarande inte pratat om vår situation. Det känns som vi går runt i nåt slags vakuum, vi låtsas som om inget har hänt, som att allt är som vanligt och att det inte påverkar oss.

Det stämmer inte, vi känner båda två en förändring. I mitt fall är det en konstant oroskänsla som inte vill släppa.
Det värsta är att jag inte litar på honom sedan jag fått reda på saker som han undanhållit. Hur han ljugit om sitt missbruk bl.a.
Jag har fallit i den klassiska misstänksamhetsfällan, och vet inte om jag någonsin kommer ta mig ur. Hur gör man för att få tillbaka tilliten?

Jag känner mig som en idiot som dricker så mycket fast jag ska göra testet! Men! Jag är ansvarig för mina egna handlingar!

Inte så bra att anstränga kroppen efter alkointag. Berätta gärna för läkaren hur det ligger till så du inte riskerar något!

Gick på AW efter jobbet och hade så klart tänkt att ta det lugnt eftersom jag ska till sjukhuset idag och göra ett arbetsprov/hjärtat. Jag blev kvar i 7 timmar och drack 10 öl utan mat! Nu är jag orolig för om jag överhuvudtaget orkar genomföra testet? Men jag måste och det är 7 timmar kvar. Hade bestämt i förväg att gå och ta " 1" öl efter jobbet. Nu mår jag som jag förtjänar! Det var roligt och trevligt och jag spårade inte ur men det blev för mycket!

Riktigt bra förklaring faktiskt

De orden kändes fina!! Stor kram till dig?

Kul att höra, jag är på dag 15 och går också bra nu.

Tack tofslan, sannah och alkodhyperd.
Ingen ångest idag men känslan av meningslöshet/likgiltighet över det mesta i livet har hållt i sig ett par dagar nu.
Vaga tankar (långt ifrån seriösa) på att ta en drink sveper då och då igenom hjärnan.

Antar att hjärnans kemi bätttrar sig mer och mer.

Tryckte i mig chips igårkväll för att fylla något sorts hål i själen. Onödigt tycker jag idag och ska ta en extra joggingtur.

Men oj, glömmer nästan att vara glad för att jag klarat tvåveckorsgränsen - Äntligen!!!!!!!! :)

Startanew, Sisyfos, Mulletant. Jo bygga blir det både fysiskt och psykiskt. Men tänker att jag först flyttar in och sen går runt på mina "ägor" och inspekterar. Har ju massor av projekt i huvudet, men här gäller också 1 dag i taget..Ska kolla huset en sista gång med någon som kan lite om hus. Tänkte fråga en släkting som också har a-problem. Ska kolla först så han ej är bakfull eller full för då blir det inget. Han har småbarn och bägge föräldrarna har problem.. Skulle önska att han också tar tag i sitt liv och ev. skiljer sig om inte frun är med på att bli nykter. Sisyfos exet har varit ganska ego hela sitt liv, tror det blir värre vid a-beroende och dåligt mående... Ha en fin sommardag.. Kram..

att din sambo fick ett återfall. Men som mulletant skriver, och som du säkert läst i många trådar bland oss som utvecklat alkoholism, så är något eller några återfall mycket vanligt under vägen fram till ett nyktert liv.

Det här att din sambo "föreläste" om, "ditt destruktiva drickande", var säkert kraftigt överdrivet p.g.a. upprördhet. Och dåligt mående för att han drack igen. Men, det kan ju vara så att han, utan att ha sagt det, tycker att det varit jobbigt när du tar något vinglas samtidigt som han försöker leva nykter. Många av oss alkoholberoende har mycket svårt för alkohol i vår närhet, i synnerhet i början på nykterheten.

Sedan ska jag vara lite rakt på, och hoppas att du inte tar illa upp. Hur har du det med ditt eget drickande? Har du det under kontroll?
Många av de som utvecklar alkoholism, har under inledningen av karriären kunnat dricka normalt (vad nu det är), men sedan har det eskalerat senare under livet. Man vet ju aldrig på förhand om man har förutsättning för att utveckla ett beroende senare.
Ett alternativ skulle kunna vara att du avhåller dig från alkohol, åtminstone i närheten av din sambo, för att både stötta och underlätta för honom.
Jag tror inte att du har några problem med alkoholen. Då är det inte så svårt att avhålla sig en period. Dessutom får du då känna på en minimivariant av hur det är att avstå från alkohol för en som utvecklat alkoholism.

Jag hoppas att det här utvecklar sig till något positivt för dig. Med lite distans kan även negativa händelser ge nyttiga erfarenheter.

Kramar

4 veckor, Grattis!! Dag läggs till dag. Kroppen har avgiftats med allt vad det innebär med känslor, mående mm. Du verkar så målmedveten på ett härligt sätt.. Kram..

om du lägger upp strategier och förbereder dig mentalt inför kommande svackor, frestelser eller impulser, så blir du säkrare och tryggare. Du behöver inte riskera att bli överrumplad
Du har kommit långt med att analysera dig själv, att förstå dig själv. Att analysera sitt inre är bl.a. att upptäcka vår ensamhet. Vår inre ensamhet.

Det är bara jag själv, jag ensam, som kan känna hur jag egentligen mår och bäst kan försöka förstå mitt inre. Det är ju bara jag som har full tillgång till mitt inre. Det är jag ensam om. Det kan kännas ensamt.

Du kommer att klara av det här AlkoDHyperD. Tack också för all klokhet du delar med dig av.
Ha en bra dag. Kramar.

Jag känner mina triggers väl. Oro, trötthet, otillräcklighet. Ensamhet. Och då menar jag inte ensamhet som i att vara själv utan den själsliga ensamheten. Jag har vänner, massor av intressen, alldeles för mycket som jag vill göra under dygnens allt för få timmar. Lever ett bra liv. Inom de flesta områden är jag precis där jag vill vara och precis den jag vill vara.
Och så slår impulsen till, mot slutet av cykelturen hem från jobbet (fjortonde träningstimmen på fem dagar och formen är toppad inför årets tuffaste tävling) impulsen som börjar hamra i mitt huvud likt en tvångstanke. Jag vill dricka. Klådan inuti vill stillas.
Kommer på att jag är trött nu. Kroppen skriker efter vila och jag tror inte att den kommer om jag bara lägger mig ner en stund när jag kommit hem. Jag tror att jag behöver mer.
Endorfinerna fungerar som en medicin men samtidit kan de trigga igång en längtan efter mer, en högre, starkare känsla.
Jag dricker inte. Än är jag säker. Men tankarna...oron som leder till panik.
Till hösten är jag sårbarare än någonsin. Heltidsjobb och kvällsmöten, den årliga känslan av tomhet när sommaren och tävlingssäsongen - mitt liv när jag lever min dröm varje dag - är över. Varje år en svacka som liknar depression men är mer som tomhet och sorg. Och nu som ensamstående, ensamt ansvar, ensam försörjare...kommer jag att orka?
Igår var jag ensam och trött. Jag kanske kunde ha druckit redan då, ville det. Lekt med tanken på att öppna en av sonens ölburkar som han lagt i kylen. Gott till pizzan, i solen ute på altanen, gott efter fem mil hård cykling. Äh, ingen idé. Räcker ändå inte. Jag skjuter på tillfället.
Där och då hörde jag mig själv, i huvudet, planera för ett återfall (eller ska vi kalla det period) till hösten. Oj, vad hände nu?
Jag har varit trött många gånger i sommar. Stressad och orolig också. Tänkt att jag skulle vilja sänka mig och dämpa mig, men avstått och gått vidare utan att fortsätta spåret till - senare. Att jag kommer att ta det senare. Spåret har slutat i NEJ, jag kan inte, aldrig mer.
Jag tror att det kommit ikapp mig nu att jag är ensam på riktigt. Inte bara fri utan även ensam. Skrämmer mig en hel del faktiskt.
Hösten är inte här ännu och mycket kan hända innan dess. Jag hinner bygga strategier.
Skönt att redan nu bli förvarnad om hur det skulle kunna bli om jag inte formar andra strategier och tankar att möta impulserna att döva, hittar en nykter väg att hantera ensamheten och sorgen