Senaste kommentarerna i forumet

Mycket precist och uttömmande, Pi!

och välkommen hit till forumet.
Du är medveten om att du utvecklat ett beroende, det är en bra start. Du har gjort tidigare försök att sluta med alkoholen. Det är inte ovanligt att man får göra flera försök, innan man lyckas.
Du dricker inte för att döva eller stänga av negativa känslor, utan bara för effekten. Du har säkert märkt då att den positiva effekten avtar, och den negativa ökar, ju längre in i beroendet du har kommit. När det blir riktigt illa dricker man bara för att dämpa suget och behovet av att dricka. Drickandet sker viljelöst och maktlösheten inför alkoholen har blivit fullt utvecklad.

Förhoppningsvis har du mer motivation nu och kan kämpa mer än vid förra försöket. Under den första tiden efter att man slutar dricka brukar det vara extra tufft. Först abstinens i några dagar, sedan ångest i några veckor. Det är självklart individuellt hur svårt det upplevs och hur länge dessa tunga bitar varar.
Men man blir bättre ganska snabbt, och vinsterna med alkoholstoppet brukar ganska fort visa sig. Kroppen börjar återhämta sig, sömnen börjar rätta till sig, sinnena blir känsligare, man känner sig piggare. När man börjar känna sig säker på att man kommit bort från beroendet, är det inte ovanligt att man känner av starka positiva sinnesstämningar. Man har lyckats befria sig från beroendets alkoholbojor, och kan leva i frihet.
Här gäller det nu att inte börja laborera med tankar på att man nog kan klara att börja dricka i små mängder igen och under kontrollerade former. Det är få, om ens någon, som kan lyckas med något sådant.

Genom att läsa här inne kan du få många bra tips och råd. Ta gärna annan hjälp också om du behöver.

Lycka till med kampen. Med stark vilja och mycket kämparanda kan du lyckas, precis som många här inne har gjort.

JA, det är skönt att inte vara småbakis och seg, jag känner mig glad, även om jag är trött, men jag är så där skönt trött. Idag blir det inget vin och det känns bara toppen!!

Känner igen mig i så mkt i din berättelse (förutom att jobba som offentlig person).
Personlighetslös blir även jag och har inte gett mig chansen att komma förbi 14 dagars uppehåll (där riktig lycka brukar infinna sig för mig). Varför gå igenom abstinensfasen igen om du lyckas ta ett uppehåll nu?

Hejar på dig

Oförändrat lugnt hemma hos oss. Nästa vecka börjar semestern. Då ska vi på festival två dagar. Buss dit och hem. I fjol blev vi typ asplakat fulla båda två. Så blir det INTE i år. Måste kolla med sambon hur han tänker inför detta. Tror han att han efter så många nyktra veckor kan "unna sig några öl"? Och "missunnar" jag honom det? Usch vad svårt! Oron gör sig påmind igen. Svårt att prata om det när han så tydligt visar att han inte vill prata om det.

Den har nästan alltid rätt.

I tre veckor... men har otaliga gånger förnekat och försökt att kontrollera mitt drickande! Det gick inte för mig.
Kram! Lycka till!!

Alla ni som skriver och läser!
Jag är inne varje dag! För precis som många vittnar om att när tiden går så kommer tankarna smygande.....
Då spelar jag filmen och väljer att avstå! Jag är inte som andra jag är alkolist vare sig jag vill eller inte!
Kram!

Innehåller inte behandlingen prover? Då kan man ju få svart på vitt om det skulle vara nåt. Jag har sagt nu att proverna ska vara rena innan han träffar barnet. Mitt ex. går också en frivillig behandling och har totalt skitit i den senaste veckorna. När man är tillsammans med någon som missbrukar, blir man ju automatiskt lite av en kontrollmänniska (helt normalt tänker jag) och när man separerar så kan man inte ha den kontrollen längre. Men vad gäller barnen så MÅSTE man ju ändå ha det. Man är skyldig enl. lag att se till så att de inte är med någon som är påverkad. Är soc inblandade på något sätt?

Jag har druckit mycket under lång tid... fungerar knappt utan A, fruktansvärt att säga...

Idag har abstinensen varit hemsk... migrän från helvetet, nere, deppig, låg... helt "personlighetslös" eller hur jag ska beskriva det... imorses lynnig

Ska köra på detta närmsta veckan se får jag se nästa steg... förmodligen börja krympa "drickafönstret"..

Ett steg i taget.... vården kommer jag aldrig någonsin ta hjälp av, finns skäl...

Den står ju stilla. Ligger och funderar på vad man ska fylla den med. Har redan promenerat, tränat, städat, fixat en grej i gästrummet.

Uttråkad och inget känns kul (men det följer ju mönstret man läser om hos andra).

Vill spola fram tiden litegrann så jag ser om jag kommer se bättre ut rent fysiskt, känna mig bättre psykiskt och i kroppen.

mår jag bra. Var barnvakt i helgen. Full rulle från morgon till kväll. Fick lite känsla av, när min dotter var 4 år. Hon ville sova i min säng. Är glad, att jag kan passa mina barnbarn. Förutsättning, att jag lever nykter. Och detta är verkligen belöningen. Även om jag blir trött. Men idag gym. och vila. Lever i 12-stegs-programmet, som går att applicera på det mesta, som händer. Det är min terapi. Blir bättre och bättre.

Det värsta är klumpen av oro i magen som tagit över hela tillvaron. Jag mår så illa att jag inte kan äta och vet inte var jag ska ta vägen. I svaga ögonblick funderar jag på om jag skulle testa hans variant av ångesthantering och dricka upp all sprit så han kunde få hitta mig redlös på soffan när han kommer hem...

Idag har han bett om att få en stund själv i lägenheten när han kommer hem för att rensa bort alla gömda flaskor och vinboxar och Gud vet vad. Jag tänker ge honom den chansen. Men jag är smärtsamt medveten om att anledningen till att han vill vara själv skulle kunna vara att han vill gömma dem på nytt.
Vad han väljer att göra kommer ju visa hans inställning och om han menar allvar med att försöka bli kvitt beroendet.
Jag är beredd på det värsta men hoppas på det bästa!

Ta din tid att fatta ditt beslut, ge din magkänsla tid att hjälpa dig till det du känner är rätt för dig och er. Du ska inte känna dig dum att du inte sett det tidigare, många av oss har det tagit betydligt längre tid att öppna ögonen till vad vi har att göra med.

Och självklart ska du inte ta våra berättelser och råd som någon sanning för dig, din sanning och väg framåt är det du som bestämmer över! Vi vill bara belysa din sits genom våra egna erfarenheter, andra bra men andra dåliga och vi skriver i bästa välmening. Du är ingalunda ensam med tvekan om vad man kan gå miste om ifall man bryter ett annars bra förhållande, därför har nog de flesta av oss här gett våra alkoholister fler chanser än de förtjänat innan man valt att lämna. Fortsätt skriv här så kanske du ser nån reda i dina tankar när du läser tillbaka, vårt stöd härinne har du oavsett vilket beslut du fattar för din och er framtid! Det ger dig bara så mycket bättre förutsättningar att hjälpa honom nu när du vet vad som kan krävas av både dig och honom om ni väljer att kämpa tillsammans, du går åtminstone in i det med klar blick!

Fint att höra från dig!

Ja det är inte helt lätt alltså. Det blev lite drygt tre vita månader för mig med. Sedan drack jag ett par gånger under juni. Det har inte blivit någon katastrof direkt, men det känns som så jävla onödigt, och det behöver vara enbart en tillfällig svacka. Innan jag drack de gångerna hade peppen verkligen börjat smyga sig på, och även respekten för möjliga konsekvenser hade minskat eftersom. Nu mår jag på många sätt mår mycket bättre än jag gjorde i vintras, känner mig i en bättre plats i livet, men alkotankarna är tillbaka och lika frekventa som de var för ett halvår sedan, det känns lite hotfullt.

Lycka till för oss båda! Det är vi värda!

Jag önskade inget hellre än att exet skulle ha fått hjälp av sådana kloka personer som ni här på forumet men med en allmän vård och myndigheter som inte alls förstår alkoholism gör de många gånger situationer värre då fel eller ingen behandling ges, även när personen själv inser sitt missbruk och ber om hjälp. Det verkar vara lättare då flr vården och myndigheter att galenförklara oss anhöriga, till och med när missbrukaren öppet berättar och tar på sig saker som hänt. Säkert finns fall där man i fula vårdnastvister drar till detta kort i onödan men i mitt fall var det inte alls så. Missbrukaren gav bara själv upp då ingen hjälp tycktes finnas att få även när han bad om den, då myndigheterna sedan hellre ser åt andra hållet då de också vet behandling inte funnits tillhanda så står man sig ganska slätt i kampen som anhörig med barn mitt i allt detta. Så ni har allt mitt stöd att man borde ta in fler konsulter i behandlingarna, folk som av egen erfarenhet vet hur missbrukaren funkar för teoretikerna ger inte jag heller mycket för.

Jag märker att jag alltmer grottar ner mig i det som är negativt. För några 7 år sedan gick jag in i en depression och skrev då en sjukdomsblogg. Det ledde till att jag fokuserade på det som var negativt och inte blev bättre. Jag vände det hela med att ta 3 foto om dagen på trevliga saker och skapa en fotoblogg för familjen. I den var negativa saker förbjudna.
Efter några månader kunde jag se tillbaka och började få bara bra minnen. Fotobloggen ligger kvar och uppdateras nu sporadiskt vid födelsedagar och semestrar. Barnen gillar att titta tillbaka i den och se små filmsnuttar och bilder på sig själv. Jag har bestämt mig för att ta upp det dagliga uppdaterandet av den igen för att byta fokus och att uppdatera här på veckobasis.
A tar allt mindre plats i mitt liv. Jag är på väg mot ett nyktert liv, nu ska jag se till att det blir ett bra nyktert liv.

... kan vara utmanande. Men läste lite på din tråd från början, där finns lite viktiga påminnelser kanske. Vi kämpar på och varm kram tillbaka!

Belöningscentrat får verkigen stå emot dessa sug attackera, men det hör till hur jävligt det än är. Men vi klarar det!!
Det kanske inte är en dum idé att ta fram virkkroken och garnerna, jag har virkat just nu så att jag troligen fått inflammation i tummen ? Men hellre inflammation där än i huvet ?
Kramiz

Ja, abstinensen är ju den fysiska biten av saken, vilket gör den så svår. Tveka inte att ta hjälp av sjukvården! Det finns medicinsk hjälp att få. Enbart vilja och goda ambitioner räcker ofta inte ända fram.

Beroende på hur mkt du druckit finns det ju olika risker. Men kom ihåg att du nån gång måste ta dig igenom abstinensens och dagar blir lätt veckor som blir månader som förgiftar hjärna och organ ytterligare. Oavsett metod så ta tag i det ordentligt redan nu (så slipper du dra ut på det ett år som jag själv).

Känner igen att vakna mitt i natten när promillen är på väg ur kroppen. Låter som giftet fått fäste hos dig.

Kämpa, hejar på dig!

(Förstår om det känns svårt men kontakta vården är också ett bra tips som jag själv fått men inte vågat men önskar att jag gjort förra året).

Det betyder så mycket att inte vara ensam i den här eländiga situationen.
Allt är så nytt för mig och jag har så svårt att hantera allt som händer. Jag hade trott att det skulle kännas som en lättnad att han flyttade ut, men det är bara värre. Nu känner jag inte igen honom längre och blir bara skrämd av hans beteende på telefon och sms. Han har precis påbörjat behandling av egen vilja och har nästan en ny personlighet för varje samtal. Innan behandlingen påbörjades var han mån om att jag skulle må bra och var ångerfull för att det har blivit så här. Nu är han istället ilsken och anklagar mig för att vara den sjuka av oss och att jag har behandlat honom på ett sätt som lett till hans missbruk. Han är som förbytt och jag har ingen aning om vad han gör, vilka han umgås med eller i vilket skick han är. Det känns så otryggt att inte veta något om hans tillstånd och att inte kunna skydda barnen från honom. Han är ren och nykter säger han, och då måste barnen och han få träffas. Eller?

Jadå och jag har alltid antabus med mig i väskan.
Jag hoppas att jag skulle ta mig mitt förnuft och svälja den
om huvudet skulle vrida sig helt åt helvetet. Helst innan jag sätter
mig på en uteservering. Ha ha ha....

Känner på mig att jag har en tuff period framför mig.
När man har vart nykter en längre period har hjärnan
en förmåga att tro att den är botad. Det är den inte.

Tack Morgondag och varma kramar

MM

Förstår att det är orimligt svårt att nå fram med dessa problem, och otryggheten när barn tillbringar tid med en förälder som dricker. Det är säkert olika hur mycket ansvar de beroende tar för sina barn, eller om de faktiskt håller sig nyktra. Detta är en mycket svår fråga, då det säkert även tyvärr förekommer att föräldrar nekas umgänge på grund av dessa anledningar, och i vissa fall används argumentet kanske i infekterad situation vårdnadshavare emellan. Med detta vill jag inte förminska problematiken.
//PP

Det krävs att det finns lite vilja i kroppen när man gör livsstilsförändring mot beroende. Alla sätt är bra utom dom dåliga :) Kort på barnen lät som en fin ide. Jag tror på dig.. Kram..