Senaste kommentarerna i forumet

Vaknade tidigt (lite tidigare än vad jag helst hade valt pga dottern), var helt utvilad efter en god natts sömn. Ligger ute på verandan och solar med en kopp kaffe, sambon är vaken och fräsch och håller på att fylla upp dotterns plaskbassäng.

Ha en härlig första dag i juli alla! ?

Flytta inte ihop! att ha ditt eget boende är en trygghet som gör att du slipper att böi helt insyltad. Och tro mig, det vill du inte bli, både för din egen och din sons skull.

Jättebra att han vill ha hjälp till att sluta dricka. Uppmuntra honom och var ett stöd för honom, men behåll ditt eget boende! Stor kram!

Hur mår du? Jag skickar dig en stor kram!

precis som Mulletant att det är bra att han erkänner sitt problem! Man skall inte råda andra egentligen men kan inte låta bli när jag hör din berättelse: flytta inte ihop när han har problem med spriten! Du har ett barn att tänka på! När ni är särbos kan du hålla hans problem på avstånd från ditt barn och även i viss mån från dig själv! Flyttar ni ihop flyttar även problemen in i ditt liv! Min erfarenhet är också att alkoholisten blir mindre motiverad att göra något åt sitt problem när de "har en på kroken"! Det kommer att bli svårare för dig att sätta gränser och ställa krav! Man ser gärna alkolism som ETT problem men det drar med sig massor av andra problem: brist på tillit, brist på empati, egoism mm! Var rädd om dig och din son!

Det är så skön att vakna upp till en ickebakis lördagsmorgon! Vad säger du, ska vi köra en nykter lördag också? Det tycker jag iallafall! För det var alldeles fantastiskt att vakna i morse och känna "YES!! Jag drack inte igår, min kropp tackar mig!"

... ska köra bil om en timme. Kaffet är välsmakande. Hade det varit en vanlig lördag hade jag varit trött, aptitlös och illamående. Ångestfylld och med svansen mellan benen hade bett min fru att sätta sig bakom ratten.

Känns inte lika bra att jag befinner mig i en extremt lång helg... Försöker ändra mina tankebanor.
Blir jobbigt i em, men jag tror jag klarar idag också ☺️

Mannen ifråga är ett lätt dilemma....egentligen. Bryt kontakten, han verkar inte riktig någon stans ärligt talat! Din mamma är det lite svårare med! Mamma är alltid mamma. Känner igen mig i dig! Har också psykiskt sjuk mamma. Har också under hela mitt liv tagit "överansvar" för relationer precis som du gör! Kommer av att man som barn får ta ansvar för sin egen mamma. Rollerna blir ombytta på ett osunt sätt! En gång hade jag ett kort förhållande med en helt vanlig man som tyckte om att ta hand om mig och finnas för mig! Han var trygg och stabil! Han var allt jag längtat efter och kunde önska! Vad hände? Jag blev sååå obekväm och fattade inte vad JAG skulle vara för honom, vad skulle han med mig till? Då fattade jag att något inte stod rätt till med mig! Det vill säga jag fattade med hjärnan men inte med själen! Jag avslutade förhållandet eftersom jag kände att det skulle han ändå göra i framtiden när han "genomskådat" mig: att jag inte hade "någon funktion" för honom! Sen gick jag in i ett förhållande med en alkoholist som jag fick kämpa med! En falsk och från barndomen invand trygghet infann sig! Har din mamma en diagnos och är inskriven inom psykiatrin? Det har min mamma! Numera jobbar den psykiatriska vården även med anhöriga framför allt barnen. Så nu äntligen går jag på samtal där jag får lära mig att ta hand om mig själv (lite förenklat)! JAG kommer först för mig! Jag har problem med att veta vad JAG känner inför saker, tänker automatiskt först och främst på vad andra känner och behöver! Om din mamma är kopplad till en psykiatrisk avdelning så kontakta dem och bevim stöd och hjälp! De är fantastiska och uträttar underverk varje sekund på dygnet! Första samtalet jag gick på började jag av gammal vana prata om mamma! Terapeuten avbröt mig och sa det är dig vi ska prata om! Det stod still i mitt huvud och jag kom inte på ett ord att säga! Men det har lossnat! Jag har avslutat förhållandet med alkoholisten för jag började nånstans känna på djupet JAG VILL HA INTE BARA GE! Sök hjälp med detta för du är precis som jag! Det finns andra vägar att gå än att bara ta hand om andra och deras problem! Stor kram

En prestation och fortsätt kämpa! Du är fantastisk och var stolt över det du gjort hittills,
Styrkekramar ❤️

Ett stort och viktigt steg! Du klarade det! Mycket bra förklaring gav du, svår att argumentera mot. De flesta bryr sej egentligen inte om ifall man dricker eller inte. Den förklaringen använde jag länge. Nu vet alla jag träffar att jag inte dricker alkohol och jag vet inte om dom ens funderar på varför inte. Jag har nog sagt att det blev för mycket, att kvoten är fylld. Den som vill får fundera på det.

Du har rätt inställning! Undvik såna ställen tills du är säkrare. Jag minns lyckokänslan och euforin och vet du, den kommer fortfarande ibland! Vid tanken på att jag klarar det, stoltheten över mej själv för att jag inte berusar mej. Du har kommit långt på väg, de första veckorna betyder väldigt mycket. För varje dag är du en bit till och vill inte förstöra det du uppnått. Det allra viktigaste är att du bestämt dej, no matter what, att inte dricka igen. Att inte tro att nu kan du hantera det och begränsa ditt drickande. Där faller många. Man måste ge upp drömmen om att kunna bli "normal", måste sluta tycka synd om sej själv för att man inte kan. Rikta in sej på att leva nyktert. Sörj för all del, det är en process. Visst har även jag små glimtar ibland då jag tycker det skulle vara trevligt att vara "normal". Kunna dela en flaska vin med maken på solsemestern. Men så har det ändå aldrig fungerat för mej så. Jag har ett mycket bättre liv utan.
God fortsättning! Du har rätt attityd! Jag tror på dej.

Ps jag har inte heller haft nån annan hjälp än forumet

och min första tanke var "det är i alla fall inte baksmälla". Så slog det mej att det är det nog! Jag åt en hel massa choklad igårkväll i ett anfall av sockersug! Har inte hemma men med lite ansträngning går det att få tag i. Det var annars en välbekant känsla, att vakna med huvudvärk. Så var det nog rätt ofta förr. En trög känsla som satt i hela morronen. Kanske hela dan? Det här med socker har ju inte de konsekvenser som alkoholen har men ger mej en påminnelse om hur svårt det kan vara att stå emot sug. Jag är väldigt glad att det bara gäller glass och choklad ändå. Även om jag inte kan tänka mej att dricka vin igen så är det bra med en påminnelse om vilka krafter som ligger bakom. Att jag aldrig blir fri från det begäret. Att ett glas skulle dra igång hela karusellen igen.
Idag är en ny blank dag med alla möjligheter att göra rätt.

Tre veckor är en stor bedrift, de första veckorna är väldigt viktiga. Att komma över tröskeln, att inte falla tillbaka vid första tillfälle som kommer. Jag följer dej och tror på dej, du har rätt attityd!

Tack för din berättelse om din mamma, Heueh! Rörd blev jag.

Så fint du beskriver ditt senaste år. Ditt första år på ditt nya nykta liv. Så bra gjort! Du skriver att du funderat mycket på livet och hur du vill ha det. Så är det ju då man inte längre kan döva sej med alkoholen. Man tvingas tänka igenom istället för att bara döva och fortsätta. Och det kan vara smärtsamt också. Inget filter längre. Men en oerhörd möjlighet att skapa ett bättre liv! Så glad för din skull.
Själv nykter sedan fem år

med remmar runt, väl använd, kantstött och fläckig där den bruna ytan hade slitits bort, stod på perrongen i det lilla samhället. På den satt en flicka, blott tretton år gammal, och grät hejdlöst. Året var 1929 och hon hade just tagit examen från folkskolan efter att ha tillbringat sex år med att lära sig läsa och skriva, lite grundläggande matematik, geografi, historia och, självklart, en stadig dos kristendomskunskap. Hon var på väg bort från sitt hem, bort från sina fem syskon och sin mor, till ett jobb som husa i en fabrikörs hushåll. Resväskan skulle hon bli tvungen att skicka tillbaka när hon hade packat upp; det var den enda familjen ägde och eftersom hon var näst äldst i syskonskaran stod fler på tur att ge sig ut i livet. Hennes äldre bror hade gått till sjöss två år tidigare och de fyra brev han hade sänt dem sedan dess kunde hon praktiskt taget utantill. Nu var det hennes tur och hon var ledsen, livrädd och nyfiken.

Hennes mor blev änka när det yngsta barnet var blott ett år gammalt och livet blev tungt. Modern fick jobb som städerska på en skola i närheten och barnen fick hjälpa till efter bästa förmåga; varje morgon gick dom upp tidigt för att tända i kaminerna så att skolbarnen inte skulle frysa under lektionerna. Att barnen skulle läsa vidare efter de obligatoriska sex åren var inte att tänka på, ekonomin tvingade dem alla att så snart som möjligt ge sig ut i världen och försörja sig själva. Så här satt hon och väntade på ett tåg som skulle föra henne ut i vuxenlivet och hon kunde bara hoppas att det skulle bli bra. Hon hade inga stora förväntningar; mat, husrum och en snäll husbonde var allt hon önskade sig. Turen stod henne bi, familjen hon hamnade hos var snälla och omtänksamma, på sin fjortonde födelsedag fick hon till och med en docka av dem. Hon var kanske lite för gammal för dockor men det var den första hon ägt som hon inte gjort själv av tygbitar och halm, så den blev hennes käraste ägodel; den följde henne genom livet och fick en plats bredvid henne i kistan när hon dog vid nittio års ålder.

Så kom kriget och för många blev livet om möjligt ännu svårare men återigen hade hon tur. Hennes husbonde ägde en fabrik som tillverkade motorer och han tjänade bra på ofreden, han kallades aldrig in till krigstjänst och hon fick behålla sitt jobb. Fritiden tillbringade hon med att sy fallskärmar för både Svenska och utländska flygare, ibland fanns det till och med tid att gå ut och dansa. Det var vid ett sådant tillfälle hon träffade en stilig ingenjör, han var i krigsmaktens tjänst och förlagd i närheten. Hon trodde nog aldrig riktigt att det var sant, en ingenjör! För henne var det som att bli uppvaktad av kungen själv, ett kliv in i en värld som hon bara sett på håll förut. Förälskelsen höll i sig, när kriget tog slut fortsatte han att uppvakta henne trots de då arton långa milen som skilde dem åt. Så småningom gifte dom sig men hon kom aldrig riktigt in i sin nya roll som hustru till en ingenjör. Han var och förblev i hela hennes liv hennes hjälte, han hade aldrig fel, kunde aldrig ha fel, och hon ägnade sitt liv åt att tjäna honom och det enda barn de fick tillsammans.

Jag står vid hennes grav ibland och tänker på hur glad hon alltid var, hur lycklig hon var över hur livet hade utvecklats för henne, och jag skäms lite över hur bortskämd jag själv är, hur jag låter petitesser irritera mig och hur jag har tappat förmågan att glädjas över de små sakerna. Jag tänker på att hennes bästa stunder var när det gick bra för hennes familjemedlemmar och hur hela hennes liv gick ut på att glädja andra och hur det gav henne den tillfredsställelse hon sökte och med fuktiga, tacksamma ögon säger jag stolt: Min mamma.

Ha en fin helg allihop!

jobbat Evigt ung!

Ett stort steg framåt för dig i nykterheten, när du klarar en sådan utmaning.

Sedan kan man alltid fundera kring varför vi med alkoholproblem i båda våra ytterlägen (nyktra eller aktiva)
måste dölja eller förklara bort.
Men du redde ju ut det på ett bra sätt. Och tacka först och främst din egen klokhet för att du fortsätter att bevara din nykterhet.

Ha en bra dag! Kram

Sätt för vi är olika :) Verkligen tack Miss lyckad och mondaym. för era kommentarer.

Jag går mot tre veckor! Känner igen denna fas som består av lyckokänslor eufori! Nu njuter jag och tänker faktiskt inte som tidigare att ha ha detta är ju lugnt ju! Nu kan jag dricka igen, å nej jag njuter men med vetskapen att just nu är det som farligast!
Mitt liv just nu är att undvika all form av lockelse! Det erbjuds alkohol i varje hörn! Resturanget, uteserveringar, konserter som är gratis med överflöd av alkohol! Vuxna människor som samlas och dricker tillsammans tror att de umgås :) men försvinner i sig själva, får suddig blick och beter sig weird :)
Vad gör jag? Jo jag njuter av helt andra saker helt själv... utåt sett upplevs jag nog som konstig men jag själv är galet nöjd!
Och det är det som räknas ju.

Letade i går mynt i makens skrivbordslåda eftersom dom måste växlas in. Hittade då en samling – godis!! Va? En godisgömma?! Tidigare har han gömt a., men efter att jag sagt ifrån om att ha a. hemma så är det nu – godis! Ja, det är ju mindre störande, men, men...

Så fint att du söker hjälp och så bra att din sambo erkänner sitt beroende och vill ha hjälp! Jag skulle föreslå att han vänder sig till en beroendemottagning eller börjar med att ringa Alkohollinjen. Det finns olika tips här på sidan. Många har också hjälp av AA och Alanon, båda grupper har hemsidor där en kan läsa om verksamheten och deras möten.
Jag önskar er varmt Lycka till! Puss&kram tillbaka / mt

För det är en bedrift!!!

Gör att jag också vill sitta här med ett års nykterhet i ryggen!
Jag går mot tre veckor... men det känns som tre år...
Tack för att du delade med dig! ?

Vilken häftig idé denna tråden! Jag följer er och hejar på er och kan inte låta bli att gör ett inlägg. Under min resa som började med den vanliga medberoendefrasen "vad ska jag göra så att han blir nykter?" har jag lärt mig mycket om beroende och mycket om mig själv - den största vinsten! Jag började forska i mina egna mönster, det har lärt mig mycket och gett en djup respekt för drogens makt - oberoende vad som skickar ut dopaminet - och framförallt respekt för alla som kämpar för att göra sig fria. Nånstans längs vägen började jag läsa om sockerberoende och "upptäckte" Bitten Jonsson som besitter enorm kunskap. Idag är jag övertygad om att mekanismerna är desamma oberoende av drog. Jag vill tipsa om boken Sockerbomen 3.0 och Fb-gruppen Sockerbomben i min hjärna bara utifall-att-om ni är intresserade.
Fortsätter att följa... ni har min djupaste respekt! / mt

Passar på att skicka en hälsning! Hoppas sommaren är god mot dig och att alla projekt framskrider som förväntat:)
Allt gott! / mt

och Välkommen! Jag vill instämma i det svar du redan fått av PP. Jag är också en fru anhörig, när jag läste ditt inlägg tänkte jag direkt att detta kunde jag ha skrivit för ca 10 år sen. Då började jag ifrågasätta min mans drickande och ta upp det med honom. Det visade sig vara ett mycket känsligt ämne och hans beroende hade gått mycket längre än jag då kunde föreställa mig. Min del som medberoende var i det läget helt obekant för mig, även hur svårt det är att bryta både ett beroende, hans utmaning, och för min del mitt medberoende. De närmast följande åren insåg jag det som PP beskriver, att konsumtionen var en helt annan än den jag kände till. Idag vet jag att "smyger, ljuger och gömmer" är ett tecken på beroende - oavsett om det är alkohol, socker, mat, spel, sex...
Jag håller helt med PP om att det inte är fel att skriva och läsa här men jag skulle tipsa dig om att skapa en tråd på anhörigsidan och gärna ta med detta ditt första inlägg dit. För många är det till stort stöd och hjälp att läsa och skriva här på forum, att dela andras erfarenheter och dela med sig. Den bistra verkligheten är antagligen att du inte kan förändra hans drickande, det du kan göra är att ta ansvar för ditt eget liv och välbefinnande. Det kommer också att påverka honom och ställa honom inför valet att förändra sitt liv. Sluta vara offer och ta hand om sig och sitt liv.
Fortsätt läsa och skriva här på forum. För mig har det varit avgörande för att skapa förändring i mitt liv och jag vet att det varit till hjälp för många andra, både anhöriga och missbrukare. Det kan bli ditt livs mest spännande och bästa resa:) / mt - som idag lever lycklig med nykter man
PS Min tråd hittar du under Det vidare livet, den heter Mitt nya år - som nu är ganska många. DS

Tack Ullabulla för att du delar med dig! Du sätter ord på känslor jag så väl känner igen. Tack också för dina ord RP. Så skönt att läsa ... en bekräftelse på att jag inte är ensam. Egentligen vet jag det, precis som ni båda vet, men ändå. I nuläget tar jag mig an mina utmaningar genom att göra saker som länge varit ogjorda av brist på tid. När jag väl har tiden kan jag lätt känna mig ensam och obehövd.... jag ser paradoxen men känslan lever sitt eget liv, triggar hålet inom mig. För att inte säga Helvetesgapet. Där kan jag falla i overksamhet och missnöje och söka sätt att fly som jag själv inte mår bra av. Tack! / mt