Senaste kommentarerna i forumet

@TeTanten härligt att höra, hur länge har du varit igång? Håller med om att det är väldigt inspirerande och tröstande att läsa om andra här. Jag har känt en sådan skam kring min relation till alkohol vilket har gjort det väldigt svårt att prata om, men när jag läser här känner jag mig inte lika ensam.

@xyz23 tack snälla. Ja, jag är ny här. Just hälsan är ju en av anledningarna till att jag känner att det inte funkar längre. Jag skulle verkligen älska att vara en sån person som tar 1-2 glas och sen är nöjd… men även om jag sätter upp regler för mig själv så håller det aldrig. Så fort jag börjat dricka ”förtjänar” jag bara mer och mer. Riktigt destruktivt. Men som du säger så har jag väl kanske aldrig riktigt bestämt mig på riktigt. Men nu sista året så får jag sådan fruktansvärd ångest av alkohol så tjusningen börjar på riktigt försvinna.

Tack. Jag ska försöka uppdatera här kring hur det går. Och jag ska läsa mycket här i forumet och även titta på YouTube-killen som du tipsar om.

Nu kommer dwt
Örker när solen slutar lysåa. För mig blit det dkillmsd. Ljudet ger glädjerus men mörkret ger mer av ett dåligt mörkt rus. Hur är det för dig?

@Lonely Man skönt ändå att höra att man inte är ensam. För mig har det blivit såhär senaste åren, har det även genetiskt från mina föräldrar så har aldrig riktigt sett hur en sund relation till alkohol kan se ut. Tack för dina tips!

Tack för kramen @sattva 🥰
Kram tillbaka och till alla er som kämpar i stort eller smått, även om vi klarar av många saker bra, i synnerhet som nyktra, så är det inte många räkmackor som seglar förbi att bara kliva på.
Mitt jobb är jobbigt och det gör mig trött. I helgen har det varit lugn och ro samt ett barnkalas som verkligen är som en rejäl inpackning för hjärtat. Fint och extra fint är det ju att ha dessa barnbarn som växer så snabbt och utvecklas till ljuvliga personer var och en på sitt sätt.
Efter veckans jobb-elände med stor omorganisation och uppsägningar (så småningom) så har jag varit trött.
Sovit en stund varje dag! Tänkte först att något var fel men tror det är kroppen och själen som säger paus. Det går hårt åt mig när människor/kollegor drabbas av nedskärningar mm. Jag vill tro att det inte är så konstigt att jag blir trött. Att det vore konstigt att bara köra på.

Annars kör jag på med hushålls-ekonomi för närvarande. Behöver ha koll inför stundande pension om ett par år. Det är bra för jag ser hur relativt enkelt det är för en slarver som jag att bli lite mer ordentlig.
Jag har börjat plugga svenska med en ukrainsk kvinna som kämpar på för att kunna få stanna i Sverige med sin lilla dotter. Det känns bra och betydelsefullt även om jag kanske inte gör så stor skillnad.
Annars tuffar hösten på med än så länge noll förkylningar! Jag har fått astmapuffare som jag tar om jag känner av något i luftvägarna/början på förkylning. Det verkar göra skillnad.
Var rädda om er alla 🥰

@Hellen57 känner igen mig i precis det där. Kändes fint och lyxigt att ta ett glas vin till maten och det blev oftare och oftare, på sommaren nästan varje dag både med och utan vänner.

Har min andra rejäla ”paus” nu, klarat 60 dagar. Önskar Såå att jag kunde vara måttlig, men det är nog som du säger, har man väl passerat den gränsen är det omöjligt att gå tillbaka. Lutar ju åt total nykterhet vilket både är skönt, men samtidigt känns det ibland lite sorligt att inte kunna njuta ett glas fin champagne tex.

Vi tar en dag en taget helt enkelt. Nackdelarna överväger ju ändå i det stora hela (minnesluckorna var värst) så det är inga problem att avstå även om det känns orättvist att vissa klarar av alkohol och andra (vi) inte..

Man lär sig rätt mycket genom att ta del av hur andra tacklar livets utmaningar inte minst när det gäller att avhålla sig från att hälla i sig nervgiftet alkohol. För att väl i bästa fall få en stunds tankefrihet eller vila från sig själv. Så visst är jag en dag som denna trots min dystymi tacksam för att jag upptäckte forummetoden som jag begagnat mig av som nyktervist i snart två år faktiskt.

När jag drack så kände jag inte att det var så värst märkvärdigt eller något direkt ologiskt beteende egentligen att hinka en massa öl och vin med mera. Jag mådde ju så dåligt psykiskt i grunden och hade alltid gjort. Samt att sjukvården inte hade något att erbjuda som fungerade så jag behövde ju nån medicin som tog bort känslan av meningslöshet, nedstämdhet och allmän darrighet liksom.

Skam för överkonsumtion av alkohol snackas det ofta om, men när jag tänker efter så kände jag nog aldrig någon skam över att jag drack som en svamp i tid och otid. För att känna skam måste man ju oftast ha någon i sin närhet som tydligt uppvisar missnöje mot ens drickande. Som helt isolerad utan nätverk av något slag var skamkänsla inget som jag upplevde. Visst kunde man väl känna sig dum om man hade gjort bort sig, men det var snart glömt efter att man tömt ännu en flaska.

Det som väl mest var jobbigt med överkonsumtion av alkohol innan kroppen började konstra var väl mest att det var jobbigt att ständigt släpa runt på en ryggsäck med tunga burkar och flaskor för att få må någorlunda skapligt en stund. Ja, att få känna sig som en människa en stund. Men den usla ekonomiska statusen och att det alltid var nästan tomt på bankkontot för hushållskassan var ju något som man kände, inte skam över, utan väl mest en stress över.

Så det var väl därför man av ekonomiskt sinne lärde sig att göra hemkört kokat på vatten och socker, och när sockerlösningen svalnat till rumstemperatur tillsatte man lite vanlig torrjäst och körde igång sin plastbrännare. På så sätt höll man sig någorlunda flytande. Psykiskt sett var det väl inte nån höjdare då det suicidala tänkandet ju förföljde en mest hela tiden, vilket numera i nyktert skick är rätt sällsynt förekommande. Men klarar inte av stress det minsta.

Tänk att man lyckades att alltid vara spiknykter vid läkarbesök hos psykiatrin. Det går att sätta sig över det mesta vid behov som min gamla farmor brukade säga rent allmänt. Minns att en utländsk överläkare inom psykiatrin som i förbifarten fick höra hur jag verkligen mådde psykiskt och alltid hade haft det med det psykiska måendet sen man var grabb. Först sade han något om att jag ju inte verkade vara dum utan snarare tvärt om. Det var väl det att man visste en del om tekniska prylar, datorer, hade egna musik-sidor på nätet och sånt där kanske.

Sedan sade han något om att så där ska man inte behöva må psykiskt alltså. Sedan nämnde han landet Schweiz av någon outgrundlig anledning. Nu förstår jag väl bättre vad han menade. Men har ju min känsla av skaparens närvaro och tro på Herren och vet hur Bibelns femte budord lyder alltså. Hos psykiatrin vände jag alltså i stort sett helt ut och in på mig.

Minns att jag var noga med att de skulle få en så tydlig bild av mig som person som möjligt. Berättade skriftligt i brev inför första besöket det mesta om min barndom, familj, uppväxt, intressen, arbeten som jag haft och hur jag fungerade rent allmänt socialt och även i olika vardagssituationer. Inför varje besök hade de fått ett brev. Det var helt enkelt ett måste kändes det eftersom jag så tydligt upplevde att deras kuratorer, psykoterapeuter och psykologer hade oerhört svårt att ta till sig vad jag talade om.

Då var det var bra att kunna hänvisa till tidigare brev och kunna säga. Du som läkare (om det nu var en sådan man fick tala med) har väl läst mitt senaste brev kan jag tro, och då vet du hur jag mår och fungerar, inget nytt under solen alltså. De brukade snart titta på klockan när en stund av tystnad, och något dagsaktuellt ord från min sida, och deras skrivande på något papper lett fram till den stund då orden om att - nu får vi avrunda det hela, och det sades:

Så vad vill du ha hjälp med då. Mitt svar var väl oftast jag ville få må skapligt bra. Sedan kunde jag hänvisa till att, men Du vet ju hur det är för Du har väl läst mina brev, och har väl nästan en liten bok om mig att läsa nu kan jag tro i form av skannade brev i den digitala journalen. Sedan fick jag oftast någon ny knepig medicin utskriven som de ville jag skulle prova ett tag.

Men de negativa biverkningarna var alltid större än nyttan pillren i bästa fall hade att erbjuda.
Snart, eller rättare sagt efter drygt sju års harvande som patient hade jag provat mig igenom hela deras medicinförråd de hade liksom. I början hade jag väl en förhoppning om att sjukvården skulle kunna hjälpa mig till ett någorlunda bättre mående. Berättade ibland även att hade det inte varit för att det fanns portvin att tillgå vid akut behov så hade jag nog inte tagit mig fram genom livet så pass länge som jag hade gjort.

Då de ju även kände till min mors bipolära sjukdom så förstod det väl nånstans kanske att jag inte bara snackade en massa strunt. Det var alltså en knepig sits jag befann mig i alltså. Till sist ansåg de en dag att de hade provat allt de hade att erbjuda och då fick jag sjukersättning.

Detta då jag ju inte fungerade precis som alla andra och passade in i någon standardiserad mall för rehabilitering till arbetsmarknaden som de väl kanske hade haft sina funderingar på. Skrevs då hur som helst sedan rätt som det var över till en helt vanlig vårdcentral i mängden.

Det kändes lite chockartat först att inte ha kontakt med psykiatrin. Man hade ju gått omkring i en känsla av trygghet och trodde att man var en patient som de kunde hjälpa. Fick så sedan en fast nybakad allmänläkare på en vårdcentral som min doktor. Detta då jag ju även hade högt blodtryck som det medicinerades för. Sjukvård med en allt-i-allo-service liksom, vilket ju var rätt praktiskt.

Nog känns det ibland lite konstigt att denne läkare inte följt upp mig alls som patient på hela tiden sedan mitt första besök hos honom för snart två år sedan. Detta trots förnyat recept av nödvändig blodtrycksmedicin, sömntablett och ett beskedligt piller mot oro eller ångest Kommer faktiskt inte längre ihåg hur läkaren ser ut eller ens vad han heter. Men vid behov så kan väl vårdcentralens reception upplysa mig om hans namn tänkes det.

Det att jag som patient med diverse diagnoser med komplex knorr som väl närmast kan beskrivas som att vara multisjuklighet har ju för mig som trött dystymiker sina fördelar. Detta då jag ju har så lite energi att ta mig utanför dörren oftast. Ja, för att klara av aktiviteter i det vardagliga livet eller adl. som var en punkt i det sista läkarintyget.

Man får väl vara tacksam för deras ointresse. Skulle ju bara bli totalt stressad av att något flåshurtigt energiknippe kom och knackade på dörren stup i kvarten för att höra hur jag mådde. För jag klarar inte längre av folk som försöker köra med mig.

Men att ordna med någon kontaktperson att kunna ringa till kontorstid vid praktiska behov eller för att höra rösten av någon människa nån gång. Borde väl vara ett steg för mig att ta kanske när jag får lite mer energi till sånt där praktiskt.

Men folk kan man ju se i matbutiken också när man inhandlar sitt dagliga bröd och mjölk som jag nu tänkte på återigen. Kör då alkoholfritt vidare då det ju fungerar hur märkligt det än kan låta alltså. Nu har jag idkat lite nykter skrivterapi igen och samlat mina tankar. Förresten @Andrahalvlek, det var trevligt att du tittade in här en sväng, sånt uppskattas kompis.

Hade jag haft energi nu så skulle jag väl gått ut med en soppåse och hämtat hem lite mjölk och en limpa kanske. Men krafter till sådana stordåd existerar inte. Men det går ingen nöd på en då det finns pizza i frysen, sallad i glasburk och till och med en helt oöppnad flaska med god läsk vilket jag då är tacksam för. Passar bra till en trevlig film på videon lite senare tänkes det.

Ha en fin kväll!

@TeTanten Grattis till drygt två veckor! Grymt jobbat! Fortsätt på denna banan. Tänk dig när du kan säga att du inte druckit på två månader - vilken vinst! Det var länge sedan jag kunde dricka måttfullt. Visst har jag kunnat hålla mig både måttfull och nykter under en middag eller fest, men så fort jag kommit hem har jag druckit minst en flaska vin innan jag slocknade. Gillade att dricka i min ensamhet, så ingen kunde se hur mycket jag drack eller hur full jag blev. Gillade att fly in i dimman. Varför vet jag inte. Har egentligen inget att fly från, men det är så alkoholdjävulen jobbar för att dra ner oss i ett stort svart ensamt hål. Nej, fy fan - låt oss inte luras. Det är faktiskt mycket bättre att inte dricka alls än att kämpa för att kunna hålla sig till ett eller två glas. Jag fungerar så som många andra härinne på forumet som har problem - allt eller inget. Och just nu är det inget som gäller. Kram ❤️

En söndag för sex veckor sedan var sista gången jag drack. Är så tacksam över att jag klarat att vara nykter så länge, utan några större bekymmer. Något sug då och då, men de stunderna har snabbt gått över. Jag är fortfarande ovanligt trött, men så får det vara. Träffade vänner igår, alla drack utom jag som bl.a. agerade chaufför under kvällen. De blev ganska fulla, några mer än andra och någon kom inte ihåg slutet av kvällen ens. Själv hade jag jättekul och pratade med alla utan menlöst fyllesnack. Vaknade pigg och glad idag. Såååå skönt! Jag har klarat många utmaningar under dessa veckor, och känner mig så redo att köra nyktert året ut, men ska välvilligt erkänna att jag ibland får tankar på att "jag håller mig helnykter fram till december och kan kanske ta något för att fira advent, etc. - det är ju så mysigt att ta något medan kylan, mörkret och vintern är på ingång". MEN, jag måste bara klara av att vara nykter året ut, så som min plan var från början. Jag vet att min kropp behöver en längre paus från giftet som sakta men säkert förstör min kropp och mitt liv. Jag vill ju att mina barn, min man och vänner ska fortsätta beundra min hållning till alkohol - och framför allt vill jag vara stolt över mig själv. Det är en härlig känsla att kunna stå rakryggad, utan lögner i bagaget och kunna klappa sig själv på axeln och se sig själv i spegeln utan ånger. Nu fortsätter jag min vandring på denna nyktra vägen, och hoppas att du därute gör detsamma. ❤️

@S.E.M GRATTIS till 6 veckor! Du är grym som stod emot suget. Jag firar mina sex imorgon 🥳.
Har umgåtts med folk som druckit mycket denna helgen, men agerade chaufför och hade nog roligast av alla. Framför allt imorse när vi vaknade 😅 - ha, ha - vilka vrak alla var - förutom jag. Kände att de var avundsjuka på mig, och det kändes väldigt bra. Jag var sist i säng och först uppe. Har inte känt något sug i helgen och är så tacksam för det. För det är jobbigt att känna det, och att stå emot. Så en stor eloge till dig som stod emot. Allt sött substitut får vara värt det just nu. Det viktigast är att bli fri från alkoholdjävulen. Men jag är också sjukt trött - när ska det vända, undrar jag... Inte roligt att vara trött hela tiden. Ska sova en stund nu, så jag orkar nyttja söndagkvällen till något vettigt innan det är dags att sova för att orka upp imorgon. Kram och grattis igen! ❤️

@S.E.M GRATTIS till 6 veckor! Du är grym som stod emot suget. Jag firar mina sex imorgon 🥳.
Har umgåtts med folk som druckit mycket denna helgen, men agerade chaufför och hade nog roligast av alla. Framför allt imorse när vi vaknade 😅 - ha, ha - vilka vrak alla var - förutom jag. Kände att de var avundsjuka på mig, och det kändes väldigt bra. Jag var sist i säng och först uppe. Har inte känt något sug i helgen och är så tacksam för det. För det är jobbigt att känna det, och att stå emot. Så en stor eloge till dig som stod emot. Allt sött substitut får vara värt det just nu. Det viktigast är att bli fri från alkoholdjävulen. Men jag är också sjukt trött - när ska det vända, undrar jag... Inte roligt att vara trött hela tiden. Ska sova en stund nu, så jag orkar nyttja söndagkvällen till något vettigt innan det är dags att sova för att orka upp imorgon. Kram och grattis igen! ❤️

@mtb-cyklist Jag tror inte du ska oroa dig så mycket. Själv skulle jag gått på yoga idag, men kände inte för det och avbokade. Jag unnar mig precis vad jag känner för i nuläget - allt utom alkohol, vilket jag å andra sidan inte känner så mycket för heller. Jag tror det är viktigt att vara snäll mot sig själv, och lyssna inåt. Bra jobbat att sluta igen innan helgen! Allt kommer att kännas bättre snart. Kram

Nu har jag fått ihop 236 A4-sidor i boken som jag håller på med. Jag har tröskat igenom hela min första tråd ”Behöver all hjälp jag kan få”, som skildrar mina första 6 nyktra månader. Jag har kommit till sidan 166 i min andra tråd ”Andra halvlek har inletts”. Totalt innehåller den tråden till dags dato 332 sidor. Så det är en del mer att tröska igenom. Pust.

Det här är inget jag kan göra en kvart då och då. När jag väl börjar blir jag så engagerad att två timmar är minimum. Idag har jag suttit tre timmar. Så det krävs att det är en ledig dag, och inte så mycket annat inplanerat.

Innehållsmässigt har jag precis kommit tillbaka till forumet efter min utmattningsdepression våren 2022. Den tredje sjukskrivningen med den diagnosen (tidigare 2007, 2018). Det är både intressant och drabbande att läsa inläggen innan och efter den radiotystnad som då inträdde. Hur tänkte jag? Vad gjorde jag? Vad gjorde jag inte?

Analysen efteråt har precis påbörjats i forumtråden. Jag tror dock att det landar i en kombo av följande: 1) nya arbetsuppgifter som var kognitivt krävande och jag upplevde daglig jobbstress, 2) enorm oro för min yngsta dotter som fick hjärtmuskelinflammation, 3) långa jobbdagar pga övertid gjorde jag att fick dåligt med tid för återhämtning, 4) klimakteriehelvetet, 5) slutat med antidepp.

Misstag gör alla, det är av misstagen man lär sig. Göra om och göra rätt. Gör jag rätt nu? Har jag lärt mig något? 1) jag är numer ”inarbetad” i arbetsuppgifterna och upplever inte daglig jobbstress, 2) min dotter mår bra, för det mesta, och boendet har levlat upp rejält, 3) jag ser till att få dagliga promenader, sköter kosten bättre, har bättre sömnhygien och jobbar ingen övertid, 4) sen tre år tillbaka har jag äntligen sluppit mensen och klimakteriet har stillat sig, 4) jag har börjat med antidepp igen, men en annan sort som ska vara bättre än den tidigare.

Så, lite har jag lärt mig. Min dotters mående är ju svårt att styra, liksom mina egna hormoner, men allt annat har jag fått en förändring på. Även om jag är väldigt trött fredag eftermiddag efter en lång jobbvecka så är jobbet inte ansträngande alls på den nivån som det var då. Jag är noga med pauser. Jag känner mig inte ensam längre, det är inte mitt ansvar om jag behöver vara ledig eller är sjuk. Min chef får fixa en ersättare. Punkt.

Kram 🐘

@has Tack för ett fint svar🙏🥰

@Porg PS Jag vill tillägga att jag inte är kritisk till AA i sig, gemenskapen hjälper SÅ många och jag besöker själv möten ibland. Jag är dock kritisk mot att vissa behandlare menar att tolvstegsprogrammet är ENDA sättet som räknas, och att moderna läkemedel och metoder inte är okej.

Hej @Porg!
Jag har inte erfarenhet av öppenvårdsbehandling via soc, men däremot har jag genomgått en lång frivillig öppenvårdsbehandling som jag betalade själv. Vet att många där också var remitterade dit från arbetsgivare och/eller regionen. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och det gör mig beklämd.
Vi var i princip tvungna att gå på AA under behandlingen, minst två möten i veckan, vi redovisade detta varje behandlingsmöte. Fick bannor som små barn om vi inte hade tillräckligt många möten. Tolvstegsprogrammet var det enda som räknades, annan väg till nykterhet ”fanns” inte.
Min behandlare var också kritisk till läkemedel, både depressionsbehandling, ångestbehandling och medicinering för bättre sömn, inklusive melatonin. Hen menade att nykterhet enligt tolvstegsmetoden skulle innebära att allt annat löste sig, om vi gjorde detta på rätt sätt.
Jag upplevde detta som obehagligt, tvärt emot modern vetenskap och i vissa fall potentiellt farligt.
Det låter som att din behandlare är fullständigt bokstavstroende när det gäller AA, och mot sådana så är det meningslöst att argumentera.
Du borde verkligen kunna få en annan behandlare/psykologkontakt, men det låter som att det är omöjligt för dig just nu.
Det enda jag kan råda dig till är att bibehålla din nykterhet till varje pris. Det måste vara det som gör att du ”blir godkänd”, och framför allt det som kommer att ge dig ett bättre liv.
Fortsätt att läsa här på forumet, det finns många exempel på människor som hittat ett nyktert liv på andra sätt än via AA. Ring även gärna Alkoholhjälpen, deras behandlare har ett mer öppet synsätt och kan kanske hjälpa dig vidare.
Lycka till!

Var och en har ansvar för sitt luv oavsett vilka omständigheter man vuxit upp under. Behöver man hjälp så tar man ansvar och söker den hjälp man behöver. För din del kanske alanon skulle passa. Där kan du prata av dig och få stöd av människor som lever/levt under liknande omständigheter som du beskriver. Börja där är mitt råd, men det finns även anhörigprogram, kurator m.m. Något som förvånat mig när jag läst olika berättelser är att alla förefaller leva med världens snällaste man 🤔. Hur kan det komma sig? Bortsett från det ta hand om dig själv. Du har insikterna men det är plågsamna känslor man ska hantera vid en seperation, men vad har man att välja på - försöka uthärda de omständigheter du lever under. Valet är ditt.

@Flarran Två år är galet lång tid! Heja dig! Att du skulle börja dricka igen känns otänkbart. Men du behöver ta itu med annat i ditt liv. Kontakta psykiatrin till att börja med. Du är mer mottaglig för behandling, både terapi och medicin, nu när du är nykter. Att psykiatrin ansett dig vara ”hopplöst fall” tidigare beror ju på att du då drack. Det gör du inte nu.

Kram 🐘

@Amanda L Tack Amanda :)

Söndag och vilodag igen. Men att vila behöver ju inte betyda att man inte gör något alls var en känsla som kom till mig i stunden. Tänker att det väl är Herren som vill säga mig något med den tanken som ju är rätt så logisk. Som trött dystymiker så finns det inte mycket ork och energi till rörelse och mer eller mindre raska promenader som ju ska vara så fantastiskt underbart enligt träningsentusiasters samstämmiga kör.

Hela den här veckan som snart kan läggas till handlingarna har väl i princip rätt så stilla gått i vilans tecken. Mycket på grund av väl en envis snuva som nu klingat av till stor del. Kanske skulle man lyssna på lite uppiggande musik och ta sig en energidryck så man orkar kolla på nån predikan på nätet och bland allt kollekt-tjat kanske få sig lite andlig kost än en gång.

Funderade nyss på bolaget som var så viktigt tidigare och försökte även minnas hur länge sedan det var man satte sin fot i den butiken. Kollade därför en bild från en mobil där ett foto av det senaste kvittot fanns sparat. På fotot av kontantkvittot stod Datum 2023-10-05 och ett rätt så beskedligt belopp på 320 kronor för en flaska portvin och ett antal olika starköl i diverse procentsatser med alkohol dokumenterat. Det gamla originalkvittot är sedan länge urblekt och helt oläsligt. Kassakvitton bleks ju rätt snart, precis så som minnen även kan tyna bort och förblekna om man inte har sparat anteckningar som kan friska upp minnet vid behov.

Tänkte att två år är en ju rätt så lång tid om man aktivt dagligen har arbetat på en förändring till ett bättre mående och ett tänkande på att kanske förändra ett skadligt beteende och leverne till ett lite bättre i viss mån alltså. Funderade på vad har jag vunnit på att inte vara ett förvirrat flaskbarn om man så säger. Vad är bättre idag än hur det var. Bättre ekonomi och ett bankkonto som inte är helt tomt är ju en positiv grej. Sedan det att man har en mage som inte ständigt är i kaos är ju en annan fördel. Sedan att en ständigt närvarande feberkänsla i kroppen försvann var ju även det positivt.

Men mår jag verkligen i grunden bättre psykiskt och är balanserad i humöret och kan säga att jag övervägande känner mig glad, tacksam, positiv samt njuter av tillvaron. Nja, skulle jag påstå något sådant så skulle jag väl inte vara direkt sanningsenlig. Det mesta är trist, grått och bara en slags tomgång. Inget nytt under solen sade sade en gång Bibelns Predikaren, som nog också verkar ha lidit av en släng av kronisk Dystymi. Tänker tillbaka på mitt första panikartade inlägg på detta forum där jag skrev något om att man väl åtminstone skulle kunna klara av att vara alkoholfri i två veckor.

Nu är det inte lång tid kvar tills man kan säga att man har varit nykter skribent under sin tråd Promillebikt på detta eminenta forum i hela två år. För jag registrerade ju mig som Flarran en höstdag och söndag datum 2023-10-22 och satte igång med att skriva en massa tok som väl bara i bästa fall nån gång roat någon läsare en stund kan jag tänka. Har det egentligen haft någon betydelse att man skrivit en massa tok är frågan som kommit upp inom mig många gånger längs skrivandets gång.

Det känns inte så i stunden. För räknar jag det antal medlemmar som hälsat på och peppat mig till fortsatt nykterhet sett till besök per vecka så är det väl inte många som brytt sig så värst mycket kan jag känna. Men har ju inte heller orkat vara en pepp-maskin och frekvent hyllat andras nykterhet så man får väl se det som rätt naturligt att det inte är så många som bryr sig. Det kräver mycket energi av en dystymiker att upprätthålla kontakt både i verkliga världen och på nätet i olika forum.

Har väl ända sedan jag var liten grabb känt mig som en rätt udda fågel som inte har passat in riktigt någonstans egentligen. Men nu är man då i alla fall en nykter udda fågel och kör väl på nyktert och alkoholfritt ett tag till. För nog ska man väl klara av att passera tvåårsstrecket som nykter skribent på ett forum som detta, vilket är min starka målsättning. För även om man väl inte känner någon större glädje eller tacksamhet över existensen så sparar man då en vacker slant på nykterheten.

Det är höst nu och det känns som att man kan det här nu. Skriva dagbok var inget jag trodde att jag någonsin skulle ägna mig åt. Det minns jag redan från tiden då man gick i lågstadiet. Tyckte väl att denna slags terapi eller hobby mest verkade allmänt flummig. Ja, att sitta och summera sina väl i sanning rätt så intetsägande dagar om vad man kanske ätit till frukost och om man lyckats att göra något imponerande som eventuellt kanske skulle vara värt att se tillbaka på i framtiden så att säga. Logiken säger nu att skrivandet precis som allt annat har sin tid. Får se om jag nu lyckas skrapa ihop tillräckligt med energi för promenad till matbutiken efter dagligt bröd till kommande vecka.

Ha det gott!

Där igen…ett dygn av otrevligheter och bråk,slutade med att han sa till mig att åka hem..tack och lov att jag har ett eget hem.
För längesedan skrev jag här,då hade saker och ting hänt som gjorde att drickandet fick konsekvenser på hans jobb.Det blev antabus och alkoholterapeut..gick bra några månader,sen började drickandet igen.
Och jag skäms för att säga det,men jag drack tillsammans med honom..det finns det ingen ursäkt för!Själv har jag inga alkoholproblem,men tycker om att dricka lite vin på helgen även om det inte är något måste för mig..
Nåväl,sen i Augusti har allt bara eskalerat..han dricker säkert varje dag,är full på helgerna,och då menar jag så han ramlar omkull,blir arg och otrevlig…jag försöker hålla tyst,men det rinner över ibland här också..Sen kommer ångesten,han ber om ursäkt och säger han älskar mig.Det tror jag nog han gör..iaf tror jag på det ibland!
Sen blir det nån helg med ”normalt” drickande,och sen börjar allt om igen !
Och när han är nykter är han världens snällaste,när han är riktigt onykter är han som en annan människa.
Känns som de Jekyll och Mr Hyde..
Vi har blivit ordentligt involverade i varandras barn och barnbarn..det är också en jobbig del i allt..jag skyddar honom i allt,jag har inte rent ut ljugit men…
Mitt i allt älskar jag honom..men detta att man aldrig kan bli ovänner utan att han gör slut.Känns fruktansvärt omoget och frustrerande.Och alla elakheter..
Jag fattar ju att det ligger nåt annat bakom allt,barndom och mycket jobbiga saker.Men inget av det är ju mitt fel!
Känns märkligt att nån kan slå över från att presentera mig som ” hon som räddat mitt liv” till alla dessa elakheter..på ett par timmar.
Till saken hör ju att jag har levt med medberoende sen jag var liten..så jag känner väl nånstans att jag förtjänar inte mer än så här..det låter illa,ungefär som att stora offerkoftan åker på,men det är sanningen..
Och jag vet också att bara jag kan välja,bara jag kan lösa allt!Måste bara skriva av mig lite..
Det sägs att alkoholism är skammens sjukdom,men det är även medberoendet.

Nu passerat över 50 tim, känner mig lite nedstämd och trött, men ska kämpa på.
Ingen lust till att träna som brukar vara ett sätt att få igång mig igen. Vilket oroar mig.

Hej! Jag har läst här på forumet en del i omgångar och bestämde mig för att gå med för att få lite andra perspektiv på nykterhet från människor med olika bakgrund och erfarenheter.
Min historia: Jag har druckit för mycket vin i många år, mer och mer för varje år tills det till slut blev ca 2 flaskor om dagen, ibland mer, blandat med starksprit. Jag är ensamstående och bor långt från familjen med få vänner som jag umgås med regelbundet så ingen har vetat om mitt missbruk. Jag har dragits med återkommande depressioner och dåligt mående i hela mitt liv, som bara blir värre och värre. Lider mer och mer av ångest och oro för varje år som går.
När min lillasyster gick bort i suicid i våras tog jag beslutet att försöka ta tag i mitt dåliga mående på nytt. Efter några månader lyckades jag få en psykologkontakt på vårdcentralen som, efter att jag berättade om mitt drickande ville att jag skulle söka hjälp hos beroendeenheten på socialen. Det har jag gjort och har nu gått på behandling där i ca sex veckor. (Jag hade slutat dricka redan innan jag träffade psykologen.)

På socialen har jag fått lära mig att det inte räcker att bara sluta dricka utan man måste ändra på sin personlighet(?) Jag har fått en lång lista på positiva principer som jag ska leva efter (saker som mod, villighet, sinnesro, kapitulation, kärlek, etc. etc.) däremot inte så mycket praktiska tips på hur jag faktiskt ska uppnå dom där principerna, förutom att behandlaren vill att jag ska gå på AA. Jag har även fått veta att jag inte kan bestämma mig för att vara nykter resten av livet utan att jag inte kan lova mer än en dag i taget, vilket ju ställer till det för min livsplanering.

Saker som gör det lättare att hålla mitt beslut att sluta dricka alkohol är att jag dels fått börja äta antidepp som jag inte kan dricka alkohol på och att jag fått diagnosen diabetes typ 2 där jag fått en näve mediciner som jag inte heller ska kombinera med alkohol. Så även om jag skulle vilja dricka så är det en dålig idé tillsammans med medicinerna.

Behandlaren på socialen verkar inte särskilt nöjd med att jag medicinerar mot depressionen och pratar hela tiden nedsättande om medicinering med kommentarer som 'Om det bara handlar om att inte dricka alkohol kan du lika gärna äta antabus' och liknande. (Jag äter f.ö. inte antabus för jag anser inte att det behövs.)

Jag har gjort en NPF-screening hos psykologen och har symptom på autism, men har ingen chans att få en remiss för utredning innan jag gått igenom behandlingen hos socialen. Den ska initialt vara tre månader, men jag vet inte alls vad som händer om jag inte 'lyckas', om de bedömer att jag behöver gå där längre, etc. Även om jag får en remiss är risken stor att den avvisas eftersom jag förutom mitt dåliga psykiska mående är ganska välfungerande, har bostad och heltidsjobb, etc.

Är det någon som har erfarenhet av öppenvårdsbehandling via socialen? Är det ett krav att gå på AA? Behandlaren säger att det är frivilligt, men frågar hela tiden om jag varit där, varför jag inte vill gå, etc. vilket jag tolkar som ett underförstått krav. Måste jag gå på AA för att bli godkänd på behandlingen? Jag har inte riktigt vågat fråga eftersom behandlaren reagerar ganska starkt på ifrågasättande av AA och menar att anledningen att jag inte vill gå dit är att jag saknar mod och villighet.

Sammanfattningsvis är jag ganska förvirrad just nu om vad jag ska tro och tänka och den förmodade autismen gör det inte direkt lättare eftersom jag har så svårt att fatta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang, särskilt när jag inte får raka besked och instruktioner för vad det är som gäller. Jag har talat om för behandlaren att jag har svårt för abstrakta koncept och gärna ser mer konkreta förslag på vad jag ska göra, men jag har inte lyckats få honom att förstå vad jag menar.

Nu blev det väldigt långt och ostrukturerat och jag borde egentligen ta hand om tvätten istället för att sitta här, men om någon har tips eller så på vad jag ska ta mig till skulle jag vara tacksam. Jag har inte druckit på ca 2,5 månader nu, men vet fortfarande inte vad jag ska göra för att vara nykter i socialens ögon.

@TeTanten Nej jag vet faktiskt inte vad som triggade, var nog bara att man innan har tyckt det var så ”lätt” för att man har varit så motiverad, men sen när det går till att bli en vana/vardag så slappnar man av lite o så kommer nåt konstigt sug. Men nu vet jag att det kan komma och jag vet också att jag kan ta mig igenom det! Så jag kommer göra samma sak nästa gång, även om jag sover lite sämre pga allt socker 😅 Man får ta till alla knep man kan!
@vår2022 du har så rätt i det du skriver, man kan verkligen påverka riktigt mycket med tankens kraft! Sen vet jag också att tant röd snart kommer på besök, så att en del hormoner lägger sig i nu också 😅
Tack så mycket! kram ❤️

@EbbaiHulu hur har det gått?