Senaste kommentarerna i forumet

Tack @Anoto ❤️
Idag är det fredag igen och jag har fortfarande ingen plan. Känner mig kidnappad igen av alkoholhjärnan. Jag ser framför mig att laga nån mustig gryta till ikväll med ett fylligt glas vin och sannolikheten är hög att det blir så. Det var när spritflaskor hamnade i garaget som det spårade ur. Jag har ju faktiskt kunnat dricka måttligt under några års tid, tänker alkoholhjärnan igen...
Även om nu inte alkoholberoende är ett kroniskt tillstånd så har jag det i generna. Har man en gång gett hän för suget så är det alltid där och lockar med sin snuttefilt. Jag är beroende, så enkelt är det.
Jag var nykter under 9 månader för ett par år sedan och insåg då att det gick ganska snabbt att vänja sig av med behovet under helt vanliga veckor. Kände att varför ska jag sitta hemma med min familj och dricka i soffan framför Bäst i test, det behövs ju inte! Mitt stora skav var det sociala. Jag blev mer och mer asocial. Tackade nej till inbjudningar och kalas när jag visste att "alla andra" drack. Jag tappade verkligen allt intresse, såg inte hur det skulle ge mig något ens om jag försökte.
Jag fixade inte det, jag saknade gemenskapen så mycket. Jag tänkte, -när jag så naturligt inte kände något behov hemma längre kunde jag ju välja att dricka lite under dessa sociala sammanhang. Sagt och gjort men inte helt oväntat så höll ju inte det så länge. Men jag gick inte in i problem igen, det gick tillbaka till relativt måttlighet på fredag och lördagar och kändes väldigt bra, jag blev ärligt talat allmänt lyckligare igen. Det är första gången nu som det spårat ur sedan dess, men det är jäkligt obehagligt hur fort det gick.
Jag har ett vilande beroende, så är det bara. Och en bipolär diagnos som i ett depressionsskov tillsammans med alkohol kastar mig långt ner och jag vet väl att då blir steget upp bara längre och längre.
Jag brukar säga att välja att dricka med ett vilande beroende är som att dansa på en knivsegg.
Ska försöka ge det ett försök ikväll med en joggingrunda, jag känner mig såpass återhämtad från veckan. Det är bland det effektivaste som finns för att lyfta dopaminnivåerna och kunna mota ett sug. Det är det minsta jag kan investera i mig själv idag.

Fick kolla kalendern noga, börjar bli mindre intressant att räkna dagar men på söndag blir det 12 veckor. Tänkte passa på och summera litet för jag kommer inte att ha tid i helgen.

Denna vecka har passerat snabbt och verkligen intensivt: har haft en riktigt extrem arbetsbelastning med jobb fram till midnatt varje dag, massvis med kontakter med nya och gamla kunder, kollegor. På sätt och vis tacksam att jag inte behövt växla upp på denna nivå de första veckorna av alkoholfrihet men det skulle säkert gått det också.

Jag arbetar på en engelskspråkig arbetsplats och som svensk känner jag mig fortfarande ovan vid den där standardfrasen kollegor alltid kläcker ur sig när man träffas, typ "Good morning XXX, how are you?". Jag har alltid svarat litet så där svenskt klagande över små mer eller mindre värdsliga bekymmer, innan den obligatoriska returfrasen. Senaste veckorna har jag svart helt ärligt och från hjärtat typ: "I feel great, fabulous YYY we have and I'm thrilled to dig my teeth into ZZZ!". Eller vad det nu kan vara, poängen är att det oftast är ett sprudlande positivt svar, fortfarande utifrån samma ärliga grund (hatar meningslöst snick snack och robotsvar).

Något har hänt senaste tiden, jag har börjat att verkligen SE människor, uppskatta deras närvaro, att lyssna på vad de verkligen säger. Jag känner att jag utstrålar en positiv magnetism och det smittar av sig på de jag möter.

Inte bara det. Jag känner mig otroligt mycket skarpare på alla plan, fysiskt mycket fräschare, mentalt som om jag uppgraderat hårdvaran till fördubblat antal cpu-kärnor och kan se djupare komplexa mönster i problemsituationerna jag hanterar nästan omedelbart. Det bara uppenbarar sig helt utan ansträngning.

Visst, det finns fortfarande saker jag måste hantera tex detta med träning som jag segar med, har så svårt att ta mig tid till det men jag måste skärpa mig. Sedan detta med tinnitus som blev värre tyckte jag efter A-stoppet: fortfarande svajar det upp och ner beroende på dagsformen eller vad det är. Tonerna ligger i spektrumet 10-12 kHz och dränker en del diskant jag annars kan höra, mest på ena örat. Det är ju inte bara att det stör musikupplevelse från div ljudanläggningar, det är såklart även irriterande. Jag får väl se det som att dessa ciliehår i ena snäckan kan vara rökta för all framtid och får lära mig filtrera bort det. Eller så är jag bara otålig över att restaureringsprocessen tar så lång tid, om det nu är det som pågår. Den som lever får se.

Små skitsaker på det hela taget, jag är bara så otroligt tacksam för beslutet vi tog för några månader sedan och att jag kunnat hålla fast vid detta bl a med stöd av alla härliga varma människor på detta forum!

Ni är fantastiska allihop, tack för att ni finns!

@Surkärring grattis till 50 dagar! Du beskriver ett lugn som jag tror att många av oss längtar till🧡

@Nöjd57 har läst din tråd nu på morgonen och blir så glad att du tagit dig loss! Hoppas att du får bli precis som ditt nick, nöjd! Ensamhet är det många som slåss med och vill du finns det massor av tips att få om hur man kan (försöka) bryta ensamheten. Stor kram🧡

@LAO . Fredagar är jättesvåra! För mig handlar det om att inte besöka butiken med gröna skylten så är det lugnt. Idag bokad träning efter jobbet med kompis och sedan fixa naglar och efter det är butiken stängd... Lördag samma sak, inte besöka butiken och så är söndagen löst också. På lördag tvättstuga, träning och låååång lista på hemmafix. Det är planen!

Bra att du känner dig stabil inför helgen. på måndag kommer vi vara så nöjda med oss själva :-).

@aeromagnus grattis till 11 månader och stora lyckönskningar om att villain och resultatet blir bra🙌

@Himmelellerhelvette vilket jobb! Du är så klok och har så bra tankar och jag både känner igen mig och inte i din beskrivning. Att det är ouerhört tuff blir tydligt och jag tror att det är bra att du sätter ord på det! Finns det någon instans som kan hjälpa dig? Socialtjänsten? Hemtjänst? God man? Kan du få hjälp, samtal? Gå ner i tid? Finns det något som kan hjälpa familjen, matkasse? Städhjälp? Minskade krav? Familjeråd?

I jobbigaste lägena försöker jag vinterbada, duscha, promenera i skogen, tända ljus och vila, kanske kan det lugna lite🧡

Träffade en fd kollega igår, som gick i pension för flera år sedan. Givetvis ville hon uppdateras på alla jobbsaker. Kom på mig själv med att säga att jag aldrig upplever stress på jobbet längre. Ibland krävs det att jag kliver upp på tå, men det är bara roligt. Innan jag slutar dagen är allt klart. Ingen stress att härbärgera längre. Knappt inga möten, mer än 5 min avstämning. Inga mejl, de mejl jag får är massutskick som bara kan raderas.

Fy fan vad bra det blev! Här kan jag lätt jobba i 11 år till innan jag går i pension. Nice 🤩 Så jäkla värd är jag att få avsluta mitt yrkesliv så här. Mina 15 år inom HR är numer bara minnen: många trevliga, men många svinjobbiga också. Heldagskonferenser i sth, förhandlingar och personalärenden, omöjliga schemaekvationer bla bla bla. Bara minnen. Och erfarenheter.

Trevlighelgkram 🐘

@Bubbelmorsan tack! Det känns fint inför helgen, även om jag tycker att fredagar är svåra.
Har du en stabil plan för helgen?
Kram🧡

@Mathilda2025 Härligt att höra! Nu laddar vi för en bra fredag, idag dricker jag ingen alkohol. Önskar en riktigt bra helg!

@thompa90. Samma här, livet har funkat i övrigt för mig också. Men nu med lite nyktrare ögon så har jag varit mindre närvarande, fått mycket mindre gjort och sovit bort halva helgen. Du kommer märka skillnad på kroppen och hur mycket fräschare man blir.

Det är verkligen en resa och ett utforskande. Inte heller jag dricker idag!

Trevlig helg Thompa!

Alltså jag har aldrig nått någonstans "botten", allt har funkat i livet men har väl vart där och nosat lite. Men tänker att man kan stanna innan det går så långt.

Min största motivation nu är nyfikenheten hur det påverkar både min hjärna men också kroppen, kommer det synas? Blir jag mindre puffig, kommer jag gå ner i vikt? Ja jag vet inte men värt att utforska.

Jag ska inte dricka något idag, det är bestämt!

Tack för era stöttande ord, det hjälper mycket❤️

Känner mig fortfarande jättetrött. Har sovit mycket bra så jag känner mig inte sovtrött, men precis som @Hellen57 skriver så känner jag mig nästan bakis på morgonen. Sen under dagen så är jag inte heller sovtrött, vilket jag var tidigare när jag kunde somna nästan när som helst, utan jag känner mig mer matt.

Igår kväll kändes det i alla fall som en vändning i min acceptans kring detta. Logiskt har jag redan förstått att jag inte kan dricka, men igår kväll när jag provade tanken "jag ska avstå alkohol hela livet" så infann sig inte den tidigare panikkänslan och känslan av att det är lika bra att ge upp på en gång. Istället kändes det ganska befriande. Jag tror mycket tack vare visdomsord som jag lärt mig via er på forumet: ta en dag i taget och se det som en ny tid som kan utforskas med nyfikenhet. Just bemöta händelser med nyfikenhet och observera vad som händer både inom mig och externt känns som en lockande tanke.

Nu väntar en helg med hotellvistelse och restaurangbesök, vilket innebär en utmaning för det är situationer där alkoholen har haft en naturlig plats. Det har till och med varit ok att börja öla redan till lunchen. Men jag tror att jag kommer att klara det. Blir suget stor tänker jag på forumet och alla starka människor här.

Nåväl, 12 dagar avklarade, inne på 13e.

@Himmelellerhelvette Så himla bra att du kan sätta ord på känslorna. Ut med det bara! Känner enorm igenkänning, tyvärr. Och jag tänker att bara för att min mamma var otillräcklig som mamma, så kan inte jag göra likadant mot henne. För att jag är en empatisk person som alltid vill hjälpa andra om jag kan. Precis som du är.

Min mamma lever också för våra träffar, även om jag varsamt försöker pusha henne mot andra. Hemtjänst har varit en bra sådan sak, hon får besök av andra och de följer med henne på läkarbesök, så kallad ledsagning. Då kan jag pausa lite. Så hemtjänst vore nog en välgärning för din mamma också, så du slipper dra hela lasset.

Sätta gränser är enda sättet. ”Det här är okej för mig, de här gör jag inte” osv. Och sedan talar man klarspråk om detta, så att de kan släppa ev förhoppningar.

Och glöm inte andas, andas, andas. Långsamt in och ut, lugna ner nervsystemet.

Kram 🐘

Krya på dig @LAO!
Hur känns det inför helgen?
Kram på dig🌸

@Mathilda2025 snyggt jobbat! Att bryta vanor är svårt, men du tog dig över en stor puckel! Jobbet tar stor kraft för mig också så där har jag inga råd, mer än att jag vet att jag får mer gjort obakis. Stor kram🧡

@Vinäger tack för att du delar din resa som är så stark och så berörande. Stort grattis till 3 år🎉💪🏽🎉💪🏽, jag förstår att det krävts lite (mycket) jävlar anamma.

@@JoLi. Och du är grym som kämpar på och klarar det du föresatt dig💪.

Nu kommer helgen och min stora utmaning fredagar känns inte så utmanande längre. Min vana trogen så får jag spendera sparade slantar fredag och lördag på något bara för mig🥰.

Idag blir det nya naglar. Är nu helrenoverad hela jag av detta äventyr. Vikten har börjat rasa också men vill inte gå ned mer då jag är smal från början. Men kanske kul sporre för andra tänker jag mig. Jag äter bra och näringsrikt men är inte sugen på något i övrigt. Med alkoholen i kroppen åt jag verkligen mycket skräp.

Massa kramar till alla som kämpar och har det tufft nu inför helgen.

Jag ska fira 4 veckor med min favoritdrink, tonic, is, massa hallon och citron, 🎉

Godmorgon gänget! Igår var en hemsk dag. Huvudvärk, halsont, hosta, trött, frusen. Jag skyllde allt på alkoholen och gick till jobbet. Kom hem sent med feber och ville sova redan vid 19🫣. Idag vet jag att om jag inte hade druckit i onsdags hade jag fattat att jag var sjuk på Tordagen och därmed inte tvingat iväg mig till jobbet. Idag blir det sängen, serier, te och samtal till lilla pappa som är anledningen till min oro.
Ha en fin dag🧡

Det gick bra utan att äta skräpmat fram tills att jag åkte till mamma, tog på mig hennes känslor trots att jag innan jag kom dit var 100% säker på att jag bara är trött på henne och att hon måste kämpa själv också, jag gör så mycket och hon ingenting. En djup depression gör så med människor har jag förstått men hon måste väl ändå göra något ändå? Jag kan inte vara den hon hänger upp sig liv på. Jag kan känna mig så säker på att jag är klar med att må dåligt för henne men sedan när jag träffar henne blir det totalt tvärt om, då värker hjärtat för hon är så ensam och blir glad och anstränger sig när jag kommer, å ena sidan känner jag då att jag ska hålla i att komma en gång per vecka men å andra sidan vill jag att hon ska vilja leva för något annat än bara mina besök. Jag orkar inte vara hennes ända livsuppehållande anledning. Jag vill bli av med bördan av henne. Det påverkar hela mitt liv och mina relationer utanför. Jag blir nedstämd och gnäller och klagar på min man och våra barn, jag äter destruktivt och mår dåligt av det. Ansvaret för henne tar över mitt liv på ett sätt som gör att jag inte vet om jag är arg på min man och barn för att jag blir dränerad på energi som går åt att oroa mig för mamma eller för att dom är slarviga och respektlösa. Jag vet heller inte om jag är stressad över att det är stökigt hemma, om det ens är stökigt hemma eller om det bara handlar om att jag mår dåligt av bördan av ansvaret för mamma. Jag har kämpat som en galen tupp för henne på alla vis i 2år och 9månader! Så länge har jag varit i kaos kring henne mer eller mindre, lugna perioder har avlöst med otroligt dåligt mående. Sedan har jag kämpat till och från innan dess men på andra sätt. Jag har mått riktigt dåligt på grund av henne när jag växte upp, hon satte djupa sår i mig när hon gjorde mitt liv som barn otryggt, fullt av rädsla och skräck som följt mig genom livet mer eller mindre påtagligt. Jag har alltid trott att jag ska kunna hjälpa henne ända sedan jag var barn och på en barns sätt älskat gränslöst hela livet. Hur kan man fästa sig så vid en så sjuk och hänsynslös förälder? Jag avskyr att jag fortfarande låter henne påverka mig såhär! Hur är det möjligt! Hur kan jag få dåligt samvete för att hon är ensam och mår dåligt när hon varit anledningen till att hela mitt liv präglats av barndomen hon gav mig. Att jag blev ätstörd, alkoholist, har haft och ofta fortfarande faller tillbaka i en otroligt dålig självkänsla, självhatet mot min kropp som jag trott ska bli bättre om jag spyr upp det jag ätit. Ångesten, den förbannade ångesten jag levt med i hela mitt liv som jag aldrig förstått. Jag är så urless på att känna ansvar och ta på mig hennes känslor när hon aldrig gjort sig värd av att få påverka mig på det viset! Hur kan ett barn ta på sig denna villkorslösa, enormt starka kärlek till en förälder och bära med sig den genom hela livet? Det är sjukt! Det är så förbannat sjukt! Jag är sjuk i mitt medberoende trots att jag hela tiden tror mig kommit ur det. Jag är lika sjuk som om jag tog återfall av alkoholen en gång per vecka! Jag kan komma ifrån skulden, ångesten och allt som har med henne att göra när jag låter det gå två veckor mellan besöken men sedan faller jag igen. Jag hade behövt sluta ha med henne att göra men det finns ingen annan! Kanske kan hon någon gång få hjälp av samhället men på den resan har vi inte kommit långt, vi är i starten av en process som är sjukt lång och jag orkar inte ta tag i den mer! Jag orkar inte prata med fler instanser om hur hennes liv är och att hon behöver hjälp för samhället funkar inte lätt där, det krävs så mycket och en avdankad missbrukande ligger långt ner i prioriteringen för att få hjälp och dessutom måste denna kunna kämpa någonting själv, kunna ringa och gå på möten men hon klarar ingenting. Jag får göra allt och jag orkar inte.

Stort grattis till tre år @Vinäger! Wow! Det är så otroligt häftigt att läsa att man kan klara att komma ur beroendet trots att det är så kritiskt och att kampen fortsätter under så många år!
Att våra resor kan vara så olika men lika ändå, min kamp höll på i 10år utan att jag på riktigt fattade hur jag kämpade. Jag var duktig på att koppla bort den jobbiga känslan och kunde länge dölja den genom att tänka att det blir bättre efter jobbet när jag kommer hem och får dricka. Jag kunde stå ut hela dagarna för sedan fick jag min alkohol som släppte på all ångest och gjorde att jag mådde bra. Jag tror jag mestadels kunde lägga mitt fokus där istället för att förstå att jag är alkis och kommer må bättre utan. Tänk att jag trodde att jag aldrig kommer få må bra om jag slutar dricka! Jag har varit nykter i 3 år och tre månader. Kram❤️

@Vinäger Stort grattis och ett "bra jobbat"
till dig 🙏🏼❤️. Du är en fantastisk inspiration och din historia är både rörande och skakande men också ett kvitto på att det går. Vi kan. Hoppas du får en skön helg 🩵

@Kevlarsjäl62 Tack min vän!
Med förståndet vet jag att skammen inte är min. Känslorna är dock svåra att styra med förståndet.
Förstår din rädsla för bitterheten. Min stora skräck i livet är att bli bitter. Gagnar ingen o allra minst den bittra.
Hur motar man bitterhet?
Med snällhet kanske?
(Vi får googla) 😊

Jag hajade till på det du skrev om stark kärlek till mannen. När jag läste kändes det så främmande. Har jag sagt det? Kanske det.
Och jag har i o för sig älskat min man genom åren, men just nu vet jag inte ens hur det känns. När barnen var små o alkoholen inte var nr 1 i hans liv. Då fanns kärlek. Nu mest irriterad när han är i närheten.

Grubblar mer o mer på hans personlighet. Vad är han, vad är alkoholen i beteendet?
Tänker tillbaka o kan ju se beteenden jag inte tycker om som fanns före alkoholen. De förstärks med alkohol men inte självklart 'värre' ju högre procent kroppen. Där undrar jag om hjärnan börjat ta stryk.
Han fick en något osäker adhd diagnos för några år sedan o det var nog startskottet på beroendet. Diagnos utan uppföljning ledde till självmedicinering. Det är min tolkning nu i efterhand.

Var snäll och förlåtande mot dig själv! ❤️

@has Tack för ditt stöd!
Och för att du delar med dig så öppet. Du resonerar alltid medmänskligt o klokt. 🧡

@Vinäger Grattis och stor kram från mig också. Du har betytt mycket för min resa, det vet du. Både som skräckexempel när du berättade om handspriten – jag hade kunnat hamna där själv –och som den förebild som du är idag. Men allra mest som en klok, varm och reflekterande medmänniska. ❤️